tisdag 29 september 2009

Ordning och reda

Jag anser King Crimson vara proggrockens urfäder, de gudar som skapade ett helt nytt Universum. Deras förstlingsverk, "In the court of the crimson king" (1969), står inte bara som proggens absolut bästa skiva utan också för mig som världens bästa. Med det sagt ska jag villigt erkänna att jag har dålig koll på deras skivsläpp efter 1974. De påföljande decenniernas till synes ändlösa ström av skivor har gått mig något förbi. Delvis på grund av fördomar, det ska sägas, men också av brist på intresse. Mina fördomar sade mig länge att proggens förgrundsgestalter, oaktat bandtillhörighet, sorgligt nog tappade fokus under de första åren av 1970-talet och vid dess mitt så kapitalt misslyckades med att läsa korten att deras väg nu var utstakad mot en oundviklig undergång. Emellertid så har det visat sig, efter ett enträget empiriskt arbete från min sida, att så förhåller det sig icke. Det första tecknet på detta kom för några år sedan då jag inhandlade, mot min innersta vilja vid denna tidpunkt, Camels "Nude" (1981). Jag kunde snart konstatera att musiken förvisso skilde sig från deras tidiga 70-tal men inte bortom igenkännlighet och vad än viktigare var inte bortom njutbarhet.

King Crimson första tre skivor är något av det absolut mest njutbara som finns att lyssna till. Jag förkastar hemskt gärna den traditionellt vackra musiken för Crimsons verk, för ska sanningen fram så har de, mycket subjektivt betraktat givetvis, skapat de skönaste stycken jag någonsin hört. Förutom denna skönhet rymmer de också en hel del kantighet, kraft och själfullhet som är svår för andra band att riktigt nå upp till. Efter "Lizard" (1970) förändras de gradvis till ett hårdare sound som når ett klimax på plattorna "Larks tongues in aspic" (1973) och "Red" (1974). Den senare med avslutande eposet "Starless", ett stycke av alldeles fantastisk skönhet. Men där tar det slut. Robert Fripp packar ner sin gitarr och upplöser bandet för att ge sig ut på andra äventyr. 1981 återkommer han med en ny sättning och de släpper skivan "Discipline". Jag har inte haft någon synnerligt nära relation till detta alster. Visst, jag har lyssnat men fan så lite jag har hört. Idag fick jag hem den i brevlådan och jag är mållös. Det är en makalös platta som känns extremt modern för sin tid. Till skillnad från Genesis samtida platta "Duke" (1980) så låter "Discipline" mycket mer disciplinerad (hmm...) och fokuserad, detta trots att jag fullkomligt avgudar "Duke". Det är ett stycke hård progg med popkänsla, förankrad i det nya. Robert Fripps förmåga att förändra bandets riktning, från sagolik progg via hårdprogg med inslag av fusion till New wave-doftande progg-pop visar på ett utpräglat geni, obändig och stark. Trots att de på sin tid, i synnerhet med plattan "Three of a perfect pair" (1984), anklagades för sell-out till förmån för poplistorna så kvarstår deras insatser under det tidigare 1980-talet som betydligt mer "sann", om man kan tala i sådana termer, visavi proggens ideal än exempelvis Genesis som måhända aldrig riktigt förmådde städa ut sina rötter ändock gled mer och mer in på en rent popbaserade arena. Jag ser inga problem med detta. Min hjärtinnerliga uppskattning för Genesis oavsett musikalisk riktning är inget jag sticker under stol med. Men! Jag föredrar King Crimson i alla väder och definitivt alla, som det har visat sig, kläder. Innebär denna kärleksförklaring till "Discipline" att jag föredrar den framför de tidigare? Njae, det vill jag inte mena och jag håller definitivt inte den framför THE musical statement of yesteryear, det vill säga "In the court of the crimson king".

