Vänt blad

Jag gummerade mitt kött
ett avlångt stycke
i en febrig dröm

Och en stekel
marscherade modigt
in i munnen

men det är över nu

/Bergamott Hansson, Ök

Ting

Fysikens lagar tillåter inte
att män som jag
tänker fritt

/Bergamott Hansson, Ök

Why don't you play the organ, man?

Om änglarna spelar harpa spelar Djävulen hammondorgel. Så måste det bara vara. Inget annat instrument kan vara lika delar mjukt och lockande som olycksbådande och ondskefullt. Lyssna bara på Jon Lords intro till Lazy på Made in Japan-plattan, är inte det soundtracket till Jordens undergång och Helvetets framstormande horder? Jo, helt visst. Lockar inte de ljuva tonerna i Uriah Heeps July morning till varma känslor och spirande kärlek? För fan, absolut! Att jag älskar ljudet av the swirling organ är ställt utom allt tvivel, jag är en skamlös hammond-fetischist. Försteorganist i Helvetet? Absolut. Plug me in och flytta på dig.

Kartograf

Vi som följt varann så långt
längs stigar sällan raka
Så plötsligt vek du av

Växtligheten blev ju mindre grön
och stekhet sand och gruvlig törst
blev till värk i andfått bröst

Och som en dåre har jag vildsint plöjt,
som en hedning tanklöst härjat
denna dalkittel grön

Jag väntar i skuggan du förlöpte,
i värmen som du lämnade kvar,
i saknaden du gav som svar

Jag väntar här en stund

Alltjämt

/Bergamott Hansson, 1942

- Sir, do we get to win this time?

Det är märkligt hur vissa scener ur filmer fascinerar och fastnar på näthinnan. Dessa scener behöver inte ens vara av absolut betydelse för filmen som helhet. En kamrat och jag diskuterade detta fenomen och jag tog upp en scen ur Rambo II. När scenen utspelar sig har Rambo lämnats kvar på risfältet och hamnat i fångenskap. Förräderiet beordrades av Murdoch (Charles Napier) och när Trautman rasande rusar in till honom utspelas följande dialog (med reservation för eventuella felskrivningar):

(Murdock)

-And what the hell would you do, Trautman? Pay blackmail money to ransom our own men and finance the war effort against our allies? What if some burnt out P.O.W. shows up on the six o'clock news? What do you want to do? Start the war all over again? You wanna bomb Hanoi? You want everybody screaming for armed invasion? Do you honestly think asomebody's gonna get up on the floor of the United States Senate and ask billions of dollars for a couple of forgotten ghosts?


(Trautman)

-Men, God damn it! Men who died for their country!




(Murdock)

-Enough! I'm going to forget this conversation ever took place.

(Det är av stor vikt att man erinrar sig Murdochs nu-är-det-nog-rörelse. Han klyver, efter ...a couple of forgotten ghosts, luften med handflatan i en horisontell, mycket kraftfull rörelse.) Jag älskar den scenen. Man kan diskutera Murdochs agerande gällande Rambo men hans reaktion på Trautman är djupt mänsklig. Jag anser inte att Murdoch kan vara oberörd av det han precis gjort. Det måste påverka honom trots allt. Och i förlängningen är inte heller han hjärnan bakom detta tilltag. Ordern kom uppifrån, helt klart. Att i hettan och svetten, under svår press, stå och ta emot denna dagsedel från den rättrådige Trautman måste givetvis vara sjukt påfrestande.

Jag försvarar inte Murdochs agerande, inte alls. Det är, kan vi nog enas om, ett kallt politiskt beslut som saknar mänskliga och demokratiska värderingar MEN styrkan i scenen och Murdochs bristande tålamod är fantastiskt att se och jag ryser varje gång.

- Jag ser underbara ting

När Howard Carter stirrade in i farao Tutankhamons gravkammare, som den förste att så göra på tusentals år, fick han frågan vad han såg. "Jag ser underbara ting" löd svaret. Det sammanfattar väl vad jag själv kände då jag med stora kliv och stirriga ögon trampade kring på en stor öppen plätt, mitt i skogen. Jag var ute för att klassificera arter, såväl växter som djur, men lade detta uppdrag åt sidan för att istället gå från rollen som "Biologen som visste för lite" till "Arkeologen som ville veta för mycket".

