onsdag 22 juli 2009

Spelar du piano?



...och äntligen har jag funnit en Klaus Schulze jag gillar!

And did those feet, in ancient times...

Skivor lever ibland ett liv på eget håll. Vissa snurrar regelbundet, andra bara ibland. Och så finns det de där andra som under många sekler, ja i alla fall under långa perioder, hukar sig osynliga. Inköp som förpassas till att endast utgöra ännu en bit som ökar det totala antalet i samlingen. Att ligga på golvet och glo på skivsamlingen föder ibland ett nytt liv. Moonspells Memorial köptes på rea, 39 kronor på Åhléns, efter en översvallande recension i något musikmagasin. Då jag inte i egentlig mening eller större utsträckning vallar mina fötter uppå den extrema hårdrockens ängder föll den bort efter några lyssningar. In i samlingen bara. Tyst och snäll bidade den sin tid, en tid som kanske aldrig skulle komma. Så en dag där på golvet föll mina ögon på den. Jag hade nästan glömt bort att den fanns där. Jag tror starkt på att det finns en tid och plats för allt. I högsta grad gäller detta musik. När jag nu gick tillbaka till skivan och gav den en chans så föll allt på plats. Memorial är en fantastisk platta med exakt rätt ingredienser. Tungt utan att stå still, snabbt utan att dra iväg för långt, melodiskt utan att bli AOR, mörkt utan att bli bajsnödigt och vackert utan att bli trist. Vad jag inte hörde första gången vet jag inte men nu hör jag, kristallklart når mig ljudvågorna. Indeed they do.

Borta bra osv.

I de flesta serier fokuseras handlingen på spänning och cliffhangers, allt för att göra tittandet så intressant som möjligt. De bästa avsnitten är de där det händer så mycket det bara kan men med Hem till byn råder motsatt förhållande, det är som bäst när det inte händer någonting.

måndag 20 juli 2009

Här ska jag fram


Människans historia är präglad av en ständigt närvarande dragning mot extremerna. När människan lämnade Afrika och för första gången satte sina fötter på det europeiska fastlandet var detta ett resultat av just denna ingivelse. Att tänja på gränserna, att utforska sin omvärld och i slutändan också lämna den för en osäker tillvaro i ett nytt klimat med nya förutsättningar, är den grund som de facto vår nuvarande existens är byggd på. Utan denna drift, som lika gärna eller hellre kan benämnas progression, satt vi alla i den stekheta solen med en handfull självdött.

Extremerna, dessa gränsdragningar i en imaginär sand, är föremål för ett ständigt närmande och resultatet gör sig gällande inom alla fält. Från de tidiga odlarnas djärva försök till nutidens storjordbruk och dåtidens kurande bland klippmassiven till Turning torso i Malmö och bostäder där ingen kan eller vill bo. Allt är resultatet av dragningen mot extremerna, gränslandet för det mänskliga vetandet.

Självklart är också musiken en produkt av detta. Det är svårt att tänka sig hur stenålderns popsånger tedde sig men en kvalificerad gissning är att musiken, nu som då, spelade en avsevärd roll på såväl samhälls- som individnivå. I början av 1990-talet köpte jag i ett brinnande tillstånd av lust efter historiens själ skivan “Fornnordiska klanger - The sounds of prehistoric Scandinavia”, en samling om 41 stycken inspelningar. Ljud skulle vissa säga, andra skulle kalla det primitiv musik. (“Primitiv” är för övrigt ett intressant begrepp på samma sätt som “normalt”. Vad som är primitivt eller inte är ju blott ett mått på exempelvis vårt samhälles medicinska kunskapsnivå i jämförelse med 1600-talets.) De första tretton låtarna är tillägnade stenåldern och är inte mycket mer än rassel och hoppsasteg med snäckor eller sten mot sten i rytmiska anslag, vilket mer ger intryck av vardagens ljud än festliga musikanter. Själv slås jag av frånvaron av sånger. Nu är jag inte mer obildad än att jag inser avsaknaden av kvarlämnade texter och nothäften men jag är av den övertygelsen att även den mest “primitiva” människan hade en handfull sånger att tillgå. “Ah, the songs Jim!” Det tycks mig otroligt att tänka mig att det saknades lustiga sånger, sedelärande sånger, snuskiga sånger och rituella (naturligtvis) sånger. Kan man tala kan man också länka samman ord till någon form av melodisk slinga eller rytm. Styckena Tre flintflöjter och Ertebølle-pipan utgör båda bevis för att stenåldersmänniskan rent instrumentellt kunde frammana melodiska, i någon mening, kompositioner.