torsdag 24 september 2009

Citronfjäril


Ett mysterium av gammalt datum fick nyligen, synnerligen överraskande, sin lösning. Sedan tidigt 1990-tal har jag varit medveten om en skiva vilken baserade sig på en strax över två sekler gammal dikt av William Roscoe. Att jag visste detta grundade sig på mitt intresse för Ronnie James Dio. I någon text om denne stod att han medverkat på Roger Glovers tonsättande av Roscoes dikt "The Butterfly Ball & The Grasshopper's Feast". Av samma anledning som jag valt att köpa Elf-plattorna (Dios grupp innan Rainbow) vars innehåll bestod av en samling skrala boogielåtar, dock inte helt förlustiga undantag och charm, ville jag lägga händerna också på denna konceptplatta. Det lät sig inte göras utan att stöta på patrull. Att beställa "Butterfly Ball" som man nu kan göra då allt som ingen hört talas om pumpas ut i exklusiva utgåvor, små vinylreplikor med noggrannt återgivna tillbehör? Ack nej. Det var uteslutet. Så där stod jag, med en dröm och få utsikter att förverkliga denna.På hösten 1992 tog en nyfunnen vän med mig på en skivmässa i Linköping. Döm om min förvåning när jag i en back fann ett ex av just denna Graal, svärtad och inte i alltför gott skick men det spelade mindre roll. Vackra illustrationer mot gul botten... Som i en dröm. Vad som dock kom att spela en mycket avgörande och desto mer tragisk roll var att jag ingalunda kunde finna Ronnie James Dios namn någonstans. Inte ens hans riktiga, Ronald Padovana, stod att finna. Förvirrad sjönk skivan tillbaka ned i backen medan jag istället inköpte Grand Funk Railroads "Live album" och någon EP med Godflesh. Senare kom "The Butterfly Ball" ut på CD i digipak-format. Min förvåning över omslagets utseende var stor. Inte bara var den inte gul utan brunröd, den klargjorde också att Ronnie James Dio de facto medverkade. Detta mysterium har hemsökt mig. Inte på så vis att jag legat sömnlös men det har brytt mig. För en vecka sedan fick jag svaret. Samma år som Roger Glover släppte sin version (1975) släpptes nästan simultant en annan men av Rod Edwards och Roger Hand, två för mig tämligen obekanta musiker.

Jag älskar konceptplattor i allmänhet men jag avgudar konceptplattor där kompositionerna leds framåt av berättarröster. Den främsta av alla konceptplattor måste vara Rick Wakemans "Journey to the center of the Earth" men det finns fler såsom Jeff Waynes "War of the Worlds" (med en fantastisk Richard Burton) och David Bedfords "Rime of the ancient mariner". Dragonmilks "The lion and the unicorn" icke att förglömma. Berättarrösten ger lyssningen en ytterligare dimension. Det teatraliska i proggmusiken lyfts till ett högre plan. På Edwards och Hands version är Judy Dench en av berättarrösterna och det är ljuvligt att höra. Den brittiska accenten, the Queen's english, så artikulerad och vacker, kontrasterar alldeles makalöst mot musiken med sin kvittrande tvärflöjt, rogivande hammondorgel och sina utsökta akustiska gitarrer. Det är som att vaggas på ett moln, långt bort från klåpare och bekymmer. Förutom ett par calypso-doftande stycken är musiken mästerlig rakt igenom med sina stundtals Beach Boys-lika körer.

Det går inte att riktigt avgöra vilken som är bäst, Glovers eller Edwards-Hands. Den förra är mer grundad i hårdrock än pop, vilket den senare är, emellertid med klara progressiva tendenser. Det är dock omöjligt att bortse från vissa musikaliska likatecken. Jag kan emellanåt höra strofer förvillande lika de på Roger Glovers platta. Tankeöverföring, plagiat eller ren slump?Oaktat detta så var det alltså inte Roger Glovers skiva jag fann den där gången för sjutton år sedan utan Edwards-Hands. Jag har ångrat djupt mitt beslut att inte köpa skivan då jag hade chansen, i synnerhet för att det exemplaret med stor sannolikhet innehöll texthäftet med hela Roscoes dikt samt illustrationer! En våt dröm för en proggskalle som mig själv.

måndag 14 september 2009

Magmalomania


-Does humor belong in music? Så föll Zappas ord och jag som fjunig tonåring reagerade spontant med ett rungande nej. Humor hör inte hemma i musik, musik är en allvarlig sak. I efterhand har jag grundligt omvärderat min ståndpunkt. Egentligen borde inte heller det vara särskilt överraskande. Jag har alltid gillat Povel Ramel och Robert Broberg, exempelvis. Deras texter, i vart fall de som tycks rotera flitigast på radio-TV och i människors medvetande, är av humoristisk karaktär, dvs de lockar till skratt. Men deras musik, i synnerhet Povels, är inget att skratta åt. Tvärtom är denna fantastiskt välgjord och karl’n själv borde erkännas som den kompositör han faktiskt var.

