torsdag 31 december 2009

Rapport från dessa fjärran ängder.

Så såg jag då Paranormal activity, den film jag mest av alla sett fram emot men också fruktat. Dock inte på något när på grund av sägnen som sa att Steven Spielberg blev tvungen att avlägsna sig ur salongen, det tramset köper jag inte. Jag ler gillande åt det men köper det inte.
Men bortsett från det så har snacket gått om den och faran med det är ju att förväntningarna höjs och landar på absurda nivåer. Eller kan göra. I Fallet Paranormal activity var allt sant. Filmen är sjukt obehaglig och innehåller precis de ingredienser en bra skräckrulle ska, stämningar. Här är det inte fokus på slash, nakenhet och idioti ackompanjerat av ett häftigt flåsande soundtrack. Tvärtom.
Jag vill inte säga att jag är lättskrämd, jag har sett för mycket skräck för det, men jag skrämdes av Paranormal activity. Vid sängdags fick jag uppbåda all min styrka för att tränga ut minnesbilderna och fylla mitt inre med mjuka, fluffiga tankar. Det lyckades sådär. Att jag valde Magmas, för övrigt utsökta, live-platta (1975) underlättade knappast. Magma må vara underbara men knappast lugnande.
Trägen vinner... Den som väntar... etc. Ja ja, ni fick vatten på er kvarn. Ni de klentrogna, och jag var en av dem, som inte kunde se en film av denna kvalitet komma som en dimmig prick i horisonten, DÄR FICK NI!

tisdag 29 december 2009

Clean up your own backyard

Jag fascineras av Dracula, det har jag aldrig försökt dölja, och mången gång har mina ögon flackat över TV-skärmen i försök att insupa så mycket som möjligt av grevens karaktär och tankar. Häromkvällen såg jag om en gammal klassiker, Hammer Horrors Taste the blood of Dracula (1970).

Filmen är i sig inte så väldigt annorlunda från andra i serien. Dracula dör, väcks upp och sprider död omkring sig innan han själv förpassas till gravens kyla för gott. Eller i vart fall tills nästa film har premiär.

Det intressanta, som jag ser det, är alltså inte handlingen i sig. Den fortlöper enligt gamla principer. Istället är det ett uttalande i filmen som slår mig med häpnad.

Ett gäng äldre herrar, trötta och fallna åt trötta mäns jakt på spänning medelst rusdrycker och prostituerade, stöter en kväll på bordellen ihop med lord Courtley. Denne ädling har förskjutits av sin far efter att ha blivit påkommen med att utföra en svart mässa i familjekapellet. Det går givetvis inte för sig.

De äldre slår sig ihop med ynglingen som lovar dem spänning och tillfredsställelse bortom deras torftiga fantasier, förutsatt att de är villiga att sälja sina själar till Djävulen. Herrarna är så bortom allt förnuft att de går med på detta och följer Courtley till en liten butik. Innehavaren har i en scen i filmens början kommit över inte bara Draculas kappa och smycken utan också, och framförallt, en ansenlig mängd av dennes blod, om än i pulverform.

För 1000 guineas inköps blodet och affärsinnehavaren önskar dem lycka till och att Djävulen ska ta väl hand om dem. Han säger det dock inte utan att uppvisa ängslan och oro. Artefakterna är inte vilka som helst och det är i detta sammanhang repliken sägs. Ska man få kontakt med Djävulen behövs, enligt lord Courtleys utsaga, blod och vilket blod skulle passa bättre än Draculas? När allt kommer omkring är han ändå, enligt köpmannen, "the most evil man of all times".

Jag finner uttalandet, påståendet, remarkabelt och anmärkningsvärt. Det är allom bekant att Dracula anses vara ondskefull genom sin blodtörst och jakt på unga kvinnor, en livsstil som inte tycks särskilt ovanlig, oaktat tidsepok. Under denna tid, det sena 1800-talet, var imperialismen i full gång och européernas framfart i Afrika och annorstädes kantades av död och våld i en utsträckning som ter sig fantastisk i sin fasansfulla verklighet. Belgarnas framfart i Kongo är ett praktexempel på rasismens resultat, folkmord med teoretisk bakgrund. Det syns klart att rasismens "sanningar", de intellektuella "beläggen" för de lägre rasernas utdöende och Europas gudagivna plikt att påskynda detta utdöende som ett led i en vriden humanitär handling, ställer Draculas ondska i skuggan. Dessutom ska vi dra oss till minnes, som jag tidigare skrivit, att Dracula ingalunda far runt i trakterna och med med glädje suger livet ur jungfrur. Hans liv är kantat av tristess och obotlig sorg över sin oförmåga att interagera med andra på ett normalt vis. I den BBC-version av historien jag såg i somras framgår väldigt tydligt, också i Stokers roman, grevens längtan efter intellektuell stimulans och sällskap. Hans omsorg om Harker är uppriktig och sann, så också hans bildning.

Att i skenet av rasistiska folkmord (finns det några andra?) kalla Dracula den mest ondskefulla människa som levat är att bortse från sin egen samtids orättvisor men också forna tiders. Påståendet ter sig därför absurt och okunnigt.

söndag 27 december 2009

Fungoid (Bergamott Hansson, 1933)

Det bor en svamp i mina ådror
och det hände vid flodens mynning

Stygg (Bergamott Hansson, 1951)

För alla gånger du klev på mitt bröst
för alla gånger du höjde din röst
För det svängrum du nekade,
dina fingrar som pekade
Jag har glömt dem nu
Allihop
.

torsdag 24 december 2009

Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man.