Upprinnelsen till extasen låg i upptäckten av en rostig metallklump, dold bland gräs och kvistar. Med händerna sträva av röksvampens sporer släppte jag allt och drogs som ett otympligt granitblock i rymden mot klumpen, det vill säga motsvarigheten till det svarta hålet. Det visade sig, kunde vän av forntid sluta sig till, vara resterna av en gammal radio. "Aha!" tänkte jag. "Plätten måste varit platsen för en byggnad". Tanken hade slagit mig tidigare och ju mer jag rusade runt desto mer artefakter kom i dagens ljus. Hinkar, flaskor, (delar av) serviser och en liten sprucken arm från en sedan länge slutlekt docka. Resterna av en säng, fjädrarna var dess återstod, låg kastad i den höga växtligheten, bredvid en mängd tegel som lös som stjärnor i den mörka jorden. Det var fantastiskt!

Nej, jag är inte Howard Carter. Det jag fann var inte resterna av en urtida civilisation. Inte guld och ädelstenar. Vad jag fann var resterna av liv. Kanske inte så urtida, kanske inte fullt så fascinerande som Egyptens faraoner men likväl liv. Jag har alltid ansett att historiska artefakters värde inte ligger i guld och juveler utan i allt det som är förgängligt, det vill säga vardagens och den vanliga människans prylar. Visst är det fascinerande med Tutankhamons guldkrona. Vilket arbete! Men det går på något vis inte upp mot det förgängliga. Kläderna. Redskapen. Att som arkeolog kliva in i ett av husen i Pompejii och finna hur skålen med ägg ännu står på det bord där den ställdes 79 e.Kr. måste vara helt fantastiskt. Jag vill inte skapa en debatt om arkeologiska artefakters värde eller rangordna dem. Hade jag hellre velat finna Bockstensmannens plånbok med medeltida id-kort? Ja, absolut! Men det fråntar inte min upplevelse dess värde eller intensitet. För mig är historia starkt och det påverkar mig, precis som musik. Att titta på ett kort på en människa som levde för hundra år sedan fyller mig med brinnande fascination. Ett ögonblick, fruset i tiden.

Historia är det som dröjt sig kvar när tiden gjort sitt och rösterna efter de som levde på min plätt, oaktat om det var 1930-tal eller 1970-tal, talar fortfarande. Kanske hör jag fel. Eller inte. Min far har tillgång till Folkrörelsearkivet i Boxholm. Vid lämpligt tillfälle ska jag bege mig ned dit och undersöka huruvida det varit en bebyggelse eller bara en soptipp. Om byggnaden revs 1980 eller 1950. Om den byggdes 1900 eller 1920. Mystiken tätnar...

The landscape is changing

I barndomen var Jesus rebellen som aldrig sa ifrån. Den fräne snubben som trots härstamning lät sig utsättas för det ena efter det andra i vad som idag skulle kallas justitiemord, under antiken rättslig praxis. När Depeche Mode släppte singeln "Personal Jesus" uppfyllde de min vision om denne profet. Själv såg jag den bara på TV, något av deras pop-program, vilket än mer förstärkte den bild jag eftersökte. Det kändes som de mörka, allvarliga männen i TV-rutan delade min syn. Om låten i egentlig mening handlar om Jesus eller ej vet jag fortfarande inte men det spelade ingen roll.

Landskapet är i omvandling, så sant, så sant. För inte så många år sedan hade jag knappast lånat mitt öra åt synthifierad musik. Organiskt, skulle det vara. Vad nu det innebär. Med undantag för "Personal Jesus" och någon enstaka DAF-låt, mest på grund av den höga underhållningsfaktorn i låtar som "Mein Herz macht boom", så vidhöll jag denna reaktionära ställning. Mina vänners festliga leenden och rörelser till exempelvis Depeche Mode möttes av oförstånd från min sida. Och hallå, det finns inget fel i att inte förstå så länge man inte föraktar.