Humor, slöt jag mig till, kunde också se olika ut. Det kan vara underhållande och avspänt men samtidigt också tramsigt, att drag jag sällan om någonsin uppskattar. Dr. Bombay eller Onkel Kånkel är således musik jag inte ser någon substans i. Så ej heller Smurfhits eller Björn Rosenström. Min poäng, som jag såg och ser den, är alltså att musik ingalunda får vara alltför stram och allvarlig men ej heller tramsig. Utan en viss känsla av laissez-faire faller alltihop.

Den franska zeuhl-musikens fäder Magma lät för ett tag sedan släppa en CD-box av sådan skönhet att dess väsen fyller min skivhylla med ett ljus och mig själv med en gränslös stolthet. När jag fick hem den i brevlådan efter viss tids väntan var jag som ett barn, otålig och som en följd därav på gränsen till tjurskallig ilska. Att beskriva Magmas musik för en som aldrig hört den är inte helt lätt. Musiken faller under benämningen progressiv rock men kan bäst beskrivas som mässande döds-jazz, med sånginsatser på ett påhittat utomjordiskt språk. Mitt tal om laissez-faire kommer här lite på skam. I biografin om Pete Townshend fick jag uppfattningen att han såg sig själv som en sökande, en upptäcktresande på jakt efter något glömt ackord, något dolt väsen, en mening med musiken. En jakt som för honom bort från det han gör bäst, det vill säga rock och pop, in i ett gränsland med gråaktig, introvert konstpop. Samma fenomen tycks råda i förhållningssättet Magma, med Christian Vander i spetsen, har vad gäller sin musik. Det är oftast mindre lättillgängligt med ett övergripande mål att förändra, försvåra musikens väsen. På plattan Köhntarkösz (1974) uttrycker Vander sin besvikelse över att hans vision inte fullt ut blev erkänd. ”[...] there’s not a single chord on the beat, even the syncopations and rebounds on the bass are up in the air with relation to the right hand on the piano”. För det otränade örat, mitt inkluderat, framstår dock musiken som varande i takt. Ambitionen föll således platt. Emellertid blir Magmas värld, den svarta och rysligt skrämmande musiken, så synligen fri från humor och laissez-faire, inte pretentiös på gränsen till fånigt förstoppad. Den är tvärtom intressant, njutbar och svängig, kanske just på grund av sin särart. Jag är ingen kännare av zeuhl men Magma framstår så enastående i sitt musikaliska värv att jag inte kan annat än att falla handlöst för den.

Inte mycket av musiken i CD-boxen kan kallas trallvänligt. Mässandet är tvärtom ganska monotont, även om detta inte uppfattas som ett bekymmer, och musiken är i sig snårig. 1976 kom emellertid Ûdü wüdü med ett något mer konventionellt sound, om ordet kan användas när det gäller Magmas musik, och året därefter Attahk som i än högre grad var en mer lättillgänglig variant. (Just den sistnämnda innehåller en av mina absoluta favoriter, The last seven minutes, som är en ursinnig fusionliknande sak.) Kanske att just den är en bra inkörsport till Magma på grund av sitt innehåll men jag skulle likväl rekommendera Köhntarkösz till förstagångslyssnare, en platta av skrämmande skönhet och egensinne. Det är en vacker värld att försjunka i.

tisdag 8 september 2009

Huld

Jag älskade i ett slutet landskap,
där vinden smekte dina vita lår
Och gräset bugade ödmjukt
inför vår eldfängda dans

//Bergamott Hansson, 1948.

måndag 7 september 2009

Har du nå't utan rock'n'roll?

Jag ryggar gärna tillbaka när en skiva har låtar som innehåller ordet "Rock'n'Roll".

Can you hear the music?


