Syndernas förlåtelse

...och jag lovar att aldrig mer ljuga om Ötzi.

Drama Queen

Det finns vissa band där demokratin är något skev, oftast till följd av vokalistens ibland påstådda betydelse vad gäller popularitet och därigenom också ur ekonomisk synpunkt. Ett av dessa band, där detta fenomen lyser med klar låga, är Deep Purple. Ian Gillan innehar de facto rollen som vokalist å de två mest framgångsrika album DP släppt, "In Rock" samt "Machine Head". Tillika är dessa plattor två av hårdrocksgenrens största. Tvisten kring huruvida "In Rock" eller Black Sabbaths första var den grundsten uppå vilken genren Heavy Metal byggdes pågår alltjämt. För egen del håller jag på Sabbath. Förutom dessa meriter är Ian Gillan också den sångare som spelat in mest skivor med gruppen, varit med längst om än i omgångar och räknas som ett grundfundament i DP. Jag ifrågasätter icke dessa fakta. Det jag istället ifrågasätter är hans fullständiga veto emot att live framföra låtar från i första hand MKIII- och MKIV-sättningarna. Mellan 1974 och 1976 (året för DP:s upplösning) var David Coverdale vokalist i bandet, numera mest känd för sitt eget band Whitesnake. De tre skivor som släpptes under namnet DP under dessa år är mycket, mycket högklassiga plattor vars inriktning skiljer sig från MKII-sättningens och Gillans musik. Medan de senare var progressiva i någon mening, var Coverdale-uppsättningen betydligt bluesigare och funkigare, inte minst. (För egen del föredrar jag Coverdale-perioden framför Gillan.) Med tanke på att Gillan inte är originalsångare i bandet är det märkligt att han hårdnackat pissat in sitt revir och vägrar sjunga exempelvis Burn, Soldier of fortune eller Stormbringer. Förvisso är han synonym med DP, det går inte att komma ifrån. Även jag trodde en gång att Gillan var den ende sångaren i bandet. Men icke... Rod Evans medverkade på de första tre (1968-1969) och David Coverdale (1974-1976). Den ende kvarvarande och ständige medlemmen Ian Paice (trummor) borde ju rimligen vilja spela också annat material. Även bassisten Roger Glover som medverkat på flera icke-Gillan-plattor borde känna likaledes. Gillan says no.

Fenomenet är inte okänt. Ozzy vägrar spela andra Sabbath-sättningars låtar, trots att Dio-eran räknas som klassisk och förmodligen är lika älskad som originalsättningen. Men tyvärr går den konsertgående publiken miste om en underbar bukett visor i och med, vilket ofta tycks vara fallet, med vokalistens vilja. Ett fall som särskilt berör mig är historien kring Yes skiva "Drama" från 1980.

Efter 1978 års mycket tråkiga "Tormato", med den utmärkta Don't kill the whale som det enda anständiga bidraget, dröjde det två år innan Yes släppte något nytt, emellertid utan Jon Anderson som slog sig ihop med Vangelis för att producera några album vilka kan klassificeras som synth-pop med inslag av progg. Ett synthifierat Asia. Som ny sångare rekryterades Trevor Horn, tidigare i Buggles. Resultatet blev "Drama", vokalt mycket likt Anderson men (enligt vissa mycket) hårdare än tidigar alster. Jag vill påstå att "Drama" till viss del påminner mycket om "Close to the egde" och den hårdhet som ibland kom till tals där. Så också på "Fragile". Yes har alltid balanserat mellan ljus och mörker, kontraster mellan skönhet och brutalitet. Ingredienserna på "Drama" är därför inte annorlunda än tidigare, om än bättre än på många år. Om man bortser från 1977 års "Going for the one" låg Yes i något av en proggens förvirrade ingenmansland där de villat bort sig i sin drift att intrumentalt bevisa saker bortom ett egentligt publikt (i.e. mitt) intresse, vilket är synd. Bandet är ett av proggens, jämte King Crimson, finaste exempel på hur genren ska låta. Nåväl! Det som gör "Drama" till ett favoritalbum, bortglömt i andras ögon tycks det, är låtmaterialet vilket var det starkaste på åtta år, dvs 1972 års "Close to the edge". Varje stycke är fulländat men "Into the lens" är ändå favoriten. För mig är början av 1980-talet synonymt med den vinterblå färg som infann sig i gränslandet mellan dag och kväll, när snön lagt sig tung, och resultatet blev denna underbara kulör. "Into the lens" förmedlar mig denna färg och känsla som inte ska förknippas med nostalgi, endast trygghet och värme. Kanske är det rent av så att "Into the lens" är min No. 1 bland Yes låtmaterial. Det kan mycket väl vara fallet. Jo, lyssna gärna på introt till "Machine Messiah" och du kan hör det tyngsta Yes och kanske något proggband någonsin karvat in i en bit vinyl.

Med tanke på "Dramas" ovedersägliga och överlägsna kvalitet syns det mig märkligt att materialet inte spelas live av Yes. Ja ja, jag vet att Jon Anderson inte vill och att de andra med ryggradslös hållning låter honom hållas men det är synd och skam. Synd och skam, säger jag.

Ta fast mördaren!

Man tycker sig från österrikiskt håll ha funnit ett fullgott motiv bakom Ötzis död. Enligt tidningen Archaeology & Science (8/2008) har man trots avsaknad av handfasta bevis naglat sig ned igenom historiens förtäckta mylla och funnit att det i Ötzis koger förvarats en handfull, som man tror sig, religiösa artefakter vilket skulle (kunna) löna den gamle ismannen epitetet (en såkallad) kyrkotjuv, en själarnas förgörare.

Osteologen Kenneth Bram sätter dock fingret på den springande punkten och poängterar, vilket jag anser vara viktigt och ödmjukt inte minst, att:

-We believe it to be true, but then again it's simply speculation. In truth, we cannot know.

Detsamma tycks inte gälla för den mer vidflugne kollegan Pierre Giérs som till och med anser sig ha funnit en skriven bekännelse av (den än så länge) namn- och ansiktslöse mördaren, i form av ristningar å djurben, funna i den dal varifrån Ötzi tros härstamma. Ristningarna tycks beskriva en mordisk akt, föregången av en vild jakt ur vad som tolkats som en dal och upp i Alperna.

Debatten går vidare... Så ock spekulationerna.

"...man rotade ut socknen motsvarande et Jesu lidande, allom till varnagel och till doms, föröver de arme själarne".

Et minne i Kronans famn

(Ingram Hessebär, 1916)

Mmm... Är det Riesling?

För att lägga tyngd vid min teori gällande Draculas spirituella vigör vill jag omnämna en fantastisk (och rolig) one-liner greven levererar i filmen med samma namn (1931). Jonathan Harker har anlänt till grevens slott och erbjuds vin och mat. Harker frågar förundrat men också belevat om inte Dracula också vill ha ett glas vin, att dricka själv är ju inte lika kul som att dricka i sällskap. Mörkrets furste replikerar då blixtsnabbt:

-I never drink... wine.

Om inte det är ett bevis på Draculas och vampyrens överlägsna intellektuella kapacitet över andra odöda så vet jag inte vad som är det.

Electricity in the braincells

Jag snubblar från tid till annan in på en gammal favorit, Sir Douglas Quintet +2 = Honkey Blues, när allt annat känns fabricerat och genommtänkt. Musiken på denna klassiker från 1968 är kaotisk, improvisativ och oemotståndlig. Här finns inga hippa polotröjesnubbar som hoppat på syratåget och tänt en lavalampa, blott härdade musiker vars prestationer bara nästan håller sig inom ramarna för musikalisk teori och balanserar så nära skevhetens stickspår musik kan komma. Jag vill inte hävda att studiotiden ägnades åt droger och enorma mängder alkohol, jag har heller inte vare sig ork eller intresse av att ta reda på sanningens faktiska läggning, men nog anar man en onykter attityd parad med en total likgiltighet för musiken som kulturell yttring. Eller kanske ska jag säga totalt förakt för allt förutom kärleken till musiken.

Man skulle kunna tolka påståendena ovan som negativ kritik men det förhåller sig tvärtom, det är odelat positivt. Skivan bjuder på en mycket intressant resa genom rock, country och jazz, på gränsen till någon form av psykedelisk country-prog, av vars like jag aldrig stött på. Bandets tidigare alster saknar den otvungna oväsensskildring man finner på Honkey Blues, efterföljarna saknar det absolut.

Du som nu sitter och skruvar dig bajsnödigt i din stilrena kontorsstol och vill påstå dig ha hört betydligt mer avant-garde, än mer ostrukturerat oväsen, psykotiska bayrare med slö sax som biter sig igenom zinkplåt medan en loop av ett allt annat än rosaskimrande samlag stönar i bakgrunden så har du säkert rätt. Min poäng är inte påståendet att Honkey Blues är en besvärlig platta. Au contraire! Honkey Blues är en extremt lättlyssnad platta, full av hjärta och avspänd attityd. Och vill du som jag sitta med ett fånigt leende på läpparna i en 45 minuter, införskaffa Sir Douglas Quintet +2 = Honkey Blues och du har gjort dig själv en god gärning.

En sång till modet

Jag har alltid haft en dragning åt det förgångna, en slags uppfattning om forna tider som hållande i sig en ofantligt mycket större spänning än den avmystifierade nutiden. I lördags eftermiddag tog sig denna fetish kraftfull form och ton vid ett besök å Edsholmens slottsruin i Grums.
Då vi redan befann oss i Karlstad för att åse Motörhead knäcka trumhinnor drog vi dagen efter åstad till Grums för att insupa historia och kultur. Edsholmens slottsruin är en mansbyggnad som brändes av en uppbragt bonde, om informationsskylten talar sanning, på 1400-talet under Engelbrektsupproret.

I snö, svår kyla och kompakt mörker gav jag mig med oförväget mod upp längs kullens sidor, kastande mig längs murverket, trevande med stelfrusna fingrar kring en icke behjälpsam struktur, allt i ett, som det visade sig, fåfängt försök att nå borgens högsta punkt och ofantligt lockande öppning. Jag säger er, det var blott för ett ögonblicks tanke som jag avbröt min bedrift. Tanken på hurusom jag störtande ner för sidorna slog ut mina tänder mot dold sten och brottstycken från borgens otimliga tillintegörelse den där dagen då bonden slungade mansbyggnaden i fördärvet, fick mig att ta mig samman och inse det omöjliga i situationen.

Upplevelsen lämnade mig med huvudsår, intakta tänder och en stor känsla av tillfredsställelse. Jag ville se mig som en djärv människa, en oförvägen jägare på jakt efter sanningen, och i det ögonblicket, på osäker mark längs borgruinens murar, vill jag påstå att jag faktiskt gjorde det. Åtminstone den gången i livet.

They say you are a man of good... taste...

Jag återkommer ständigt i mina tankar till vampyrens egenskaper. Ämnet är så fascinerande att jag icka kan avhålla mig ifrån att fundera däröver. En viktig poäng när det gäller just Draculas sociala förmågor är att han i grunden är en djupt civiliserad herre, tränad i den fina konsten sedan barnsben. Vlad Tepes far, Vlad II Dracul, var härskare över Valakiet under 1400-talet och bör därför, såsom representant för adelsskiktet, ha uppfostrat sin son i vett och etikett. Det vore mig främmande att anta att dessa ränder skulle gå ur den lille, ens som vampyr. Vid Draculas frånfälle bör han ha varit i 40-årsåldern vilket leder mig till att dra slutsatsen att hans pre-vampyristiska tillvaro varit tillräckligt lång för att de sociala bitarna ska ha lagt sig på sin rätta plats.

