Rapport från dessa fjärran ängder.

Så såg jag då Paranormal activity, den film jag mest av alla sett fram emot men också fruktat. Dock inte på något när på grund av sägnen som sa att Steven Spielberg blev tvungen att avlägsna sig ur salongen, det tramset köper jag inte. Jag ler gillande åt det men köper det inte.

Men bortsett från det så har snacket gått om den och faran med det är ju att förväntningarna höjs och landar på absurda nivåer. Eller kan göra. I Fallet Paranormal activity var allt sant. Filmen är sjukt obehaglig och innehåller precis de ingredienser en bra skräckrulle ska, stämningar. Här är det inte fokus på slash, nakenhet och idioti ackompanjerat av ett häftigt flåsande soundtrack. Tvärtom.

Jag vill inte säga att jag är lättskrämd, jag har sett för mycket skräck för det, men jag skrämdes av Paranormal activity. Vid sängdags fick jag uppbåda all min styrka för att tränga ut minnesbilderna och fylla mitt inre med mjuka, fluffiga tankar. Det lyckades sådär. Att jag valde Magmas, för övrigt utsökta, live-platta (1975) underlättade knappast. Magma må vara underbara men knappast lugnande.

Trägen vinner... Den som väntar... etc. Ja ja, ni fick vatten på er kvarn. Ni de klentrogna, och jag var en av dem, som inte kunde se en film av denna kvalitet komma som en dimmig prick i horisonten, DÄR FICK NI!

Clean up your own backyard

Jag fascineras av Dracula, det har jag aldrig försökt dölja, och mången gång har mina ögon flackat över TV-skärmen i försök att insupa så mycket som möjligt av grevens karaktär och tankar. Häromkvällen såg jag om en gammal klassiker, Hammer Horrors Taste the blood of Dracula (1970).

Filmen är i sig inte så väldigt annorlunda från andra i serien. Dracula dör, väcks upp och sprider död omkring sig innan han själv förpassas till gravens kyla för gott. Eller i vart fall tills nästa film har premiär.

Det intressanta, som jag ser det, är alltså inte handlingen i sig. Den fortlöper enligt gamla principer. Istället är det ett uttalande i filmen som slår mig med häpnad.

Ett gäng äldre herrar, trötta och fallna åt trötta mäns jakt på spänning medelst rusdrycker och prostituerade, stöter en kväll på bordellen ihop med lord Courtley. Denne ädling har förskjutits av sin far efter att ha blivit påkommen med att utföra en svart mässa i familjekapellet. Det går givetvis inte för sig.

De äldre slår sig ihop med ynglingen som lovar dem spänning och tillfredsställelse bortom deras torftiga fantasier, förutsatt att de är villiga att sälja sina själar till Djävulen. Herrarna är så bortom allt förnuft att de går med på detta och följer Courtley till en liten butik. Innehavaren har i en scen i filmens början kommit över inte bara Draculas kappa och smycken utan också, och framförallt, en ansenlig mängd av dennes blod, om än i pulverform.

För 1000 guineas inköps blodet och affärsinnehavaren önskar dem lycka till och att Djävulen ska ta väl hand om dem. Han säger det dock inte utan att uppvisa ängslan och oro. Artefakterna är inte vilka som helst och det är i detta sammanhang repliken sägs. Ska man få kontakt med Djävulen behövs, enligt lord Courtleys utsaga, blod och vilket blod skulle passa bättre än Draculas? När allt kommer omkring är han ändå, enligt köpmannen, "the most evil man of all times".

Jag finner uttalandet, påståendet, remarkabelt och anmärkningsvärt. Det är allom bekant att Dracula anses vara ondskefull genom sin blodtörst och jakt på unga kvinnor, en livsstil som inte tycks särskilt ovanlig, oaktat tidsepok. Under denna tid, det sena 1800-talet, var imperialismen i full gång och européernas framfart i Afrika och annorstädes kantades av död och våld i en utsträckning som ter sig fantastisk i sin fasansfulla verklighet. Belgarnas framfart i Kongo är ett praktexempel på rasismens resultat, folkmord med teoretisk bakgrund. Det syns klart att rasismens "sanningar", de intellektuella "beläggen" för de lägre rasernas utdöende och Europas gudagivna plikt att påskynda detta utdöende som ett led i en vriden humanitär handling, ställer Draculas ondska i skuggan. Dessutom ska vi dra oss till minnes, som jag tidigare skrivit, att Dracula ingalunda far runt i trakterna och med med glädje suger livet ur jungfrur. Hans liv är kantat av tristess och obotlig sorg över sin oförmåga att interagera med andra på ett normalt vis. I den BBC-version av historien jag såg i somras framgår väldigt tydligt, också i Stokers roman, grevens längtan efter intellektuell stimulans och sällskap. Hans omsorg om Harker är uppriktig och sann, så också hans bildning.

Att i skenet av rasistiska folkmord (finns det några andra?) kalla Dracula den mest ondskefulla människa som levat är att bortse från sin egen samtids orättvisor men också forna tiders. Påståendet ter sig därför absurt och okunnigt.

Fungoid (Bergamott Hansson, 1933)

Det bor en svamp i mina ådror

och det hände vid flodens mynning

Stygg (Bergamott Hansson, 1951)

För alla gånger du klev på mitt bröst

för alla gånger du höjde din röst

För det svängrum du nekade,

dina fingrar som pekade

Jag har glömt dem nu

Allihop

.

Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man.

Filmen The wicker man (1973) har kallats mycket elakt, såsom världens sämsta film and all that jazz. Jag tänker begagna mig av min gudagivna rätt att inte hålla med. Faktum är att den definitivt tillhör en av mina favoritfilmer vad gäller brittisk 1960- och 1970-talsskräck. Det finns något visst i dessa rullar. Att jag älskar Hammer Horror och vill krypa in i boxen och leva där är ingen hemlighet, om än kanske inte allmänt känt. Inte så sällan funderar jag, under sömnlösa nätter, över vad det är i dessa filmer som tilltalar mig och något exakt svar har jag inte att delge. Förvisso är miljöerna superba, det är sällan (Lee's) Dracula som väsande pekar vilken riktning hans förslavade undersåtar ska ta som fyller mitt inre med extas. Emellertid är det inte enbart miljöerna utan också den naiva kärleken till mediet som filmskaparna visar som i än högre grad fångar min uppmärksamhet. Viljan och lusten att skapa film, ofta baserad på Det okända eller det ockulta är vacker, i någon mening. Filmerna är ofta pretentiösa men charmigt pretentiösa. Jag kan inte med bästa vilja hävda att Hammer's filmer är de absolut bästa filmer som gjorts, bara konstatera att de är det. Fast på andra plan. Nu är inte The wicker man en Hammer-produktion men den faller ändå under samma kategori av film.

Häromdagen fick jag hem det remastrade soundtracket till filmen och det är magnifikt! Första gången jag såg filmen satt jag trollbunden med hjärtat rusande av upphetsning över denna monumentalt brittiska folkmusik som låg likt en viskning över alltihop. Musik har en så fundamental inverkan på en films sevärdhet, vill jag påstå. Se exempelvis Across 110th Street, filmen med kanske den hårdaste filmmusiken (Bobby Womack's titellåt utgör högst troligt världens bästa funk-soul någonsin). Ibland kan filmmusik funka i stunden, medan filmen pågår men förlora sin mening när den spelas i vardagsrummet, på fest eller vid en romantisk tête-à-tête. Så är fallet med exempelvis soundtracket till Dirty Harry (1969). Det finns absolut ett par låtar som funkar utanför filmen men överlag är stämningsmusiken anpassad för spänning, inte rödvin och amour. Men musiken till The wicker man fungerar alldeles ypperligt som helhet att lyssna till, såsom nu på självaste julafton. Nja, jag skulle kanske inte spela den i sin helhet om mitt hjärtas dam befann sig här i detta nu, med undantag av några få. Willow's song är till exempel ett stycke av så underskön art att jag rent bokstavligt faller in i ett överjordiskt rus. Och detta utan kemisk stimulantia.

En rar bukett

Den skiva som gäckat mig mest, musikens Röda Nejlikan, är en samling med Mandrake Paddle Steamer. Intresset för skivan beror enbart på en låt, Strange walking man, en titel som roar mig mycket. Gäckandet har pågått i närmare tjugo år men jag tvivlar inte på att jag någon dag, helt oförhappandes kommer finna den på samma vis som Howard Carter fann Tutankhamun i Konungarnas dal. Men det är inte Mandrake Paddle Steamer det ska handla om utan en annan skiva som duckat var gång mina trevande fingrar sträckt ut sig för att grabba tag i ett hyfsat exemplar, Konvaljens självbetitlade opus från 1975.

Skivbolaget MNW gav 1972 ut samlingen Kåklåtar, en platta där fängelsekunder sjöng egenkomponerade låtar med kända proggmusiker som kompband. En av dem var Konvaljen (Lennart Johansson). Tre år senare fick han spela in en egen skiva. Det är en lång historia och ganska omständlig, historien om min jakt på denna platta, så jag tänker inte dra den. Istället konstaterar jag bara att väntan var inte förgäves.

Första genomlyssningen var något av en chock. Det lät inte riktigt som jag trodde. Den enda låt jag tidigare hört var Mobbaren, en obehaglig redogörelse för just mobbing och pennalism. Det är en märklig skapelse, med skevt dragspel och prat-sång men jag har alltid gillat den väldigt mycket. När jag nu lyssnat på hela skivan, nästan oavbrutet, i några dagar så måste jag säga att det är en genial platta, ett stycke genial proggrock. Det är en ilsken Konvaljen. Som jag skrev så var första genomlyssningen chockartad och det beror främst på att den första låten, Resocialiseringsblues, är en smäll i ansiktet. Konvaljens ilska är monumental och hans pratande, mycket sång är det inte tal om på skivan, kommer rakt ur en förbittrad själ som ser sig själv orättvist behandlad av livets croupier. Jazzrockandet och ilskan kommer dock till sin fulla rätt i den avslutande Tack för vården vakt. Det är en synnerligen aggressiv avslutning på en alldeles underbar skiva.

Att lyssna på Konvaljen är som att sätta örat mot det förgångna. Skivan är ett barn av sin tid på alla tänkbara sätt, alltifrån det politiska innehållet till jazzrocken i sig. Allt ryms i Konvaljens lyrik. Jordbruksdöden, ensamhet, knark, övergrepp och korrektionsanstalter. Det är en fascinerande resa han bjuder och jag är tacksam för att jag får åka med.

Hej mitt vinterband

Att per bensindrivet fordon kryssa fram genom vinterlandskapet med Pentangle i lurarna är en sällsam upplevelse. Tidens barriärer löses upp och jag blir tidlös, jag kan nästan ta på seklerna bakom oss. Men så är jag ju också Världens äldste son.

Rättelse(r)

Jag ser ingen annan utväg än att krypa till korset och korrigera mig själv i två frågor.

