Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man.

Filmen The wicker man (1973) har kallats mycket elakt, såsom världens sämsta film and all that jazz. Jag tänker begagna mig av min gudagivna rätt att inte hålla med. Faktum är att den definitivt tillhör en av mina favoritfilmer vad gäller brittisk 1960- och 1970-talsskräck. Det finns något visst i dessa rullar. Att jag älskar Hammer Horror och vill krypa in i boxen och leva där är ingen hemlighet, om än kanske inte allmänt känt. Inte så sällan funderar jag, under sömnlösa nätter, över vad det är i dessa filmer som tilltalar mig och något exakt svar har jag inte att delge. Förvisso är miljöerna superba, det är sällan (Lee's) Dracula som väsande pekar vilken riktning hans förslavade undersåtar ska ta som fyller mitt inre med extas. Emellertid är det inte enbart miljöerna utan också den naiva kärleken till mediet som filmskaparna visar som i än högre grad fångar min uppmärksamhet. Viljan och lusten att skapa film, ofta baserad på Det okända eller det ockulta är vacker, i någon mening. Filmerna är ofta pretentiösa men charmigt pretentiösa. Jag kan inte med bästa vilja hävda att Hammer's filmer är de absolut bästa filmer som gjorts, bara konstatera att de är det. Fast på andra plan. Nu är inte The wicker man en Hammer-produktion men den faller ändå under samma kategori av film.

Häromdagen fick jag hem det remastrade soundtracket till filmen och det är magnifikt! Första gången jag såg filmen satt jag trollbunden med hjärtat rusande av upphetsning över denna monumentalt brittiska folkmusik som låg likt en viskning över alltihop. Musik har en så fundamental inverkan på en films sevärdhet, vill jag påstå. Se exempelvis Across 110th Street, filmen med kanske den hårdaste filmmusiken (Bobby Womack's titellåt utgör högst troligt världens bästa funk-soul någonsin). Ibland kan filmmusik funka i stunden, medan filmen pågår men förlora sin mening när den spelas i vardagsrummet, på fest eller vid en romantisk tête-à-tête. Så är fallet med exempelvis soundtracket till Dirty Harry (1969). Det finns absolut ett par låtar som funkar utanför filmen men överlag är stämningsmusiken anpassad för spänning, inte rödvin och amour. Men musiken till The wicker man fungerar alldeles ypperligt som helhet att lyssna till, såsom nu på självaste julafton. Nja, jag skulle kanske inte spela den i sin helhet om mitt hjärtas dam befann sig här i detta nu, med undantag av några få. Willow's song är till exempel ett stycke av så underskön art att jag rent bokstavligt faller in i ett överjordiskt rus. Och detta utan kemisk stimulantia.

En rar bukett

Den skiva som gäckat mig mest, musikens Röda Nejlikan, är en samling med Mandrake Paddle Steamer. Intresset för skivan beror enbart på en låt, Strange walking man, en titel som roar mig mycket. Gäckandet har pågått i närmare tjugo år men jag tvivlar inte på att jag någon dag, helt oförhappandes kommer finna den på samma vis som Howard Carter fann Tutankhamun i Konungarnas dal. Men det är inte Mandrake Paddle Steamer det ska handla om utan en annan skiva som duckat var gång mina trevande fingrar sträckt ut sig för att grabba tag i ett hyfsat exemplar, Konvaljens självbetitlade opus från 1975.

Skivbolaget MNW gav 1972 ut samlingen Kåklåtar, en platta där fängelsekunder sjöng egenkomponerade låtar med kända proggmusiker som kompband. En av dem var Konvaljen (Lennart Johansson). Tre år senare fick han spela in en egen skiva. Det är en lång historia och ganska omständlig, historien om min jakt på denna platta, så jag tänker inte dra den. Istället konstaterar jag bara att väntan var inte förgäves.

Första genomlyssningen var något av en chock. Det lät inte riktigt som jag trodde. Den enda låt jag tidigare hört var Mobbaren, en obehaglig redogörelse för just mobbing och pennalism. Det är en märklig skapelse, med skevt dragspel och prat-sång men jag har alltid gillat den väldigt mycket. När jag nu lyssnat på hela skivan, nästan oavbrutet, i några dagar så måste jag säga att det är en genial platta, ett stycke genial proggrock. Det är en ilsken Konvaljen. Som jag skrev så var första genomlyssningen chockartad och det beror främst på att den första låten, Resocialiseringsblues, är en smäll i ansiktet. Konvaljens ilska är monumental och hans pratande, mycket sång är det inte tal om på skivan, kommer rakt ur en förbittrad själ som ser sig själv orättvist behandlad av livets croupier. Jazzrockandet och ilskan kommer dock till sin fulla rätt i den avslutande Tack för vården vakt. Det är en synnerligen aggressiv avslutning på en alldeles underbar skiva.