Hur det kom sig att Dracula blev vampyr överhuvudtaget är mig icke till fullo bekant. En variant jag minns från serietidningen Dracula är att när han låg döende på slagfältet, efter att ha bekämpat turkarna, blev biten av en gammal vampyrkärring. Hur nära sanningen det ligger kan jag inte uttala mig om men jag får medge att det å ett slagfält bör finnas gott om blod för vampyrerna att äta, en slags räkfrossa för blodsugarna, vilket ger myten en viss bäring.

Vad gäller vampyrens krafter så vill jag i första hand tala om dennes styrka. Jag vill skilja på Nosferatu och Dracula. Det må så vara att det i grunden är samma varelse men porträtterad olika. Icke desto mindre vill jag särskilja dem åt. I slutet av filmen "Horror of Dracula" (1958) är van Helsing och Dracula indragna i ett handgemäng/brottningsmatch av synnerligen allvarsam karaktär. Båda slåss för livet som idé, van Helsing för mänskligheten och Dracula för sin egen existens. Värt att notera är att då Dracula förvisso besitter en uppsättning egenskaper vilka kan antas vara en progression av tankens kraft, så är hans fysiska styrka avsevärd men inte övernaturlig. I serietidningen Gigant möter vi Läderlappen som med sin hjärna kan besegra monster och skurkar när exempelvis Stålmannens råstyrka inte producerar önskat resultat. Jag skulle vilja påstå att Dracula är de övernaturliges motsvarighet till Läderlappen. Fysiskt ytterst kapabel att möta våld med våld men i huvudsak nyttjar sin hjärnas kapacitet för att nå det önskade målet. Jag har svårt att se att Dracula ägnar sig åt situps, löpning i el-ljusspår eller långfärdsskridsko men jag tänker djärvt komma med påståendet att grevens styrka är något större än medelindividens. Måhända på grund av skrämseleffekten, dvs att den odödes ilska och aggressivitet parat med insikten (hos människan) om att motståndaren är en vampyr kan sänka förmågan till motvärn avsevärt. Slåunda kanske Draculas styrka är mer psykologiskt betingad än verklig.

Nosferatu är en helt annan fråga. Denne vampyr är en skör varelse, oförmögen till den typ av slagsmål som Lees Dracula från tid till annan trasslar in sig i. När Nosferatu (väl medveten om att hans riktiga namn Dracula används i filmen använder jag titeln för att särskilja och hänvisa till vilken av dem jag talar om) i upphetsat vredesmod kastar en stol över ända vid åsynen av Jonathan Harkers blod, är detta ett kortvarigt resultat av en mycket häftig längtan efter det röda guldet, något han till synes saknat i en myckenhet av tid. Nosferatus fysiska styrka är snabbt uttömd och han är åter den orkeslöse fantom han är till vardags, så att säga.

Nej, både Dracula och Nosferatus styrka ligger istället i deras mentala förmågor. Möjligheten att hypnotisera sina offer ger vampyrerna en möjlighet att i tystnad tvinga dem till underkastelse och uppgivande av sitt livselixir utan högljudda och krafttömmande holmgångar vilket med stor sannolikhet kan dra uppmärksamheten till sig och därigenom försvåra tömmandet. På detta plan är Dracula och Nosferatu varandras likar. Möjligtvis är den senare något mer kunnig men det är i sådana fall en fråga om grader i Helvetet. Förmågan att förvandla sig till rök, fladdermus och varg är förvisso också användbara förmågor men då jag ser dessa mer som medel för snabb förflyttning och inbrytning i exempelvis sovrum (i rökform, troligtvis) tänker jag inte närmare gå in på dem.

Varulvens existens är präglad av ensamhet och psykisk oförmåga. Zombien är mer sällskapssjuk och tränger sig samman i grupper av varierande storlek. Trots detta så är deras framgång enbart beroende på antalet, inte på grund av en samlad kompetens. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg hävdar ju George A. Romero i Land of the dead att zombierna kan utvecklas genom empiriskt arbete. Hur långt de kan gå är dock osäkert. Låt vara att de kan utveckla vissa förmågor men på samma vis som apor har utvecklat kapaciteten att medelst pinnar föra termiter till munnen så kan jag inte se dem utveckla samhällen av större komplexitet. Så ej heller zombierna. Det är klart att även de varit människor, såsom vampyren, men det finns en enorm skillnad. Draculas hjärna må ha ådragit sig vissa skador i samband med döden men han är i huvudsak sig själv, en tänkande individ men djupt plågad av karnivorens instinkter. Zombien är och förblir en hjärnskadad grönsak, om än en livsfarlig sådan. Där zombien och varulven misslyckas i sin (förvisso obefintliga) strävan efter koordinerad och planerad framfart, är Dracula mer en visionär som genom hypnotisk kraft binder folk till sig att användas i den strategi denne utarbetat för att ta över världen, i vart fall är detta sant i Nosferatus fall. Vi har alltså att göra med en slug jävel, fast besluten att dricka livet ur var och en av oss, och det är betydligt mer olycksbådande än en hel legion zombier.

The Great Sun Jester

Såhär i juletider vänder man sig gärna till Blue Öyster Cult.

Det sa Hitler också.

Jag köpte för ett par dagar sedan Per Ragnars nya bok om Hitler-Tyskland och hur det kom sig att, som det heter, det mest civiliserade landet i Europa kunde ställa sig så helhjärtat bakom der Führer. Frågan är relevant och Ragnar skriver mycket medryckande och intressant. Att han dessutom fört samtal med en gammal nazist (från Tyskland) som själv upplevde perioden gör det hela så fantastiskt spännande. Nog är det så att de flesta av oss tar bestämt avstånd från nazismen och det elände de bjöd men det förhindrar inte att epoken är gräsligt fascinerande, för nog är det som en saga, hur verkligt det nu än var.

Jag har också läst Ragnars bok "Hitler" med stor behållning. En sak som slår mig är inte det egentliga innehållet eller hur Ragnar skriver, vilket tycks mig närmast oklanderligt. Det jag reagerar på är istället hans uppenbara fascination för Hitlers (påstådda) sexuella preferenser. Ragnar tar upp det i båda böckerna och det känns lite snaskigt, nästan ovidkommande. Jag uppfattar knappast Hitler som en sexualdåre, mer som en asexuell person. Ragnar tar upp rykten om koprofagi, undinism och masochism vilket är kanske just det, rykten. Det behövs inga perversa böjelser för att göra Hitler till en person med frånstötande agenda. Ändå trycks det på detta som för att poängtera hur abnorm karl'n var.

Vad Hitler och Eva tog sig för i den oäkta sängen, förutom de sista skälvande minuterna som äkta makar, kunde få stanna där. Sexualitet får nog så länge det sker med två vuxnas samförstånd anses normalt, trots att inslag av bajs, i vart fall i min bok, gott lämnas utanför. Och i synnerhet på grund av de sexuella preferensernas synnerligen okända natur. Min poäng är emellertid att man på grund av Hitlers synnerligen okända och mer mytiska sexuella preferenser bör lämna detaljerna därhän.

Gästinlägg

Jag minns min tid som skolmästare i Eskilstuna med värme. Vilken tid det. Pionjärandan som härskade inom lärarkåren i det i stora stycken hedniska Eskilstuna under åren 1860-1890 var enormt stark och böjde sig icke såsom rågen för häftig vind. En kollega benämnde sin tjänstgöringstid som "ett danande värv, med friska resultat".

Emellertid saknades det inte problem. Ett sådant var lönen som betalades i natura nästan var gång och i vart fall bestod löningen aldrig till mer än 5-10% av reda pengar. En normalmånad förtjänade jag 10 kilo hårdost, en tunna vasslemust och en halvannan kanna hasselnötter samt 25 öre av vilket hälften gick till uppvärmning av den lilla stuga vilken tjänade som lärarbostad. "Nå men så sälj osten då" menar ni? Låt mig då förtälja läget anno 1882. Ni kanske inte är bekanta med det faktum att Eskilstuna med omnejd på den tiden var världens tredje största producent av hårdost, endast Tazjkent och Bulgarien ystade mer ihärdigt. Sverige var överbelastat, ostmässigt. Det var ett bekymmer.

Idag när osten står i 50-60 kr kilot är det svårt för er ungdomar att begripa omfattningen av problemet med långsamt härsknande ost, sipprande avföring där de låg slarvigt staplade å visthusbodar och hospitalsgränder. En intagen på dårhuset i Halmstad klagade 1876 högljutt "...hurusom osten stådde mej upp i halsekotan".

Professor Alfbengt Ståål vid medicine fakultet i Lund hävdar att ostens intrång över andra, traditionella livsmedel skapade en hälsokris vars lösning icke ville infinna sig förrän efter Första världskriget då den nya staten Sovjetunionen inköpte veritabla skeppslaster för att föda befolkningen under inbördeskriget. Osten byttes mot kaukasiskt fransvirke och koks motsvarande Tysklands årliga kol- och stålproduktion åren 1914-1918.

Ungdomen lever glatt sitt liv, glömsk av gårdagens slit. Den som icke ostens diktatur upplevt kan icke föreställa sig de hålögda barnens förtvivlan över den traditionellt ammoniakbakade hem-osten. Ej heller deras glädje över det minsta stycke bröd, dem sällan förunnat. Besinna detta på din levnads stig.

//Kandidate implosive Yngwe Boor

På begäran omänsklig

Så stod jag där med tunnelseende framför butiksföreståndaren med soundtracket till "Wayne's world" i mina händer. År av förhoppningsfull väntan, anfrätt av ett allt större tvivel, hade äntligen resulterat i musikvärldens absolut största händelse någonsin: Black Sabbath's återförenande med Ronnie James Dio. Åh, vid Gud! Det var en nyhet som inte stod VE-dagen efter i febrig glädjeyra den där eftermiddagen 1992 då jag läste nyheten i Metal Hammer, Kerrang eller något annat aktuellt musikmagasin. Ett spår var dessutom ämnat för soundtracket till ovan nämnda film vilket innebar att ett inköp bara var av tvång. Kom ihåg att detta skedde långt innan Internet och fildelningens dagar.

"Time machine", så hette spåret. Jag hade kunnat sälja min själ för att älska den låten, men icke. Det var kanske inte det att jag i egentlig mening avskydde den heller, den lämnade bara så mycket att önska. Besvikelsen var stor men jag bar den tyst, mitt kors längs tonårens Golgata, fast besluten att aldrig yppa ett ord som kunde tolkas som nedsättande om det som karlarna kokat ihop i studion. Med en dåres envishet framhärdade jag i låtens absoluta överlägsenhet allt som släppts sedan 1985. När så fullängdsalbumet släpptes stod jag åter där med tunnelseendet. Okej att "Time machine" var sämre än förväntat men vad fan, det är säkert ett strålande undantag.

Väl hemma i pojkrummet visste min upphetsning inga gränser. Min Sanyo alltiett-stereo dundrade igång. "Computer God", skivans första spår, gjorde mig knappast glad, så ej heller den fruktansvärda "TV crimes", också släppt som singel med vidhörande video. Skivan visade sig vara ett missgrepp av katastrofala mått. Black Sabbath omnämns ofta, med viss rätt, som det tyngsta bandet någonsin och de bevisade på "Dehumanizer" att de ännu förmådde tugga sig fram i doomträsket med bibehållen krona. Problemet låg snarare i hur de uppfattade sig själva, sin musik och sin plats i musikhistorien, såväl kontemporärt som historiskt. Det de slutligen serverade var en eländig buffé av sekunda skapelser, klätt i ett av rockhistoriens mest avskyvärt fula omslag.

Liksom en kissnödig Hitlerjugend vägrade jag ge upp och erkänna att skivan var D-Å-L-I-G. Det gick inte för sig. Hur skulle det se ut? Istället höll jag krampaktigt fast vid den enda låt jag fann något värde i, den råtunga"After all (The dead)". Med febrig ståndfasthet tvångsspelade jag upp låten för min gode vän Joakim med förhoppningen att någon, han, vem fan som helst skulle vidkännas min ståndpunkt att den var bra.