1. Loudest Whisper är faktiskt mer amerikanska i sitt sound än vad de är brittiska.

2. Pentangles första skiva är inte alls särskilt traditionell, vilket ingalunda borde förvånat mig då jag hört låtarna redan innan. Om Bob Dylan revolutionerade amerikansk folkmusik så gjorde Pentangle detsamma på debuten (1967) med den brittiska motsvarigheten.

I beg your pardon, kind sir.

En högljudd viskning

Så sitter jag då och lyssnar på ännu en mytomspunnen skiva, överöst med superlativ av folk som vet. "Psych-folk classic", and all that jazz.

Loudest Whisper var en irländsk grupp som spelade in ett par plattor, båda dyrgripar numera. Children of Iir (1973) är en konceptplatta baserad på någon gammal legend som jag inte hunnit sätta mig in i men hey Ray, det räcker bra för mig. Folk-proggig konceptplatta, blotta benämningen sätter mitt huvud i exorcist-spin.

Initialt var jag bekymrad. Tänk om skivan är full av progressiv, irländsk pubmusik? Whiskey in the jar i tretton tappningar, den ena tråkigare än den andra? (Den irländska gruppen Horslips stod för en del av denna oro...) Via en favoritsida på nätet, http://www.progarchives.com/, stillades min oro något. En exposé över trist pub-singalong skulle det inte vara tal om, snarare mer amerikanskt ljudande folk. Det lät bättre, trots att jag hellre sett det luta åt brittisk folk som den anglofil jag är.

När jag nu sitter här och blänger in i dataskärmen med skivan i bakgrunden så ska det sägas att Loudest Whispers konceptskiva Children of Iir förmodligen är en av de bästa folk-plattor jag hört. Okej, det når knappast upp till Pentangle eller John Martyns nivåer men fan, det är luftig och suverän musik som når både öron och hjärta. Inslagen av fuzz-gitarr bryter av fint mot en i huvudsak akustisk ljudbild där allt det som var bra med det tidiga 1970-talets progg och folk finns representerat: den överblåsta produktionen, som dock är synnerligen enkel, och körerna, driften att ta sig an grandiosa teman och den varma, mycket varma känsla som musiken förmedlar. Och är det amerikanskt i soundet? Njae, mer brittiskt faktiskt till min stora glädje. Jag är mycket troligt förälskad.

In due course

Jag drömde jag förstört tiden, den fanns inte mer.

Att vara glad för det lilla

Jag älskar skräckfilm. Det finns inte mycket mänsklig aktivitet, näst musikalisk givetvis, som fyller mig med sådan entusiasm och förtjusning. Jag finner det dock svårare och svårare att hitta riktigt bra dylik. Allt som oftast stöter jag på det gamla vanliga tramset. Jag ska inte här gå in på de uttjatade klagovisorna om kåta tonåringar och korkade solo-utflykter i skog och mark vid minsta ljud, ack nej. Det där har åtminstone jag hört till leda, trots att jag givetvis stämmer in i denna generalisering som ändå alltför ofta är fallet. Istället vill jag koncentrera mig på det beklagliga faktum att skräckfilm i de flesta fall, och nu talar vi om kanske 8 av 10 filmer, börjar så fantastiskt bra. Långsamt vrids historien igång och öppnar för ett bultande hjärta, vetgirigt och upphetsat. Så kommer den kritiska punkten när 2/3 av filmen passerat och allt övergår i ett intet. Manusförfattaren/ -författarnas kreativitet upphör och det hela avslutas med explosioner och gapskrik, så ofta sett och följt av suckanden.

Jag håller inte för givet att jag, lilla människa, skulle klara av det bättre. På något vis tror jag snarare att det är hyfsat enkelt att bygga upp filmen med stämningar och aningar, det är betydligt svårare att avsluta filmen på samma fot. Det tycks som att falla på knä och med böjt huvud erkänna sina tillkortakommanden är mer i linje med vad som sker vid ett givet stadium i skapelseprocessen. För hur avslutar man egentligen en skräckfilm, utan att förfalla till ovan nämnda explosioner? I en actionfilm kan man ju alltid dra till med en eldstrid, i en romantisk film så får de älskande varandra efter putslustiga förvecklingar och i ett historiskt drama stirrar hjälten ut över slagfältet med klok men bedrövad min. Men i en skräckfilm?

När det gäller action, komedi eller drama handlar det i regel om mänskliga företeelser av begriplig karaktär. En skurk rånar en bank eller så. I skräck handlar det alltid om övernaturliga skeenden som ingen vettig människa bör ha kunskap om. Att bjuda en snygg tjej på en drink, det går väl an, men hur bemöter du en demon som vill sluka dig och hela Jorden? Det är givetvis omöjligt att föra en dialog med denne Mörkrets furste, för vad har du att erbjuda? I den romantiska komedin vinner det ärliga hjärtat över den vansinnigt snygge men ack så kalle kavaljeren och lyckan blir total. En demon ger, troligen och högst troligt, fan i både dig och din personlighet. Jag ska dra ett exempel, så låt mig berätta.

I The nun blir allt så fel. Ett gäng ungdomar, vad annars, tvingas möta en odöd i form av en gammal nunna som hemsöker dem eller den ena, jag minns just inte. Att göra det, bekämpa ett spöke, är knappast något som sker naturligt. En utbildning inom det fältet går inte hand i hand med läs- och skrivundervisningen i småskolan och står heller inte på schemat i högre årskurser. Trots detta faller sig allt så naturligt för dessa ungdomar. Efter allehanda upptåg inser de att de måste bekämpa nunnan under vatten(!). Hur det blir så plågsamt uppenbart framkommer inte. Det hela avslutas mycket tråkigt, utan spänning.

De bästa skräckfilmerna består i karaktärernas uppenbara brist på såväl teoretisk förankring som egentlig erfarenhet alternativt det omvända där teori och praktik sedan tidigare gått hand i hand. Exorcisten är ett givet exempel på detta. Visst, Merrin har upplevt fenomenet förut men agerar ändå inte på ett överdrivet sätt, orädd och kåt. Istället uppvisar han ett stort mått av rädsla och osäkerhet inför sin uppgift, vilket ter sig självklart. Medhjälparen Damien är novis och förståeligt bekymrad och hyser också han en högst förståelig rädsla. Samma grundregel gäller en film som Hajen, om man nu vill kalla det skräck. Jag vill det helst inte men okej, i detta fall får den gälla för det. Brody besitter intet av vare sig teori eller praktik medan skepparen Quint står för det senare och Hooper för det förra. Oaktat detta så blir kampen mot Hajen inte en testosteronstinn uppvisning. Den ende som tycks någorlunda stark och stabil i situationen är Quint men så har han också jagat hajar i tusen år. Vad jag eftersöker är alltså normalitet. Jag vill att karaktärerna i skräckfilm agerar så mänskligt som möjligt, drivna av skräck och (o)kunskap. Slumpen, till viss del, och intellektet ska vara helt avgörande för filmens utgång, inte plötsligt uppkomna strategier baserade på fullt täckande teorier sprungna ur intet. I vissa fall är det, som tidigare påpekats, klart att en teoretisk utgångspunkt är fullt möjlig att köpa, givet att denna utgångspunkt grundar sig i tidigare tillägnad kunskap. I Hammer Horrors filmatisering av Dennis Wheatleys novell The Devil rides out spelar Christopher Lee en beläst herre med god kunskap om det ockulta. I detta fall köper jag alltihop. Jag köper också Quints och Hoopers kunskap. Jag köper däremot inte en handfull tonåringars (förlåt, jag kunde visst inte låta bli) plötsliga insikter som helt saknar teoretisk och praktisk grund.

Men finns det då inga bra skräckfilmer längre? En kamrat sa en gång: Kanske har man sett all bra skräck? Jag vill inte tro det, jag vill inte det. Faktum är att det verkar som om vissa tecken på genialitet blixtrar till mitt i detta träsk av (förlåt mig) kåta tonåringar och explosioner. The ring var ett bra exempel när den kom, Sjätte sinnet likaså. Blair witch project var ett lysande exempel. Varför den filmen får så sjukt mycket dålig kritik begriper jag inte. För två år sedan, 2007, kom den spanska filmen Rec. som för all del inte var perfekt i alla avseenden men vars början och slut var av enastående god kvalitet vad skräck anbelangar. The haunting in Connecticut och Drag me to Hell är två helt samtida skapelser som likaledes fungerar mycket bra med stämningar och aningar, detta utan att vara perfekt film. Den senare innehåller dessutom alltför mycket humor för min smak, skräck är inget att skämta om. Den förras förtjönster vilar mycket på tesen ju mindre man ser i en skräckfilm, desto bättre är det. Det otäcka ligger inte i stora monster, utan i det du anar, det som lurar i mörkret.

Jag återkommer allt oftare till ett citat från samme, tidigare citerade vän: Man får vara glad för det lilla. Och ja, det är kanske så det är. Isåfall ser det bra ut inför framtiden och jag åser med spänd förväntan möjligheten att se Paranormal activity, detta års i mitt tycke mest spännande film. I vart fall på pappret.

Femhörning

Efter att ha konstaterat att Pentangles "sista" skiva, Solomon's seal (1972), hör till deras allra bästa, tätt i hälarna på Basket of light (1969), ger jag mig nu i kast med sagans början. Av någon obegriplig anledning har jag köpt skivorna i oordning och gav mig i kast med den sensationellt vackra boxen redan efter två inköpta skivor. Det kan bero på att deras första självbetitlade alster (1968) lutar mer åt traditionell brittisk folk än de senare skivornas smältdegel av blues, rock och progressiv folk. Det är inget fel i det, definitivt inte. Jag älskar brittisk folk i de flesta former, må så vara att min kunskap begränsar sig till sent 60- och tidigt 70-tal. Beställningen är nu lagd, för ynka 10 minuter sedan och jag avslutar med tårade ögon detta inlägg lyssnande till ett av de vackraste stycken jag hört, Will O'Winsbury från Solomon's seal.

Jag älskade hästar som ung

Det finns ett antal skivor som omges av en viss mystik. En av dem har länge varit den engelska gruppen Horse och deras enda skiva (1971). Informationen om dem är knapphändig och begränsas egentligen bara till att de uppstod ur resterna av Saturnalia, bandet som är mest känt för att deras debutplatta var världens första bild-LP (1969 alt. 1973 beroende på vad du själv vill tro). Båda banden kom att skriva låtar med ett visst ockult innehåll, en företeelse som verkar ha varit hyfsat förekommande i början av 1970-talet. Emellertid är det i detta fall obskyriteten som i sig, oavsett vad jag tidigare hävdat, som lockade mig. Många andra obskyra grupper brukar allt som oftast kunna ståta med en omfattande historia, i Horses fall icke så. Obskyriteten, det ockulta inslaget och det nationella ursprunget lockade mig och har så gjort i många, många år. Och omslaget med den elaksinnade hästen, det är suggestivt och fascinerande i all sin enkelhet. Varför jag inte köpt den tidigare kan jag inte riktigt svara på. Kanske är det bara så enkelt att andra skivor lockat mer.