Att lyssna på Konvaljen är som att sätta örat mot det förgångna. Skivan är ett barn av sin tid på alla tänkbara sätt, alltifrån det politiska innehållet till jazzrocken i sig. Allt ryms i Konvaljens lyrik. Jordbruksdöden, ensamhet, knark, övergrepp och korrektionsanstalter. Det är en fascinerande resa han bjuder och jag är tacksam för att jag får åka med.

Hej mitt vinterband

Att per bensindrivet fordon kryssa fram genom vinterlandskapet med Pentangle i lurarna är en sällsam upplevelse. Tidens barriärer löses upp och jag blir tidlös, jag kan nästan ta på seklerna bakom oss. Men så är jag ju också Världens äldste son.

Rättelse(r)

Jag ser ingen annan utväg än att krypa till korset och korrigera mig själv i två frågor.

1. Loudest Whisper är faktiskt mer amerikanska i sitt sound än vad de är brittiska.

2. Pentangles första skiva är inte alls särskilt traditionell, vilket ingalunda borde förvånat mig då jag hört låtarna redan innan. Om Bob Dylan revolutionerade amerikansk folkmusik så gjorde Pentangle detsamma på debuten (1967) med den brittiska motsvarigheten.

I beg your pardon, kind sir.

En högljudd viskning

Så sitter jag då och lyssnar på ännu en mytomspunnen skiva, överöst med superlativ av folk som vet. "Psych-folk classic", and all that jazz.

Loudest Whisper var en irländsk grupp som spelade in ett par plattor, båda dyrgripar numera. Children of Iir (1973) är en konceptplatta baserad på någon gammal legend som jag inte hunnit sätta mig in i men hey Ray, det räcker bra för mig. Folk-proggig konceptplatta, blotta benämningen sätter mitt huvud i exorcist-spin.

Initialt var jag bekymrad. Tänk om skivan är full av progressiv, irländsk pubmusik? Whiskey in the jar i tretton tappningar, den ena tråkigare än den andra? (Den irländska gruppen Horslips stod för en del av denna oro...) Via en favoritsida på nätet, http://www.progarchives.com/, stillades min oro något. En exposé över trist pub-singalong skulle det inte vara tal om, snarare mer amerikanskt ljudande folk. Det lät bättre, trots att jag hellre sett det luta åt brittisk folk som den anglofil jag är.

När jag nu sitter här och blänger in i dataskärmen med skivan i bakgrunden så ska det sägas att Loudest Whispers konceptskiva Children of Iir förmodligen är en av de bästa folk-plattor jag hört. Okej, det når knappast upp till Pentangle eller John Martyns nivåer men fan, det är luftig och suverän musik som når både öron och hjärta. Inslagen av fuzz-gitarr bryter av fint mot en i huvudsak akustisk ljudbild där allt det som var bra med det tidiga 1970-talets progg och folk finns representerat: den överblåsta produktionen, som dock är synnerligen enkel, och körerna, driften att ta sig an grandiosa teman och den varma, mycket varma känsla som musiken förmedlar. Och är det amerikanskt i soundet? Njae, mer brittiskt faktiskt till min stora glädje. Jag är mycket troligt förälskad.

In due course

Jag drömde jag förstört tiden, den fanns inte mer.

Att vara glad för det lilla

Jag älskar skräckfilm. Det finns inte mycket mänsklig aktivitet, näst musikalisk givetvis, som fyller mig med sådan entusiasm och förtjusning. Jag finner det dock svårare och svårare att hitta riktigt bra dylik. Allt som oftast stöter jag på det gamla vanliga tramset. Jag ska inte här gå in på de uttjatade klagovisorna om kåta tonåringar och korkade solo-utflykter i skog och mark vid minsta ljud, ack nej. Det där har åtminstone jag hört till leda, trots att jag givetvis stämmer in i denna generalisering som ändå alltför ofta är fallet. Istället vill jag koncentrera mig på det beklagliga faktum att skräckfilm i de flesta fall, och nu talar vi om kanske 8 av 10 filmer, börjar så fantastiskt bra. Långsamt vrids historien igång och öppnar för ett bultande hjärta, vetgirigt och upphetsat. Så kommer den kritiska punkten när 2/3 av filmen passerat och allt övergår i ett intet. Manusförfattaren/ -författarnas kreativitet upphör och det hela avslutas med explosioner och gapskrik, så ofta sett och följt av suckanden.

Jag håller inte för givet att jag, lilla människa, skulle klara av det bättre. På något vis tror jag snarare att det är hyfsat enkelt att bygga upp filmen med stämningar och aningar, det är betydligt svårare att avsluta filmen på samma fot. Det tycks som att falla på knä och med böjt huvud erkänna sina tillkortakommanden är mer i linje med vad som sker vid ett givet stadium i skapelseprocessen. För hur avslutar man egentligen en skräckfilm, utan att förfalla till ovan nämnda explosioner? I en actionfilm kan man ju alltid dra till med en eldstrid, i en romantisk film så får de älskande varandra efter putslustiga förvecklingar och i ett historiskt drama stirrar hjälten ut över slagfältet med klok men bedrövad min. Men i en skräckfilm?

