Timmen är slagen

Språket urlakas efter hand, förvisst. Den inneboende kraften i ord som "genialitet" bleknar i takt med att det används alltför vidlyftigt och i alla sammanhang. Detsamma låter sig sägas om könsord och otidigheter i allmänhet när "knulla" används lika friskt som "och" i misslyckade syften att provocera en värld sorgligt blassé och likgiltig.

Häromveckan landade i min brevlåda en hett efterlängtad CD-box, "The time has come". Fyra mycket vackert paketerade skivor fyllda till bredden med något av den ljuvligaste musik mina öron någonsin hört. Och det är här mitt bruk av "genialitet" kommer till sin rätt.

Pentangle är en av dessa många förtvivlat bra band spelande engelsk folk, en genre jag varmt och översvallande omfamnar med hela min fysiska kropp men också själ. Under det tidiga 1970-talet, samt åren före, är scenen hopad med fantastiska grupper och artister: Fairport Convention, Mellow Candle, Gary Farr, Sandy Denny, Strawbs, Trees etc etc. Emellertid utgör Pentangle någon form av klimax och överjordiskhet. De tidigare nämndas magi är omöjligt att bortse ifrån men det är Pentangle som för mig framstår som kanske det största bandet av dem alla.

För att musik överhuvudtaget ska vara intressant krävs en stor hink skit i ljudbilden. En gång blev jag bjuden att lyssna på en skiva med fusiontrummisen Dave Weckl. Erfarenheten tackar jag för men musiken som strömmade ur den lilla bärbara kassett- och CD-spelaren lämnade mig tämligen oberörd. Det var så perfekt spelat att det bara blev en musikskoleelevs våta dröm. Perfekta toner lagda i rätt tid i ett ljudlandskap påminnande om en sovjetisk departementsbyggnad. Det fyller sin funktion men inte fan svänger det. Känslan tycktes som bortblåst. Kanske beror det på mig som person... Medlemmarna i Pentangle är musikaliskt mer än habila, de är uppenbarligen fantastiskt begåvade. Det som saknas hos dem är det rena, det sterila. Istället är hela ljudbilden fylld av ett djävulskt driv under ett skitigt handhavande vilket ger musiken ett liv som fäller mig liksom en rutten fura. (Det senare ska vara menat i positiva ordalag.)

Till det yttre tycks folkmusik ge en förvrängd bild av det medeltida livet i England. Det är lätt att man ser bilder av solsmekta skogar, grönklädda män och fagra jungfrur i slottets höga torn istället för övervåld, sjukdom och ond bråd död. Men visst, berättelserna är, om man bemödar sig att lyssna, sällan särskilt ljusa. Texterna förmedlar historier oändligt fascinerande. Snickare som visar sig vara Djävulen och mord. Oaktat texternas innehåll låter jag mig förföras av Pentangles musik och vaggas in i dessa, ofta men inte alltid, medeltida (am)sagor. Pentangles mix av jazz, blues, folk och rock är mig helt oemotståndlig och mina slottsmurar står icke emot dem, lika lite som Jerikos murar vid basunernas dån.

Kan vi inte titta på video?

Jag har gått och köpt mig en video, gamla människan! Äntligen kan jag frossa i gamla flimrande, delvis avmagnetiserade VHS-kassetter. Gudars skymning och Judas särk! Det ska bli mig en sann fröjd.

Teodicéproblemet

-Bli präst för fan! vrålade den övermogne bifftomaten, påtagligt onykter, ifrån mörkrets hjärta. Endast TV-apparatens blå sken gav någon ledning om hans majestäts lokalitet och ilskans ursprung.

Ibland är det svårt att göra sig förstådd. Att framhärda i någon form av humanistisk tradition ter sig stundtals som idioti, i vart fall när det sker i dess motsatta miljö. En förklaring betyder inte alltid att man företräder just den ståndpunkten. Men visst, det kan vara svårt att hålla två bollar i luften. I synnerhet om man saknar händer.

-Be careful. They will bite.