Häromdagen landade den dock i brevlådan, Horses enda platta. Det ska sägas att jag knappast hyste någon överdriven förväntan på musiken och första lyssningen gav mig inte direkt någon gåshud. Fast den växte. Konstant. Musiken är någon form av hårdprogg som drar åt hårdrock av det tidigare slaget, vilket jag givetvis älskar. Några likheter med Black Sabbath tänker jag inte hävda, trots att musiken Horse bältar ur sig stundtals är riktigt tung. Låtarna är var för sig väldigt njutbara, förutom den besvärliga Heat of the summer med sitt valstempo och Freedom rider. I övrigt är det riktigt bra och varierande bitar. Favoriterna torde dock vara The sacrifice, See the people creeping round och And I have loved you men det är i The journey som de verkligen sträcker ut sig med hammondorgel och tvärflöjt, sådär lagom i bakgrunden. Det är en fantastisk låt som bara den gör skivan värd sina 159 kronor. Well done.

One(-din) for the road

Egentligen är min håg för sjön och livet därpå, i synnerhet under det glada 1700-talet, vansinnigt fabulerad och skild från verklighetens realiteter. Jag tror inte någon anser mig vara av sådant virke att det hårda livet till havs inte skulle ta livet av mig. Och tar inte stormar och skörbjugg mitt liv så gör väl kölhalningen det. Oaktat detta känner jag en sann och pulserande längtan efter detta liv, låt vara att jag hellre ser mig själv som officer än undernärd dysenteriker krampaktigt klängande sig fast vid liv och lem i någon masttopp. Det som en gång triggade igång denna fascination var serien Onedin-linjen. Som barn satt jag klistrad vid TV-apparaten, slukande Onedins bedrifter. När jag nu köpte säsong 1 så slukade jag återigen samtliga 12 timmar under några hetsiga dagar. Det må så vara att serien i sig inte riktigt tycks hålla den kvalitet jag en gång tillskrev den men låt mig försäkra, den är mycket njutbar och är i stil med Hem till byn bäst när inget händer. För så är det, inte mycket av vikt händer. Onedin köper bomull. Onedin har inga pengar. Onedin gifter sig. Onedin lurar sin bror. Mitt i all denna BBC-tristess, som är mediet televisionens främsta uttolkare, är det stor dramatik. Det viktigaste inslaget i serien, anser jag, är att Onedin ingalunda är moraliskt högre stående än någon annan, mer välbeställd redare. Istället är han en kylig affärsman av stora mått som hellre ser åt annat håll när etik och moral kommer i kläm. I en episod beslutar han sig för att tjäna grova pengar genom att skeppa och sälja vapen till Sydstaterna, ett land i krig och byggt på slaveriet som ekonomiskt system. Onedins fru Anne har givetvis, som alltid, betänkligheter kring detta och låter omtala dessa, som det eviga samvete hon är. Nu säger jag inte att det var rätt av Onedin men det är skönt med mindre helgonlika karaktärer, även de som traditionellt ska ses som förkämpar för det goda och rätta.

Out in the cold

Det sägs att tiden läker alla sår och det är ju riktigt förstås. I de flesta fall. Vissa saker lär man sig att leva med, liksom ärr inom- eller utombords. Andra sår läker och ersätts av något helt annat, omvärdering och uppskattning. Jag ska inte tala om inre kriser av stor magnitud, inga dödsfall och inte förluster av lemmar. Istället ska jag koncentrera mig på de sår och den besvikelse vissa skivor är förmögna att orsaka.

Under min tid som musikintresserad har jag stött på en mängd undermåliga plattor. I vissa fall står jag själv som ansvarig, som när jag i ungdomlig iver valde att INTE köpa någon av Ten Years Afters mer klassiska skivor utan skaffade mig 1989 års About time. Besvikelse? Absolut! Skivan var ju inget av det jag läst om, uttryckta superlativ om historisk betydelse och musikalisk kvalitet. I ett annat fall Candlemass skiva Chapter VI. I det fallet var det inget överilat och dumt köp. Vid dess release 1995 var Candlemass ett favoritband utan dess like. Jag slukade deras tidigare plattor och avgudade Tales of creation (1989). Jag utropade till och med den sistnämnda till Världens bästa platta vid något tillfälle. Chapter VI var ingen storslagen affär. Den nya sångaren (Thomas Wikström) gjorde mig besviken, musiken gjorde mig modlös. Messiah Marcolins dramatiska röst skulle det vara, inget annat.

Enär exemplen ovan och de känslomässiga skador som jag ådrog mig då har läkt och ersatts med ett visst mått av likgiltighet, sånär som på att jag fortfarande kan uppskatta Candlemass tidigare skapelser, så är det en skiva som bara för ett par dagar sedan förvandlats från ett besvärande sår till ett ärr delvis i förvandling. 1986 släppte Judas Priest skivan Turbo, en syntifierad och pop-anstruken affär som fick mig och många andra att sätta i halsen. Nu hörde jag den inte 1986 utan cirka 10 år senare då jag fick den på vinyl av min käre svåger. Då liksom nu älskade jag Judas Priest, i synnerhet Painkiller (1990) som fortfarande står som deras bästa men också det årets hårdaste släpp. Så lägger jag Turbo på vinylspelaren och mitt hjärta skrumpnar, brister och faller isär. Ett plastigt, kallt syntinferno når mina öron. Vik hädan, Satan! Skivan spelades aldrig mer.

Nu, 13 år senare, samtalade jag med en god vän om skivan. Han menade att den inte alls är så dålig som ryktet vill säga. Sent igår kväll messade han dessutom att skivan hörde till gruppens topp 5. Nu var han säkerligen berusad vid tillfället och då kan känslor flyga åt alla håll men visst, det är kanske så. Jag tog fram plattan, min nyfikenhet var väckt. Och med tanke på min nyfunna kärlek till syntmusik kanske jag skulle kunna åtminstone acceptera skivan och klamra mig fast vid något litet, någonting som kan kallas bra. Ge mig hyfsat, vid Gud! Döm om min förvåning, Turbo är, ska jag säga, ojämn men när den är bra är den förträfflig. Syntarna stör mig inte alls, så det är inte de inslagen som längre avgör skivans storhet eller brist därpå. De låtar som är undermåliga är just det: dåliga. Men de som är bra är fantastiska och det är i synnerhet fyra låtar som är just det: Out in the cold, Turbo lover, Private property och Reckless. Den sistnämnda är den som mest kan anses tillhöra det klassiska Priest-soundet medan de övriga är riktigt bra exempel på popanstruken hårdrock. Kanske att Out in the cold är den bästa ändå, denna tunga powerballad. (Förövrigt är ju det en jävla benämning.) Att det är just den låten som mest tilltalar mig är lite komiskt eftersom skivan verkligen var det under så många år, Out in the cold.

Mina ärr har läkt. Rob Halford, ni är förlåtna. Ert snedsteg har visat sig vara korrekt. Skivan hamnar inte på min topp 5 men genom att omfamna det okända och förbjudna har ni vidgat mina vyer och för det tackar jag er.

Jukebox

De senaste två veckorna har jag köpt upp mig på ett antal skivor av mycket varierande innehåll och kvalitet. Jag vill tala lite om dem och hur mitt hjärta talar.

Mickey Curtis - Mimi

I början av 1970-talet fanns ett japanskt band som hette Samurai. De släppte två plattor, en självbetitlad och Kappa. Musiken var hårdprogg och mycket trevlig, i synnerhet Kappa. Sångaren Mickey Curtis släppte 1972 en soloplatta på Vertigo, detta anrika bolag med Black Sabbath, Budgie och Gravy Train i sitt stall. Solobedriften är en ojämn affär. Det första spåret, kan inte uttyda dess japanska alfabet, är det i särklass bästa med sitt stråkarrangemang och Curtis sköna japanska sång, men också spår 5 med en spinnande katt och trivsam triangel är fantastiskt avslappnande. I övrigt är det lite kaka på kaka med alltför mycket ballader. Mycket lite av Samurais hårdprogg återfinns, om något.

Itsuro Shimoda - Gin no sakana

Ännu en japansk platta fann sin väg ner i min brevlåda och denna gång är det en starkt orkestrerad affär som inleds sjukt starkt. Återigen är jag oförmögen att tyda det japanska alfabetet så jag fortsätter att benämna låtarna efter spårnummer. Efter spår 1 går det tyvärr utför raskt med ett par usla rock'n'roll-bidrag som inte gör någon, allra minst mig, glad. Plattan är ganska beige och inte mycket sticker ut. Den här blev de senaste två veckornas största besvikelse, alla kategorier.

I Raminghi - Il lungo cammino dei Raminghi

I Raminghi är ett klassiskt exempel på hur det obskyra har en tendens att haussas upp utan att leverera. Det finns vansinnigt mycket som återutgives under begreppet obskyr progg och långt ifrån allt är dåligt men det finns gott om fällor och sank mark. Skivan är inte dålig i bemärkelsen usel, inte alls. Den är tvärtom ganska trevlig om än lite anonym och inte särskilt anmärkningsvärd på något vis. Till dess förtjänster bör räknas den trevliga hammondorgeln och sångarens uppenbara känslostormar. Jag vet inte vad de sjunger om eftersom det är på italienska men uppenbarligen blir karl'n berörd. Musiken är någon form av hårdprogg med gitarren ganska långt fram i ljudbilden. Donna hai ragione och Cose superate är schyssta låtar verkligen men det här är ingen skiva som går varm i vare sig stereo eller iPod. Sorry. Jo! Ett enormt plus till italienska bolaget Vinyl Magic som givit ut också denna. Återutgåvorna därifrån är värda varenda krona. Vackert återskapade i mini-lp-format. (Osannas L'uomo med sitt trippelutvik är magnifik!)

Isaiah - Isaiah

"A band in the ghostland och prog, brassrock and jazzrock". Nej, jag kan inte motstå en sådan beskrivning. Det är omöjligt. Trots att bandet härstammar från Österrike och 70-talets mitt så är det väldigt brittiskt och nästan urtida vad gäller soundet. Proggen vid denna tid lät inte så här, den var alltmer virtuos och fjärran från allt det jag älskar med den tidiga varianten, den som låg närmare folk och hårdare rock. Isaiah har mer gemensamt med Gnidrolog och Greatest show on Earth än låt säga 1975 års Genesis eller Yes. För mig är det fantastiskt och skivan gör mig sannerligen inte besviken. Det starka inslaget av blås gör mig överlycklig och värmer mig in i själen. Jag vill hävda att det är en nästan solid platta, dess fem spår är alla av utsökt kvalitet, men det är framförallt de två första spåren, i synnerhet det andra, Jericho och Summer farewell. Den österrikiska orkestern är till skillnad från I Raminghi ett strålande exempel på utmärkt och obskyr progg.

