torsdag 26 februari 2009

In the days to come, you will pray for death

Filmen "Scars of Dracula" är en av de mer mångfacetterade skildringarna av greven, hans tillvaro och umgänge. Det hela börjar med bybornas marsch upp till slottet där de bränner ner alltihop. I vart fall stora delar av det. Tiden går och ett bedrägligt lugn sprider sig över byn. En snuskpelle på flykt från lagens långa arm, anklagad för våldtäkt, söker sig till värdshuset. I vanlig ordning nekas individen härbärge och tvingas ta sig till Draculas slott för att där tillbringa natten. Paul, som bocken heter, blir bjuden av en kvinna att stiga på, vilket han gör. Det som slår mig är den ordning och reda som råder inne i Draculas slott. Damm lyser med sin frånvaro, spindelväv likaså. Efter en stund dyker Dracula upp och konverserar sin gäst som också erbjuds vin. Klove, betjänten, får order att iordningställa ett rum medan presentationerna fortlöper.

Det är nu som Dracula gör något oväntat, han omtalar den stora branden som rasade i slottet för några år sedan. Bakgrunden, hans egen skuld etc går han inte in på. Det oväntade är visserligen inte omnämnandet av branden utan Draculas uppenbara känslosvallningar under samtalet. Han uttrycker en tydlig sorg och grämelse över det inträffade. Det verkar som han ältar saken, om och om igen. Vid ett senare tillfälle i filmen berättar han återigen om branden. Självklart måste den materiella förlusten vara kännbar även för en vampyr, i synnerhet en person som tycks så varsam med sina ägodelar som (Christopher Lee's) Dracula. I de flesta fall porträtteras vampyren (Nosferatu, Bram Stoker's Dracula etc) som en nattens varelse vilken framlider i smuts och misär men inte i Hammer Horror's versioner. Dracula har i dessa alltid en värdighet och en uppenbar önskan att leva ett så normalt liv som möjligt, trots att det styrs av dygnets skiften och blodtörsten. (Jag ska påpeka att jag, som jag i tidigare inlägg påpekat, anser Dracula vara något av en psykopat, präglad av en labil hållning och fullkomlig likgiltighet inför andras liv och lycka.)

Allt detta visar återigen (bevis No. 2376) att vampyren är en tänkande och kännande individ i behov av umgänge och ordnade förhållanden. Kvinnan, Tanya, är mycket riktigt en vampyr vars funktion i hushållet tycks vara att serva Dracula med blod men förmodligen också samtal och umgänge. Hur Klove, betjänten, fått sin anställning framkommer inte men man får förmoda att premisserna för arbetet liknar andras som fångas i de ondas nät. Det är således inte på frivillig basis och någon anledning att ta upp CV, löneanspråk och möjligheten till fem veckors betald semester finns inte. Att gå med i facket är inte att tala om.

Vore det inte för Pauls begär efter kvinnlig närhet så hade han säkerligen överlevt natten i Draculas slott. Att ligga med grevens kvinna kan inte vara bra, någon belöning står inte att få. Naturligtvis (med tanke på hans psyke) reagerar Dracula med den bedragnes vrede, misshandlar Paul och mördar Tanya. Jag finner det dock intressant att karaktären Dracula uppvisar en sådan multitud av känslor. Ilska, förnöjd artighet, frustration, sorg. Kanske behöver han bara lite beteendeterapi?

Invasion de los zombies atomicos

Häromkvällen såg jag en mycket intressant film, "Nightmare City". Filmen i sig saknade mycket och helhetsintrycket är inte smickrande. Emellertid var den intressant på ett helt annat plan, nämligen framställningen av zombierna. Filmen inleds med att ett militärplan landar på en flygplats och zombier väller ut ur flygplanskroppen. naturligtvis angriper de soldater och andra som befinner sig inom räckhåll.

Det är nu det intressanta infinner sig. Normalt sett är zombier gravt funktionshindrade, såväl fysiskt som psykiskt. Dödens kalla hand har åsamkat dem svåra hjärnskador och kroppens funktioner är minst sagt undermåliga. I "Nightmare City" verkar zombierna inte bara vara i fysisk trim utan också i stånd att samordna sig och andra likasinnade som ett led i jakten på blod. Ytterligare en aspekt av zombiernas skick och fason är den (sexual)sadistiska ådra som tycks prägla dem. Inte så sällan ger de sig på kvinnornas bröst å vilka de suger och skär så blodet rinner. Vid ett tillfälle föregås detta beteende av en zombies önskan att föra en lång metallspik genom ögat, uppenbart förtjust över idén.

