I feel weird...

Det är märkligt vad kaffe kan göra med kroppen, särskilt när det uppvärmda kaffet är fem timmar gammalt. Det är inte okej.

Rid på blixten, gubbe

Beskyllas för reaktionär propaganda? Det må så vara. Nostalgisk? Njae, det vill jag inte säga. Däremot vill jag propagera för vinylens oöverträffade känsla! Att ligga i soffan och lyssna på en LP med fodralet i händerna... Det är inte mycket som slår den känslan. Mp3-spelare i all ära, CD-skivor likaså, men det är ganska platt i jämförelse.

I fredags tog jag, stadd vid kassa, en promenad in på Vaxkupan i Norrköping, den enda kvarvarande skivbutiken i sta'n. Efter att ha rafsat igenom progg-, metal- och midpricesektionerna hamnade jag bland vinylerna. Inget föll mig riktigt på läppen. Skivabstinensen gjorde mig kallsvettig, irriterad och rådvill. Skulle jag tvångsköpa Wishbone Ash's "Four" eller Kiss's "Alive"? Nej... Det var inte okej. Det var då ögonen föll på den nya remastrade vinylutgåvan av Metallicas enda riktiga mästerverk: "Ride the lightning". Någon okänd kraft styrde mina händer mot den tunga, plastklädda tingesten framför mig. Det kändes rätt. Jag kan inte närmare beskriva känslan. Allt föll på plats. Det var den jag skulle köpa.

Den bubblande känsla av förnöjsamhet jag förnam över mitt nygjorda köp visste inga gränser. Jag var stenkåt på att få slita av plasten och begrunda bilderna i den dubbel-LP som låg i den gula kassen. Skulle jag öppna den på tåget hem och riskera att nå't pucknylle spiller kaffe latte på den eller skulle jag behärska mig och vänta tills jag nått hemmets trygga vrå? Jag valde det sistnämnda. (Påpekas bör dock att jag istället fingrade på de andra inköpen vilket dämpade min upphetsning något. En av dessa var en fantastiskt bra samling med Cactus, ett av de hårdaste band som någonsin klivit in i en studio.)

CD-utgåvan är på intet vis dålig ljudmässigt men den kan inte jämföras med den vinyl jag köpte. Jag hade faktiskt inte väntat mig att skillnaden skulle vara så markant. Tyckte jag plattan var tung på CD så var det inget mot det som attackerade mina öron (och min frus stackars diton). Djupet var ofattbart och ljudet fenomenalt.

Denna fredags omtumlande audionoma upplevelse tvingade mig att idag också inköpa de nya vinylutgåvorna av "Kill 'em all" och "Master of puppets". Den sistnämnda snurrar nu på skivtallriken och jag älskar med ljudvågorna.

Jag ser mig som en hyfsat moralisk och god människa som står med båda fötterna djupt förankrade i en demokratisk tradition där solidaritet och medmänsklighet står som självklara pelare i det tempel som utgör den humanoida populationen vi alla är en del av, vare sig vi vill det eller ej. Likväl är jag böjd att göra avkall på dessa trossatser. En kamrat och jag har diskuterat saken och har väl båda kommit fram till samma häpnadsväckande slutsats.

Darth Vader står inte för solidaritet med andra. Han hyllar inte heller principen om människors värde. Ej heller hyllar han demokratin eller rätten att fritt få uttrycka sin åsikt. Darth Vader är tvärtom en hårdhänt snubbe med ytterst litet överseende med trams och lösmynthet. Likväl är jag benägen att skriva på anställningspappren och påbörja i vart fall en provanställning i Vaders stab. Att hålla käften klarar jag alldeles ypperligt.

Jag är beredd på sena nätter, långa arbetspass och ständiga tjänsteresor till Imperiets utkanter men det bekommer mig inte alls. Bakom den svarta masken, som han kanske inte ska ta av i och för sig, döljer sig säkert en trevlig arbetskamrat som bjuder butterkaka till kaffet.

-"Femtekolonnare!" säger du? Isåfall bär jag det som en lagerkrans.

Trubbel

Från tid till annan dyker det upp filmer som övermannar mig så totalt att jag utan förbehåll kapitulerar inför dess makt. En av dessa har visat sig vara John Carpenters "Big trouble in Little China" (1986).