Rolling Stones, World's greatest ROCK'N'ROLL BAND! Hrpmf... I beg to differ faktiskt. Jag har ett allt annat än gott förhållande till Stenarna. Det är inte det att jag försöker göra mig märkvärdig och likt en kissnödig högstadeisatanist kissa på församlingshemmet, med skev blick tumma mig igenom Satansbibeln och på vaga grunder förkasta det som är heligt för vissa, en stor del av Jordens befolkning faktiskt. Nej nej nej, det är inte alls på det viset. Jag är en mycket tolerant man, på gränsen till likgiltig i vissa fall, och kan förvisst ha förståelse för kärleken till musiken, till Rolling Stones. Men jag behöver inte hålla med.

För mig är Rolling Stones ett band som under 50 års tid knappt förändrats överhuvudtaget. Jag har ännu förhoppningen om att kastas handlöst in i deras musik och förälska mig förbehållningslöst men så kommer det förmodligen inte bli. Rolling Stones musik är i huvudsak trist. Visst, visst, jag gillar också en del av deras repertoir men de har i min bok bara gjort en enda riktigt bra platta, 1973 års Goats head soup. Kanske gillar jag den för att det inte låter Rolling Stones? Eller, klart det låter Rolling Stones. Men ändå inte. Det finns något bräckligt i ljudbilden. En distad clavinett svävar som en olycksbådande fågel över alltihop, Jaggers röst framstår frustrerad och blåset tillför musiken en ytterligare dimension. Goats head soup framstår som plattan där alla måsten och borden kastats åt helvete och ersatts med musikalisk ilska. Jag har aldrig förstått Exile on Main St. och kommer inte förstå storheten i Let it bleed eller Sticky fingers. Men Goats head soup förstår jag. Jag fattar! (Rolling Stones bästa låt, för övrigt, 100 years ago finns givetvis med på skivan.) Kasta allt annat, det är på Goats head soup genialiteten lyser igenom som en diod i mörkret.

fredag 4 september 2009

Något visst

Grillerna i mitt huvud driver mig till inköp av ibland överhastad art, någon gång med besvikelse som resultat. Så icke i detta fall. Tidskriften Classic Rocks recension av The Move-boxen blev till en manisk besatthet att införskaffa den. Mina förkunskaper om The Move bestod av, som var god rock- och popkonässör, att sättningen hyste embryot till ELO samt hittarna de hade med Fire brigade och Blackberry way. En skiva hade jag sedan tidigare, den spretiga men njutbara Message from the country. Jag levde också med planerna att inköpa Shazam som på vissa håll hyllas som en mycket bra progg-/hårdrocksplatta. Som ofta är fallet med boxar innehåller de både genialitet som trams, The Move-boxen är inget undantag.

Det talas ofta om The Moves (påstådda) förakt för listplaceringar och framgång, att deras diskografi skulle vara full av medvetna försök att spoliera sin egen framgång genom att tramsa till och/eller göra musik som svårligen tilltalar en större publik. Jag åberopar rätten att inte hålla med. Förvisso innehåller boxen skojfriskt material (ex. The duke of Edinburgh's lettuce) men på det hela taget ger samlingen inte bevis för att The Move skulle vara mer excentriska än andra samtida band. The Who ståtar likaledes med allvar och komik. Vem minns inte Happy Jack sida vid sida med So sad about us (den sistnämnda en av popens stora mästerverk för övrigt) eller Beatles Ob-la-di ob-lada vs. While my guitar gently weeps?

För egen del föredrar jag The Moves tendens till hårdare låtmaterial som Brontosaurus, Feel too good, Don't make me my baby blue och Sunshine help me, låtar som i intensitet och styrka inte står långt efter The Who's liveplattor. Och detta i studion! Men favoriten är nog ändå A certain something. Egentligen är den inte särskilt märkvärdig, den är bara perfekt. Ett stycke perfekt pop där varje ton och varje slag faller sig perfekt och skapar en helhet av underskattad skönhet.

Hör man ELO i The Move då? Ja jo, det gör man nog. Jag är ingen expert på den Elektriska Ljusorkestern men i exempelvis Blackberry Way tycker jag höra mig en smula av det som komma skall, trots att det så dags var Jeff Lynnes skapelser och inte Roy Woods.