Jag köper det inte. I den här filmen handlar det inte om zombies. Okej, omslaget ståtar med den tyska titeln "Grossangriff der Zombies" och "La invasion de los zombies atomicos..." etc etc men det råder en förvirring i manusförfattarens skrivarstuga. I filmen är "zombiernas" tillkomst kopplad till en läcka av radioaktivitet. Alltså är "zombierna" hjärnskadade av radiaktivitet, inte av dödens påverkan. I filmen kör de bil, använder skjutvapen och andra tillhyggen i jakten på blod. Visst kan man påstå att fallet är som i "Day of the dead" eller "Land of the dead" att de odöda har en viss förmåga att tämjas eller till och med fås att genom stimulans av ryggradsbaserad kunskap använda tandborsten. Så långt allt väl, jag är benägen att hålla med Romero, men deras psykiska och fysiska tillstånd är knappast förändrat. Det går inte att ogöra hjärnskadorna. I "Nigtmare City" är det således mer en fråga om aggressiva och hjärnskadade mördare än om zombier. Sen får de vara hur "zombies atomicos" de vill.

fredag 20 februari 2009

Brittsommar


De senaste dagarna har jag lyssnat mycket intensivt på en skiva, Indian Summer's enda skiva från 1971. Brittisk progg har alltid, i vart fall så länge genren varit favoriten framför andra, legat mig varmast om hjärtat. Det är inte bara så enkelt som att säga att Storbritannien är proggens hemland, även om jag anser det, utan främst för den mycket speciella ton som återfinns nästan uteslutande i den engelska varianten. Inbäddat i ljudlandskapet finns en varm, lite sorgsen ton som är helt oemotståndlig. Jag finner den hos Hannibal, Czar, King Crimson, Genesis, Gentle Giant och de flesta andra band som poppade upp i proggens barndom (1968-72 ca.). Indian Summer's skiva är en hammondanstruken sådan, vilket jag älskar. Hammondorgeln is the shit, i alla lägen. Dessutom är skivan helt befriad från utfyllnadsmaterial, den är solid rakt igenom. "God is the dog", "Glimpse", "From the film of the same name" etc etc. Ljuvliga stycken som berör mig rakt ner i vänster och höger kammare, ut i aortan och in i cellerna! Det är en sann själslig upplevelse att ta del av dessa lyckopiller. "Emotions of man", till exempel, med sitt nästan medeltida intro för tankarna till Ivanhoe och myternas landskap innan den tar fart och blommar ut i en fullfjädrad progg-pärla, till bredden fylld av den ljuvaste nektar. Vad mer kan jag säga? Sommaren är här.

Himmel och Helvete


Att Black Sabbath, under namnet Heaven and Hell, ska släppa ett nytt alster i slutet av april resulterar inte per automatik i odelad glädje och ohöljd förtjusning, men ej heller i förtvivlan eller ilska. Problemet ligger snarare i den skepsis jag känner inför det professor Doom och hans hejdukar kokar ihop enligt gammalt hederligt mönster, om än ett förvrängt och ur minnet återskapat mönster. Jag tror mig ana hur slutresultatet kommer se ut, eller låta sig höras. Kakan kommer vara mastigt tung men kanske också lite fadd i smaken. Det är inte säkert jag tar om. Den första biten räcker mer än nog.

Vad bygger jag då detta på? När Black Sabbath släppte samlingen "The Dio years" för några år sedan passade de på att slänga med tre nya låtar: "The Devil cried", "Shadow of the wind" och "Ear in the wall". Det är inte så mycket det att låtarna är värdelösa, för det är de inte. Den samlade expertisen i gruppen är så begåvad att det vore felaktigt att förkasta de tre låtarna som äppelskrottar. Emellertid doftar de av "Dehumanizer" och allt det som gjorde den skivan till något annat än den storstilade comeback jag förväntat mig. Det är tungt. Förbannat tungt och mörkt, djävulskt och doomigt. Iommi's riff är feta, Dio's sång oklanderlig, Appice's trumspel precist och hårt och Butler's bas puttrar på bra. Men!