Denny Gerrard - Sinister morning

Återigen en obskyr och bortglömd pärla från 1970. Rent musikaliskt skulle Gerrard kunna liknas vid Bob Dylan, om än inte fullt så nasal. Det handlar alltså om en singer-songwriter, från Sydafrika faktiskt. Jag köpte den lite på spekulation, som så ofta, eftersom kompbandet utgörs av High Tide, det band som är ansvarig för 1969 års tyngsta platta. Sinister morning är en väldigt njutbar samling med fokus på folk men inleds med en svängigt, elektrifierat stycke i Native sun, komplett med en otrolig text. Skivan avslutas med Atmosphere, ett stycke väldigt väl benämnt då det faktiskt är otroligt atmosfäriskt och suggestivt. Mycket bra skiva!

Bill Fay - Time of the last persecution

"The missing link between Nick Drake, Ray Davies and Bob Dylan". Hmm... Nåja, kanske det men Fay, hyfsat okänd skulle jag tro, har något visst och det är mer eget än kopierat, trots att likheter finns med andra artister. Framförallt skulle jag beskriva honom och hans röst i synnerhet som en variant av Leonard Cohen , om än något mindre släpig och seg. Ibland hör jag också Kris Kristofferson. Skivan utgörs av kompetent och trevlig folkrock. Lite blues-licks och blås ger soundet fyllighet och tidsanda, något jag uppskattar mycket. Kanske är hans sång på gränsen ibland vad gäller tonsäkerhet men det han förlorar på gungorna tar han igen på karusellen, som det heter. Om hans röst saknar omfång innehåller det känsla och det är alltid bättre. Time of the last persecution är en ypperlig samling låtar som tyvärr hamnat vid sidan av andra större artister. Bill Fay är bättre än Nick Drake och ligger närmare mitt kynne än Dylan.

Earth & Fire - Earth & Fire

Det holländska bandet Earth & Fire's debut är en härlig blandning av progg och hårdrock. Omslaget, ritat av Yes hovleverantör Roger Dean, är magnifikt och musiken likaså. Den har jämförts med Sandrose enda skiva, en mellotron-tung affär, och visst, det kan jag kanske hålla med om fast Earth & Fire är hårdare. Gitarren är rivande och grov, som om den är omsluten av elektricitet, i vart fall i de hårdare styckena. Jag har länge blängt på skivan men nu blev det av och den gör mig inte besviken. Love quivers är den stora hitten för mig. Orgel och fräsig elgitarr har aldrig gjort mig ledsen.

OMD - Architecture and morality

En god vän tog mig i handen och ledde mig ut på ängder av annan grönska. Med öländskt lugn visade han med hela handen riktningen, mot OMD och deras tredje skiva. Alltså, det är oterhört vacker musik. Låten Sealand är som att sköljas fram på en våg av lugn och jag älskar den. Vilken jävla låt! Och för tre år sedan avskrev jag allt vad synt-musik hette. Förkastade det i fördomsfullt majestät som känslokall och osvängig sörja. Jag har tänkt om, blivit frälst och välkomnar nu den här musiken. Så fantastisk musik.

OMD - Orchestral manoeuvres in the dark

Jag passade på att beställa deras första också och trots att den är bra så grep den mig inte alls på samma sätt som Architecture and morality. Det är delvis ett annat band, en oslipad pärla. Bra men inte lika direkt. Kanske kommer den växa med tiden.

Buggles - Age of plastic

Jag älskar Drama, Yes skiva från 1980 med Buggles-medlemmarna Trevor Horn och Geoffrey Downes. Jag förstod inte då vilken inverkan grabbarna hade på Yes. För mig var Buggles ENBART Video killed the radiostar. Om jag hade fel? O ja. Age of plastic är en helgjuten platta där hitten är den sämsta och de övriga låtarna lyser intensivt. Vartenda spår är av otvivelaktig kvalitet och det är svårt att ta ut favoriterna. Kanske att titelspåret och Astroboy (watching the proles on parade) ändå tar priset men komkurrensen är stenhård. Otroligt och extremt överraskande bra skiva.

Pentangle - Solomon's seal

Sista bidraget blir favoriterna Pentangle och deras sista skiva från 1972. Trots att den är inspelad under svåra förhållanden, bandet höll på att splittras, så är kvaliteten lika lysande och otvivelaktig som vanligt. Det jag gillar mest med Pentangle är deras skitiga och rockiga inställning och tolkning av (framförallt) brittisk folkmusik. Virtuoser till trots är deras sound vansinnigt respektlöst och smutsigt men alltid sinnessjukt vackert. Mina superlativ kan regna i timtal över medlemmarnas rspektive genialitet men jag tror min poäng gått fram ändå. Skivan tillhör den minst kända i repertoiren, skulle jag tro. Den har varit utgången i många år men tycks nu äntligen ha funnit sin väg och återutgivits på CD. Låtvalen är såväl traditionella som egenkomponerade och det är inte sällan de lyckas bäst med sina egna låtar. Det är omöjligt för mig att ta ut någon/ enstaka låtar utan nöjer mig med att konstatera att skivan är ett mästerligt stycke brittisk folk. Elegant, vackert och svängigt. Ride on!

Rule Brittannia

Jag är anglofil, det ska inte förnekas. Med stolthet skulle jag ikläda mig Pete Townshends vita kavaj med Union Jack som ryggmotiv, om jag kom i den vill säga. Det finns något alldeles särskilt och säreget i det brittiska lynnet, förutsatt att det finns något sådant, något rebelliskt och motvalls. Jag tänker inte bara på att de kör på vänster sida av vägen eller dränker sin friterade fisk i maltvinäger utan främst på deras sätt att närma och till yttermera visso tillägna sig rock- och popmusiken. Nu är detta påstående inte på något vis omvälvande för någon som läst och intresserat sig för popmusikens utveckling från då till nu. Den svenska varianten i form av Tages, Hep Stars etc är i många stycken en efterapning eller försök till kopiering av ett amerikanskt sound som inte sällan misslyckas. I egentlig mening är det väl i mitt tycke bara tages och Slam Creepers som lyckas skapa någon form av egensinnig och trovärdig variant. Men visst, jag kan ha fel. Emellertid uppskattar jag försöken. Någonstans hoppas jag också det. När det gäller engelska öarna så är det ofrånkomligt att tala om The Kinks. Detta band, mer än andra, tycks ge fullkomligt hämningslöst utlopp för sitt brittiska ursprung. Jag lyssnade imorse på den utmärkta Some mother's son som på ett alldeles underbart vis kapslar in det jag talar om. Ray Davies berättelse om skyttegravarnas helvete under Första världskriget är enastående och rör mig alltid till tårar. Och det är häri Davies geni ligger. Stundtals är det som om hans kreativa ådra bubblar över och musik skapas som (nästan) övertrumfar allt. The Who, Small Faces och till och med Beatles bidrar alla med sitt brittiska ursprung men det är i Kinks jag får en sann överdos, i positiv bemärkelse, av det engelska jag så helhjärtat omfamnar. När andra siktar mot Amerika sluter sig Kinks under 1960-talets andra hälft och går mot en introvert och nationell riktning. Det är synd bara att det genialiska, detta uttjatade ord, så ofta överskuggas av trivialiteter och strunt. Å andra sidan är det få band som kan uppvisa en jämn begåvning över så lång tid och till och med favoritband/-artister som Black Sabbath, King Crimson och John Martyn går stundtals på grund och det är dem väl unnat.

Det låg en kamel på hallmattan imorse.

Jag njuter skamlöst, som en gammal pascha i sitt harem . Den nyligen remastrade och utökade utgåvan av Camel's liveplatta Pressure points (1984) damp ned igår och den har varit efterlängtad, utgången som den var. Camel är ett band som aldrig blev sämre utan tvärtom alltid växte. Var de bra 1975 så var de strålande 1984 då Stationary traveller, kanske deras bästa, släpptes. I vart fall är det en av deras bästa. Liveplattor är inte alltid särskilt roliga att lyssna på. Det kan vara kliniskt, överdubbat, platt, dåligt ljud och dåligt spelat. Fast sen finns det en handfull liveupptagningar som verkligen lever upp till ryktet. Jag ska inte här sitta och namedroppa dessa som en bajsnödig gymnasist, trots driften att så göra, utan bara konstatera att Pressure points verkligen är en storartad platta och ett ännu mer storartat dokument över ett av de absolut främsta proggbanden någonsin, ett proggband som i Genesis anda utan ansträngning tycktes överbrygga klyftan mellan pop och progg. Att Camel är snäppet vassare står jag fast vid. 1980-talets underbara ljudlandskap belyses med all önskvärd tydlighet, denna kväll på Hammersmith Odeon anno 1984. Den som ändå fått vara med...

Steh auf!

Jag lever i en stekhet miljö. Franz?

Force majeure

Jag har böjt mig för en vänlig vind, en mäktig smekning av innerörats membran. Jag har funnit frid och med glädje kapitulerat inför det beläte jag tidigare så intensivt ratade, nej hånade, blind av hänförelse inför de gamla gudarna. Det var oundvikligt, kanske. Det var dithän min kosa styrde, dit där ett annat synsätt regerade. Kamrat, ännu regerar! För den flodvåg som tog mig med storm har fört mig å stora vågor på en resa jag för fem år sedan sett som otänkbar, omöjlig och löjlig att ens betänka. Jag har lagt ned min sköld inför en större makt och är nu i Tangerine Dreams sold. Boxen Tangents damp ned och min lycka vet inga gränser. Min gode vän sa att deras musik är en evig, suggestiv resa. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Min ingång började med en utgång i Exit men min resa har bara börjat.

Dagens ord:

Ulv

Samhällets styvbarn

Det sägs ofta om obskyra rockplattor att det är tungt, skitigt och elakt. Tyvärr tycks det vara önsketänkande eftersom alltför ofta visar sig motsatsen råda. Men så har vi Stepson som bryter denna trista trend. Deras enda skiva från 1974 är ett sannskyldigt mästerverk vad gäller hård, bluesdriven hårdrock. Åtminstone är det sant till 60%, det är "bara" 6 av 10 spår som är sanna genidrag men å andra sidan är det ett riktigt gott resultat. Jag är svag för ljudbilder, som de flesta, och här är en nästan ogenomtränglig sådan. Det låter furiöst, på min ära! Och så mitt i denna gröt, en hammondorgel... Ett svalkande inslag i en annars kokhet miljö. Jag faller som en fura, var gång jag lyssnar på Stepson. I synnerhet trion "Rule in the book", "Suffer" och "Burnin' hurt". Det är tre låtar med avgrundslik attityd, extrem bredbenthet och ett (nästan funkigt) sväng lika oemotståndligt som en skål lakritspipor, för övrigt världens bästa godis.

Word

-I've seen the end and it's not pretty.

