Bumlingar

Snubben har gjort en hel radda skön pop i såväl The Move som den tidiga inkarnationen av ELO men det är på soloplattan "Boulders" (1973) han verkligen blommar ut med en bukett rara popsånger vars variation och intelligens vida överstiger det mesta jag hört sprunget ur hans hand. Okej, jag är ingen hejare på Wizzard men jag hävdar i detta fall min rätt att uttrycka mig fördomsfullt och definitivt. "Boulders" är otvungen, glatt kreativ med det spontana uttrycket i full sving. Jag kan djupt rekommendera den till vem som helst. Nästan.

Growers of trattkantarell

Och idag gjorde jag vad jag aldrig kunde ana att jag skulle ta mig för: jag låg som ett djur på alla fyra i skogen och grävde med en dåres envishet efter trattkantareller. Jakten gick förunderligt bra. En hel konsumkasse.

...och ändå rör hon sig.

Jag kom att tänka på en händelse, utspelad för många, många år sedan. En klasskamrat till mig hävdade en teori, uppsnappad via hörsägen antagligen, som i kort gick ut på att om man upprepade gånger, upp till en miljon anslag faktiskt, med den knutna näven slog mot en given punkt på en trädstam till slut skulle komma att penetrera den och stå med hela armen genom trädet. Som jag idag kan tolka teorin grundar den sig i förflyttandet av atomer så att dessa samlas på motsatt sida trädet, sett från anslagets sida. Detta resulterar då i trädstammens uppmjukande och eftergivande.

Tyvärr så kan jag inte se att teorin är praktiskt genomförbar. Vilken människa skulle förmå att upprepade gånger, en miljon som jag nämnt, slå mot ett träd med exakt samma kraft och samma intervall? Lösningen vore en trädstryksmaskin ety den kan man programmera till ett visst agerande. Orken tar heller inte slut, såvida inte strömmen bryts men det är en variabel vi knappast behöver ta i beaktande just nu.

Låt oss säga att det visar sig att teorin håller, att armen faktiskt förmår penetrera trädet efter alla dessa anslag, vad skulle det rendera för nytta? Ingen, som jag kan se det. Låt vara att alla upptäckter på intet vis behöver vara av stort samhälleligt eller mänskligt värde men jag kan i detta fall knappast se att det vore av intresse ens på ett avslaget vis, såsom i "1000 saker du inte visste nå'n orkade skriva ned"-boken du förstrött tröskar dig igenom på WC.

Mänskligheten har producerat en stor mängd uppfinningar, vilken är den största? Jag vill inte avfärda hjulet men anser ändock att musiken är den största upptäckten. Till hjulets skapare vill jag säga att jag inte alls föraktar hans (förmodligen) skapelse. Jag inser till fullo dess betydelse och mångsidighet inom logistiken. Jag vill inte heller nedvärdera den person som i något slags upphöjt tillstånd upptäckte kopplingen mellan frö och fåra, även det har som bekant visat sig synnerligen frukt- och användbart. Emellertid kan jag inte annat än anse musiken vara den största upptäckten. För vad lönar en felslagen skörd i en utkyld håla när vinden blåser snål? Är vetskapen om att far kan så en ny fåra nästa månvarv tröstande då barn och äldre lider svältdöden eller familjen i värsta fall drivs till kannibalism? Vad kan rädda en samling människor ur ett sådant predikament? Inte fan är det hjulet.

Musik kan lätta upp och ämna till eftertanke, skänka tröst och dämpa förtvivlan. Det är min sanna ståndpunkt och inget hjul i världen kan få mig att ändra mig.

Lyft inte ditt huvud snabbt från kudden, då blir jag vred.

Vår lägenhet är besatt. Intagen av osynliga väsen. Ljudanomalier och tung i stämningen. Är det hösten som är i antågande? Har mitt nyfunna intresse för black metal uppväckt något? (Vi vet ju alla hur det gick i filmen The Gate...) Packade jag vid flytten från förra lägenheten ned den/det som flyttade föremål och gjorde min döva katt uppmärksam på ljud inte ens jag kunde uppfatta? Tja, kanske det. Vi talar inte högt om dessa fenomen. Vad gäller uttryck såsom "Jag tyckte jag hörde..." alternativt "Jag tyckte jag såg..." hamnar under censur, diktaturens finmaskiga nät vad gäller yttrandefrihet. Lyft inte ditt huvud snabbt från kudden, då blir jag vred!