Det märkliga är att jag ännu för ett par år sedan undvek den som man skyr pesten. Varför? Jag vet inte. En idé hade slagit rot i ryggmärgen som styrde mina steg och ögon bort från den. Vilket tragiskt misstag.

Häromkvällen såg vi om filmen och jag slogs återigen av hur perfekt den är. Inte bara är den präglad av 1980-talets berättarteknik och bildspel utan den behåller också greppet om mig som tittare från första till sista scenen. Det spills ingen tid på utfyllnadsscener. Carpenter har gjort en "ren" film, nedkskalad till väsentligheterna.

Faktum är att jag skulle vilja i detta nu, och jag gör det också, utnämna "Bigt trouble..." till den absolut bästa äventyrsactionrulle som gjorts. Jag vill å det grövsta rekommendera att du som inte gjort det ser den och att du som sett den ser om den. Nu eller i det snaraste.

Skräckvälde

Jag befinner mig i ett glädjerus. Idag öppnade jag ett stort, brunt paket. I detta wellpappshelvete dolde sig Hammer Horror-boxen! 21 underbara filmer från det engelska filmbolaget... Vad kan jag säga? Fly mig en påse salta pinnar, släck ner och håll käft. Nu börjar filmen...

Born again (and again and again)

Jag känner, märker jag, ett djupt och uppdämt behov av att tala om Black Sabbath. Emellertid känner jag också behovet att fokusera skriften emot andra delar än Ozzy-eran. Alltför ofta hamnar diskussionen eller lovprisandet enkom i de musikaliska trakterna, vilket är en skam kan jag tycka.

När ett band byter vokalist så uppstår ett förvirrat vakuum som efter tid till annan bytes mot den subjektiva attityden gentemot den nya konstellationen. Antingen gillar man det nya eller så låser man fast sig vid det gamla och stannar där. Jag vill inte säga att något av alternativen är felaktiga, endast att det är av vikt att man som lyssnare först hör det nya innan man kedjar sig vid masten och seglar in bestämdhetens solnedgång.

Jag är inget unikum. Inte heller omfamnar jag samtliga nya konstellationer. När Candlemass släppte skivan "Chapter VI" (1995) köpte jag den med all den entusiasm och die hard-mentalitet jag förmådde uppbringa. Ny sångare och till stora delar nytt sound. Jag lyssnade också mycket och länge men kunde bara inte tycka om det. Det var inte bara det att ljudbilden låg långt ifrån det klassiska Candlemass, det var betydligt sämre som helhet. Det jag vill mena är att man som lyssnare bör ge musikens kvalitet en chans. Ibland går det, ibland går det inte. Det vore dock fel, anser jag, att avfärda en ny musikalisk konstellation ännu vandrande med purpermanteln av igår enbart på basis av en ny sångare. (Av detta resonemang vill jag också hävda min avsmak för "kompbandssyndromet". Det vill säga när en medlem förvandlas till gruppen och de övriga reduceras till ett anonymt kompband. Exempel: The Doors eller världens jobbigaste band Jamiroquai.)

Vid tiden för Black Sabbaths album "Born again" (1983) bestod bandet till 3/4 av den klassiska sättningen Butler-Iommi-Ward. Ny vokalist: Ian Gillan från Deep Purple. Ett oväntat val men, som Gillan själv sagt vid något tillfälle, där ser man vad alkohol kan ställa till med.

Skivan är generellt ansett som inte bara Sabbath's sämsta album utan också som en av hårdrockens mest löjeväckande album. I beg to differ. (Så fick jag det sagt!) Jag kan hålla med om att skivan knappast är den klassiker den kunde blivit men så dålig är den inte. Faktum är att den besitter en mängd förtjänster.

En kritik jag hört är att "Gillan's bluesy style and humorous lyrics were completely incompatible with the lords of doom and gloom" (http://www.allmusic.com/) men det är helt fel. Black Sabbath var/är i grund och botten sprungna ur den högljudda bluesrock som framträdde i England på 1960-talet. Deras första platta är full av bluesighet, såsom också deras senare. Bluesen lämnar aldrig Iommis riffande eller soloeskapader, detta trots att musiken förändras. Men det spelar mindre roll i sammanhanget.