Det som gjorde Dio-erans två studioalster så fantastiska var att de var ett amalgam av det Sabbath alltid stått för men också Dio's omisskännliga öra för melodier och trevliga hårdrockstexter. Tungt men melodiöst. Nu känns det, ända sedan "Dehumanizer" och Dio's egna plattor efter "Dream Evil", jämntjockt. Inte dåligt men heller inte särskilt upphetsande.

Jag uppskattar Dio & Co.'s progressiva tänkande. Att sitta och mala i samma kvarn om och om igen, att ständigt rapa upp samma skiva gång efter annan är naturligtvis inte önskvärt från något håll. Jag vill INTE ha en nyinspelning av "Mob rules" och ingen ny "Holy Diver". Vad vill jag ha då? Om det inte duger det de gör, vad ska de göra för att tillfredsställa mig? Bra fråga, säger jag. Det är inte okomplicerat. Kanske saknar jag bara det gamla 80-talet med sina nitar och drakar, neonflimmer och Dee Sniders nedfilade tänder. Eller också vill jag se ett Sabbath som bygger sina låtar på tyngd och det enorma sväng som de åstadkom 1970-1982. Är det för mycket att be om?

Den står som spön i backen


I gamla läskbackar på loppisar kan man komma över bortglömda och till förintelsens rand marginaliserade plattor. En del är med rätta glömda, vissa visar sig vara juveler som fallit igenom populärkulturens grovmaskiga nät. En av dessa, "My father was a miner" (1974) med Bobby Loss är en sådan.

Bobby Loss (1937-1983) var en mångsidig musiker med stort politiskt patos, di kallar't. 1964 spelade han in singeln "Just jokin' (The war is on)", en tidig protest mot det stundande Vietnam-kriget. Hans musikaliska röst hade sin botten i countrymusiken men han experimenterade också med blues och folk. 1968 försökte han sig på att anamma det psykedeliska rockformatet. LP:n hette "Don't mind my mind" men resultatet var sådär, kan jag tycka. Förutom titelspåret och ett par till så bestod resten i huvudsak av ljudexperiment och halvdan folk-rock. Jerry Garcias gitarrsolo i "Western hemisphere" (en av de bättre låtarna) är dock extremt intressant.

1974 släppte han "My father was a miner". Det är en relativt lågmäld affär med sparsamt ackompanjemang. Oftast är det Loss själv och en gitarr, ibland ett piano i bakgrunden. Det är endast några få låtar som har större instrumentation: "Bar room story", titelspåret och "The bottle's the only thing waiting for me". Den sistnämnda måste uppmärksammas på grund av den fantastiskt sköna hammondorgeln som fräser på helt underbart. Tyvärr står inte medmusikernas namn med på skivan men om jag kunde få reda på organistens namn skulle jag snoka upp alla inspelningar han varit med på. Exceptionellt spelat! Det är en helt underbar platta, en förlorad juvel.

Det tragiska är att Bobby Loss sedan mitten av 1960-talet i omgångar varit svårt beroende av alkohol och droger, det klassiska syndromet på något vis. Efter en misslyckad turné med Willie Nelson 1977 där Loss slogs, söp och till och med arresterades, försjönk han ytterligare i missbruket. 1982 gjorde han ett försök till comeback med hjälp av Nelson. Låten "L.A. '82 (Fast cars, faster women)" är en fruktansvärd discodänga som jag inte begriper alls. (Jag hittade den på singel på samma loppis där jag köpte "My father was a miner".) Den 27:e februari 1983 avled Bobby Loss efter att ha fallit från en balkong på fjärde våningen.

torsdag 19 februari 2009



Igår satt jag på pendeln hem från Norrköping med Mikado (Michael Cretu) i lurarna. Vilken perfekt res-låt! Jag har sagt det förut men säger det igen. Utanför kupéfönstret rasade mörkret, kompakt och djupt. Bara i horisonten bröts det upp av den nedåtgående solens sista insats för dagen. Och så den mjukt pumpande Mikado i lurarna... Sheer bloody poetry.

tisdag 17 februari 2009


Öster om Muren fanns inget. Ett kallt, grått samhälle där musik var socialistiskt uppbyggliga marscher och hymner berövade all form av rock- och popmusik. Bilderna från världen i öster gav inga indikationer på annat. En tillvaro utan Elvis Presley... Hemska tanke. Min barndoms rädsla för ett liv i Moskvas skugga var verklig och den tänkta musikabstinensen plågsamt närvarande och påtaglig. För barnet berövad Elvis var ett förtvivlans barn, ett sorgens barn. Denna vanföreställning var långlivad.