/Jonathan Macaius (1856)

Stålögat

Av de stora folkrockbanden är Steeleye Span det minst intressanta. De övriga i topp5-listan såsom Pentangle, Fairport Convention etc. är så vida pass mer spännande. Det betyder inte att Steeleye Span är ruttna eller andefattiga, de är bara lite, lite sämre. Med det sagt ska jag be att få föra till protokollet att de faktiskt skrivit en av mina absoluta favoriter i genren engelsk folk: Dark-eyed sailor från "Hark! The village wait" (1970). Det är ett gudabenådat stycke av outsäglig skönhet. När den nu spelas för vilken gång i ordningen förpassas jag till ängder utan beska, salar utan svärta och tillstånd av eufori.

Time is on my side

Vi var sent ute, den där söndagen den 4 oktober 2009. Muséet skulle stänga om 90 minuter men efter att ha tänkt över situationen under bråkdelen av en sekund kastade vi oss huvudstupa in genom entréen och löste biljett. Jag älskar muséer, i synnerhet regniga söndagar och i gott sällskap. Att marschera framför montrar med urgamla föremål fyller mig med respekt och vördnad, inte bara inför de människor som en gång hackade ut en kniv ur ett stycke flinta utan också inför tiden som sådan. Obändig arbetar den sig fram och förflyttar oss från nu till sen, från då till nu. För mig är det en svindlande tanke, att när då regerade och någon faktiskt bar dessa svartnade, medeltida skor var det nu. Och 500 år senare är detta nu så förbannat då. Nuet förpassat till dåtid. Det blir än mer svindlande att tänka sig att nu, när jag skriver detta, också kommer bli då. För mig framstår dessa ting, sköra och anfrätta av tidens tand, som mysterier, i synnerhet det som är förgängligt. Träföremål, vaxljus, klädesplagg... Allt detta är förgängligt. Ta till exempel skåpet på bilden, tillverkat på 1300-talet. Det är ännu helt men hur många skåp har överlevt 700 stormiga år? Och varför har ingen kastat det eller huggit upp det? Det är en sak att exempelvis skorna överlevt i gynnsam miljö men ett skåp? Skorna har ju hamnat i jorden av slump eller kastade som sopor men skåpet måste förvarats någonstans ändå. Jag har svårt att tänka mig att det använts kontinuerligt under alla år men å andra sidan är det ju möjligt att det faktiskt varit just det, i användning. Tidens framfart är fascinerande och att stå och titta på ett föremål så oändligt gammalt, att jag får möjlighet att se denna relik när så mycket annat givits åt förgängelsen, ger mig en känsla av svindel. Dragningen till skåpet är enorm. Jag vill krypa in i skåpet, inandas seklerna för att komma närmare historien och tidens väsen. Men det får man ju naturligtvis inte, tack och lov. Det vore trevligt om Världens äldste son kunde låta bli det äldsta skåp han sett och lämna det intakt för andra att njuta.

En tid förfluten

En planerad men ännu ej genomförd resa till Bockstensmannen förgyller min höst. Om någon har några hälsningar till denne kan jag pliktskyldigt framföra dem.

En pakt med Belsebub

Skivan har "klassiker" stämplad över sig, detta trots att man bör lägga till ordet "kult" framför denna stämpel. "Kultklassiker" är i sig ett obehagligt ord som får mig tänka på hemska partysamlingar med Eddie Meduza och andra ekivokt betingade stycken. Men kanske ligger det ändå något i ordet, när något obskyrt levt vidare genom årtiondena, oberoende av kommersiell framgång utan snarare på basis av dess innehåll och/eller kvalitet. Det amerikanska bandet Covens debut "Witchcraft destroys minds and reaps souls" (1969) är ett gott exempel på sådant. Jag hörde talas om den för säkert tjugo år sedan och intresset väcktes. Det var mytomspunnet och farligt, en rockmusikens hyllning till Djävulen. Nu kan jag tycka att det låter smått fånigt och den ursprungliga fruktan jag kände för den här typen av skivor, alltså på den tid då King Diamond skrämde livet ur en finnig tonåring, har försvunnit. Fast fascinationen kvarstår. Det italienska skivbolaget Akarma har valt att ge ut skivan på nytt och ja, jag var tvungen att köpa den helt enkelt. Det satanistiska Jefferson Airplane, ungefär så låter musiken. Bandet hade med lätthet passat jämsides med övriga akter och spelat på Woodstock som alla andra. Det är knappast låtarna i sig som är anmärkningsvärda, trots att de är riktigt bra, utan sångerskan Jinx Dawson som utmärker sig mest. Hennes röst är rivig, stundtals skärande och hon låter farlig och oberäknelig. Hon låter som en vansinnig och det är det som gör den här skivan mer obehaglig än många andra nutida akter med satanisk agenda. Ett möte med denna furie kan sluta hur som helst, om jag tillåts fantisera fritt och obundet. Det här bandet leker inte, det är på allvar och visst, det kan man tycka vad man vill om.

Den fråga som väcks hos mig är ändå varför sånger om Helvetet och dess regent ändå inte klart och tydligt omtalar vilka fördelar ett eventuellt styre av denne skulle innebära. Jag har full förståelse för att man bara kan få njuta dessa förmåner om man skrivit upp sig på rätt lista, som ju fallet är vad gäller all religion, men det tycks inte ens som om detta per automatik skulle föra med sig något gott. I Himlen får man njuta av en lugn och skön tillvaro, vad jag förstått, men i Helvetet verkar det enbart vara tufft och slitsamt. Varför skulle man då vilja jobba för en lynnig, ogin och elak jävel som Belsebub? I "Pact with Lucifer" skriver en ångestriden bonde över sin själ och son till Djävulen i utbyte mot sju års framgång, förvisso, men det är ett högt pris, kan jag tycka, för en evighet i flammor och os.

Om jag nu istället bortser från dessa frågor och fokuserar på musiken kvarstår i alla fall ett stycke god rockmusik av tidstypiskt snitt. Jag älskar några låtar, diggar andra och bortser helt ifrån det kanske mest kända spåret, "Satanic mass", en tretton minuter lång (påstådd) inspelning av en svart mässa. Det är ett monotont stycke bestående av evigt mässande och klockringning. Kanske hade jag tyckt det var häftigt och spännande för tjugo år sedan men inte nu. Att sitta sig igenom detta stycke höjer enbart frågan vad man egentligen gör med sin tid. Och kanske det är en bra fråga hur som helst.

Pilots of Purple Twilight

Nyss hemkommen från Göteborg lägger jag min första Tangerine Dream-platta på skivtallriken, Exit (1981), och jag smälter som ett troll i solsken. Det här är storartad musik!

Ta det från början

De senaste dagarna har Kinks platta "Sleepwalker" (1977) gått varm i stereon. I vanlig ordning är det en något ojämn skiva, som så mycket annat av deras 1970-talssläpp, men förvånansvärt och tydligt enhetlig. Det pendlar mellan genialitet och trivialiteter, utan att för den skull bli riktigt dåligt. Ray Davies är liksom Pete Townshend bäst när han koncentrerar sig på intrikat pop och den hårdare änden av rockmusik. Ibland faller han dock för frestelsen att skriva musik som i egentlig mening är under hans värdighet, såsom den mindre intressanta "Artificial light" eller titelspåret.

Det talas så mycket om punkens nykomlingar och de gamla dinosauriernas kamp för överlevnad, en kamp som enligt myten slutade med Yes och Procol Harums undergång. Jag är inte så säker på att jag köper det. Varför skulle Procol Harums fans vända dem ryggen för punken? Det finns andra, mer trovärdiga förklaringar till detta fenomen. Men om nu punken regerade 1977 så är "Sleepwalker" ett modigt tillkännagivande som aldrig ens försöker anpassa sig till en ljudkostym som vore illa sittande. Det är så tydligt The Kinks men ändå förflyttat från de tidigare årens tunga konceptplattor. I grunden är det en samling anspråkslösa men ack så potenta pop- och rocklåtar som känns både fräscha och vitala, till och med 30+ år efter dess släpp, och detta på ett sätt som jag tycker tidigare 1970-talsalster delvis saknat. "Preservation act" 1 och 2 (1973 resp. 1974) ståtar båda med sina ljusa stunder men är tungfotade. Här bryter de sig ur det formatet vilket helt klart är till deras fördel.

För egen del så funkar skivan nästan från början till slut men min favorit måste vara "Mr. Big Man", en låt som börjar aldrig så försiktigt med en mjuk orgel för att sedan byggas ut till ett skönt, tillbakalutat klimax med Dave Davies gitarr som ledstjärna. Resultatet är ett stycke underbart melankolisk 70-talsrock. I rocktidningars listor över gitarrister står aldrig Dave Davies med, ett till stora delar ofattbart faktum. Han är grymt underskattad med en skön, högst påtaglig känsla i spelet. Och som om jag inte visste hur det skulle sluta när jag läste om den i somras köpte jag igår Kinks-boxen "Picture book".

Ordning och reda

Jag anser King Crimson vara proggrockens urfäder, de gudar som skapade ett helt nytt Universum. Deras förstlingsverk, "In the court of the crimson king" (1969), står inte bara som proggens absolut bästa skiva utan också för mig som världens bästa. Med det sagt ska jag villigt erkänna att jag har dålig koll på deras skivsläpp efter 1974. De påföljande decenniernas till synes ändlösa ström av skivor har gått mig något förbi. Delvis på grund av fördomar, det ska sägas, men också av brist på intresse. Mina fördomar sade mig länge att proggens förgrundsgestalter, oaktat bandtillhörighet, sorgligt nog tappade fokus under de första åren av 1970-talet och vid dess mitt så kapitalt misslyckades med att läsa korten att deras väg nu var utstakad mot en oundviklig undergång. Emellertid så har det visat sig, efter ett enträget empiriskt arbete från min sida, att så förhåller det sig icke. Det första tecknet på detta kom för några år sedan då jag inhandlade, mot min innersta vilja vid denna tidpunkt, Camels "Nude" (1981). Jag kunde snart konstatera att musiken förvisso skilde sig från deras tidiga 70-tal men inte bortom igenkännlighet och vad än viktigare var inte bortom njutbarhet.