Anledningen till detta inlägg är att jag igår, för första gången på många år, lyssnade på Ministrys skiva Psalm 69. Nu anses den knappast gå i bräschen för vad som anses extremt men å andra sidan är det inte min poäng. Det är inte jakten på den mest extrema musiken som ligger i fokus för mig utan snarare i det faktum att musiken på Psalm 69 är ett direkt resultat av Ertebø lle-pipans möjligheter. Att karva en fullt fungerande flöjt av ben tyder på en tänjning av gränserna för vad som i det här fallet är det musikaliska rummet med sina avgränsningar. Nu har det vid varje tillfälle funnits de som velat stävja utvecklingen, alltid och på olika plan. Religiöst och mänskligt har det alltid funnits hinder att komma över, inte sällan med blodsutgjutelse som följd. Skaparen bakom Ertebølle-pipan stötte säkerligen på patrull av vän av ordning som av ett eller annat skäl hellre såg pipan ogjord och musiken har, som andra estetiska uttryck, hemsökts av dessa reaktionära tendenser. I modern tid minns vi sjuttiotalister gärna W.A.S.P. och debatten kring deras köttätande och våldsamma form av musik vilken i sig bara var en dragning mot extremerna i ett musikaliskt landskap där konformiteten cementerats, eller riskerade att cementeras. Synthmusiken var, liksom också punken, en dragning bort från normen och ut mot extremerna, gränslandet, ett kartläggande av möjligheterna. Denna drift är inte bara naturlig och evig utan också av stor vikt i en värld där de fossila bränslena sinar snabbare än vi anat och där miljökatastrofer och svält rider oss som nattmaror. Om vår drift mot extremerna upphörde nu skulle vår värld bli en mörk sådan utan hopp men så är lyckligtvis inte fallet. Lusten att kartlägga möjligheterna för vår framtid och tron på denna gör att det ändock finns ett ljus i änden av den där tunneln. Människan har, i vart fall hittills, inte nedslagits av återvändsgränder och kanske har vi skaparen av Ertebølle-pipan att tacka för mycket. Utan dennes kreativa gränssprängning såg det förmodligen helt annorlunda ut.

onsdag 15 juli 2009

Fräckt och modernt


Religiöst betonad musik tenderar att i första hand fokusera på texten och budskapet, i andra hand på det rent musikaliska. Jag ser mig här skamlöst generaliserande, om än med viss rätt. En sida av mig genomlider med glädje religiösa musikprogram på SVT. Det finns något djupt fascinerande däri. Musiken som spelas där är alltid tillrättalagd, slätstruken och vacker, i vart fall i tanken. Musiken blir en ljudtapet som tycks ämnad att pacificera tanken och stänga ute det som inte anses höra hemma där. Den religiöst ortodoxa black metal-musiken kan dock inte anklagas för att vara tillrättalagd. Möjligtvis bedövande.

När jag var i Edinburgh snappades jag upp av en liten skallig man med en prick i pannan som ville sälja en skiva där hinduiska munkar spelade heavy metal, som han sa. Jag köpte den men mina förväntningar var låga och med all rätt. Det var, om jag ska vara frank, riktigt dåligt. Poängen är att mycket musik där budskapet är det viktiga blir sämre när medlemmarna inte lägger, eller är förmögna att lägga, samma omsorg i musiken som texterna. Det finns en anledning till att Vit makt-musik, oaktat de horribla texterna, inte är en njutbar upplevelse. Och för all del, budskapet behöver inte vara nödvändigtvis vara religiöst utan kan lika väl bestå av politiska eller andra förkunnelser. Ska jag dessutom knyta an till verkligheten kan man lugnt påstå att dålig musik kommer i alla former. Vem kan anklaga skaparna av Smurfhits för att göra högkvalitativ pop?