Första gången jag kom i kontakt med Östblockets pop- och rockkultur var när jag av en slump och aningen tveksam köpte på mig en platta, Mrowisko (1971). Gruppen hette Klan och kom från Polen men det var knappast därför jag köpte den. Priset (50 kr) och det synnerligen vackra omslaget fick mig att slå till. Den visade sig skaka min tro i grunden och öppna dörrarna för en helt ny värld av progressiv rockmusik, för vad som strömmade ur mina högtalare var alldeles underbart. Hammonddränkt proggrock i vad som tycktes vara någon form av sammanhängande koncept. (Svårt att veta dock, texterna är på polska.)

Min frälsning var heller ingen dagslända. Ständigt matades min nya övertygelse med själslig föda från hela det forna Östblocket. Panta Rhei, Korni Grupa, Time, Lift, Jozef Skrzek och kanske en av de häftigaste upptäckterna från ett band med det fantastiskt fånigt klingande namnet Die Puhdys (DDR). Deras sound måste karakteriseras som det östtyska Uriah Heep. Detta blir extremt påtagligt i "Türen öffnen sich zur Stadt" med sitt tunga orgelsound, sönderdistade stränginstrument och änglalika manskör. Exceptionellt bra!

Bärande i åtanke den censur och kontroll av populärkulturen som pågick öster om Muren så är den östeuropeiska proggen märkligt nog väldigt präglad av den västerländska. Men visst, radiovågor sprids helt visst över gränserna, så det var förmodligen inte omöjligt att ta del av västerländsk pop. Å andra sidan tycks det som att musiker faktiskt fick resa utomlands på turnéer eller samarbeten med andra. Det ungerska bandet Omega gjorde det. Den polske Czesław Niemen gjorde det också. Därmed inte sagt att det var oproblematiskt eller ens ofarligt att vara musiker. Hur livet som popgrupp kunde te sig i öst vore sjukt intressant att läsa mer om.

En annan fråga som väckts i mig är om jag bedömer musiken annorlunda för att den exempelvis stammar från DDR? Är Die Puhdys lika bra som dess motsvarighet Uriah Heep? Är Klan lika bra (eller bättre för all del) än Emerson, Lake & Palmer? Det kan tyckas vara en märklig fråga men ändock relevant. Bedömer jag musiken utifrån de svårigheter som omgärdade dess tillkomst? Blir svårigheterna en anledning att haussa upp resultatet? Mitt svar är nej. Det finns mycket musik som inte alls håller måttet i mina öron såsom halvtafflig blues och rutten hårdrock. Men vad fan, det finns också här i väst. Summan av mina erfarenheter är ändå att proggen på andra sidan Muren håller lika hög eller låg standard som annorledes. Det är en fråga om musikernas individuella begåvning. Och ibland är den jävligt stor.

måndag 16 februari 2009

Niin vähän on aikaa


Man är försvarslös mot sunt förnuft, sägs det. Och visst, det är svårt att värja sig emot ett logiskt resonemang. Att Finland visar sig ha en mycket intressant progrock-scen torde inte vara överraskande, de flesta om inte alla länder kan uppvisa någon intressant platta eller grupp. Ändå ratade jag länge Finland. Vad finns väl där? Men så hörde jag Tasavallan Presidenttis "Lambertland" och insåg, som det naiva fä jag varit, att nästa guldrusch går av stapeln i vårt östra grannland. Wigwam (det gamla proggbandet, alltså), Magyar, Haikara, Isokynä Lindholm... Det senaste tillskottet är Pepe & Paradise's "Niin vähän on aikaa" från 1972. Det är en fantastiskt soft och skön platta. Det jazziga, tillbakalutade svänget dominerar men ibland far bandet ut i strävare tongångar som i "Tuuleen kylväjä" där ett orgelsvep drar igång ett kantigt stycke, uppbrutet i kortare, vackert vemodiga slingor. Jag lånar Pepe mitt öra. Måtte jag aldrig få det åter.

tisdag 10 februari 2009

Epilog

Nu festas på den döde, i både öst och väst
Tar du hans servis, så tar jag hans häst.
Väpnare! Sven! Syster och bror
Tar du hans skjortor så tar jag hans skor

Grotesk, ryslig kropp av vad man såg
men låt så liket ligga där det låg
För ska kadavrets arv, dess skämda rest
tämja anständighet till vildsint best?