"What do you say to the dead? / Will you forgive me for living? / Can't believe the things that they said: / Wonderful day for a killing / It's killing me!"

Jo jo, Dio gapar på bra, där mitt i domedagsmarschen.

-Fantastiskt, inte sant? Joakim? Underbar låt, va? Joakim? Varför svarar du inte? Varför skakar du på huvudet? Joakim?

I den stunden dog min stridslust. Jag bar officiellt skivan mot mitt bröst, nära hjärtat, beredd att dö för den men bespottade i hemlighet dess uselhet. Det dröjde heller inte länge förrän sättningen splittrades i ett moln av hårda ord och Tony Martin, den tillnåder återtagne sångaren skrålade "...time to kiss the rainbow goodbye". Och visst, "The Rainbow" är naturligtvis Dio själv, så intimt förknippad med regnbågar och drakar.

Idag framstår Dehumanizer, trots Vinnie Appices uppmaning att spela skivan på hög volym, som ett bottennapp med stort B. Jag har ägnat tid att lyssna på den också nuförtiden men kommer alltid till samma slutsats: det är dåligt. Så dåligt.

Trots att skivan generellt räknas som ett illa genomfört samlag med flytningar och osämja som följd, spelar den här sättningen (dock under namnet Heaven & Hell för att inte stöta sig med den uppenbarligen mycket känslige Ozzy) en bukett visor från Dehumanizer, bland andra "After all (The dead)" och "Computer God". Kanske hoppas de att någon ny förmåga ska finna låtarna så pass bra att de säljer ytterligare några ex av den. Vem vet?

Trångmål

Jag hyser en stark övertygelse att ordet faktiskt, i vissa fall, är mäktigare än svärdet. Ord kan försätta berg och berg är ju till för att flyttas, i vart fall om man får tro Mikael Wiehe. Vad är då min poäng? Jo, att möta på de odöda i nattens mörker är ju som vänner av skräck vet i praktiken alltid kopplat till fysisk skada alternativt döden rentav. Kanske återuppstår man sedan från döden som icke-levande vilket blott är en existens berövad verkligt liv.
Varulven, den spjuvern, tycks mig onåbar för direkt kommunikation. Jag skulle vilja hävda att varulvens intellekt är på djurets nivå, kraftigt nedsatt och styrd av impulser och instinkter. Ett samtal, en dialog, ter sig därför enbart meningslös. Detta gäller också för zombien. Vem skulle kunna föra ett konstruktivt samtal med en sådan? Skillnaden mellan varulven och zombien är den senares mer direkta likhet med mänskig livsform men återigen är hjärnans kapacitet svårt nedsatt, om än av syrebrist snarare än en regression till animalisk intelligens vilket är fallet hos varulven. (Normalt sett, till vardags, är ju varulven en vanlig människa, låt vara med en besvärande åkomma.) Det tycks dock, om man får tro G.A. Romero och hans film Land of the dead, att de är förmögna att anskaffa sig viss kunskap genom empiriskt forskningsarbete. Fast det är klart, det kan ju även råttor och andra djur. Spöken å andra sidan tänker jag inte diskutera här då de känns som medlemmar av en helt annan fauna och flora, om man kan uttrycka sig så slarvigt.

Jag hävdar med emfas att den ende representant för de övernaturliges organisation med förmåga att inte bara uppskatta utan också erkänna ett logiskt resonemang är greve Dracula. (Eller vampyrer i allmänhet kanske.) Denne blodsugare uppvisar ju en social förmåga, hur forcerad den än är, vilket kan tyda på en viss intellektuell espri trots de många hundra år han vandrat på Jorden. Ett möte med honom torde därför kunna ha en lyckligt utgång förutsatt att man lägger fram sina ord med försiktighet och eftertanke.

Nu ska vi ha i åtanke att Dracula är en livsfarlig fantom befriad alla mänskliga känslor. I grunden är denne greve platt intet än en karnivor på ständig jakt efter föda men för logikens resonemang tror jag även han kan böja sig. Till skillnad från exempelvis en psykopatisk seriemördare av den sort man ser i amerikanska filmer så är Dracula knappast galen. Han må uppvisa en viss skevhet vad gäller den intellektuella kompassens riktighet men galen? Nej, det vill jag inte säga. Opålitlig? Ja, i högsta grad.

Jag har i texten framlagt att Dracula är en socialt kompetent, värdig (o)människa, förmögen till inte bara (spelad) vänlighet utan också samtal. Karl'n är ju av allt att döma insatt i exempelvis bostadsmarknaden med tanke på att kallar till sig mäklaren Jonathan Harker ända från London för att diskutera inköpet av en ny bostad. Således bör hans intellektuella vigör äga en viss färskhet. Hur han håller sig á jour är en annan fråga som jag i dagsläget inte har något svar på. Måhända snor han dagstidningen vid sina nattliga exkursioner? I filmen Nosferatu är figuren Dracula det motsatta än Lugosis eller Lees. Här möter vi en socialt inkompetent, isolerad, aggressiv och skrämmande figur oförmögen att hålla sina lustar under lås och bom ens för korta stunder. Emellertid är även denne Dracula uppdaterad vad gäller bostadsmarknaden vilket väl i någon mening är det enda karaktärsdrag de har gemensamt, undantaget blodtörsten.
Frukta vampyren men glöm inte ordets makt. Man är försvarslös mot sunt förnuft och det gäller även Dracula. Hellre ett väl lagt ord än ett misslyckat angrepp med svärdet.

I feel weird...

Det är märkligt vad kaffe kan göra med kroppen, särskilt när det uppvärmda kaffet är fem timmar gammalt. Det är inte okej.

Rid på blixten, gubbe

Beskyllas för reaktionär propaganda? Det må så vara. Nostalgisk? Njae, det vill jag inte säga. Däremot vill jag propagera för vinylens oöverträffade känsla! Att ligga i soffan och lyssna på en LP med fodralet i händerna... Det är inte mycket som slår den känslan. Mp3-spelare i all ära, CD-skivor likaså, men det är ganska platt i jämförelse.

I fredags tog jag, stadd vid kassa, en promenad in på Vaxkupan i Norrköping, den enda kvarvarande skivbutiken i sta'n. Efter att ha rafsat igenom progg-, metal- och midpricesektionerna hamnade jag bland vinylerna. Inget föll mig riktigt på läppen. Skivabstinensen gjorde mig kallsvettig, irriterad och rådvill. Skulle jag tvångsköpa Wishbone Ash's "Four" eller Kiss's "Alive"? Nej... Det var inte okej. Det var då ögonen föll på den nya remastrade vinylutgåvan av Metallicas enda riktiga mästerverk: "Ride the lightning". Någon okänd kraft styrde mina händer mot den tunga, plastklädda tingesten framför mig. Det kändes rätt. Jag kan inte närmare beskriva känslan. Allt föll på plats. Det var den jag skulle köpa.

Den bubblande känsla av förnöjsamhet jag förnam över mitt nygjorda köp visste inga gränser. Jag var stenkåt på att få slita av plasten och begrunda bilderna i den dubbel-LP som låg i den gula kassen. Skulle jag öppna den på tåget hem och riskera att nå't pucknylle spiller kaffe latte på den eller skulle jag behärska mig och vänta tills jag nått hemmets trygga vrå? Jag valde det sistnämnda. (Påpekas bör dock att jag istället fingrade på de andra inköpen vilket dämpade min upphetsning något. En av dessa var en fantastiskt bra samling med Cactus, ett av de hårdaste band som någonsin klivit in i en studio.)

CD-utgåvan är på intet vis dålig ljudmässigt men den kan inte jämföras med den vinyl jag köpte. Jag hade faktiskt inte väntat mig att skillnaden skulle vara så markant. Tyckte jag plattan var tung på CD så var det inget mot det som attackerade mina öron (och min frus stackars diton). Djupet var ofattbart och ljudet fenomenalt.

Denna fredags omtumlande audionoma upplevelse tvingade mig att idag också inköpa de nya vinylutgåvorna av "Kill 'em all" och "Master of puppets". Den sistnämnda snurrar nu på skivtallriken och jag älskar med ljudvågorna.

Jag ser mig som en hyfsat moralisk och god människa som står med båda fötterna djupt förankrade i en demokratisk tradition där solidaritet och medmänsklighet står som självklara pelare i det tempel som utgör den humanoida populationen vi alla är en del av, vare sig vi vill det eller ej. Likväl är jag böjd att göra avkall på dessa trossatser. En kamrat och jag har diskuterat saken och har väl båda kommit fram till samma häpnadsväckande slutsats.

Darth Vader står inte för solidaritet med andra. Han hyllar inte heller principen om människors värde. Ej heller hyllar han demokratin eller rätten att fritt få uttrycka sin åsikt. Darth Vader är tvärtom en hårdhänt snubbe med ytterst litet överseende med trams och lösmynthet. Likväl är jag benägen att skriva på anställningspappren och påbörja i vart fall en provanställning i Vaders stab. Att hålla käften klarar jag alldeles ypperligt.

Jag är beredd på sena nätter, långa arbetspass och ständiga tjänsteresor till Imperiets utkanter men det bekommer mig inte alls. Bakom den svarta masken, som han kanske inte ska ta av i och för sig, döljer sig säkert en trevlig arbetskamrat som bjuder butterkaka till kaffet.

-"Femtekolonnare!" säger du? Isåfall bär jag det som en lagerkrans.

Trubbel

Från tid till annan dyker det upp filmer som övermannar mig så totalt att jag utan förbehåll kapitulerar inför dess makt. En av dessa har visat sig vara John Carpenters "Big trouble in Little China" (1986).

Det märkliga är att jag ännu för ett par år sedan undvek den som man skyr pesten. Varför? Jag vet inte. En idé hade slagit rot i ryggmärgen som styrde mina steg och ögon bort från den. Vilket tragiskt misstag.

Häromkvällen såg vi om filmen och jag slogs återigen av hur perfekt den är. Inte bara är den präglad av 1980-talets berättarteknik och bildspel utan den behåller också greppet om mig som tittare från första till sista scenen. Det spills ingen tid på utfyllnadsscener. Carpenter har gjort en "ren" film, nedkskalad till väsentligheterna.

Faktum är att jag skulle vilja i detta nu, och jag gör det också, utnämna "Bigt trouble..." till den absolut bästa äventyrsactionrulle som gjorts. Jag vill å det grövsta rekommendera att du som inte gjort det ser den och att du som sett den ser om den. Nu eller i det snaraste.

Skräckvälde

Jag befinner mig i ett glädjerus. Idag öppnade jag ett stort, brunt paket. I detta wellpappshelvete dolde sig Hammer Horror-boxen! 21 underbara filmer från det engelska filmbolaget... Vad kan jag säga? Fly mig en påse salta pinnar, släck ner och håll käft. Nu börjar filmen...

Born again (and again and again)

Jag känner, märker jag, ett djupt och uppdämt behov av att tala om Black Sabbath. Emellertid känner jag också behovet att fokusera skriften emot andra delar än Ozzy-eran. Alltför ofta hamnar diskussionen eller lovprisandet enkom i de musikaliska trakterna, vilket är en skam kan jag tycka.

När ett band byter vokalist så uppstår ett förvirrat vakuum som efter tid till annan bytes mot den subjektiva attityden gentemot den nya konstellationen. Antingen gillar man det nya eller så låser man fast sig vid det gamla och stannar där. Jag vill inte säga att något av alternativen är felaktiga, endast att det är av vikt att man som lyssnare först hör det nya innan man kedjar sig vid masten och seglar in bestämdhetens solnedgång.