För en tid sedan kollade jag på Dracula III: Legacy. Mina förväntningar var låga och med rätta så. Emellertid ståtade omslaget med fantastisk och fascinerande information. Rutger Hauer, kanske en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, agerade Dracula i filmen. Wow! Det fina med Hauer är hans minimalistiska spel. Det är inga stora gester, förvridna miner och högljutt gastande. Egentligen gör han ingenting, ändå så mycket. En scen i 1981 års Nighthawks, där han spelar terrorist och jagas av allas vår Sly, påvisar exakt detta. Nere i tunnelbanan har Hauer tagit en gisslan och håller nu denna i ett handfast grepp med kniv mot strupen. Sly befinner sig bara några meter bort med en pistol och begär alltså att Hauer ska se sig besegrad och lugnt låta sig ledas till stationen för en kopp kaffe och ett stilla förhör. No can do. Hauers karaktär är av förståeliga skäl bekymrad och stressad över situationen och detta reflekteras mycket tydligt i hans ögon. Små medel, stora uttryck. Vem vore med ledning av detta mera skickad att idag gestalta den sombre greve Dracula än just denne man? Exakt! Ingen. I vart fall få.

Tyvärr visade det sig att filmen inte bara var en katastrofal skildring av legenden Dracula, om än i modern tappning, utan framförallt hade man från ansvarigt håll totalt missat essensen av det som är greven. Instängd i ett stort rum med TV-apparater, inkopplad till någon form av blodbank med en lesbisk vampyrorgie i full sväng i källaren väser han och beter sig allmänt ovärdigt. Droppen är när han säger "There are no dead here, just the fucked up dead" och tro mig, Dracula talar inte så ovärdigt. Med ledning av vad jag tidigare skrivit i ämnet så framgår det med all önskvärd tydlighet att grevens manér kan tyckas obehagliga men som person framstår han som vårdad, artig och kunnig i vett och etikett. Att vampyrers liksom människors hyfs kan skifta från individ till individ är ställt utom allt tvivel men när det gäller mörkrets son greve Dracula är det otänkbart att han skulle sänka sig till den lågbegåvades språkbruk och agerande. Hauers skådespeleri i filmen kan jag bara beklaga men ändock vill jag ta honom i försvar och hävda, med viss riktighet, att det handlar om manusförfattarens och regissörens uppenbara oförmåga att tränga in i och levandegöra denne demon på ett trovärdigt och elegant vis. Filmens grundtanke tycks vara att göra en häftig film med tuffa repliker á la Tarantino, ett tilltag som misslyckas lika kapitalt som att baka gott bröd på bensin.

Let the good things come

Känslan av extas, ett bubblande inferno av lyckorus, en otålig längtan efter mer... Det är inte alltför ofta det infinner sig när det gäller musik. Alltså, jo. När det gäller det man gillar förstås men att hitta ny musik som får så avgörande betydelse att ovan nämnda känsloyttringar gör sig påminda, det är sällsynt, i vart fall för mig. Visst kan jag ryckas med men det stannar oftast vid just det, vilket i sig inte är ett dåligt betyg. Men så ibland... När jag befann mig i Edinburgh försvann jag ofta in HMV en snabbis för att rekognoscera och veta vad jag skulle köpa och vart jag skulle gå. Min lista var fulltecknad men det var ändock inte den som slutligen avgjorde saken. På realisation föll mina ögon på John Martyn. Namnet hade susat förbi som en i raden av engelska folk-musiker med förment betydelse för genrens utveckling. "Vad fan, jag ger det en chans. Men om jag nu gillar det så är det bäst att jag köper tre plattor på en gång". För en femma (£) stycket så är det inte hela världen om det är lika roligt som att lyssna på en pneumatisk borrmaskin. På vägen hem från flygplatsen lyssnade jag på den första, Road to ruin (1970) inspelad med äkta makan Beverly. Och jag däckades fullständigt! Inledande trojkan Primrose Hill, Parcels och Auntie Aviator var som att få audiens till en värld av oanad skönhet, jazziga tongångar i ett landskap av engelsk folk. Gröna dalar och kärlek.

När känslan av förälskelse infinner sig kan jag inte vänta, jag måste bara beställa och det gjorde jag. Min känsla var inte missvisande utan bekräftades med ett gyllene spadtag vid lyssningen av Bless the Weather, Grace and Danger och One world. John Martyns genialitet och hantverk är vill jag påstå till stor del oöverträffad inom den engelska folk-boomen av sent 1960- och tidigt 1970-tal. Min kärlek för tidiga Fairport Convention, Pentangle, Fotheringay, Sandy Denny, Richard Thompson och Mellow Candle är inte att ifrågasätta men här fann jag musik som mer än de tidigare nämnda når mig rakt in i själen. Jag kan inte lyssna mig mätt. Känslan är densamma som när jag fann Cornelis Vreeswijk på 1990-talet och jag tackar min intuition (och kanske Ödet) när jag lade vantarna på John Martyn där en solig dag i Edinburgh.