King Crimson första tre skivor är något av det absolut mest njutbara som finns att lyssna till. Jag förkastar hemskt gärna den traditionellt vackra musiken för Crimsons verk, för ska sanningen fram så har de, mycket subjektivt betraktat givetvis, skapat de skönaste stycken jag någonsin hört. Förutom denna skönhet rymmer de också en hel del kantighet, kraft och själfullhet som är svår för andra band att riktigt nå upp till. Efter "Lizard" (1970) förändras de gradvis till ett hårdare sound som når ett klimax på plattorna "Larks tongues in aspic" (1973) och "Red" (1974). Den senare med avslutande eposet "Starless", ett stycke av alldeles fantastisk skönhet. Men där tar det slut. Robert Fripp packar ner sin gitarr och upplöser bandet för att ge sig ut på andra äventyr. 1981 återkommer han med en ny sättning och de släpper skivan "Discipline". Jag har inte haft någon synnerligt nära relation till detta alster. Visst, jag har lyssnat men fan så lite jag har hört. Idag fick jag hem den i brevlådan och jag är mållös. Det är en makalös platta som känns extremt modern för sin tid. Till skillnad från Genesis samtida platta "Duke" (1980) så låter "Discipline" mycket mer disciplinerad (hmm...) och fokuserad, detta trots att jag fullkomligt avgudar "Duke". Det är ett stycke hård progg med popkänsla, förankrad i det nya. Robert Fripps förmåga att förändra bandets riktning, från sagolik progg via hårdprogg med inslag av fusion till New wave-doftande progg-pop visar på ett utpräglat geni, obändig och stark. Trots att de på sin tid, i synnerhet med plattan "Three of a perfect pair" (1984), anklagades för sell-out till förmån för poplistorna så kvarstår deras insatser under det tidigare 1980-talet som betydligt mer "sann", om man kan tala i sådana termer, visavi proggens ideal än exempelvis Genesis som måhända aldrig riktigt förmådde städa ut sina rötter ändock gled mer och mer in på en rent popbaserade arena. Jag ser inga problem med detta. Min hjärtinnerliga uppskattning för Genesis oavsett musikalisk riktning är inget jag sticker under stol med. Men! Jag föredrar King Crimson i alla väder och definitivt alla, som det har visat sig, kläder. Innebär denna kärleksförklaring till "Discipline" att jag föredrar den framför de tidigare? Njae, det vill jag inte mena och jag håller definitivt inte den framför THE musical statement of yesteryear, det vill säga "In the court of the crimson king".

Citronfjäril

Ett mysterium av gammalt datum fick nyligen, synnerligen överraskande, sin lösning. Sedan tidigt 1990-tal har jag varit medveten om en skiva vilken baserade sig på en strax över två sekler gammal dikt av William Roscoe. Att jag visste detta grundade sig på mitt intresse för Ronnie James Dio. I någon text om denne stod att han medverkat på Roger Glovers tonsättande av Roscoes dikt "The Butterfly Ball & The Grasshopper's Feast". Av samma anledning som jag valt att köpa Elf-plattorna (Dios grupp innan Rainbow) vars innehåll bestod av en samling skrala boogielåtar, dock inte helt förlustiga undantag och charm, ville jag lägga händerna också på denna konceptplatta. Det lät sig inte göras utan att stöta på patrull. Att beställa "Butterfly Ball" som man nu kan göra då allt som ingen hört talas om pumpas ut i exklusiva utgåvor, små vinylreplikor med noggrannt återgivna tillbehör? Ack nej. Det var uteslutet. Så där stod jag, med en dröm och få utsikter att förverkliga denna.På hösten 1992 tog en nyfunnen vän med mig på en skivmässa i Linköping. Döm om min förvåning när jag i en back fann ett ex av just denna Graal, svärtad och inte i alltför gott skick men det spelade mindre roll. Vackra illustrationer mot gul botten... Som i en dröm. Vad som dock kom att spela en mycket avgörande och desto mer tragisk roll var att jag ingalunda kunde finna Ronnie James Dios namn någonstans. Inte ens hans riktiga, Ronald Padovana, stod att finna. Förvirrad sjönk skivan tillbaka ned i backen medan jag istället inköpte Grand Funk Railroads "Live album" och någon EP med Godflesh. Senare kom "The Butterfly Ball" ut på CD i digipak-format. Min förvåning över omslagets utseende var stor. Inte bara var den inte gul utan brunröd, den klargjorde också att Ronnie James Dio de facto medverkade. Detta mysterium har hemsökt mig. Inte på så vis att jag legat sömnlös men det har brytt mig. För en vecka sedan fick jag svaret. Samma år som Roger Glover släppte sin version (1975) släpptes nästan simultant en annan men av Rod Edwards och Roger Hand, två för mig tämligen obekanta musiker.

Jag älskar konceptplattor i allmänhet men jag avgudar konceptplattor där kompositionerna leds framåt av berättarröster. Den främsta av alla konceptplattor måste vara Rick Wakemans "Journey to the center of the Earth" men det finns fler såsom Jeff Waynes "War of the Worlds" (med en fantastisk Richard Burton) och David Bedfords "Rime of the ancient mariner". Dragonmilks "The lion and the unicorn" icke att förglömma. Berättarrösten ger lyssningen en ytterligare dimension. Det teatraliska i proggmusiken lyfts till ett högre plan. På Edwards och Hands version är Judy Dench en av berättarrösterna och det är ljuvligt att höra. Den brittiska accenten, the Queen's english, så artikulerad och vacker, kontrasterar alldeles makalöst mot musiken med sin kvittrande tvärflöjt, rogivande hammondorgel och sina utsökta akustiska gitarrer. Det är som att vaggas på ett moln, långt bort från klåpare och bekymmer. Förutom ett par calypso-doftande stycken är musiken mästerlig rakt igenom med sina stundtals Beach Boys-lika körer.

Det går inte att riktigt avgöra vilken som är bäst, Glovers eller Edwards-Hands. Den förra är mer grundad i hårdrock än pop, vilket den senare är, emellertid med klara progressiva tendenser. Det är dock omöjligt att bortse från vissa musikaliska likatecken. Jag kan emellanåt höra strofer förvillande lika de på Roger Glovers platta. Tankeöverföring, plagiat eller ren slump?Oaktat detta så var det alltså inte Roger Glovers skiva jag fann den där gången för sjutton år sedan utan Edwards-Hands. Jag har ångrat djupt mitt beslut att inte köpa skivan då jag hade chansen, i synnerhet för att det exemplaret med stor sannolikhet innehöll texthäftet med hela Roscoes dikt samt illustrationer! En våt dröm för en proggskalle som mig själv.

Magmalomania

-Does humor belong in music? Så föll Zappas ord och jag som fjunig tonåring reagerade spontant med ett rungande nej. Humor hör inte hemma i musik, musik är en allvarlig sak. I efterhand har jag grundligt omvärderat min ståndpunkt. Egentligen borde inte heller det vara särskilt överraskande. Jag har alltid gillat Povel Ramel och Robert Broberg, exempelvis. Deras texter, i vart fall de som tycks rotera flitigast på radio-TV och i människors medvetande, är av humoristisk karaktär, dvs de lockar till skratt. Men deras musik, i synnerhet Povels, är inget att skratta åt. Tvärtom är denna fantastiskt välgjord och karl’n själv borde erkännas som den kompositör han faktiskt var.

Humor, slöt jag mig till, kunde också se olika ut. Det kan vara underhållande och avspänt men samtidigt också tramsigt, att drag jag sällan om någonsin uppskattar. Dr. Bombay eller Onkel Kånkel är således musik jag inte ser någon substans i. Så ej heller Smurfhits eller Björn Rosenström. Min poäng, som jag såg och ser den, är alltså att musik ingalunda får vara alltför stram och allvarlig men ej heller tramsig. Utan en viss känsla av laissez-faire faller alltihop.

Den franska zeuhl-musikens fäder Magma lät för ett tag sedan släppa en CD-box av sådan skönhet att dess väsen fyller min skivhylla med ett ljus och mig själv med en gränslös stolthet. När jag fick hem den i brevlådan efter viss tids väntan var jag som ett barn, otålig och som en följd därav på gränsen till tjurskallig ilska. Att beskriva Magmas musik för en som aldrig hört den är inte helt lätt. Musiken faller under benämningen progressiv rock men kan bäst beskrivas som mässande döds-jazz, med sånginsatser på ett påhittat utomjordiskt språk. Mitt tal om laissez-faire kommer här lite på skam. I biografin om Pete Townshend fick jag uppfattningen att han såg sig själv som en sökande, en upptäcktresande på jakt efter något glömt ackord, något dolt väsen, en mening med musiken. En jakt som för honom bort från det han gör bäst, det vill säga rock och pop, in i ett gränsland med gråaktig, introvert konstpop. Samma fenomen tycks råda i förhållningssättet Magma, med Christian Vander i spetsen, har vad gäller sin musik. Det är oftast mindre lättillgängligt med ett övergripande mål att förändra, försvåra musikens väsen. På plattan Köhntarkösz (1974) uttrycker Vander sin besvikelse över att hans vision inte fullt ut blev erkänd. ”[...] there’s not a single chord on the beat, even the syncopations and rebounds on the bass are up in the air with relation to the right hand on the piano”. För det otränade örat, mitt inkluderat, framstår dock musiken som varande i takt. Ambitionen föll således platt. Emellertid blir Magmas värld, den svarta och rysligt skrämmande musiken, så synligen fri från humor och laissez-faire, inte pretentiös på gränsen till fånigt förstoppad. Den är tvärtom intressant, njutbar och svängig, kanske just på grund av sin särart. Jag är ingen kännare av zeuhl men Magma framstår så enastående i sitt musikaliska värv att jag inte kan annat än att falla handlöst för den.

Inte mycket av musiken i CD-boxen kan kallas trallvänligt. Mässandet är tvärtom ganska monotont, även om detta inte uppfattas som ett bekymmer, och musiken är i sig snårig. 1976 kom emellertid Ûdü wüdü med ett något mer konventionellt sound, om ordet kan användas när det gäller Magmas musik, och året därefter Attahk som i än högre grad var en mer lättillgänglig variant. (Just den sistnämnda innehåller en av mina absoluta favoriter, The last seven minutes, som är en ursinnig fusionliknande sak.) Kanske att just den är en bra inkörsport till Magma på grund av sitt innehåll men jag skulle likväl rekommendera Köhntarkösz till förstagångslyssnare, en platta av skrämmande skönhet och egensinne. Det är en vacker värld att försjunka i.

Huld

Jag älskade i ett slutet landskap,

där vinden smekte dina vita lår

Och gräset bugade ödmjukt

inför vår eldfängda dans

//Bergamott Hansson, 1948.

Har du nå't utan rock'n'roll?

Jag ryggar gärna tillbaka när en skiva har låtar som innehåller ordet "Rock'n'Roll".

Can you hear the music?

Rolling Stones, World's greatest ROCK'N'ROLL BAND! Hrpmf... I beg to differ faktiskt. Jag har ett allt annat än gott förhållande till Stenarna. Det är inte det att jag försöker göra mig märkvärdig och likt en kissnödig högstadeisatanist kissa på församlingshemmet, med skev blick tumma mig igenom Satansbibeln och på vaga grunder förkasta det som är heligt för vissa, en stor del av Jordens befolkning faktiskt. Nej nej nej, det är inte alls på det viset. Jag är en mycket tolerant man, på gränsen till likgiltig i vissa fall, och kan förvisst ha förståelse för kärleken till musiken, till Rolling Stones. Men jag behöver inte hålla med.