Det som slår mig mest när jag understundom lyssnar på skivan är dess nästan oöverträffade ominösa stämning och ljudbild. Iommis gitarr har aldrig låtit så djupt avgrundslik, så olycksbådande som på "Born again". Det är ljudet av undergången som strömmar ur högtalarna. Jag älskar det ljudet, förmodligen till del framkallat av phaserpedalen.

Låtmaterialet då? Det finns en handfull låtar jag ständigt återkommer till när jag lyssnar på "Born again". Förutom titelspåret, vilket är fantastiskt stämningsfullt, älskar jag "Disturbing the priest" och "Zero the Hero". Två riktigt tunga låtar som bär skivan på sina axlar. "Trashed" är en snabbare affär vars ljudbild får mig att tänka på en orolig mage. (Vanligtvis ett obehag men så icke här.)

Om man gillar Black Sabbath tycker jag man kan ge den här skivan en chans till. Dess dåliga rykte är betydligt överdrivet och jag vill slå ett slag för en omvärdering av denna.

I am Dracula.

Jag såg i lördags en amerikansk dokumentär om vampyrer på film. Dokumentären var typiskt amerikansk vilket innebär att den missade målet något vad gäller vampyrens natur. Låt mig förklara...

I dokumentären restes hypotesen eller tanken att exempelvis Dracula är det monstrum han är på grund av samma problem Highlander har, det vill säga att man under ett flera sekler långt liv hinner se alla man älskar dö med resultatet att man blir mycket ensam. Ja, naturligtvis, men i Draculas fall kan jag inte ens hålla med om jag så låtsas.

Som vi alla vet är greve Dracula känd som en kall, onsdskefull (kan emellertid debatteras) jägare, en människans nemesis. En blodtörstig tyrann. Men inte fan är det för att hans älskade dör ifrån honom.

I filmen "Dracula - Prince of darkness" har han faktiskt en tjänare, i "Nosferatu" har han Renfield, i "Scars of Dracula" en älskarinna (av någon sort). Dessa följeslagare till trots fortsätter Dracula vara en väsande, lättirriterad varelse utan andra intressen än att dricka blod, eller som i "Nosferatu" också sprida pesten av någon outgrundlig anledning.

Dracula är den han är på grund av sin rovdjurslika natur. Som en följd av detta kan man ifrågasätta hans egentliga ondska. Är han snäll? Nej, men det är ju inte Hajen heller. Greven skiljer sig föga från andra rovdjur i den bemärkelsen att offret saknar andra värden än som mat. Vem har hört talas om ett lejon som slår sig ihop med en zebra? Varför skulle Dracula slå sig samman med en människa? Trams!

Resonemanget i dokumentären gjorde mig ganska irriterad. Dracula needs no man! Eller kvinna.

Shock wave

Det är inte sällan djärva musikaliska kliv resulterar i ett minskat åhörarintresse och begynnande nedgång i såväl skivförsäljning som kvalitet. Inte alltid men det sker titt som tätt. Jag är absolut ingen motståndare till utveckling, progression, men det bör, i mitt tycke, ske med viss naturlighet, inte tvunget och forcerat.

En musikorkester, vilken kan uppvisa ett liv spännande över ansenlig tid, anses inte sällan ha gjort sina bästa plattor i början av karriären. För mig innebär det att exempelvis (gruppen) Dio, Deep Purple eller Blue Öyster Cult framburit sina bästa alster under början av sin existens. Ett lysande undantag i sammanhanget är dock Saxon som med "Lionheart" (2004) släppte sin starkaste och mest konsekventa platta någonsin och det är inte dåligt, 25 år in i (bergochdalbane-)karriären.

Ofta tar grupperna felaktiga beslut kring nästa plattas inriktning i så mening att man förtvivlat försöker hålla sig á-jour med ungdomens smak. Det resulterar alltför ofta i krystade försök att låta som man tror sig veta att man bör. Återigen är Dio ett praktexempel. Efter den mer eller mindre lyckade "Lock up the wolves" (1990) gav man sig i kast med kantig metal med industri-smak. Misslyckat? Jodå, absolut. Det betyder inte att skivorna i sig, framförallt "Angry machines" (1994) är gräsliga eller dåligt gjorda, de funkar bara inte i sin kontext. Dio gav bort alltför mycket av sina signum till förmån för en missuppfattad och missriktad uppdatering av sin musik.

