fredag 21 november 2008

Gästinlägg


Jag minns min tid som skolmästare i Eskilstuna med värme. Vilken tid det. Pionjärandan som härskade inom lärarkåren i det i stora stycken hedniska Eskilstuna under åren 1860-1890 var enormt stark och böjde sig icke såsom rågen för häftig vind. En kollega benämnde sin tjänstgöringstid som "ett danande värv, med friska resultat".

Emellertid saknades det inte problem. Ett sådant var lönen som betalades i natura nästan var gång och i vart fall bestod löningen aldrig till mer än 5-10% av reda pengar. En normalmånad förtjänade jag 10 kilo hårdost, en tunna vasslemust och en halvannan kanna hasselnötter samt 25 öre av vilket hälften gick till uppvärmning av den lilla stuga vilken tjänade som lärarbostad. "Nå men så sälj osten då" menar ni? Låt mig då förtälja läget anno 1882. Ni kanske inte är bekanta med det faktum att Eskilstuna med omnejd på den tiden var världens tredje största producent av hårdost, endast Tazjkent och Bulgarien ystade mer ihärdigt. Sverige var överbelastat, ostmässigt. Det var ett bekymmer.

Idag när osten står i 50-60 kr kilot är det svårt för er ungdomar att begripa omfattningen av problemet med långsamt härsknande ost, sipprande avföring där de låg slarvigt staplade å visthusbodar och hospitalsgränder. En intagen på dårhuset i Halmstad klagade 1876 högljutt "...hurusom osten stådde mej upp i halsekotan".

Professor Alfbengt Ståål vid medicine fakultet i Lund hävdar att ostens intrång över andra, traditionella livsmedel skapade en hälsokris vars lösning icke ville infinna sig förrän efter Första världskriget då den nya staten Sovjetunionen inköpte veritabla skeppslaster för att föda befolkningen under inbördeskriget. Osten byttes mot kaukasiskt fransvirke och koks motsvarande Tysklands årliga kol- och stålproduktion åren 1914-1918.

Ungdomen lever glatt sitt liv, glömsk av gårdagens slit. Den som icke ostens diktatur upplevt kan icke föreställa sig de hålögda barnens förtvivlan över den traditionellt ammoniakbakade hem-osten. Ej heller deras glädje över det minsta stycke bröd, dem sällan förunnat. Besinna detta på din levnads stig.

//Kandidate implosive Yngwe Boor

fredag 14 november 2008

På begäran omänsklig


Så stod jag där med tunnelseende framför butiksföreståndaren med soundtracket till "Wayne's world" i mina händer. År av förhoppningsfull väntan, anfrätt av ett allt större tvivel, hade äntligen resulterat i musikvärldens absolut största händelse någonsin: Black Sabbath's återförenande med Ronnie James Dio. Åh, vid Gud! Det var en nyhet som inte stod VE-dagen efter i febrig glädjeyra den där eftermiddagen 1992 då jag läste nyheten i Metal Hammer, Kerrang eller något annat aktuellt musikmagasin. Ett spår var dessutom ämnat för soundtracket till ovan nämnda film vilket innebar att ett inköp bara var av tvång. Kom ihåg att detta skedde långt innan Internet och fildelningens dagar.

"Time machine", så hette spåret. Jag hade kunnat sälja min själ för att älska den låten, men icke. Det var kanske inte det att jag i egentlig mening avskydde den heller, den lämnade bara så mycket att önska. Besvikelsen var stor men jag bar den tyst, mitt kors längs tonårens Golgata, fast besluten att aldrig yppa ett ord som kunde tolkas som nedsättande om det som karlarna kokat ihop i studion. Med en dåres envishet framhärdade jag i låtens absoluta överlägsenhet allt som släppts sedan 1985. När så fullängdsalbumet släpptes stod jag åter där med tunnelseendet. Okej att "Time machine" var sämre än förväntat men vad fan, det är säkert ett strålande undantag.

Väl hemma i pojkrummet visste min upphetsning inga gränser. Min Sanyo alltiett-stereo dundrade igång. "Computer God", skivans första spår, gjorde mig knappast glad, så ej heller den fruktansvärda "TV crimes", också släppt som singel med vidhörande video. Skivan visade sig vara ett missgrepp av katastrofala mått. Black Sabbath omnämns ofta, med viss rätt, som det tyngsta bandet någonsin och de bevisade på "Dehumanizer" att de ännu förmådde tugga sig fram i doomträsket med bibehållen krona. Problemet låg snarare i hur de uppfattade sig själva, sin musik och sin plats i musikhistorien, såväl kontemporärt som historiskt. Det de slutligen serverade var en eländig buffé av sekunda skapelser, klätt i ett av rockhistoriens mest avskyvärt fula omslag.

Liksom en kissnödig Hitlerjugend vägrade jag ge upp och erkänna att skivan var D-Å-L-I-G. Det gick inte för sig. Hur skulle det se ut? Istället höll jag krampaktigt fast vid den enda låt jag fann något värde i, den råtunga"After all (The dead)". Med febrig ståndfasthet tvångsspelade jag upp låten för min gode vän Joakim med förhoppningen att någon, han, vem fan som helst skulle vidkännas min ståndpunkt att den var bra.

"What do you say to the dead? / Will you forgive me for living? / Can't believe the things that they said: / Wonderful day for a killing / It's killing me!"