För mig är Rolling Stones ett band som under 50 års tid knappt förändrats överhuvudtaget. Jag har ännu förhoppningen om att kastas handlöst in i deras musik och förälska mig förbehållningslöst men så kommer det förmodligen inte bli. Rolling Stones musik är i huvudsak trist. Visst, visst, jag gillar också en del av deras repertoir men de har i min bok bara gjort en enda riktigt bra platta, 1973 års Goats head soup. Kanske gillar jag den för att det inte låter Rolling Stones? Eller, klart det låter Rolling Stones. Men ändå inte. Det finns något bräckligt i ljudbilden. En distad clavinett svävar som en olycksbådande fågel över alltihop, Jaggers röst framstår frustrerad och blåset tillför musiken en ytterligare dimension. Goats head soup framstår som plattan där alla måsten och borden kastats åt helvete och ersatts med musikalisk ilska. Jag har aldrig förstått Exile on Main St. och kommer inte förstå storheten i Let it bleed eller Sticky fingers. Men Goats head soup förstår jag. Jag fattar! (Rolling Stones bästa låt, för övrigt, 100 years ago finns givetvis med på skivan.) Kasta allt annat, det är på Goats head soup genialiteten lyser igenom som en diod i mörkret.

Något visst

Grillerna i mitt huvud driver mig till inköp av ibland överhastad art, någon gång med besvikelse som resultat. Så icke i detta fall. Tidskriften Classic Rocks recension av The Move-boxen blev till en manisk besatthet att införskaffa den. Mina förkunskaper om The Move bestod av, som var god rock- och popkonässör, att sättningen hyste embryot till ELO samt hittarna de hade med Fire brigade och Blackberry way. En skiva hade jag sedan tidigare, den spretiga men njutbara Message from the country. Jag levde också med planerna att inköpa Shazam som på vissa håll hyllas som en mycket bra progg-/hårdrocksplatta. Som ofta är fallet med boxar innehåller de både genialitet som trams, The Move-boxen är inget undantag.

Det talas ofta om The Moves (påstådda) förakt för listplaceringar och framgång, att deras diskografi skulle vara full av medvetna försök att spoliera sin egen framgång genom att tramsa till och/eller göra musik som svårligen tilltalar en större publik. Jag åberopar rätten att inte hålla med. Förvisso innehåller boxen skojfriskt material (ex. The duke of Edinburgh's lettuce) men på det hela taget ger samlingen inte bevis för att The Move skulle vara mer excentriska än andra samtida band. The Who ståtar likaledes med allvar och komik. Vem minns inte Happy Jack sida vid sida med So sad about us (den sistnämnda en av popens stora mästerverk för övrigt) eller Beatles Ob-la-di ob-lada vs. While my guitar gently weeps?

För egen del föredrar jag The Moves tendens till hårdare låtmaterial som Brontosaurus, Feel too good, Don't make me my baby blue och Sunshine help me, låtar som i intensitet och styrka inte står långt efter The Who's liveplattor. Och detta i studion! Men favoriten är nog ändå A certain something. Egentligen är den inte särskilt märkvärdig, den är bara perfekt. Ett stycke perfekt pop där varje ton och varje slag faller sig perfekt och skapar en helhet av underskattad skönhet.

Hör man ELO i The Move då? Ja jo, det gör man nog. Jag är ingen expert på den Elektriska Ljusorkestern men i exempelvis Blackberry Way tycker jag höra mig en smula av det som komma skall, trots att det så dags var Jeff Lynnes skapelser och inte Roy Woods.

Get on the right track, baby.

Min synnerligen oväntade kärleksaffär med Depeche Mode fick en flygande start i och med inköpet av "Construction time again" och fortsatte på inslaget spår med "Black celebration". Däremot stötte vår kärlek på betänklig patrull med den anonyma och bitvis oinspirerade "A broken frame". Kanske var jag för defaitistisk, gav upp för lätt, men jag lämnade Depeche därvidlag och försvann in i en oroande, mäkta intensiv men i sedvanlig ordning kortlivad affär med Slayer.

På fjät utan mål gled jag kring inne på Åhléns och stötte på "Some great reward". 59 kronor är en struntsumma och jag beslutade mig, inte utan upphetsning, att köpa den. (Till protokollet ska tilläggas att jag lade tillbaka King Diamonds senaste, trots att ock den betingade ett nog så hutlöst pris som 59 bagare.) Nu är vi tillbaka i de gamla, lutsfyllda spåren igen med den här utomordentligt begåvade samlingen bitar. Mitt leende ser säkert fånigt ut.

1980-talet innebar en förnyelse men också stadig nedgång för Black Sabbath och om jag tvekar inför att använda ordet nedgång är det enbart för att jag någonstans gillar deras plattor under denna period. Kanske är ordet förvirring bättre lämpat. När 1980-talet bäddat ned sig inför den sista vilan slog bandet till med "Headless cross", en alldeles fantastisk platta full av liv, tyngd och sväng. Den reaktionäre Sabbath-beundraren må spotta på detta påstående men okej, gör det då. Därefter kom "Tyr", en mycket utskälld platta given kritik jag inte förstår. Ronnie Dio's så lagom lustiga comeback med "Dehumanizer ligger därefter på diskarna 1992. Uppföljaren "Cross purposes" är ett kapitel för sig men inte mycket att jubla över. Och så till slut, 1995, släpper Black Sabbath sitt senaste alster (om man inte räknar Heaven & Hell) "Forbidden". Oj oj oj, så ont det gör i lilla örat...

Om man bortser från det avskyvärda omslaget och tränger ned i djupet så döljer sig den värsta, absolut sämsta, musik som släppts under namnet Black Sabbath. Jag hävdar att Sabbath aldrig gjort något riktigt, riktigt uselt men jag tar här ett smått avsteg från detta påstående, "Forbidden" är riktigt riktigt dåligt. Det betyder inte att det är dåligt enkom sett ur Sabbath-perspektiv, det är i all sin gräslighet dålig hårdrock. Att de dessutom slagit sig samman med Ice-T och hasplat ur sig något så fruktansvärt som Illusions of power tyder på en sanslös förvirring och desillusion. Låt efter låt harvar de sig fram genom ett deprimerande träsklandskap utan försonande drag. "Dehumanizer", den sunkiga comeback-plattan från 1992, är i jämförelse en klassiker, den har ju i vart fall något enstaka spår som är riktigt (eller ja...) bra. Plattan har rätt i titeln, det här borde vara förbjuden musik. Förbjuden att framföra och förbjuden att ges ut.

Spelar du piano?

...och äntligen har jag funnit en Klaus Schulze jag gillar!

And did those feet, in ancient times...

Skivor lever ibland ett liv på eget håll. Vissa snurrar regelbundet, andra bara ibland. Och så finns det de där andra som under många sekler, ja i alla fall under långa perioder, hukar sig osynliga. Inköp som förpassas till att endast utgöra ännu en bit som ökar det totala antalet i samlingen. Att ligga på golvet och glo på skivsamlingen föder ibland ett nytt liv. Moonspells Memorial köptes på rea, 39 kronor på Åhléns, efter en översvallande recension i något musikmagasin. Då jag inte i egentlig mening eller större utsträckning vallar mina fötter uppå den extrema hårdrockens ängder föll den bort efter några lyssningar. In i samlingen bara. Tyst och snäll bidade den sin tid, en tid som kanske aldrig skulle komma. Så en dag där på golvet föll mina ögon på den. Jag hade nästan glömt bort att den fanns där. Jag tror starkt på att det finns en tid och plats för allt. I högsta grad gäller detta musik. När jag nu gick tillbaka till skivan och gav den en chans så föll allt på plats. Memorial är en fantastisk platta med exakt rätt ingredienser. Tungt utan att stå still, snabbt utan att dra iväg för långt, melodiskt utan att bli AOR, mörkt utan att bli bajsnödigt och vackert utan att bli trist. Vad jag inte hörde första gången vet jag inte men nu hör jag, kristallklart når mig ljudvågorna. Indeed they do.

Borta bra osv.

I de flesta serier fokuseras handlingen på spänning och cliffhangers, allt för att göra tittandet så intressant som möjligt. De bästa avsnitten är de där det händer så mycket det bara kan men med Hem till byn råder motsatt förhållande, det är som bäst när det inte händer någonting.

Här ska jag fram

Människans historia är präglad av en ständigt närvarande dragning mot extremerna. När människan lämnade Afrika och för första gången satte sina fötter på det europeiska fastlandet var detta ett resultat av just denna ingivelse. Att tänja på gränserna, att utforska sin omvärld och i slutändan också lämna den för en osäker tillvaro i ett nytt klimat med nya förutsättningar, är den grund som de facto vår nuvarande existens är byggd på. Utan denna drift, som lika gärna eller hellre kan benämnas progression, satt vi alla i den stekheta solen med en handfull självdött.

Extremerna, dessa gränsdragningar i en imaginär sand, är föremål för ett ständigt närmande och resultatet gör sig gällande inom alla fält. Från de tidiga odlarnas djärva försök till nutidens storjordbruk och dåtidens kurande bland klippmassiven till Turning torso i Malmö och bostäder där ingen kan eller vill bo. Allt är resultatet av dragningen mot extremerna, gränslandet för det mänskliga vetandet.

Självklart är också musiken en produkt av detta. Det är svårt att tänka sig hur stenålderns popsånger tedde sig men en kvalificerad gissning är att musiken, nu som då, spelade en avsevärd roll på såväl samhälls- som individnivå. I början av 1990-talet köpte jag i ett brinnande tillstånd av lust efter historiens själ skivan “Fornnordiska klanger - The sounds of prehistoric Scandinavia”, en samling om 41 stycken inspelningar. Ljud skulle vissa säga, andra skulle kalla det primitiv musik. (“Primitiv” är för övrigt ett intressant begrepp på samma sätt som “normalt”. Vad som är primitivt eller inte är ju blott ett mått på exempelvis vårt samhälles medicinska kunskapsnivå i jämförelse med 1600-talets.) De första tretton låtarna är tillägnade stenåldern och är inte mycket mer än rassel och hoppsasteg med snäckor eller sten mot sten i rytmiska anslag, vilket mer ger intryck av vardagens ljud än festliga musikanter. Själv slås jag av frånvaron av sånger. Nu är jag inte mer obildad än att jag inser avsaknaden av kvarlämnade texter och nothäften men jag är av den övertygelsen att även den mest “primitiva” människan hade en handfull sånger att tillgå. “Ah, the songs Jim!” Det tycks mig otroligt att tänka mig att det saknades lustiga sånger, sedelärande sånger, snuskiga sånger och rituella (naturligtvis) sånger. Kan man tala kan man också länka samman ord till någon form av melodisk slinga eller rytm. Styckena Tre flintflöjter och Ertebølle-pipan utgör båda bevis för att stenåldersmänniskan rent instrumentellt kunde frammana melodiska, i någon mening, kompositioner.