Jag är inget unikum. Inte heller omfamnar jag samtliga nya konstellationer. När Candlemass släppte skivan "Chapter VI" (1995) köpte jag den med all den entusiasm och die hard-mentalitet jag förmådde uppbringa. Ny sångare och till stora delar nytt sound. Jag lyssnade också mycket och länge men kunde bara inte tycka om det. Det var inte bara det att ljudbilden låg långt ifrån det klassiska Candlemass, det var betydligt sämre som helhet. Det jag vill mena är att man som lyssnare bör ge musikens kvalitet en chans. Ibland går det, ibland går det inte. Det vore dock fel, anser jag, att avfärda en ny musikalisk konstellation ännu vandrande med purpermanteln av igår enbart på basis av en ny sångare. (Av detta resonemang vill jag också hävda min avsmak för "kompbandssyndromet". Det vill säga när en medlem förvandlas till gruppen och de övriga reduceras till ett anonymt kompband. Exempel: The Doors eller världens jobbigaste band Jamiroquai.)

Vid tiden för Black Sabbaths album "Born again" (1983) bestod bandet till 3/4 av den klassiska sättningen Butler-Iommi-Ward. Ny vokalist: Ian Gillan från Deep Purple. Ett oväntat val men, som Gillan själv sagt vid något tillfälle, där ser man vad alkohol kan ställa till med.

Skivan är generellt ansett som inte bara Sabbath's sämsta album utan också som en av hårdrockens mest löjeväckande album. I beg to differ. (Så fick jag det sagt!) Jag kan hålla med om att skivan knappast är den klassiker den kunde blivit men så dålig är den inte. Faktum är att den besitter en mängd förtjänster.

En kritik jag hört är att "Gillan's bluesy style and humorous lyrics were completely incompatible with the lords of doom and gloom" (http://www.allmusic.com/) men det är helt fel. Black Sabbath var/är i grund och botten sprungna ur den högljudda bluesrock som framträdde i England på 1960-talet. Deras första platta är full av bluesighet, såsom också deras senare. Bluesen lämnar aldrig Iommis riffande eller soloeskapader, detta trots att musiken förändras. Men det spelar mindre roll i sammanhanget.

Det som slår mig mest när jag understundom lyssnar på skivan är dess nästan oöverträffade ominösa stämning och ljudbild. Iommis gitarr har aldrig låtit så djupt avgrundslik, så olycksbådande som på "Born again". Det är ljudet av undergången som strömmar ur högtalarna. Jag älskar det ljudet, förmodligen till del framkallat av phaserpedalen.

Låtmaterialet då? Det finns en handfull låtar jag ständigt återkommer till när jag lyssnar på "Born again". Förutom titelspåret, vilket är fantastiskt stämningsfullt, älskar jag "Disturbing the priest" och "Zero the Hero". Två riktigt tunga låtar som bär skivan på sina axlar. "Trashed" är en snabbare affär vars ljudbild får mig att tänka på en orolig mage. (Vanligtvis ett obehag men så icke här.)

Om man gillar Black Sabbath tycker jag man kan ge den här skivan en chans till. Dess dåliga rykte är betydligt överdrivet och jag vill slå ett slag för en omvärdering av denna.

I am Dracula.

Jag såg i lördags en amerikansk dokumentär om vampyrer på film. Dokumentären var typiskt amerikansk vilket innebär att den missade målet något vad gäller vampyrens natur. Låt mig förklara...

I dokumentären restes hypotesen eller tanken att exempelvis Dracula är det monstrum han är på grund av samma problem Highlander har, det vill säga att man under ett flera sekler långt liv hinner se alla man älskar dö med resultatet att man blir mycket ensam. Ja, naturligtvis, men i Draculas fall kan jag inte ens hålla med om jag så låtsas.

Som vi alla vet är greve Dracula känd som en kall, onsdskefull (kan emellertid debatteras) jägare, en människans nemesis. En blodtörstig tyrann. Men inte fan är det för att hans älskade dör ifrån honom.

I filmen "Dracula - Prince of darkness" har han faktiskt en tjänare, i "Nosferatu" har han Renfield, i "Scars of Dracula" en älskarinna (av någon sort). Dessa följeslagare till trots fortsätter Dracula vara en väsande, lättirriterad varelse utan andra intressen än att dricka blod, eller som i "Nosferatu" också sprida pesten av någon outgrundlig anledning.

Dracula är den han är på grund av sin rovdjurslika natur. Som en följd av detta kan man ifrågasätta hans egentliga ondska. Är han snäll? Nej, men det är ju inte Hajen heller. Greven skiljer sig föga från andra rovdjur i den bemärkelsen att offret saknar andra värden än som mat. Vem har hört talas om ett lejon som slår sig ihop med en zebra? Varför skulle Dracula slå sig samman med en människa? Trams!

Resonemanget i dokumentären gjorde mig ganska irriterad. Dracula needs no man! Eller kvinna.

Shock wave

Det är inte sällan djärva musikaliska kliv resulterar i ett minskat åhörarintresse och begynnande nedgång i såväl skivförsäljning som kvalitet. Inte alltid men det sker titt som tätt. Jag är absolut ingen motståndare till utveckling, progression, men det bör, i mitt tycke, ske med viss naturlighet, inte tvunget och forcerat.

En musikorkester, vilken kan uppvisa ett liv spännande över ansenlig tid, anses inte sällan ha gjort sina bästa plattor i början av karriären. För mig innebär det att exempelvis (gruppen) Dio, Deep Purple eller Blue Öyster Cult framburit sina bästa alster under början av sin existens. Ett lysande undantag i sammanhanget är dock Saxon som med "Lionheart" (2004) släppte sin starkaste och mest konsekventa platta någonsin och det är inte dåligt, 25 år in i (bergochdalbane-)karriären.

Ofta tar grupperna felaktiga beslut kring nästa plattas inriktning i så mening att man förtvivlat försöker hålla sig á-jour med ungdomens smak. Det resulterar alltför ofta i krystade försök att låta som man tror sig veta att man bör. Återigen är Dio ett praktexempel. Efter den mer eller mindre lyckade "Lock up the wolves" (1990) gav man sig i kast med kantig metal med industri-smak. Misslyckat? Jodå, absolut. Det betyder inte att skivorna i sig, framförallt "Angry machines" (1994) är gräsliga eller dåligt gjorda, de funkar bara inte i sin kontext. Dio gav bort alltför mycket av sina signum till förmån för en missuppfattad och missriktad uppdatering av sin musik.

Detsamma kan sägas om en av de värsta comebackalbumen någonsin: "Dehumanizer" (1992).

Black Sabbath tog åter Ronnie James Dio till vokalist efter 1983 års ilskna uppbrott och beslöt sig för att spela in en ny platta. Återigen, musikantskapet kan man inte klandra, det musikaliska innehållet har mycket att kritisera. Bandet krystar sig bajsnödigt och rådvilla igenom en bukett sånger, befriade från det mesta av musikalisk skaparglädje och egentlig entusiasm. Det smärtade ett tonårshjärta att se sina hjältar förnedra sig själva på det viset. Det smärtade också ett tonårshjärta att hårdnackat försöka försvara ett album brukande lögn och tvetalan, ety intet kunde förmå mig att älska "Dehumanizer".

Jag tror att de flesta hyllar Black Sabbaths första fem eller sex plattor som de absolut bästa under deras nu 40-åriga karriär. Det finns också en stor bas för de som gillar Dio-eran. Därefter går det väl lite nedför även om man oftare än man kan tro stöter på folk som, precis som jag, tycker att Sabbath inte gjort en i egentlig mening dålig platta förrän 1992 års ovan nämnda alster "Dehumanizer". Jag tycker till och med att "Born again" (1983), en av hårdrockens mest utskällda och bespottade verk har sina förtjänster. Men det är inte den jag vill belysa.

1978 var Black Sabbath ett band i djupaste misär. Alkohol och droger parat med inre konflikter kring musikalisk riktning började slita bandet i trasor. Ozzy Osbourne hade redan 1977 hoppat av och ersatts med Savoy Browns Dave Walker. (En utsökt version av "Junior's eyes" med honom på sång ger blodad tand att höra mer, trots att inget mer finns att höra.) Dock återkom Ozzy 1978 för inspelningen av albumet "Never say die".

För många, en gång inkluderande mig själv, är "Never say die" (1978) ett av Sabbath's sämsta album, ett förvirrat hopkok av progg, jazz och hårdrock, kryddat med blås och synthar. För inte så många år sedan var Ozzy-eran för mig slut i och med den utmärkta "Sabotage" (1975). Därefter förföll bandet snabbt till en sönderdrogad skugga av sitt forna jag, styrt med strama tyglar av gitarristen Tony Iommi. Dios entré förändrade allt och bandet lyckades gjuta liv i ett av hårdrockens stora skämt.

Att jag är en stor beundrare av Black Sabbath är allom bekant. Visst hyllar jag de första fem, sex plattorna utan förbehåll men jag vill också slå ett slag för "Never say die" som de facto utvecklats till att bli en av mina absoluta favoritplattor. Kanske sätter jag till och med den högre än "Vol. 4" (1972), hur genial jag än anser den vara.

"Never say die" är en ytterst ilsken skiva under det välproducerade skalet. Ilskan och frustrationerna bryter igenom konstant. Och visst är det en till synes förvirrad skiva. Det liknar inget annat de gjort, vare sig förr eller senare. Och visst märks Iommis önskan att dra soundet mer åt det progressiva hållet, en riktning de redan börjat styra åt på "Sabbath, bloody sabbath" (1973) och med bravur utvecklade på "Sabotage". På "Never say die" blir det än mer tydligt, än mer polerat. Där finns förvisst tyngd, men inget som påminner om soundet 1970-1975.

Materialet är fantastiskt starkt och konsekvent. Titelspårets frenesi avlöses av en samling mörka stycken vilka i mina öron ger en återklang av det sena 70-talets grå och kalla atmosfär, där punkvågen rasade med full styrka, ett stenkast från 80-talet och en långsamt tilltagande hårdhet i samhällsklimatet.

Kanske läser jag in för mycket i skivan. Kanske inte. "Never say die" är i vart fall för mig inte bara en värdig svanesång för Ozzy-eran utan också en av mina absoluta favoriter i den digra katalog som utgör Black Sabbaths diskografi.

Bumlingar

Snubben har gjort en hel radda skön pop i såväl The Move som den tidiga inkarnationen av ELO men det är på soloplattan "Boulders" (1973) han verkligen blommar ut med en bukett rara popsånger vars variation och intelligens vida överstiger det mesta jag hört sprunget ur hans hand. Okej, jag är ingen hejare på Wizzard men jag hävdar i detta fall min rätt att uttrycka mig fördomsfullt och definitivt. "Boulders" är otvungen, glatt kreativ med det spontana uttrycket i full sving. Jag kan djupt rekommendera den till vem som helst. Nästan.

Growers of trattkantarell

Och idag gjorde jag vad jag aldrig kunde ana att jag skulle ta mig för: jag låg som ett djur på alla fyra i skogen och grävde med en dåres envishet efter trattkantareller. Jakten gick förunderligt bra. En hel konsumkasse.

...och ändå rör hon sig.

Jag kom att tänka på en händelse, utspelad för många, många år sedan. En klasskamrat till mig hävdade en teori, uppsnappad via hörsägen antagligen, som i kort gick ut på att om man upprepade gånger, upp till en miljon anslag faktiskt, med den knutna näven slog mot en given punkt på en trädstam till slut skulle komma att penetrera den och stå med hela armen genom trädet. Som jag idag kan tolka teorin grundar den sig i förflyttandet av atomer så att dessa samlas på motsatt sida trädet, sett från anslagets sida. Detta resulterar då i trädstammens uppmjukande och eftergivande.

Tyvärr så kan jag inte se att teorin är praktiskt genomförbar. Vilken människa skulle förmå att upprepade gånger, en miljon som jag nämnt, slå mot ett träd med exakt samma kraft och samma intervall? Lösningen vore en trädstryksmaskin ety den kan man programmera till ett visst agerande. Orken tar heller inte slut, såvida inte strömmen bryts men det är en variabel vi knappast behöver ta i beaktande just nu.