(Den 26 maj 1945 publicerades i Dagens Nyheter en dagsedel av Bergamott Hanssons hand. Anledningen var händelserna i krigets slutskede där hämndbegäret slog ned på den tyska civilbefolkningen med full kraft.)

Ingen dans

Bergamott Hanssons livsöde har gripit mig och jag ser det som en självklarhet att föra fram hans poesi, ut i de bredare folklagren. I nedanstående dikt, "Ingen dans", ur Hanssons magnum opus Ök (1952), uttrycker han en högst gripande kärleksångest över den kvinna han aldrig fick men heller aldrig glömde.

Du dansade
Så lätt som ett frö
Och jag
Jag som trängde mig på
Doft av dagg
En stilla rodnad
Mitt i kalla april

måndag 9 februari 2009

Flätverk




Jag har glömt vad jag sade, jag har glömt vad jag gjort
Jag har glömt vart jag skulle, jag har glömt vad jag bort

Minnet har bleknat och tanken dött ut
All är den tid som visst levde förut

Luckor i väven och flugorna vandra
Det som jag glömt blev till sägner för andra

(Ur Bergamott Hanssons Ök.)

Oskarp

Låg jag där i skuggan
En stekel kröp in i munnen
Och mitt minne bleknade

(Ur Bergamott Hanssons Ök.)

lördag 7 februari 2009

Please give me time and maybe love*


Det talas så ofta om det som är bra men sällan det som är positivt i det dåliga. Jag har tagit på mig ansvaret att korrigera denna brist, i vart fall när det gäller Black Sabbaths diskografi. För den som är bekant med dessa skapelser vet att Sabbath ingalunda hållit jämn kvalitet genom åren. Jag hyllar i likhet med de flesta perioden 1970-75 som deras riktiga storhetstid, en tid då den samlade kreativiteten hos gossar Butler-Iommi-Osbourne-Ward låg på en konstant och mycket hög nivå. Likt otåliga vildhästar låg de ständigt i bräschen med en alltmer progressiv ljudbild. Faktum är att ingen av de åtta plattor som gruppen släppte under åren 1970-78 liknar den andra. Okej, visst hör man att det är Black Sabbath men utvecklingen började redan på andra plattan, Paranoid. Höjdpunkten på denna utveckling kom, i mitt tycke, 1975 och plattan Sabotage. Oftast lite förbisedd, kan jag tycka, men ett mästerverk. Tyngd och melodi, sväng och progressiva tendenser. Underbart och oroande. (Lyssna på de obehagliga skrattkaskaderna i början av The writ!)

Det tog mig lång tid att omfamna Technical ecstacy men det gick betydligt snabbare än med Never say die, en platta jag idag älskar men då, 1991, hatade. De omedelbara spåren är i mitt tycke fyra stycken: Back Street Kids, You won't change me, It's alright och All moving parts (stand still). De är en bra grund att stå på för att förstå resten av en ganska spretig platta.

Skivans atmosfär präglas av en furiös frustration och ilska. Jag inte med gott samvete påstå mig veta om så var fallet men det kan i vart fall inte ha varit helt friktionsfritt i gruppen. Tony Iommi tog gradvis över mer och mer av kontrollen medan Ozzy sjönk djupare och djupare ned i alkohol och droger. Den musikaliska inriktningen känns inte given, om än inte totalt vilsen. Inledande spåret Back Street Kids är en rasande uppvisning. Tungt pumpande, galopperande i någon mening, far den fram med en intensivt skrikande Ozzy. Jag brukar påstå att Ozzy aldrig sjungit så bra som på Sabotage men i just Back Street Kids är rösten enorm och i paritet med Hole in the sky, hans kanske bästa vokala framförande.

En av de mer udda inslagen är It's alright. Bill Ward står för sånginsatsen i en liten oemotsåndlig bagatell, en solig ballad med ett stråk av sorgsenhet. Låten brukar sällan tas med när samlingar släpps, faktum är att varken Technical Ecstacy eller Never say die får särskilt stort utrymme. Märkligt nog brukar Rock'n'Roll doctor tas med. I mitt tycke är det en miserabel låt. Den var säkert kul i studion men det är verkligen ingen stor låt. Är det någon som tycker det?