Jo jo, Dio gapar på bra, där mitt i domedagsmarschen.

-Fantastiskt, inte sant? Joakim? Underbar låt, va? Joakim? Varför svarar du inte? Varför skakar du på huvudet? Joakim?

I den stunden dog min stridslust. Jag bar officiellt skivan mot mitt bröst, nära hjärtat, beredd att dö för den men bespottade i hemlighet dess uselhet. Det dröjde heller inte länge förrän sättningen splittrades i ett moln av hårda ord och Tony Martin, den tillnåder återtagne sångaren skrålade "...time to kiss the rainbow goodbye". Och visst, "The Rainbow" är naturligtvis Dio själv, så intimt förknippad med regnbågar och drakar.

Idag framstår Dehumanizer, trots Vinnie Appices uppmaning att spela skivan på hög volym, som ett bottennapp med stort B. Jag har ägnat tid att lyssna på den också nuförtiden men kommer alltid till samma slutsats: det är dåligt. Så dåligt.

Trots att skivan generellt räknas som ett illa genomfört samlag med flytningar och osämja som följd, spelar den här sättningen (dock under namnet Heaven & Hell för att inte stöta sig med den uppenbarligen mycket känslige Ozzy) en bukett visor från Dehumanizer, bland andra "After all (The dead)" och "Computer God". Kanske hoppas de att någon ny förmåga ska finna låtarna så pass bra att de säljer ytterligare några ex av den. Vem vet?

torsdag 6 november 2008

Trångmål


Jag hyser en stark övertygelse att ordet faktiskt, i vissa fall, är mäktigare än svärdet. Ord kan försätta berg och berg är ju till för att flyttas, i vart fall om man får tro Mikael Wiehe. Vad är då min poäng? Jo, att möta på de odöda i nattens mörker är ju som vänner av skräck vet i praktiken alltid kopplat till fysisk skada alternativt döden rentav. Kanske återuppstår man sedan från döden som icke-levande vilket blott är en existens berövad verkligt liv.
Varulven, den spjuvern, tycks mig onåbar för direkt kommunikation. Jag skulle vilja hävda att varulvens intellekt är på djurets nivå, kraftigt nedsatt och styrd av impulser och instinkter. Ett samtal, en dialog, ter sig därför enbart meningslös. Detta gäller också för zombien. Vem skulle kunna föra ett konstruktivt samtal med en sådan? Skillnaden mellan varulven och zombien är den senares mer direkta likhet med mänskig livsform men återigen är hjärnans kapacitet svårt nedsatt, om än av syrebrist snarare än en regression till animalisk intelligens vilket är fallet hos varulven. (Normalt sett, till vardags, är ju varulven en vanlig människa, låt vara med en besvärande åkomma.) Det tycks dock, om man får tro G.A. Romero och hans film Land of the dead, att de är förmögna att anskaffa sig viss kunskap genom empiriskt forskningsarbete. Fast det är klart, det kan ju även råttor och andra djur. Spöken å andra sidan tänker jag inte diskutera här då de känns som medlemmar av en helt annan fauna och flora, om man kan uttrycka sig så slarvigt.

Jag hävdar med emfas att den ende representant för de övernaturliges organisation med förmåga att inte bara uppskatta utan också erkänna ett logiskt resonemang är greve Dracula. (Eller vampyrer i allmänhet kanske.) Denne blodsugare uppvisar ju en social förmåga, hur forcerad den än är, vilket kan tyda på en viss intellektuell espri trots de många hundra år han vandrat på Jorden. Ett möte med honom torde därför kunna ha en lyckligt utgång förutsatt att man lägger fram sina ord med försiktighet och eftertanke.

Nu ska vi ha i åtanke att Dracula är en livsfarlig fantom befriad alla mänskliga känslor. I grunden är denne greve platt intet än en karnivor på ständig jakt efter föda men för logikens resonemang tror jag även han kan böja sig. Till skillnad från exempelvis en psykopatisk seriemördare av den sort man ser i amerikanska filmer så är Dracula knappast galen. Han må uppvisa en viss skevhet vad gäller den intellektuella kompassens riktighet men galen? Nej, det vill jag inte säga. Opålitlig? Ja, i högsta grad.

Jag har i texten framlagt att Dracula är en socialt kompetent, värdig (o)människa, förmögen till inte bara (spelad) vänlighet utan också samtal. Karl'n är ju av allt att döma insatt i exempelvis bostadsmarknaden med tanke på att kallar till sig mäklaren Jonathan Harker ända från London för att diskutera inköpet av en ny bostad. Således bör hans intellektuella vigör äga en viss färskhet. Hur han håller sig á jour är en annan fråga som jag i dagsläget inte har något svar på. Måhända snor han dagstidningen vid sina nattliga exkursioner? I filmen Nosferatu är figuren Dracula det motsatta än Lugosis eller Lees. Här möter vi en socialt inkompetent, isolerad, aggressiv och skrämmande figur oförmögen att hålla sina lustar under lås och bom ens för korta stunder. Emellertid är även denne Dracula uppdaterad vad gäller bostadsmarknaden vilket väl i någon mening är det enda karaktärsdrag de har gemensamt, undantaget blodtörsten.
Frukta vampyren men glöm inte ordets makt. Man är försvarslös mot sunt förnuft och det gäller även Dracula. Hellre ett väl lagt ord än ett misslyckat angrepp med svärdet.