Låt oss säga att det visar sig att teorin håller, att armen faktiskt förmår penetrera trädet efter alla dessa anslag, vad skulle det rendera för nytta? Ingen, som jag kan se det. Låt vara att alla upptäckter på intet vis behöver vara av stort samhälleligt eller mänskligt värde men jag kan i detta fall knappast se att det vore av intresse ens på ett avslaget vis, såsom i "1000 saker du inte visste nå'n orkade skriva ned"-boken du förstrött tröskar dig igenom på WC.

Mänskligheten har producerat en stor mängd uppfinningar, vilken är den största? Jag vill inte avfärda hjulet men anser ändock att musiken är den största upptäckten. Till hjulets skapare vill jag säga att jag inte alls föraktar hans (förmodligen) skapelse. Jag inser till fullo dess betydelse och mångsidighet inom logistiken. Jag vill inte heller nedvärdera den person som i något slags upphöjt tillstånd upptäckte kopplingen mellan frö och fåra, även det har som bekant visat sig synnerligen frukt- och användbart. Emellertid kan jag inte annat än anse musiken vara den största upptäckten. För vad lönar en felslagen skörd i en utkyld håla när vinden blåser snål? Är vetskapen om att far kan så en ny fåra nästa månvarv tröstande då barn och äldre lider svältdöden eller familjen i värsta fall drivs till kannibalism? Vad kan rädda en samling människor ur ett sådant predikament? Inte fan är det hjulet.

Musik kan lätta upp och ämna till eftertanke, skänka tröst och dämpa förtvivlan. Det är min sanna ståndpunkt och inget hjul i världen kan få mig att ändra mig.

Lyft inte ditt huvud snabbt från kudden, då blir jag vred.

Vår lägenhet är besatt. Intagen av osynliga väsen. Ljudanomalier och tung i stämningen. Är det hösten som är i antågande? Har mitt nyfunna intresse för black metal uppväckt något? (Vi vet ju alla hur det gick i filmen The Gate...) Packade jag vid flytten från förra lägenheten ned den/det som flyttade föremål och gjorde min döva katt uppmärksam på ljud inte ens jag kunde uppfatta? Tja, kanske det. Vi talar inte högt om dessa fenomen. Vad gäller uttryck såsom "Jag tyckte jag hörde..." alternativt "Jag tyckte jag såg..." hamnar under censur, diktaturens finmaskiga nät vad gäller yttrandefrihet. Lyft inte ditt huvud snabbt från kudden, då blir jag vred!

Jag vill aldrig tala om dessa ting igen.

SPQR

Boxholm, 17 sept. 2008.

Härmed avsäger jag mig alla anspråk, rättmätiga eller icke, på den romerska kejsartiteln. Från och med den midnatt 18 september 2008 drar jag mig tillbaka till mitt lantgods. Jag behåller dock titlarna doge av Venedig, storvisir av Främre Orienten, järnkansler över Tyskland (inklusive Böhmen-Mähren och Pommern) samt min befattning som skattmästare i det inre av Nya Guinea.

Gruvan Dahlman

There can be only one.

Hur många filmer har man inte sett där karaktärernas öde är en totalt likgiltigt? Ett ansenligt antal, inte sant? För mig är kännetecknet på en god actionfilm inte bara persongalleriet i stort. Hjältens, om man nu kan använda ett sådant slitet och gammaldags uttryck, öde måste verka engagerande men i lika hög grad bör också skurkens vara det. Det räcker inte med att den skurkaktige är så ond som möjligt eller hjälten så god som en människa bara kan tänkas vara. Hur mycket jag än gillar filmen Cobra så kan jag inte för mitt liv påstå att karaktärerna är engagerande, de är tvärtom platta karikatyrer. Förvisso väcker den ondes livssituation en stor mängd frågor men något större engagemang för karaktären kan jag inte riktigt uppbringa. Kort sagt skiter jag i om han lever eller dör. Ej heller Cobra själv väcker några djupare känslor eller iver. Tuff så det förslår, på bekostnad av de mänskliga aspekterna.

När jag finner mig i diskussioner, ensidiga eller i samspråk med andra, om vilken typ av film jag menar då jag talar om engagerande livsöden så svarar jag aldrig Pianisten, Pelle - Erövraren eller något djuplodande post-sovjetiskt, pseudo-erotiskt relationsdrama vars hela scen utgör en mörklagd lägenhet i skuggan av det kalla kriget. Nej, nej, nej. Jag återkommer ständigt till en av mina absoluta favortifilmer: Highlander.

Må vara att Highlander i mångt och mycket är en typisk actionrulle anno mitten av det gyllene 1980-talet men för mig är den så mycket mer. Uppföljarna är inte värdiga att skopa upp mina spyor med men ettan, den första, är ett sant mästerverk. Här finner jag ett persongalleri jag verkligen omfamnar och finner intresserande. Inte bara hjälten Connor MacLeods öde och liv utan också hans frus, Ramirez, MacLeods sekreterares men kanske i första hand hans fiendes, hans nemesis: Kurganen, kort kallad Kurgan.

Denne ondskefulle man, född någonstans på den ryska stäppen i en stam som kastar spädbarn åt vargarna, är elak och neslig rentav, absolut, men han är i första hand charmerande, spännande och är, skulle jag vilja säga, essensen av tuff, frän och murrigt mörk med en faibless för hårdrock, i filmen representerat av Queen. (Soundtracket är fenomenalt!) En svart personlighet med en stark känsla för humor, mitt i all ondska och jakten på The Prize. En av mina favoritscener i filmen är när Kurgan sitter på sitt sjabbiga hotellrum och tränar sin svärdsteknik. In kliver då en prostituerad.

-I'm Candy.

-Of course you are.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med det meningsutbytet som fascinerar mig men det gör det.

Connor MacLeods livshistoria är fängslande och man får som tittare en mycket spännande inblick i hur han fördrivit århundradena sedan 1500-talet. Med Kurgan förhåller det sig annorlunda. Vad han pysslat med är inte känt. Skulle man förfalla till klichéer kan man ju anta att karl'n varit den elakaste SS-officeren i världen, den elakaste inkvisitorn vid den spanska inkvisitionen, den vedervärdigaste storstadskannibalen som någonsin levat men så enkel tror jag inte att sanningen skulle vara. Även om MacLeod räddar den flicka som senare ska bli hans sekreterare i vuxen ålder ur en SS-mans våldsamma klor så verkar han inte ha tagit del på någon sida i kriget. Vad han gjorde i Frankrike vid aktuellt tillfälle kommer inte fram. Därför tror jag inte heller Kurgan engagerade sig politiskt under denna tid. Varför skulle han gå med i SS bara för att få bete sig sig så elakt som möjligt? Det gör han ju av allt att döma redan. Dock vill jag understryka att jag inte tror att Kurgan är våldsam mot gemene man, såtillvida att provokation inte förekommer, utan enbart riktar in sig på andra odödliga. Trots allt är han intresserad av The Prize och inte Svenne Banans livskraft, hur obetydlig den nu är. Men jag vill ändå poängtera att han förvisst utgör en fara för allmänheten genom ett obefintligt trafikvett. Några trafikregler att tala om följer han inte.

Jag skulle gärna göra en film om Kurgan enbart. Det vore en mycket intressant resa att göra, att följa denne individ genom seklerna. När Connor MacLeod besåg bröderna Montgolfier i luftballongen, vad gjorde Kurgan? Vad i består hans liv utanför jakten? Dessa frågor döljer, tror jag, dramtiska svar värdiga en helt egen film.

All that's left is Gods forgiveness

Den första proggplatta jag inköpte bör ha varit "Fragile" med Yes. Ett vackert exemplar i mint condition med Roger Deans underbara omslag. Jag ska ingalunda påstå att skivans innehåll fyllde mig med odelad glädje eller kärlek. Om sanningen ska fram köpte jag skivan i tron att det skulle vara mer av hårdrock då jag i Metal Hammer's fantastiskt informativa häften om hårdrockens historia kunde läsa om just Yes. Visst "Roundabout" föll mig i smaken men de korta mellanstyckena där bandets medlemmar fick visa sig på styva linan, till exempel "Cans and Brahms", syntes avtändande och gjorde mycket lite för att jag skulle omfamna plattan helhjärtat. Den kändes spretig. I ett för mig nu oförståeligt taget beslut bytte jag denna, och andra skivor, mot pengar eller andra vinyler på antikvariatet "Living in the past". Detta beslut hemsöker mig än idag. (En rolig sak med dessa inbyten var att ägaren, vars namn jag inte minns och heller inte visste då, alltid tog emot alla skivor jag kom in med, dvs alla utom Bad English andra platta, "Backlash". En förunderligt själlös inspelning jag inte skulle rekommendera ens till min fiende.) Dock ska jag öppet deklarera att jag numera älskar "Fragile".

Den brittiska proggrocken har alltid legat mig varmast om hjärtat enär jag finner den vara inte bara kvalitativt överlägsen alla andra länders utan också innehåller en odefinierbar stämning som till exempel den tyska scenen är i avsaknad av. De brittiska öarna uppvisar en mildare form, en sagolik (i ordets rätta bemärkelse) variant av progg vilken å det grövsta faller mig i smaken. Därmed inte sagt att den saknar hårda inslag. King Crimsons "21st schizoid man", Gentle Giants "Plain truth" eller Mogul Thrashs "Sleeping in the kitchen" är alla tunga, aggressiva stycken musik. En klar skillnad jag tycker mig se mellan den tyska och brittiska proggen är väl den förras nästintill obehagliga ilska, exempelvis i Sperrmulls "No freak out". Det är en skitig och rå progg. Väldigt bra men i mångt och mycket väsensskild från den brittiska.

Om nu den brittiska proggen är, i min mening, den absolut bästa så hävdar jag med bestämdhet att den danska ligger på en god andra plats. Grupper som Burnin' Red Ivanhoe, Pan, Hair, Midnight Sun, Old man and the sea, Maxwell Street etc etc har mutat in egna territorium, en bestämd känsla, en bestämd ton som jag får kalla typiskt dansk. Den finska proggen uppvisar också den säregna drag, så ock den svenska och norska, men ingen av dessa är tillnärmelsevis så intressanta på det vis den danska är. Vad det beror på vet jag inte.

Av alla danska grupper så framstår Culpeper's Orchards debutplatta, med samma titel, som inte bara det främsta exemplet på dansk utan också såsom, och kanske framförallt, världsomspännande proggrock. Om nu "In the court of the crimson king" ligger på min förstaplats så kommer Culpeper's Orchard helt klart på andra plats. Det är en i många stycken oöverträffad musikalisk tour de force di kallar't. Om man bortser från de självklara favoritinslagen, hammondorgeln och tvärflöjten, så finns det några andra delar som gör hela skivan så fantastisk. Sångaren är en av dem. Han besitter en rå, opolerad röst, till skillnad från Jon Andersons änglalika kastratsång, som klär hela skapelsen i den skitiga filt jag så beundrar. (2066 & Then, en tysk protoproggrupp, är likaledes skitiga. Också det är en ofattbart bra skiva.) Och så har vi gitarristens sound! Jag får intrycket av att hela instrumentet är strömförande och/eller att förstärkarens membran inte är i fullgott skick. Rysningar och gåshud. Det hela gör att skivan är ett praktexempel på hur riktigt god hårdprogg ska låta.

Gruppen besitter ett fantastiskt sound överlag med de ingredienser som den tidiga (proto)proggen bestod av, dvs lika delar hårdrock och progg, en önskan att lyfta popmusiken ur standardformatet med längre, mer komplexa strukturer. Vissa, som Emerson Lake and Palmer, lyfte in den klassiska musiken i rockformatet vilket jag personligen inte är alldeles lockad av, även om jag gillar det holländska bandet Exception som har samma inrikting. Den klassiska musiken lyser, tack och lov, med sin frånvaro i Culpeper's Orchards musik. Så lyssna bara, för fan!