Jag vill aldrig tala om dessa ting igen.

SPQR

Boxholm, 17 sept. 2008.

Härmed avsäger jag mig alla anspråk, rättmätiga eller icke, på den romerska kejsartiteln. Från och med den midnatt 18 september 2008 drar jag mig tillbaka till mitt lantgods. Jag behåller dock titlarna doge av Venedig, storvisir av Främre Orienten, järnkansler över Tyskland (inklusive Böhmen-Mähren och Pommern) samt min befattning som skattmästare i det inre av Nya Guinea.

Gruvan Dahlman

There can be only one.

Hur många filmer har man inte sett där karaktärernas öde är en totalt likgiltigt? Ett ansenligt antal, inte sant? För mig är kännetecknet på en god actionfilm inte bara persongalleriet i stort. Hjältens, om man nu kan använda ett sådant slitet och gammaldags uttryck, öde måste verka engagerande men i lika hög grad bör också skurkens vara det. Det räcker inte med att den skurkaktige är så ond som möjligt eller hjälten så god som en människa bara kan tänkas vara. Hur mycket jag än gillar filmen Cobra så kan jag inte för mitt liv påstå att karaktärerna är engagerande, de är tvärtom platta karikatyrer. Förvisso väcker den ondes livssituation en stor mängd frågor men något större engagemang för karaktären kan jag inte riktigt uppbringa. Kort sagt skiter jag i om han lever eller dör. Ej heller Cobra själv väcker några djupare känslor eller iver. Tuff så det förslår, på bekostnad av de mänskliga aspekterna.

När jag finner mig i diskussioner, ensidiga eller i samspråk med andra, om vilken typ av film jag menar då jag talar om engagerande livsöden så svarar jag aldrig Pianisten, Pelle - Erövraren eller något djuplodande post-sovjetiskt, pseudo-erotiskt relationsdrama vars hela scen utgör en mörklagd lägenhet i skuggan av det kalla kriget. Nej, nej, nej. Jag återkommer ständigt till en av mina absoluta favortifilmer: Highlander.

Må vara att Highlander i mångt och mycket är en typisk actionrulle anno mitten av det gyllene 1980-talet men för mig är den så mycket mer. Uppföljarna är inte värdiga att skopa upp mina spyor med men ettan, den första, är ett sant mästerverk. Här finner jag ett persongalleri jag verkligen omfamnar och finner intresserande. Inte bara hjälten Connor MacLeods öde och liv utan också hans frus, Ramirez, MacLeods sekreterares men kanske i första hand hans fiendes, hans nemesis: Kurganen, kort kallad Kurgan.

Denne ondskefulle man, född någonstans på den ryska stäppen i en stam som kastar spädbarn åt vargarna, är elak och neslig rentav, absolut, men han är i första hand charmerande, spännande och är, skulle jag vilja säga, essensen av tuff, frän och murrigt mörk med en faibless för hårdrock, i filmen representerat av Queen. (Soundtracket är fenomenalt!) En svart personlighet med en stark känsla för humor, mitt i all ondska och jakten på The Prize. En av mina favoritscener i filmen är när Kurgan sitter på sitt sjabbiga hotellrum och tränar sin svärdsteknik. In kliver då en prostituerad.

-I'm Candy.

-Of course you are.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med det meningsutbytet som fascinerar mig men det gör det.