Men så ibland dyker det upp skivor med budskap som träffar rätt eftersom musiken talar till en. En sådan är Golden Avatars "A change of heart" från 1976. Jag bekänner mig inte till hinduismen överhuvudtaget men det är egentligen ovidkommande i sammanhanget. Musiken på den här skivan har följt mig i minst femton år och ger mig ännu samma känsla varje gång den hamnar på skivtallriken, ibland med långa mellanrum. Det är inte alltid en skiva är helgjuten men den här, som återfinns i rea-backar lite varstans, är faktiskt det. Musikaliskt är det en sann fullträff av skönt proggig karaktär. Att fyllas av ljus och den där pirrande känslan som god tonkonst är förmögen att göra är, för att knyta an till den religiösa aspekten, gudomligt. Så kanske har jag helt fel. Kanske handlar dålig musik bara om just det, oförmåga att knyta samman tonerna till något exceptionellt snarare än budskap och religiositet. Kanske görs det bara för jävla mycket musik.

fredag 3 juli 2009

-I believe there is a monster in our midst.


Vidare anser jag det vara en av filmhistoriens stora tragedier att det inte var Christopher Lee som spelade Dracula i BBC:s version. Louis Jourdan gör ett gott arbete och gör karaktären till sin egen men Lee är Dracula. Over and out.

-Enough! It's not funny anymore!


Jag vill också föra till protokollet att jag avskyr och tar avstånd från alla avarter av vampyrfilmer såsom Blade. Dess innehåll är inte bara rena påhitt utan också djupt beklagliga i sin kroppsfetischism.

-Blood... Blood... Life... Years of life.


Min jakt efter greve Draculas innersta, hans väsen och intellekt, har fört mig till år 1977. Det var detta år som BBC valde att filmatisera legenden och resultatet hyllades som den version som mest liknade Bram Stokers roman. Av naturliga skäl var mina förväntningar stora när som jag häromdagen slog mig ned för att avnjuta verket. Rent filmiskt är det inte mycket att yvas över. Det är inte det att det är dåligt, inte alls, bara inte mästerligt. I sin stil liknar det mer en sämre Hammer Horror, vilket i sig knappast ska anses dåligt. Nej, behållningen ligger snarare, eller i huvudsak, i att man kommer Dracula närmre in på livet.

I de flesta om inte alla filmer om greve Dracula framstår han antingen som en blodfattig eremit utan sociala förmågor (Nosferatu, Bram Stoker's Dracula) eller som ett känslokallt rovdjur, ständigt skrikande, väsande och aggressiv (Dracula ad. 72, Draculas vålnad). I den här versionen förhåller det sig delvis annorlunda. Till att börja med så är han högst charmant som värd. När Harker anländer för att kränga bostad är Dracula högst älskvärd och omtänksam. Guldservis, kycklingbröst med ris och gurka, tokajervin och frukt står redo att ätas av den trötte och hungrige, långväga gästen. Visst är greven lite udda men inte så att man slås av det. Hade man själv befunnit sig i rummet hade man säkerligen ägnat det föga tanke. Excentrisk, östeuropeisk greve. So what?

Den ilskne greven, rovdjuret, visar sällan eller aldrig upp några former av djupare intressen. I Hammer Horrors Dracula (1958) har han kallat till sig Jonathan Harker för att ordna upp och katalogisera det omfattande biblioteket men i övrigt är han blott ett vilt stirrande vidunder på jakt efter blod. Återigen skiljer sig BBC:s version ifrån gängse uppfattning. Dracula visar Harker till biblioteket där han talar om hur mycket han älskar engelsk litteratur. Att han under armen bär en stor upplaga av The Times atlas är obetalbart och högst intressant. Men det slutar inte där. Språkkunskaper och etnologi tillsammans med förmågan att laga god och smaklig spis gör honom till en renässansmänniska i ordets sanna bemärkelse.