The wind cannot hear

Musik berör, oaktat på vilka grunder. Vad som är musikalisk skönhet eller audionom vederstyggelse är i likhet med övriga konstarter en högst subjektiv fråga. Jag vill inte här sätta mig till doms över någon annans smak eller fallenhet enär det synes mig främmande.

För egen del har jag väldigt svårt att se det sköna, oavsett hur man definierar det, i klassisk musik, trots att jag blir djupt berörd av Allegris "Miserere". (Det kanske är, som det svårtydda uttrycket låter påskina, undantaget som bekräftar regeln.) Jag kan ej heller finna att uppstyltade ballader såsom "Det vackraste", skrivna enbart i syfte att framkalla sentimentalitet genom själlös skönsång, överhuvudtaget skulle kunna beröra min cyniskt anfrätta själ.

Om idén att sätta samman en lista över de fem bästa albumen genom musikhistorien skulle födas (vilket den redan har, märk väl) vore jag icke nödbedd att placera King Crimsons "In the court of the crimson king" på första plats. Förutom det inledande spåret "21st century schizoid man" med sitt synnerligen aggressiva riff och distortionsmättade sång, innehåller LP:n fyra spår som alla, var för sig, utgör de vackraste musikaliska uttryck jag någonsin lånat mitt öra till.

Idag satt jag på det överfulla pendeltåget Norrköping-Boxholm, av artighet såg jag mig tvingad att avstå från iPod:ens rogivande vågor till förmån för eventuella samtal med några medlemmar ur min arbetsgrupp. När tåget lämnade Mantorp såg jag min chans och dök in i mina lurar. Valet av spår blev "Epitaph" från ITCOTCK. Jag hävdar ingalunda att den därpå följande upplevelsen är unik för mänskligheten eller min allena. Tvärtom skulle jag vilja hävda att alla någon gång upplevt något liknande. I vart fall skänkte den inledande trumvirveln mig ett lugn som inte ens en burk Stesolid hade kunnat skänka mig i detta brusande folkhav av oljud och flatskratt som fyllde min sfär. Trygg i den säkerhet hörlurarna gav mig seglade jag bort och lät oro, bekymmer och irritation sjunka ned, såsom Vercingetorix en gång gjorde inför den segrande Julius Caesar efter slaget vid Alesia år 52 f.Kr. För sådan är musikens makt i allmänhet, King Crimsons i synnerhet.

"A gentle relief upon a troubled sea, sets thy will and spirit free"

Thomas Fords (1901-1940)

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 6

Kap. 6 Klokbok

Natten gav vika för dagen. Solen bröt igenom mörkret och värmde daggen ur gräset, ack så långsamt. Det plötsliga skenet väckte Uggla där han låg i sängen och drömde om ett matematiskt problem. Vänster öga öppnades försiktigt. En gäspning undslapp hans näbb och han satte sig försiktigt upp, virade filten om sig och smackade förnöjsamt. Han kände sig remarkabelt frisk denna morgon. Befriad från den rivande halssmärtan smuttade han på det glas med vatten Ekorre ställde fram kvällen innan, strax före han gav sig av hemåt. Uggla hade insisterat på att han skulle tillbringa natten hos honom. Trots allt så stod kökssoffan tom och i den sov man mycket bra. Ekorre hade dock avböjt. "Halsduken måste fungerat mycket bra" tänkte Uggla och virade den vackert runt halsen. Han var mycket stolt över en sådan flink och händig vän som dessutom var så omtänksam. "Det är säkert inte alla förunnat".

-Jaha, var fan är guldet? skrek kapten Humbug.
-De säger att de inte äger nå't, hulkade den andfådde junker Bröd ur sig. Allt de har är fisk.
-Fisk?!
-Ja, fisk.
-Vid gudarna! Vet du vad det kostar att segla den där satans skorven? Vet du det?

Junker Bröd ryggade tillbaka, förvånad över att han tycktes behöva stå till svars för att byborna inte hade några värdesaker att tala om. Han, junkern, ville inte säga emot kapten Humbug men ansåg sig på goda grunder förfördelad.

Kentauren Stefan hade precis fyllt en skottkärra med ekologisk majs och var i färd med att lägga den i jordkällaren, där han också i hemlighet förvarade pornografiska stenristningar under ett tunt lager lök, då han hörsammade, med hjälp av sina överdimensionerade öronlappar, ett väldigt liv bortåt byn vid stranden. App och Upp befann sig på skolresa till Ekande Dalen där det bjöds kraftfoder och till obehag stark fruktjuice från gubben Pärlas musteri, det som drevs godtyckligt. Alltså gav han sig iväg själv mot oväsendet.

-Humbug... väste han för sig själv då han åsåg hur den onde kaptenen med sitt manskap rotade igenom byn efter värdesaker.

Uggla drack ytterligare lite vatten innan han tog ett papper och en bit kol och började skriva ett brev till Ekorre. Då han var talträngd när det gällde att omtala för sin vän hur kär denne var hållen, beslöt han sig för att istället skriva ned sina känslor och skicka brevet med Duva.

"Käre Ekorre. Hur mår du? Jag mår bra. Vilken tur att jag har dig. Kom snart på besök. Då ska jag bjuda dig på rostat bröd med näversylt, te och nöttårta. Hej då."


"Jag stod där, för sant, men ni såg mej inte".
(Grymer Humphrey, 1944.)

Made in Navelskåderi.

Jag kan ärligt säga att jag anser grabbarna i Dream Theater vara mer än habila vad gäller såväl det instrumentella som det vokala framförandet av musik. De är uppenbarligen begåvade musiker, därom råder ingen tvekan. Huruvida det de framför är av godo eller ej överlåter jag med varm hand åt det subjektiva omdömet hos alla och envar.

Men varför har de gett sig fan på att spela in en handfull klassiska rockalbum på nytt, not för not? Vad är syftet med det? Vem kan vid sina sinnens fulla bruk hellre lyssna på Dream Theaters reproduktion av "Dark side of the moon" än Pink Floyds? Varför väljer man att lyssna på "Made in Japan", "Master of puppets" eller "Number of the beast" i Dream Theaters replika versioner?

Vem? Vem? Vem? och Varför? Varför? Varför?

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 5

Kap. 5 Nästa!

Den snåla vind som uppfyllde riddar Palladins av Seebeek rustning smekte också hårdhänt häxpackan Käx's halvnakna kropp där hon i sitt stenröse födde slemsäckar med dött innehåll under svåra smärtor. Bredvid henne, märkbart avslappnad trots det kulna vädret som ock bjöd ett strilande regn, satt sheriffen, den ogine Kämpfert Abrahamsson af Nedan, säker från vädrets makter under det vindskydd han konstruerat av ett antal grova pinnar och hudfällar, sammanfogade av grova sömmar.

-Du flinar, din djävul! fräste Käx emellan två värkar.

Abrahamsson log ett ännu snedare leende, stoppade en näve hasselnötter i munnen och replikerade Käx med sedvanligt förakt.

-Ja, vad för Satan ska jag göra? Det är välan inte min skuld som ligger till grund för att du nu sitter här på huk och föder slem, vad?
-Du är inte heller oskyldig...

Och nog var det sant. Att Käx nu födde dessa ångersäckar av slem, ständigt reproducerande sig själva i moderlivet hennes, var ett resultat av deras gemensamma strävan att kasta förbannelser och svårigheter över kung Hare och hans goda regering som icke föll de tvenne konspiratörerna i smaken på några sätt och vis. Sheriff Kämpfert Abrahamsson af Nedan hade drabbats av kung Hares ogillande sedan riksdrots Igelkott kunnat omtala hurusom den korrupte af Nedan inte bara skummat rikedomar utan också med våld undertryckt byn Agape till att lämna ifrån sig sju års ackumulerade grödor, i första hand baljväxter och nektar. (Byn Agape var känd för sin utsökta nektar vilken försåldes i keramikkrukor av skiftande storlekar.) Kung Hare lät då avskeda af Nedan från sin post och förpassa honom till rikets utposter, det snåriga och karga Öde Slätten i nordligaste norr. Där skulle han hädanefter, med riksdrots Igelkotts ord, "stampa kölden ur era stövlar tills tiden når sitt slut". Hårda ord men af Nedans brott var ofta så vedervärdiga att något annat alternativ till straff inte fanns. Bara efter af Nedans mors bevekande vädjanden om nåd för "min stackars vägfarne son, som i hjärtat äro goder men snar till villrådan" undgick den åtalade att förvisas ut ur riket.

Under sina ständiga patrulleringar på Öde Slättens karga tundra odlade han en ständigt växande ilska och ett oförsonligt hat gentemot kung Hare. Denna törst, kommen av förakt och hat, kunde icke släckas, resonerade han, med annat än "denne tyranns bleka och kvicka död". Hur dessa tankar skulle skulle omsättas i praktiken anade han ännu inte.

I kung Hares arbetsrum staplades varje dag en mängd pergament, skrivelser och rapporter, för honom att gå igenom med den trogne Igelkott vars närvaro endast kunde bestyrkas genom fjäderpennans ivriga rörelser bakom travar av böcker och uråldriga papper. af Nedans rapporter anlände till en början med exakta och jämna mellanrum men upphörde såsmåningom efter att ha börjat dyka upp alltmer sporadiskt. "Det beror säkert på postgången" (vilken skedde med herr Kråka), tänkte de och ägnade sedan föga mer tankeverksamhet åt detta bryderi. Öde Slätten var dessutom ett område berövat det mesta benämnt aktivitet. Att herr Kråka, Postverkets mest trogne arbetare, fängslats av af Nedan och låsts in i en bur och satt i Öde Slättens djupaste grotta, Glööd, nere där lavan i vågor slog mot den rödglödgade stenstranden var inte något vare sig den välunderrättade Igelkott eller flitige kung Hare hade minsta kunskap om.

Trött och kall inombords, inte bara av kylan utan främst av det kyliga men ändock kokande föraktet för kung Hare, hade den ärelöse sheriff Kämpfert Abrahamsson af Nedan begynt sin resa söderöver, ner mot sitt och kung Hares ödesmål: den senares död och den förres uppstigande på Gyllene Tronen av de fyra väderstrecken.

När solen efter avslutat dagsverke sänkte sig bortom horisonten nådde af Nedan fram till värdshuset Bonkas för att svalka sig och skölja bort resdammet ur strupen. Vid det mest avlägsna bordet satt häxpackan Käx, förpassad dit av den illa till mods slagne värdshusvärden Bonka. Som vore det naturligt drogs han med sitt krus ölsupa mot hennes bord och slog sig ned.
-Jag vet vem du är och varför du kommit, sa Käx medan hon ristade märkliga symboler och tecken i den skrovliga bodsskivan med långa, smutsiga naglar.
-Jasså, kan du?
-Du är efter hämnden. Hämnden för orätten dig beslagen.
-Och du då? Vad vill du?
-Detsamma, min gode man. Ock jag har i orättens kittel kokats till sörja, en skugga. Kung Hare och hans rådgivare Igelkott finner intet av kärlek i detta mitt hjärta. Nej, tvi vale. Förbanne dem båda och hela riket därtill!

Häxpackan Käx begynte förtälja sin historia där magi, svartkonst och tunnor med dåligt saltat svinkött till hutlösa priser utgjorde de huvudsakliga beståndsdelarna. Belagd med näringsförbud, dryga böter och offentlig utskällning, Moralisk entalan enligt rikets straffbalk §13:8, grodde hatet också i henne. Det personliga ansvaret ville ingen av dem kännas vid.