Min favorit på plattan är All moving parts (stand still). Den liknar inte något som Sabbath gjort vare sig förr eller senare. Det är ett egendomligt groove i låten på grund av Geezer Butlers funk-discobas som puttrar under Iommis gitarr, och det är bedårande. Övriga låtar på plattan är inte värdelösa, bara inte lika bra som de låtar jag nämnt. She's gone är med sina stråkar och gitarrplock är en hyfsad ballad, Dirty women en proggigare sak som ger indikationer om vart besten är på väg och Gypsy är en lättglömd sak.

Låt dig inte skrämmas av den allmänt givna attityden, att Black Sabbath var slut som band efter 1973 års Sabbath bloody sabbath eller att styrkan återkom med Dio 1980. Styrkan fanns där hela tiden, den var bara inte utnyttjad till fullo. En blandning av desillusion, förvirring och inre slitningar gjorde de sista två Ozzy-plattorna till spretiga, inte fullt sammanhängande entiteter, vilket gör dem svåra att ta till sig. Men under grådasket (Technical ecstacy's ljudbild är ganska bedrövlig, dov och kornig) finns pärlorna. Det är tråkigt att de under så många år förbisetts och ignorerats. Delvis på godtagbara grunder, skivan är inte att jämföra med tidigare alster. Det låter sig inte göras, den är bara helt enkelt inte lika bra som Vol.4. Emellertid gör det inte plattan ointressant eller dålig i bemärkelsen värdelös. ICA-handlarnas apelsinläsk är inte Fanta men det går att dricka. Det är så jag vill betrakta Technical ecstacy och för bövelen, det smakar helt okej.
*Textraden är tagen från You won't change me

tisdag 3 februari 2009

-Bästa plattan vi gjort.


1989 markerade en spektakulär återkomst för det monster vid namn Black Sabbath. Sedan Dio's avsked 1982 gick den musikaliska spiralen oundvikligen nedåt. För egen del framstår visserligen ingen Sabbath-platta som ett totalt misslyckande men visst, Born again och The eternal idol är inte deras ljusaste stunder. När Headless cross släpptes 1989 var förväntningarna inte höga men albumet visade sig vara ett solitt arbete. Soundet var i grunden ett amalgam av typiska Sabbath-ingredienser men moderniserat, emellertid utan att bli förvirrat och ofokuserat. Nu framstår skivan som en modern Sabbath-klassiker, med all rätt.
Året efter släpptes uppföljaren, Tyr. Jag var fantastiskt upprymd när skivan hamnade på tallriken. Jag älskade den. Minst lika mycket som jag älskade föregångaren. Visserligen var den inte lika tung men den var episk, knappast ett ord jag skulle använt då. Nordisk mytologi var vid denna tid inte ett fullt så uttjatat koncept som idag med all vikingametal.
Det inledande spåret, Anno Mundi, får mig ännu att förnimma sommarens dofter i mitt pojkrum. Bortsett från den halvtaskiga The Law Maker var skivan en tour de force av musikalitet. Låt efter låt radades upp. Trion av The battle of Tyr, In Odin's court och Valhalla var skivans medelpunkt. Svepande synthmatta, plockande gitarr och Tony Martins lidelsefulla röst var för mig underbara preludier till höjdpunkten, Valhalla. Till och med balladen, Feels good to me, berörde mig med sin hemska video. Gitarrsolot rörde mig till tonårstårar.
För de flesta framstår Tyr som diskografins sämsta skiva men jag håller inte med. Förvisso är ljudbilden typisk för sin tid och den har inte åldrats på samma värdiga vis som någon av Sabbaths första tio album men det fråntar den inte dess charm. Och den är oundvikligen charmig. Pretentiös, absolut. Tyr innehåller alla de klichéer man kan vänta sig men det är gjort med hjärta och ambition. Ingen människa väljer den här eller Dehumanizer, Born again eller Seventh star som sina favorit och jag tycker sannerligen inte att man som nybörjare ska gå på den här. Skivorna efter Mob rules är avancerade grejer att ta till sig och inget för den klentrogne. Men den som vågar följa stigen mot musikens utmarker kommer bli rikligt belönad.