Allt det där kommer inte som någon överraskning för mig. Att greven per automatik skulle vara totalt ointresserad av kultur enkom på basis av hans odöda existens framstår som otroligt och uteslutet. Om Varulven saknar förmåga att diskutera politik så är det inte att undra på, han/hon är ju trots allt bara ett djur berövat sina mänskliga drag. Vampyren behåller uppenbarligen sin hjärnas kapacitet, vilket van Helsing så på kornet låter omtala.

-My books tell me that he was an extraordinary man. A soldier, a cunning statesman - no branch of study was too difficult for him. And the power of his brain has survived his death.

Dracula låter också detta skina igenom i hans egna ord.

(Harker) -You must know a great deal of the history of Transylvania.
(Dracula) -All there is to know, I'm afraid. Sometimes, I think, too much.

Detta är det bevis jag sökt. Hjärnans intellektuella kapacitet bevaras in i det vampyristiska stadiet. Det är inget som i fallet Zombien går förlorat. Draculas ilska har naturligtvis att göra med den rovdjursinstinkt han trots allt brottas med men själen och känslolivet är intakt. Hans omtanke om Renfield eller de tre älskarinnorna är otvetydiga bevis på detta. Omtanken om dessa vampyrdamer är slående. I andra filmer är han en kall och hård älskare, labil och rentav livsfarlig. Så inte här. Han uttrycker sin kärlek genom en stor, varm omfamning och ger dem istället för Harkers kropp ett spädbarn han hämtat i en stor kappsäck. (Det senare framstår makabert och vedervärdigt men sådan är vampyrens lag, dennes överlevnad går framför allt annat. Dracula drar ett likhetstecken mellan att människan äter kyckling och vampyren dricker människoblod. Han vill göra gällande att skillnaden är hårfin och visst, i hans värld förhåller det sig av allt att döma på det viset.)

Jag läste boken för tusen år sedan men har bestämt mig för att ta itu med den igen men jag är tacksam över att ha fått ta del av den här informationen i och med den här filmatiseringen. Och kanske är det så att man inte kommer närmre personen Dracula än så här utan att börja fabricera alltför mycket och ge honom drag och beteenden som inte har någon självklar plats eller den minsta uns av trovärdighet, vilket tyvärr är fallet i t.ex. Dracula III - Legacy.

Min mening är inte att försvara Draculas framfart eller att förneka hans uppenbart fientliga och nedvärderande hållning visavi människan som art. Dessa fakta är obestridliga. Emellertid är jag övertygad om att allt har två sidor och att livet inte enbart målas i svart eller vitt. I ytterkanterna är det allt som oftast en grå nyans. Bakom det skräckinjagande yttre finns en människa, en individ som söker förståelse och kärlek som vi alla gör. Tyvärr visar sig Dracula vara obenägen att mötas på halva vägen. I serietidningen Dracula dricker han vid ett tillfälle blod från en get med god behållning. Att det vid detta enda tillfälle får duga som ersättning för människoblod visar att det är blod i allmänhet som gäller och inte enbart människoblod. Kanske är det bara så att hans smak för människor har att göra med det faktum att han själv en gång varit en sådan och förvisst ännu är det. Blodet har en livgivande faktor och han säger själv till ett av sina offer (Mina):

-You are nourishment to me. Blood of my blood. Flesh of my flesh.

Slutsatsen blir att han drivs av tvång snarare än vilja. Det är djupt rotat i honom och som alla mänskliga vanor och instinkter är det svårt att efter 400 år ändra på. Det mänskliga psyket är inte benäget till förändring i det snaraste utan sker långsamt över tid och rum. Mången ett sekel har passerat innan attityder omdanats till det vi idag anser normalt och normalitet är ju per definition majoritetens seder och bruk. Dracula kommer alltid vara en minoritet. Tyvärr tror jag emellertid att Dracula är obotlig. Hans tro på sig själv som Jordens härskare, mörkrets prins, och människans mindervärde är knappast föremål för seriös diskussion. Vi får därför se oss tvungna att leva med och bekämpa det hot han utgör och kanske ter sig den utsikten inte fullt så illa som det i förstone kan tyckas.