I gryningstimmen, den 43:e Abbutt i det tredje året i södra månens sjunde uppgång, bestämde de sig för att sätta sin åttonde plan i verket. (De tidigare sju hade gruvligen misslyckats.) En pojke av frejdad ätt kidnappades i Äppelgården och fördes till Käx's stenröse. Under fullmånens sken lät de bocka av pojken enligt ett standardformulär den nitiske af Nedan sammanställt under dagen då inte mycket hände. Därefter badades pojken i heliga oljor, inköpta och preparerade i draken Plättas eleganta etagevåning, kilometervis från Käx's stenröse. I skenet från elden, matad med uråldriga ben av rikets första konungar, svors åt pojken ed att gå holmgång över spåntad å, övergiven i tidens begynnelse.

Något gick fruktansvärt fel. af Nedan hade avvikit efter avbockningen och satt berusad på Bonkas krog vilket gjorde att Käx själv fick utföra ritualen, i raseri märk väl. Knappt hade oljan duschat pojkens nakna kropp då blixten slog ned rakt i oljekruset! En kaskad av fett impregnerade Käx som tog eld och i förvirrad smärta kastade sig ned i den spåntade ån där hon skrapade upp knäna mot den hårda och steniga bottendyn . Resultatet blev att hon själv drabbades av förtrollningen men inte på det vis som var avsett för pojken...

Väl uppe på land hävde sig magen likt valar, bringande smärta och obehag i följe. Pojken flydde hals över huvud och kunde i riksmagasinet Persedel förtälja om en natt av skräck och sexuell pånyttfödelse.

-Om du inte hade supit på krogen hade det här aldrig hänt, sa Käx uppenbart irriterad. Då hade jag inte behövt hålla pojken, oljan, boken och staven samtidigt!
-Håll din käft. Nästa plan ska lyckas... Den här var dömd att så inte göra.


Schemes of wrath and angered thoughts,
better laid in pitless bogs.
Ay, though they may succeed,
often fails but sometimes not.

("In the tower up ahead", Porter McHayneous, 1899.)

In league with Satan, pt.II

Jag vill göra ett tillägg till den tidigare texten om black metal-genren, ett tillägg som kom till mig nästan överjordiskt på pendeltåget Norrköping-Boxholm. Egentligen hyser detta inlägg hela poängen med den tidigare texten och borde därför inrymts där. Så blev ju ej fallet.

En tes jag har, och som jag håller mycket starkt för trolig, är att vi som växte upp under 1980-talet var den sista generation som ännu stod med ena foten fast förankrad i det förgångna, och den mytbildning som ännu var vid liv, och med den andra i framtiden. Jag har avhandlat detta tidigare i ett zine som en god vän är fader till och tänker därför inte dväljas alltför länge vid detaljer och djupare diskussioner men ämnar ge en kort förklaring till mitt tänkande.

Under denna period i tiden, 1980-talet alltså, var framtidens teknik ännu tillgänglig blott för en exklusiv skara. Videobandspelaren till exempel var knappast något för vart hem men var den projektor ur vilken den moderna mytologin tog sin form. Alla minns vi väl den uppsjö av icke tillgängliga filmer som ståtade med ett innehåll så vedervärdigt och obehagligt att censuren totalförbjudit dem på stående fot. "Boogey man", "Alla helgons blodiga natt" och kanske framförallt Stallones "Cobra". I och med Internets födelse dog också den mytbildning som sysselsatte och fascinerade den unge pojkens (kanske också flickornas) medvetande. Utan förvarning hade man nu tillgång till allt och lite till vilket effektivt satte slut för de muntligt överförda berättelser, otroliga till sin natur, som trollbundit så många.

(Som kuriosa kan jag exempelvis nämna pornografins makt över människan, i.e. mig, på grund av sin frånvaro. Det gick inte att få tag på, förutom några slitna vattenskadade exemplar i skogen, föremål för det mytiska men aldrig med bevis, mig veterligen, belagda fenomenet grupponani kanske. Internet bjuder på överflöd av alla former av pornografi och vips, magin är bruten. Nå, det jag skulle säga var dock att jag i åttaårsåldern fick mig omtalad en pornografisk scen där den orala stimulansen av peni frukt, dvs ollonet, avslutades med en rejäl tugga där toppen av könsorganet spottades ut på golvet. Något säger mig idag att denna drapa var ett utslag av pre-pubertal fascination för det sexuella och de eventuella möjligheter denna form av mänsklig interaktion erbjuder.)

Det jag vill komma till, egentligen, är att black metal är den sista remnanten av företeelser som kan ståta med kraften att trollbinda människan. Jag kan egentligen bara tala för mig själv men har svårt att tänka mig att också andra kan värja sig mot genrens attribut och egenskapade mytologi. Förvisst är exempelvis grekisk mytologi eller sägner om slott och herrgårdars spöken och tragik spännande och till viss del trollbindande men black metal är, som jag ser det i skrivande stund, det enda kontemporära fenomenet värdigt att i ordets rätta bemärkelse kallas mytiskt.

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 4

Kap. 4 Ay, ye be cauld fer evermair

Sina motgångar till trots hade riddersman Palladin av Seebeek äntligen fått lite vind i seglen, eller åtminstone fast mark under fötterna. De senaste dagarna hade han och Pålle traskat tröstlöst omkring i träskmarkerna utan hopp om att finna tillbaka till stigen. Men så hade alltså skett. Efter att hals över huvud flytt ur Eldpaddans gap, ej heller där tog Palladin tillfället i akt att i strid skapa sig ett namn och därmed göra sig odödlig, nådde herr- och hästskapet den gamla pilgrimsstigen, uråldrig men fullt funktionsduglig. Trots att vätan fick huden att svida var han uppfylld av glädje, om än något ångestriden vid tanke på den allt annat än ridderslika flykten. "Men å andra sidan", resonerade han, "är det inte mer än rätt att någon annan får ta död på paddan med tanke på all ära jag kommer få sola mig i. Det vore inte rättvist att jag tog all" tänkte han men fick bita sig hårt i hjärnans tunga för att inte tänka tanken "Lögnaktige jag".

Solen hade brytit igenom grönskan som välvde sig lik en tunnel kring honom och fågelsången lindrade hans dåliga samvete över det brutna ridderslöftet om evig strid så ofta som möjligt. Hur länge han färdats längs stigen anade han inte men plötsligt kunde han på sin vänstra sida se hur en damm, nästan helt täckt av näckrosor, vita och rosenskimrande, bredde ut sig. På en bryggstump satt en pojke med sina smutsiga fötter dinglande någon decimeter över vattenytan. Trots att han sträckte sig så mycket han kunde för att nå ner till vattnet lyckades han inte. Palladin av Seebeek fann scenen charmerande vilket fick honom att vika av ner mot dammen och kliva av Pålle.

-En underbar dag, pojk! Skulle du inte säga det?
-Ädle herr'n. Jeg når't ej ner te vattne'.
-Hahaha, bullrade Palladin så ridderslikt han förmådde innanför sin ihoprostade hjälm. -Når du inte ner till vattnet?
-Nä, svarade pojken och torkade det sega snoret från ansiktet ut över den grå trasan hans mor säkerligen kallade moderiktig herrblus.
-Vad är det här för lokalitet?
Pojken stirrade tomt tillbaka.
-Vad är det här för ställe?
-D'ä va e' göng slottet Spindelmara. Men'ä sjönket nu.
-Sjunket? Nänänä! Det är väl ändå inte möjligt. Vad är det för en usel byggmästare? Byggmästare Styggmästare? Hahaha! bullrade Palladin ännu en gång. Han visste inte varför då han inte kunde finna vare sig situationen eller slottets eventuella försvinnande till dammens botten särdeles lustigt. Det hände ofta att han skrattade högt och hjärtligt åt kammarherrarnas putslustigheter och de plumpa anekdoter gästabudens manliga deltagare gav vingar avsevärt påverkade av dåligt öl och starkvin, men han visste inte varför. Det berodde inte på några fördelar han hoppades vinna. Kanske var det bara nervöst.
Pojken stirrade oförstående tillbaka på riddersman Eko, som han tänkte namnet voro.
-Nä, ä herr'n å bygge söm förslämpta tiggeripacka å ho slängte trölleridomma öve' schlöttets byggnad. Allt sjönk söm e sten.
-Så? Är det möjligt?
Palladin av Seebeek kände ändå en rysning längs ryggraden. Trolleri och tiggarpackor... Det var farliga saker. Han mindes historier om hur morbror Wreserne dunkat en spåman i ryggen och fått stora varande utslag vid sidan av ovett från den dunkade. Pesten slog till urskillningslöst. Visst, det var ju inte magi men spåman och så vidare, det var obehagligt.
-Jepp! Å sen sä's dä att herrn's son synts te i här. Dö å allt.
-Jaså? sa riddersmannen och försökte ställa sig i en fördelaktig pose, förhoppningsvis indikerande mod och The Devil may care-attityd. -Och vad kan väl den lille pojken vilja?
-Han tar'dä i näven å sä'r dä att "I vattnet, min Herre, är det kallt och I skola varda kall för evig tid". (Pojkens plötsliga förmåga att tala rent både skrämde och förbryllade Palladin.) Sen sliter han deg ner i vattnä. Å du ä dö'er.

Solen gick i moln, en ondskefull bris fyllde Palladins rustning och fåglarnas sång förvreds till ett högljutt, skarpt och ihållande tjutande som fick öronen att smärta. Pojkens smutsiga gestalt stod orörlig med antydan till ett snett leende i ansiktet, som om han fått sin ondskefulla vilja igenom. Palladins mun stod öppen redo att skrika alltmedan urin rann längs låren och fyllde stövlarna. Tiden var på upphällningen. Vad skulle ta vid?

Svart gestalt vid frusen sjö,
svor att Herren skulle dö.
("Hygge", Joakim Jons, 1932.)

In league with Satan

Det finns få musikstilar som trollbinder såsom black metal och det beror på att genren inte bara kan ståta med det musikaliskt mest extrema, utan också, och kanske framförallt, med ett persongalleri som saknar motstycke vad gäller såväl individuellt som i intrapersonella förhållanden.

Jag blev först bekant med genren i Lund, kring 1997, då jag inköpte en skiva med, vad som kallas termens urfäder, Venom. Ett lågbudgetbolag, Success, gav ut allehanda samlingar utan synbar mening och/ eller samband. Redan tidigare hade jag köpt en platta de givit ut med Jimi Hendrix. Den kostade mycket lite då jag fann den på en bensinmack på Åland 1991 men blev ändå en obehaglig påminnelse över hur mycket dåliga utgåvor det faktiskt finns. Och hur långt man är villig att gå för att exploatera och tjäna pengar på döda artister.

Skivan med Venom vars namn jag glömt (säkert något med "Hell" i titeln), visade sig innehålla en för mig odeciffrerbar soppa skrammel jag var fullständigt okapabel att tyda. I ett utslag av förskräckelse gav jag bort den till någon stackare som fyllde år. Idag kan jag uppskatta Venom, om än i begränsad form. Jag inköpte boxen "MMV" för ett par år sedan och diggar vissa låtar på riktigt. "Manitou", "Possessed" och "Evil one" är bra dängor med en viss naiv charm.

Modern black metal, det vill säga tillkommen efter 1985, är svårare att smälta men utgör en för mig mycket lockande företeelse och detta i huvudsak på grund av musikens och musikernas extrema natur. Promobilderna av dem i mörka skogar (eller snö), beväpnade med spikklubbor, i corpsepaint och ansträngda poser är inte löjeväckande, åtminstone inte ur mitt perspektiv. Själv skulle jag ha svårt för dylika later men kan inte undgå att fascineras. Det är dedikation, in absurdum kan tyckas, för Satan och den avgrundsmusik de skapar i öde stugor, långt ute på den (norska) landsbygden.