Detsamma kan sägas om en av de värsta comebackalbumen någonsin: "Dehumanizer" (1992).

Black Sabbath tog åter Ronnie James Dio till vokalist efter 1983 års ilskna uppbrott och beslöt sig för att spela in en ny platta. Återigen, musikantskapet kan man inte klandra, det musikaliska innehållet har mycket att kritisera. Bandet krystar sig bajsnödigt och rådvilla igenom en bukett sånger, befriade från det mesta av musikalisk skaparglädje och egentlig entusiasm. Det smärtade ett tonårshjärta att se sina hjältar förnedra sig själva på det viset. Det smärtade också ett tonårshjärta att hårdnackat försöka försvara ett album brukande lögn och tvetalan, ety intet kunde förmå mig att älska "Dehumanizer".

Jag tror att de flesta hyllar Black Sabbaths första fem eller sex plattor som de absolut bästa under deras nu 40-åriga karriär. Det finns också en stor bas för de som gillar Dio-eran. Därefter går det väl lite nedför även om man oftare än man kan tro stöter på folk som, precis som jag, tycker att Sabbath inte gjort en i egentlig mening dålig platta förrän 1992 års ovan nämnda alster "Dehumanizer". Jag tycker till och med att "Born again" (1983), en av hårdrockens mest utskällda och bespottade verk har sina förtjänster. Men det är inte den jag vill belysa.

1978 var Black Sabbath ett band i djupaste misär. Alkohol och droger parat med inre konflikter kring musikalisk riktning började slita bandet i trasor. Ozzy Osbourne hade redan 1977 hoppat av och ersatts med Savoy Browns Dave Walker. (En utsökt version av "Junior's eyes" med honom på sång ger blodad tand att höra mer, trots att inget mer finns att höra.) Dock återkom Ozzy 1978 för inspelningen av albumet "Never say die".

För många, en gång inkluderande mig själv, är "Never say die" (1978) ett av Sabbath's sämsta album, ett förvirrat hopkok av progg, jazz och hårdrock, kryddat med blås och synthar. För inte så många år sedan var Ozzy-eran för mig slut i och med den utmärkta "Sabotage" (1975). Därefter förföll bandet snabbt till en sönderdrogad skugga av sitt forna jag, styrt med strama tyglar av gitarristen Tony Iommi. Dios entré förändrade allt och bandet lyckades gjuta liv i ett av hårdrockens stora skämt.

Att jag är en stor beundrare av Black Sabbath är allom bekant. Visst hyllar jag de första fem, sex plattorna utan förbehåll men jag vill också slå ett slag för "Never say die" som de facto utvecklats till att bli en av mina absoluta favoritplattor. Kanske sätter jag till och med den högre än "Vol. 4" (1972), hur genial jag än anser den vara.

"Never say die" är en ytterst ilsken skiva under det välproducerade skalet. Ilskan och frustrationerna bryter igenom konstant. Och visst är det en till synes förvirrad skiva. Det liknar inget annat de gjort, vare sig förr eller senare. Och visst märks Iommis önskan att dra soundet mer åt det progressiva hållet, en riktning de redan börjat styra åt på "Sabbath, bloody sabbath" (1973) och med bravur utvecklade på "Sabotage". På "Never say die" blir det än mer tydligt, än mer polerat. Där finns förvisst tyngd, men inget som påminner om soundet 1970-1975.

Materialet är fantastiskt starkt och konsekvent. Titelspårets frenesi avlöses av en samling mörka stycken vilka i mina öron ger en återklang av det sena 70-talets grå och kalla atmosfär, där punkvågen rasade med full styrka, ett stenkast från 80-talet och en långsamt tilltagande hårdhet i samhällsklimatet.

Kanske läser jag in för mycket i skivan. Kanske inte. "Never say die" är i vart fall för mig inte bara en värdig svanesång för Ozzy-eran utan också en av mina absoluta favoriter i den digra katalog som utgör Black Sabbaths diskografi.