Connor MacLeods livshistoria är fängslande och man får som tittare en mycket spännande inblick i hur han fördrivit århundradena sedan 1500-talet. Med Kurgan förhåller det sig annorlunda. Vad han pysslat med är inte känt. Skulle man förfalla till klichéer kan man ju anta att karl'n varit den elakaste SS-officeren i världen, den elakaste inkvisitorn vid den spanska inkvisitionen, den vedervärdigaste storstadskannibalen som någonsin levat men så enkel tror jag inte att sanningen skulle vara. Även om MacLeod räddar den flicka som senare ska bli hans sekreterare i vuxen ålder ur en SS-mans våldsamma klor så verkar han inte ha tagit del på någon sida i kriget. Vad han gjorde i Frankrike vid aktuellt tillfälle kommer inte fram. Därför tror jag inte heller Kurgan engagerade sig politiskt under denna tid. Varför skulle han gå med i SS bara för att få bete sig sig så elakt som möjligt? Det gör han ju av allt att döma redan. Dock vill jag understryka att jag inte tror att Kurgan är våldsam mot gemene man, såtillvida att provokation inte förekommer, utan enbart riktar in sig på andra odödliga. Trots allt är han intresserad av The Prize och inte Svenne Banans livskraft, hur obetydlig den nu är. Men jag vill ändå poängtera att han förvisst utgör en fara för allmänheten genom ett obefintligt trafikvett. Några trafikregler att tala om följer han inte.

Jag skulle gärna göra en film om Kurgan enbart. Det vore en mycket intressant resa att göra, att följa denne individ genom seklerna. När Connor MacLeod besåg bröderna Montgolfier i luftballongen, vad gjorde Kurgan? Vad i består hans liv utanför jakten? Dessa frågor döljer, tror jag, dramtiska svar värdiga en helt egen film.

All that's left is Gods forgiveness

Den första proggplatta jag inköpte bör ha varit "Fragile" med Yes. Ett vackert exemplar i mint condition med Roger Deans underbara omslag. Jag ska ingalunda påstå att skivans innehåll fyllde mig med odelad glädje eller kärlek. Om sanningen ska fram köpte jag skivan i tron att det skulle vara mer av hårdrock då jag i Metal Hammer's fantastiskt informativa häften om hårdrockens historia kunde läsa om just Yes. Visst "Roundabout" föll mig i smaken men de korta mellanstyckena där bandets medlemmar fick visa sig på styva linan, till exempel "Cans and Brahms", syntes avtändande och gjorde mycket lite för att jag skulle omfamna plattan helhjärtat. Den kändes spretig. I ett för mig nu oförståeligt taget beslut bytte jag denna, och andra skivor, mot pengar eller andra vinyler på antikvariatet "Living in the past". Detta beslut hemsöker mig än idag. (En rolig sak med dessa inbyten var att ägaren, vars namn jag inte minns och heller inte visste då, alltid tog emot alla skivor jag kom in med, dvs alla utom Bad English andra platta, "Backlash". En förunderligt själlös inspelning jag inte skulle rekommendera ens till min fiende.) Dock ska jag öppet deklarera att jag numera älskar "Fragile".

Den brittiska proggrocken har alltid legat mig varmast om hjärtat enär jag finner den vara inte bara kvalitativt överlägsen alla andra länders utan också innehåller en odefinierbar stämning som till exempel den tyska scenen är i avsaknad av. De brittiska öarna uppvisar en mildare form, en sagolik (i ordets rätta bemärkelse) variant av progg vilken å det grövsta faller mig i smaken. Därmed inte sagt att den saknar hårda inslag. King Crimsons "21st schizoid man", Gentle Giants "Plain truth" eller Mogul Thrashs "Sleeping in the kitchen" är alla tunga, aggressiva stycken musik. En klar skillnad jag tycker mig se mellan den tyska och brittiska proggen är väl den förras nästintill obehagliga ilska, exempelvis i Sperrmulls "No freak out". Det är en skitig och rå progg. Väldigt bra men i mångt och mycket väsensskild från den brittiska.

Om nu den brittiska proggen är, i min mening, den absolut bästa så hävdar jag med bestämdhet att den danska ligger på en god andra plats. Grupper som Burnin' Red Ivanhoe, Pan, Hair, Midnight Sun, Old man and the sea, Maxwell Street etc etc har mutat in egna territorium, en bestämd känsla, en bestämd ton som jag får kalla typiskt dansk. Den finska proggen uppvisar också den säregna drag, så ock den svenska och norska, men ingen av dessa är tillnärmelsevis så intressanta på det vis den danska är. Vad det beror på vet jag inte.