Häromdagen bestämde jag mig för att beställa en skiva med Depeche Mode. Inte en samling. Jag är generellt sett inte mycket för samlingar. Jag ville ha en skiva. Efterforskningarna ledde till Construction time again. Omdömen och omslag gjorde att allt tycktes falla på plats. Kanske kände jag att tiden var mogen för ett besök i synth-land. Fel, jag var övertygad. Och varför inte? Jag har ju börjat uppskatta Vangelis, Kraftwerk och JM Jarre. Varför skulle jag inte kunna se en strimma av det andra sitter och flinar engagerat åt? Jag är förbluffad över resultatet. Jag älskar skivan. "Love, in itself" är genial pop som golvar mig fullständigt. "Everything counts" golvar mig för andra gången. Det är egentligen bara två låtar som inte berör mig särskilt mycket, "More than a party" och "Pipeline". De lider kanske av att de inte når upp till de övriga låtarnas nivå.

Satt på undantag valde jag att stick i stäv mot all ekonomisk teori trotsa pengaskrinets lågvattenmärke och beställa ytterligare skivor, "A broken frame" och "Black celebration". Jag måste. Och jag vill!

Unknown demo

När jag började lyssna på Black Sabbath så fanns mycket lite visuellt material tillgängligt. En VHS såldes, Never say die!-kassetten. Det var allt. Åtmintone om man fick tro Skivor & Band. Nu översvämmas marknaden av en uppsjö DVD:er med minst sagt skiftande kvalitet. Alla grupper som förr led av visuell fattigdom är nu föremål för ett överflöd. Glädjen var därför stor när det i början av 90-talet släpptes inte mindre än TVÅ VHS-kassetter om Sabbath's historia. Den första avhandlade Ozzy-eran, den andra övriga konstellationer.

Av stor audio-arkeologisk betydelse var den snutt av Earth's demoinspelningar som kunde höras på den första kassetten! (Sabbath kallade sig Earth innan namnbytet.) Dessa inspelningar har fungerat som en helig graal och jag har sett mig som en Lancelot i jakten på dessa, om än avsevärt mindre aktiv än denne riddersman. Det jag skulle sålt min själ för 1991 ger inte några större återverkningar på mig idag, nu då jag funnit graalen. Okej, det är intressant. Det kan jag inte komma ifrån. Här finns det embryo som sedan utvecklade sig till Black Sabbath's kännetecken men jag är ledsen över att de två "riktiga" låtar som finns, "The rebel" och "When I came down", bara finns som snippets, dvs snuttar. Och det är synd! "The rebel" är en fantastisk låt under de 24 sekunder som finns bevarade av den. Någon skulle kanske hävda att den inte är i Sabbath's stil men jag hävdar motsatsen. Dess pianodriv och hårda rock-attityd av relativt tidstypiskt sent 1960-tal är exakt det som byggde fundamentet för ett av 1970-talets absolut främsta band inom hårdrocken. Black Sabbath's styrka har aldrig legat enbart i hur tung eller ockult musiken varit utan också i dess melodi.

Den mest intressanta inspelningen av sammanlagt fem, efter "The rebel" då, är "Thomas jam". Det är en mycket märklig inspelning som efter ett frenetiskt fuzz-basande inleds med någon form av fusion-trumpet, inte långt ifrån Miles Davis jazz-rock. Det känns därför intressant att de 1978 sluter cirkeln genom att återigen inkludera blås i musiken. Emellertid är det inte trumpeten som är intressant utan att de i detta jammande inkluderar det som skulle kanaliseras ut i låten "Black Sabbath". Det är mycket intressant.

Är då detta så märkvärdigt? Både ja och nej faktiskt. Musikaliskt är det inte alls odelat märkvärdigt. Bluesrocken i "Early warning school" ger inte mig gåshud men den är likväl av betydelse efetrsom Black Sabbath kom från blues-traditionen och på första plattan i viss utsträckning praktiserade detta, om än i en mer progressiv tradition. "Unknown demo" är någon form av psykedelia medan "When I came down" är en sann pärla. Synd att den bara finns kvar i en 53 sekunder lång relik. Slutsatsen av att ha lyssnat igenom de fem låtarna är att det är blandad kompott, en slags Bridge-blandning där en del är chokladdoppade russin som går bort medan andra är betydligt smakligare. Vad det ger för indikation dock är att Black Sabbath redan innan de blev Black Sabbath var en versatil samling musiker med visioner och stor musikalisk drivkraft.