Det är naivt, jag vet, men ibland finner jag det svårt att värja mig inför bilden av dem. När Mayhem, Gorgoroth eller Marduk uttalar sig köper jag bilden av fanatiska, vinddrivna individer hemfallna åt djävulsdyrkan, våld och blod. Men det måste ju förhålla sig sålunda, tänker jag då, att också de har en normal relation, till åtminstone varandra. Irritation över att någon inte diskat i pentryt eller att strängarna går. Skratt, glam och trams. Inför bröllopet gästades vi av en vän från Norge som avslöjade att han sett sångaren Gaahl från Gorgoroth äta en vegetarisk sub på ett fik i Trondheim. Det är ju djävulskt obehagligt, nicht war? Tanken på hur han står i kön och sedan i disken beställer

-En vegetarisk sub och en fanta, tack. Tar ni kort?

Det är obetalbart om man betänker hans image. Men även Djävulen har vardagliga bestyr, antar jag.

Men naturligtvis, är det inte bara showmanship? När Mayhems sångare satte död gris på huvudet och fick enorm publicitet i dags- och kvällspressen, var inte det samma grej Blackie Lawless och grabbarna gjorde 1984? Eller Alice Cooper 1975? Allt handlar om uppmärksamhet och det som (rock)musik alltid lockat med: det förbjudna. Allt ifrån jazzmusikens sedeslösa inflytande till black metal-later, som att tända på kyrkor eller ikläda sig djurkadaver. Denna jakt på uppmärksamhet behöver dock inte betyda att musiken saknar kvalitet eller värde. Inte alls. Uppmärksamheten, god eller dålig, tjänar enbart som syfte att höja sig över mängden i en värld där det mediala bruset är fullkomligt bedövande.

Jag ifrågasätter inte Gaahls religiösa övertygelse, inte alls. Det vore mig främmande. Han får tro vad han vill och jag ger fulla fan i vilket. Jag försöker ej heller tala i nedsättande termer om genren som sådan då jag faktiskt gillar vissa grejer, också det modernare. Kanske beror det på min latenta fascination för det ockulta vilket i sin tur kan härledas till min fascination för begreppet Kunskap. Att äga kunskap om något, vad betyder det? En snickare äger kunskap om virke och hur man bygger exempelvis en stol. En nekromantiker hur man, i vart fall teoretiskt, uppväcker de döda. Vems kunskap är sann? För mig är det inte alltid huvudsaken. Den springande punkten är Kunskapen som sådan, att äga den, och det är intressant.

Nå, nog av detta. Keep on rocking! (...in a free world, å de'.)

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 3

Kap. 3 Dåliga nyheter färdas fortare än goda.

-Ro hit pergumentet, Frau!

Walburg Kurtz kämpade sig ur sin murade säng och hasade sig trött över det hårda stengolvet vilket endast bitvis var avsett för en naken, mänsklig trampdyna. Golvläggare Stuube försvarade sig med att han givits undermåligt material, "icke lämpat för ens den uslaste svinakull". Hans tappra försvar till trots dömdes han av Kurtz och magistratsdomare Castor Ykke att uppge "sitt yrke och strängaspel tills dess annat föllo rättvisan i smaken".

-Vem haver skrevet tecken te meg? Vad är'e som står i pergumentet?

Fru Limpa lämnade utan knot pappret ifrån sig, orolig över dess innehåll. Hennes ovana att läsa inkommande post gav henne alltid tid att förebereda sig på eventuella dåliga nyheter men idag hade det inte lyckats henne att så göra. Att smussla med pergamenten var en förmåga hon skickligt utövade men då Bäver-Kloots aggressivt uppsluppne sändebud tycktes följa Limpa runt varje skrymsle och i varje vrå, föll det sig inte naturligt att ta del av månne hemlig information. Skulle det komma fram att hon ägnade sig åt annat än att stoppa gås, klappa tyg och sjunga prosaisk mynta vore hon i sanning illa ute.

-Men det är ju vedervärdigt! väste Kurtz.
-Vad är? undrade Limpa orolig över vad för innehåll pergamentet kunde tänkas hava.

(Sedan en längre tid, ja under hela deras äktenskap faktiskt, hade Limpa bedragit sin make med inte bara stallpojken och gårdskarlen utan också kentauren Stefan som drev en ideologisk majsplantage med sina söner App och Upp samt svågern Ulrik. Att Kurtz humör vid ett sådant avslöjande skulle förbytas från bakfullt solksken till mullrande åska, det är välan självskrivet. Ty bakfull eller inte, era subjektiva intryck av den gode Kurtz morgonhumör må vara att han var en bister man men icke, så var Kurtz en hårdför glädjespridare. I synnerhet denna morgon då gårdagen varit så full av gamäng.)

-Det staver i pergumentena att kapten Humbug seglede inimot hamnen! Katastrof! Vår amiral Peter Patteta befinner sig nu i jakt på storsälen, tusentals meter från hamnen! Skeppet hans Hallonet är fruktet, Frau! Fruktet!

Och det var sant. Skeppet hade tre bottnar, tre segel, tre förstävar, tre storbystade galjonsfigurer, tre mans besättning och tre eldrör vilka spydde glöd omkring sig. Det var en fara tre gånger större än den största fara du kan tänka dig, en tre gånger större katastrof än den största katastrof du kan tänka dig. Vad skulle göras åt detta? Amiral Patteta fanns inte att tillgå. Kanske skulle det ta hela fyra dagar att bara komma i kontakt med honom. Men hur det än såg ut, hur eländigt det nu var, så voro det värsta att kung Hare inte fanns att tillgå. Walburg Kurtz var uppbragt, förtvivlad och ofantligt kissnödig. Han tog sina bekymmer till avskrädet i hörnet och lät sig frigöras medan tankarna kretsade kring hans nästa, och första, drag i detta hemska parti Ludo.

Akor Fingallsorn nådde hemmet sent på kvällen, ovetande om den fara som hotade staden. Och inte hade han brytt sig heller. Han var alltför trött för dylika anpänningar av känslolivet och stugan låg ju där i skogsdungen. Allt annat spelade underordnad roll. Att säga att det lyste hemtrevligt i fönstren vore att fara med osanning eftersom ljuskällor knappt existerade. Mitt i rummet brann en borre på en stör vilket gav Baloo ledsyn kvällstid och tillät henne att utföra de sysslor som tillkom en torparfru. Trots brist på föda och dryck serverade hon varje kväll en festmåltid på imaginär spädgris och finaste öl ur tunnor från södra Tyskland. Till detta serverades ett rustikt tilltugg: levertrasa och ättestupa ur sprucket kärl. Farfar Karaff avstod oftast sin levertrasa till förmån för de yngsta men tog skamlöst för sig av ättestupan. Det sades att farfar Karaff under sin ungdom fjättrat en grop men det ville prosten inte höra talas om. "Hedniskt struntprat" fnyste han innan han ägnade en hel söndagspredikan åt Karaffs otillbörliga struntprat.

Familjen var glad åt faderns hemkomst. Baloo serverade Akor en skvätt färdigtuggad levertrasa(familjefadern hade gång efter annan bytt bort delar av munhålan i utbyte mot specerier i fogdens butik) och hällde upp en rejäl näve ättestupa för honom att dricka. Med tårarna rinnande, de skapade kanyoner i ansiktssmutsen, lät han ge luft åt sin tacksamhet över att vara tillbaka i familjens orena sköte, hel och nästintill intakt. Som så många andra var han ovetande om att kapten Humbug klivit i land, redo att göra Djävulens verk.

När Djävulen så i månens sken red ut/
från Mörkrets källa, svedd och vred/
han svoro högt att ondska bruka/
vareviga själ åt Helvitta sku' föra ned.

("Hovslagen dofva" av Lars Schtuck, 1907)

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 2

Kap. 2 Den galna ugglans tillfrisknande

Från sydost ringlade sig floden Puck i en båge strax norr om staden, ned genom det förtrollade skogspartiet (en separat grönska, skild från den övriga) och ut mot det öppna havet. Det var en mycket vacker flod, en allom accepterad och sällan ifrågasatt uppfattning. När karlarna drog ut på fiskafänge kokade kvinnorna bäck och tjära i stora fat av koppar som kung Hare skänkt byborna då han firade femton år i samma svid. Naturligtvis förväntade han sig att ett symboliskt skålpund bäck förärades honom vid stora höstfesten när äpplen och kastanjer rostades över öppen eld och det var ett pris stadsborna med glädje ansåg sig kunna betala för att hålla en så vida pass generös konung på gott humör.

En solig dag då molnen blåste västlig vind i hissade segel befann sig männen till havs i sina ranka båtar, med näten redo att kastas ut bland de feta silverne stimmen av fisk. Yrkesskickligt lät de näten dansa genom luften, ned i böljorna och sedan tas upp, fyllda av den fetaste fisk; ål, braxen, gädda och id. Under tiden kokades bäck under glada tillrop, barnen samlade kvistar utifall att och de gamle tuggade björkskott med tandlösa, torra munhålor. Allt var frid och fröjd tills en uppsättning svarta segel syntes i horisonten. Arbetet stannade upp, såväl på land som till havs. Alla förstod, fast ingen sa det, att nu kom Humbug, den fruktade pirathövdingen, seglande med sitt skepp Hallonet!

I det förtrollade skogspartiet låg Uggla ännu nedbäddad i sitt bo med filten dragen upp till näbben. Han hade senaste veckan lidit svårt av den förkylning han dragit på sig då han suttit i Vesslans bibliotek för länge i drag och läst "Linjär fasteori i praktiken", en praktutgåva med mer än femhundra år på nacken. Ekorren hade kommit förbi minst en gång om dagen med toddy och uppmuntrande ord eftersom han satte stort värde på deras vänskap. Uggla uppskattade denna gest och lovade att göra detsamma för Ekorren skulle han någon gång bli sjuk.

Kapten Humbug hade precis lagt träbenet i träda då junker Bröd stormade in i kajutan. Med stora gester lät han Humbug förstå att där fanns ett stort antal båtar i sikte med folk att göra illa och kanske till och med ägodelar att ta tillvara. Kaptenen hade vuxit på en ö fjärran ock för honom vilket hade resulterat i ett skadat känsloliv som icke lät sig repareras det minsta av att cirkuskastraten Kasse Basse en dag steg i land på öns sydkust där han utan minsta tanke på konsekvenserna bajsade i en kruka i vilken Humbug förvarade sin sovande fader, ett ondskefullt beläte av pimpsten. (Modern var frisk, fräck och modern men det hör inte hit.)

Uggla hostade till vilket väckte honom ur sin sömn. Vid sängen satt Ekorren och stickade en halsduk till sin vän. Garnet, brunt och grått, hade han bytt till sig mot en ansenlig mängd hasselnötter i skogens enda handelsbod, mamsell Ottomans Manufacktur och Garner. Föreståndarinnan hade givit Ekorren ett bra pris och låtit honom få med sig en strut melasskarameller. Hon var en vänlig själ men hård i affärer, mild när det passade.
-Vill ni smaka en karamell? frågade Ekorren och räckte Uggla struten som tackade och lät en liten bit smälta under tungan.
-Tänk så rar ni är, som ser till min hälsa så. Hur ska jag kunna återgälda denna er vänlighet?
-Äsch, inte prata så. Vänner blir inte varandra skyldiga ett uns. Om vänlighet och omtanke ska gäldas är det då inte själviska gärningar? Om du mår bättre är det belöning nog.
Uggla log åt Ekorrens kloka ord. Ögonen glittrade i skenet från vaxljuset och han lät sig trugas ännu en karamell ur den bruna pappersstruten. Därefter satt de länge tysta och lyssnade till suset i trädkronorna och njöt av varandras sällskap.

Kapten Humbugs ögon smalnade då munnen drogs upp till ett ondskefullt flin. Nåd skulle icke givas, orättvisa skipas och knivarna slipas. Han skulle skiva upp arsle på arsle, knäcka skalle på skalle och äta upp all fisk som fångats. Detta var då rakt ingen lek!

I solens blick på havet vida/
där stod mången vänlig själ/
Sjökapten i ståtlig prakt/
ville ingen av dem väl.

("Wiisa um Hafet" av Richard Groom, 1865.)