Av alla danska grupper så framstår Culpeper's Orchards debutplatta, med samma titel, som inte bara det främsta exemplet på dansk utan också såsom, och kanske framförallt, världsomspännande proggrock. Om nu "In the court of the crimson king" ligger på min förstaplats så kommer Culpeper's Orchard helt klart på andra plats. Det är en i många stycken oöverträffad musikalisk tour de force di kallar't. Om man bortser från de självklara favoritinslagen, hammondorgeln och tvärflöjten, så finns det några andra delar som gör hela skivan så fantastisk. Sångaren är en av dem. Han besitter en rå, opolerad röst, till skillnad från Jon Andersons änglalika kastratsång, som klär hela skapelsen i den skitiga filt jag så beundrar. (2066 & Then, en tysk protoproggrupp, är likaledes skitiga. Också det är en ofattbart bra skiva.) Och så har vi gitarristens sound! Jag får intrycket av att hela instrumentet är strömförande och/eller att förstärkarens membran inte är i fullgott skick. Rysningar och gåshud. Det hela gör att skivan är ett praktexempel på hur riktigt god hårdprogg ska låta.

Gruppen besitter ett fantastiskt sound överlag med de ingredienser som den tidiga (proto)proggen bestod av, dvs lika delar hårdrock och progg, en önskan att lyfta popmusiken ur standardformatet med längre, mer komplexa strukturer. Vissa, som Emerson Lake and Palmer, lyfte in den klassiska musiken i rockformatet vilket jag personligen inte är alldeles lockad av, även om jag gillar det holländska bandet Exception som har samma inrikting. Den klassiska musiken lyser, tack och lov, med sin frånvaro i Culpeper's Orchards musik. Så lyssna bara, för fan!

The wind cannot hear

Musik berör, oaktat på vilka grunder. Vad som är musikalisk skönhet eller audionom vederstyggelse är i likhet med övriga konstarter en högst subjektiv fråga. Jag vill inte här sätta mig till doms över någon annans smak eller fallenhet enär det synes mig främmande.

För egen del har jag väldigt svårt att se det sköna, oavsett hur man definierar det, i klassisk musik, trots att jag blir djupt berörd av Allegris "Miserere". (Det kanske är, som det svårtydda uttrycket låter påskina, undantaget som bekräftar regeln.) Jag kan ej heller finna att uppstyltade ballader såsom "Det vackraste", skrivna enbart i syfte att framkalla sentimentalitet genom själlös skönsång, överhuvudtaget skulle kunna beröra min cyniskt anfrätta själ.

Om idén att sätta samman en lista över de fem bästa albumen genom musikhistorien skulle födas (vilket den redan har, märk väl) vore jag icke nödbedd att placera King Crimsons "In the court of the crimson king" på första plats. Förutom det inledande spåret "21st century schizoid man" med sitt synnerligen aggressiva riff och distortionsmättade sång, innehåller LP:n fyra spår som alla, var för sig, utgör de vackraste musikaliska uttryck jag någonsin lånat mitt öra till.

Idag satt jag på det överfulla pendeltåget Norrköping-Boxholm, av artighet såg jag mig tvingad att avstå från iPod:ens rogivande vågor till förmån för eventuella samtal med några medlemmar ur min arbetsgrupp. När tåget lämnade Mantorp såg jag min chans och dök in i mina lurar. Valet av spår blev "Epitaph" från ITCOTCK. Jag hävdar ingalunda att den därpå följande upplevelsen är unik för mänskligheten eller min allena. Tvärtom skulle jag vilja hävda att alla någon gång upplevt något liknande. I vart fall skänkte den inledande trumvirveln mig ett lugn som inte ens en burk Stesolid hade kunnat skänka mig i detta brusande folkhav av oljud och flatskratt som fyllde min sfär. Trygg i den säkerhet hörlurarna gav mig seglade jag bort och lät oro, bekymmer och irritation sjunka ned, såsom Vercingetorix en gång gjorde inför den segrande Julius Caesar efter slaget vid Alesia år 52 f.Kr. För sådan är musikens makt i allmänhet, King Crimsons i synnerhet.

"A gentle relief upon a troubled sea, sets thy will and spirit free"

Thomas Fords (1901-1940)