Anledningen till detta inlägg är att jag igår, för första gången på många år, lyssnade på Ministrys skiva Psalm 69. Nu anses den knappast gå i bräschen för vad som anses extremt men å andra sidan är det inte min poäng. Det är inte jakten på den mest extrema musiken som ligger i fokus för mig utan snarare i det faktum att musiken på Psalm 69 är ett direkt resultat av Ertebø lle-pipans möjligheter. Att karva en fullt fungerande flöjt av ben tyder på en tänjning av gränserna för vad som i det här fallet är det musikaliska rummet med sina avgränsningar. Nu har det vid varje tillfälle funnits de som velat stävja utvecklingen, alltid och på olika plan. Religiöst och mänskligt har det alltid funnits hinder att komma över, inte sällan med blodsutgjutelse som följd. Skaparen bakom Ertebølle-pipan stötte säkerligen på patrull av vän av ordning som av ett eller annat skäl hellre såg pipan ogjord och musiken har, som andra estetiska uttryck, hemsökts av dessa reaktionära tendenser. I modern tid minns vi sjuttiotalister gärna W.A.S.P. och debatten kring deras köttätande och våldsamma form av musik vilken i sig bara var en dragning mot extremerna i ett musikaliskt landskap där konformiteten cementerats, eller riskerade att cementeras. Synthmusiken var, liksom också punken, en dragning bort från normen och ut mot extremerna, gränslandet, ett kartläggande av möjligheterna. Denna drift är inte bara naturlig och evig utan också av stor vikt i en värld där de fossila bränslena sinar snabbare än vi anat och där miljökatastrofer och svält rider oss som nattmaror. Om vår drift mot extremerna upphörde nu skulle vår värld bli en mörk sådan utan hopp men så är lyckligtvis inte fallet. Lusten att kartlägga möjligheterna för vår framtid och tron på denna gör att det ändock finns ett ljus i änden av den där tunneln. Människan har, i vart fall hittills, inte nedslagits av återvändsgränder och kanske har vi skaparen av Ertebølle-pipan att tacka för mycket. Utan dennes kreativa gränssprängning såg det förmodligen helt annorlunda ut.

Fräckt och modernt

Religiöst betonad musik tenderar att i första hand fokusera på texten och budskapet, i andra hand på det rent musikaliska. Jag ser mig här skamlöst generaliserande, om än med viss rätt. En sida av mig genomlider med glädje religiösa musikprogram på SVT. Det finns något djupt fascinerande däri. Musiken som spelas där är alltid tillrättalagd, slätstruken och vacker, i vart fall i tanken. Musiken blir en ljudtapet som tycks ämnad att pacificera tanken och stänga ute det som inte anses höra hemma där. Den religiöst ortodoxa black metal-musiken kan dock inte anklagas för att vara tillrättalagd. Möjligtvis bedövande.

När jag var i Edinburgh snappades jag upp av en liten skallig man med en prick i pannan som ville sälja en skiva där hinduiska munkar spelade heavy metal, som han sa. Jag köpte den men mina förväntningar var låga och med all rätt. Det var, om jag ska vara frank, riktigt dåligt. Poängen är att mycket musik där budskapet är det viktiga blir sämre när medlemmarna inte lägger, eller är förmögna att lägga, samma omsorg i musiken som texterna. Det finns en anledning till att Vit makt-musik, oaktat de horribla texterna, inte är en njutbar upplevelse. Och för all del, budskapet behöver inte vara nödvändigtvis vara religiöst utan kan lika väl bestå av politiska eller andra förkunnelser. Ska jag dessutom knyta an till verkligheten kan man lugnt påstå att dålig musik kommer i alla former. Vem kan anklaga skaparna av Smurfhits för att göra högkvalitativ pop?

Men så ibland dyker det upp skivor med budskap som träffar rätt eftersom musiken talar till en. En sådan är Golden Avatars "A change of heart" från 1976. Jag bekänner mig inte till hinduismen överhuvudtaget men det är egentligen ovidkommande i sammanhanget. Musiken på den här skivan har följt mig i minst femton år och ger mig ännu samma känsla varje gång den hamnar på skivtallriken, ibland med långa mellanrum. Det är inte alltid en skiva är helgjuten men den här, som återfinns i rea-backar lite varstans, är faktiskt det. Musikaliskt är det en sann fullträff av skönt proggig karaktär. Att fyllas av ljus och den där pirrande känslan som god tonkonst är förmögen att göra är, för att knyta an till den religiösa aspekten, gudomligt. Så kanske har jag helt fel. Kanske handlar dålig musik bara om just det, oförmåga att knyta samman tonerna till något exceptionellt snarare än budskap och religiositet. Kanske görs det bara för jävla mycket musik.

-I believe there is a monster in our midst.

Vidare anser jag det vara en av filmhistoriens stora tragedier att det inte var Christopher Lee som spelade Dracula i BBC:s version. Louis Jourdan gör ett gott arbete och gör karaktären till sin egen men Lee är Dracula. Over and out.

-Enough! It's not funny anymore!

Jag vill också föra till protokollet att jag avskyr och tar avstånd från alla avarter av vampyrfilmer såsom Blade. Dess innehåll är inte bara rena påhitt utan också djupt beklagliga i sin kroppsfetischism.

-Blood... Blood... Life... Years of life.

Min jakt efter greve Draculas innersta, hans väsen och intellekt, har fört mig till år 1977. Det var detta år som BBC valde att filmatisera legenden och resultatet hyllades som den version som mest liknade Bram Stokers roman. Av naturliga skäl var mina förväntningar stora när som jag häromdagen slog mig ned för att avnjuta verket. Rent filmiskt är det inte mycket att yvas över. Det är inte det att det är dåligt, inte alls, bara inte mästerligt. I sin stil liknar det mer en sämre Hammer Horror, vilket i sig knappast ska anses dåligt. Nej, behållningen ligger snarare, eller i huvudsak, i att man kommer Dracula närmre in på livet.

I de flesta om inte alla filmer om greve Dracula framstår han antingen som en blodfattig eremit utan sociala förmågor (Nosferatu, Bram Stoker's Dracula) eller som ett känslokallt rovdjur, ständigt skrikande, väsande och aggressiv (Dracula ad. 72, Draculas vålnad). I den här versionen förhåller det sig delvis annorlunda. Till att börja med så är han högst charmant som värd. När Harker anländer för att kränga bostad är Dracula högst älskvärd och omtänksam. Guldservis, kycklingbröst med ris och gurka, tokajervin och frukt står redo att ätas av den trötte och hungrige, långväga gästen. Visst är greven lite udda men inte så att man slås av det. Hade man själv befunnit sig i rummet hade man säkerligen ägnat det föga tanke. Excentrisk, östeuropeisk greve. So what?

Den ilskne greven, rovdjuret, visar sällan eller aldrig upp några former av djupare intressen. I Hammer Horrors Dracula (1958) har han kallat till sig Jonathan Harker för att ordna upp och katalogisera det omfattande biblioteket men i övrigt är han blott ett vilt stirrande vidunder på jakt efter blod. Återigen skiljer sig BBC:s version ifrån gängse uppfattning. Dracula visar Harker till biblioteket där han talar om hur mycket han älskar engelsk litteratur. Att han under armen bär en stor upplaga av The Times atlas är obetalbart och högst intressant. Men det slutar inte där. Språkkunskaper och etnologi tillsammans med förmågan att laga god och smaklig spis gör honom till en renässansmänniska i ordets sanna bemärkelse.

Allt det där kommer inte som någon överraskning för mig. Att greven per automatik skulle vara totalt ointresserad av kultur enkom på basis av hans odöda existens framstår som otroligt och uteslutet. Om Varulven saknar förmåga att diskutera politik så är det inte att undra på, han/hon är ju trots allt bara ett djur berövat sina mänskliga drag. Vampyren behåller uppenbarligen sin hjärnas kapacitet, vilket van Helsing så på kornet låter omtala.

-My books tell me that he was an extraordinary man. A soldier, a cunning statesman - no branch of study was too difficult for him. And the power of his brain has survived his death.

Dracula låter också detta skina igenom i hans egna ord.

(Harker) -You must know a great deal of the history of Transylvania.
(Dracula) -All there is to know, I'm afraid. Sometimes, I think, too much.

Detta är det bevis jag sökt. Hjärnans intellektuella kapacitet bevaras in i det vampyristiska stadiet. Det är inget som i fallet Zombien går förlorat. Draculas ilska har naturligtvis att göra med den rovdjursinstinkt han trots allt brottas med men själen och känslolivet är intakt. Hans omtanke om Renfield eller de tre älskarinnorna är otvetydiga bevis på detta. Omtanken om dessa vampyrdamer är slående. I andra filmer är han en kall och hård älskare, labil och rentav livsfarlig. Så inte här. Han uttrycker sin kärlek genom en stor, varm omfamning och ger dem istället för Harkers kropp ett spädbarn han hämtat i en stor kappsäck. (Det senare framstår makabert och vedervärdigt men sådan är vampyrens lag, dennes överlevnad går framför allt annat. Dracula drar ett likhetstecken mellan att människan äter kyckling och vampyren dricker människoblod. Han vill göra gällande att skillnaden är hårfin och visst, i hans värld förhåller det sig av allt att döma på det viset.)

Jag läste boken för tusen år sedan men har bestämt mig för att ta itu med den igen men jag är tacksam över att ha fått ta del av den här informationen i och med den här filmatiseringen. Och kanske är det så att man inte kommer närmre personen Dracula än så här utan att börja fabricera alltför mycket och ge honom drag och beteenden som inte har någon självklar plats eller den minsta uns av trovärdighet, vilket tyvärr är fallet i t.ex. Dracula III - Legacy.

Min mening är inte att försvara Draculas framfart eller att förneka hans uppenbart fientliga och nedvärderande hållning visavi människan som art. Dessa fakta är obestridliga. Emellertid är jag övertygad om att allt har två sidor och att livet inte enbart målas i svart eller vitt. I ytterkanterna är det allt som oftast en grå nyans. Bakom det skräckinjagande yttre finns en människa, en individ som söker förståelse och kärlek som vi alla gör. Tyvärr visar sig Dracula vara obenägen att mötas på halva vägen. I serietidningen Dracula dricker han vid ett tillfälle blod från en get med god behållning. Att det vid detta enda tillfälle får duga som ersättning för människoblod visar att det är blod i allmänhet som gäller och inte enbart människoblod. Kanske är det bara så att hans smak för människor har att göra med det faktum att han själv en gång varit en sådan och förvisst ännu är det. Blodet har en livgivande faktor och han säger själv till ett av sina offer (Mina):

-You are nourishment to me. Blood of my blood. Flesh of my flesh.

Slutsatsen blir att han drivs av tvång snarare än vilja. Det är djupt rotat i honom och som alla mänskliga vanor och instinkter är det svårt att efter 400 år ändra på. Det mänskliga psyket är inte benäget till förändring i det snaraste utan sker långsamt över tid och rum. Mången ett sekel har passerat innan attityder omdanats till det vi idag anser normalt och normalitet är ju per definition majoritetens seder och bruk. Dracula kommer alltid vara en minoritet. Tyvärr tror jag emellertid att Dracula är obotlig. Hans tro på sig själv som Jordens härskare, mörkrets prins, och människans mindervärde är knappast föremål för seriös diskussion. Vi får därför se oss tvungna att leva med och bekämpa det hot han utgör och kanske ter sig den utsikten inte fullt så illa som det i förstone kan tyckas.