När det gäller action, komedi eller drama handlar det i regel om mänskliga företeelser av begriplig karaktär. En skurk rånar en bank eller så. I skräck handlar det alltid om övernaturliga skeenden som ingen vettig människa bör ha kunskap om. Att bjuda en snygg tjej på en drink, det går väl an, men hur bemöter du en demon som vill sluka dig och hela Jorden? Det är givetvis omöjligt att föra en dialog med denne Mörkrets furste, för vad har du att erbjuda? I den romantiska komedin vinner det ärliga hjärtat över den vansinnigt snygge men ack så kalle kavaljeren och lyckan blir total. En demon ger, troligen och högst troligt, fan i både dig och din personlighet. Jag ska dra ett exempel, så låt mig berätta.

I The nun blir allt så fel. Ett gäng ungdomar, vad annars, tvingas möta en odöd i form av en gammal nunna som hemsöker dem eller den ena, jag minns just inte. Att göra det, bekämpa ett spöke, är knappast något som sker naturligt. En utbildning inom det fältet går inte hand i hand med läs- och skrivundervisningen i småskolan och står heller inte på schemat i högre årskurser. Trots detta faller sig allt så naturligt för dessa ungdomar. Efter allehanda upptåg inser de att de måste bekämpa nunnan under vatten(!). Hur det blir så plågsamt uppenbart framkommer inte. Det hela avslutas mycket tråkigt, utan spänning.

De bästa skräckfilmerna består i karaktärernas uppenbara brist på såväl teoretisk förankring som egentlig erfarenhet alternativt det omvända där teori och praktik sedan tidigare gått hand i hand. Exorcisten är ett givet exempel på detta. Visst, Merrin har upplevt fenomenet förut men agerar ändå inte på ett överdrivet sätt, orädd och kåt. Istället uppvisar han ett stort mått av rädsla och osäkerhet inför sin uppgift, vilket ter sig självklart. Medhjälparen Damien är novis och förståeligt bekymrad och hyser också han en högst förståelig rädsla. Samma grundregel gäller en film som Hajen, om man nu vill kalla det skräck. Jag vill det helst inte men okej, i detta fall får den gälla för det. Brody besitter intet av vare sig teori eller praktik medan skepparen Quint står för det senare och Hooper för det förra. Oaktat detta så blir kampen mot Hajen inte en testosteronstinn uppvisning. Den ende som tycks någorlunda stark och stabil i situationen är Quint men så har han också jagat hajar i tusen år. Vad jag eftersöker är alltså normalitet. Jag vill att karaktärerna i skräckfilm agerar så mänskligt som möjligt, drivna av skräck och (o)kunskap. Slumpen, till viss del, och intellektet ska vara helt avgörande för filmens utgång, inte plötsligt uppkomna strategier baserade på fullt täckande teorier sprungna ur intet. I vissa fall är det, som tidigare påpekats, klart att en teoretisk utgångspunkt är fullt möjlig att köpa, givet att denna utgångspunkt grundar sig i tidigare tillägnad kunskap. I Hammer Horrors filmatisering av Dennis Wheatleys novell The Devil rides out spelar Christopher Lee en beläst herre med god kunskap om det ockulta. I detta fall köper jag alltihop. Jag köper också Quints och Hoopers kunskap. Jag köper däremot inte en handfull tonåringars (förlåt, jag kunde visst inte låta bli) plötsliga insikter som helt saknar teoretisk och praktisk grund.

Men finns det då inga bra skräckfilmer längre? En kamrat sa en gång: Kanske har man sett all bra skräck? Jag vill inte tro det, jag vill inte det. Faktum är att det verkar som om vissa tecken på genialitet blixtrar till mitt i detta träsk av (förlåt mig) kåta tonåringar och explosioner. The ring var ett bra exempel när den kom, Sjätte sinnet likaså. Blair witch project var ett lysande exempel. Varför den filmen får så sjukt mycket dålig kritik begriper jag inte. För två år sedan, 2007, kom den spanska filmen Rec. som för all del inte var perfekt i alla avseenden men vars början och slut var av enastående god kvalitet vad skräck anbelangar. The haunting in Connecticut och Drag me to Hell är två helt samtida skapelser som likaledes fungerar mycket bra med stämningar och aningar, detta utan att vara perfekt film. Den senare innehåller dessutom alltför mycket humor för min smak, skräck är inget att skämta om. Den förras förtjönster vilar mycket på tesen ju mindre man ser i en skräckfilm, desto bättre är det. Det otäcka ligger inte i stora monster, utan i det du anar, det som lurar i mörkret.

Jag återkommer allt oftare till ett citat från samme, tidigare citerade vän: Man får vara glad för det lilla. Och ja, det är kanske så det är. Isåfall ser det bra ut inför framtiden och jag åser med spänd förväntan möjligheten att se Paranormal activity, detta års i mitt tycke mest spännande film. I vart fall på pappret.