Filmen The wicker man (1973) har kallats mycket elakt, såsom världens sämsta film and all that jazz. Jag tänker begagna mig av min gudagivna rätt att inte hålla med. Faktum är att den definitivt tillhör en av mina favoritfilmer vad gäller brittisk 1960- och 1970-talsskräck. Det finns något visst i dessa rullar. Att jag älskar Hammer Horror och vill krypa in i boxen och leva där är ingen hemlighet, om än kanske inte allmänt känt. Inte så sällan funderar jag, under sömnlösa nätter, över vad det är i dessa filmer som tilltalar mig och något exakt svar har jag inte att delge. Förvisso är miljöerna superba, det är sällan (Lee's) Dracula som väsande pekar vilken riktning hans förslavade undersåtar ska ta som fyller mitt inre med extas. Emellertid är det inte enbart miljöerna utan också den naiva kärleken till mediet som filmskaparna visar som i än högre grad fångar min uppmärksamhet. Viljan och lusten att skapa film, ofta baserad på Det okända eller det ockulta är vacker, i någon mening. Filmerna är ofta pretentiösa men charmigt pretentiösa. Jag kan inte med bästa vilja hävda att Hammer's filmer är de absolut bästa filmer som gjorts, bara konstatera att de är det. Fast på andra plan. Nu är inte The wicker man en Hammer-produktion men den faller ändå under samma kategori av film.
Häromdagen fick jag hem det remastrade soundtracket till filmen och det är magnifikt! Första gången jag såg filmen satt jag trollbunden med hjärtat rusande av upphetsning över denna monumentalt brittiska folkmusik som låg likt en viskning över alltihop. Musik har en så fundamental inverkan på en films sevärdhet, vill jag påstå. Se exempelvis Across 110th Street, filmen med kanske den hårdaste filmmusiken (Bobby Womack's titellåt utgör högst troligt världens bästa funk-soul någonsin). Ibland kan filmmusik funka i stunden, medan filmen pågår men förlora sin mening när den spelas i vardagsrummet, på fest eller vid en romantisk tête-à-tête. Så är fallet med exempelvis soundtracket till Dirty Harry (1969). Det finns absolut ett par låtar som funkar utanför filmen men överlag är stämningsmusiken anpassad för spänning, inte rödvin och amour. Men musiken till The wicker man fungerar alldeles ypperligt som helhet att lyssna till, såsom nu på självaste julafton. Nja, jag skulle kanske inte spela den i sin helhet om mitt hjärtas dam befann sig här i detta nu, med undantag av några få. Willow's song är till exempel ett stycke av så underskön art att jag rent bokstavligt faller in i ett överjordiskt rus. Och detta utan kemisk stimulantia.

söndag 20 december 2009

En rar bukett



Den skiva som gäckat mig mest, musikens Röda Nejlikan, är en samling med Mandrake Paddle Steamer. Intresset för skivan beror enbart på en låt, Strange walking man, en titel som roar mig mycket. Gäckandet har pågått i närmare tjugo år men jag tvivlar inte på att jag någon dag, helt oförhappandes kommer finna den på samma vis som Howard Carter fann Tutankhamun i Konungarnas dal. Men det är inte Mandrake Paddle Steamer det ska handla om utan en annan skiva som duckat var gång mina trevande fingrar sträckt ut sig för att grabba tag i ett hyfsat exemplar, Konvaljens självbetitlade opus från 1975.
Skivbolaget MNW gav 1972 ut samlingen Kåklåtar, en platta där fängelsekunder sjöng egenkomponerade låtar med kända proggmusiker som kompband. En av dem var Konvaljen (Lennart Johansson). Tre år senare fick han spela in en egen skiva. Det är en lång historia och ganska omständlig, historien om min jakt på denna platta, så jag tänker inte dra den. Istället konstaterar jag bara att väntan var inte förgäves.
Första genomlyssningen var något av en chock. Det lät inte riktigt som jag trodde. Den enda låt jag tidigare hört var Mobbaren, en obehaglig redogörelse för just mobbing och pennalism. Det är en märklig skapelse, med skevt dragspel och prat-sång men jag har alltid gillat den väldigt mycket. När jag nu lyssnat på hela skivan, nästan oavbrutet, i några dagar så måste jag säga att det är en genial platta, ett stycke genial proggrock. Det är en ilsken Konvaljen. Som jag skrev så var första genomlyssningen chockartad och det beror främst på att den första låten, Resocialiseringsblues, är en smäll i ansiktet. Konvaljens ilska är monumental och hans pratande, mycket sång är det inte tal om på skivan, kommer rakt ur en förbittrad själ som ser sig själv orättvist behandlad av livets croupier. Jazzrockandet och ilskan kommer dock till sin fulla rätt i den avslutande Tack för vården vakt. Det är en synnerligen aggressiv avslutning på en alldeles underbar skiva.
Att lyssna på Konvaljen är som att sätta örat mot det förgångna. Skivan är ett barn av sin tid på alla tänkbara sätt, alltifrån det politiska innehållet till jazzrocken i sig. Allt ryms i Konvaljens lyrik. Jordbruksdöden, ensamhet, knark, övergrepp och korrektionsanstalter. Det är en fascinerande resa han bjuder och jag är tacksam för att jag får åka med.

fredag 18 december 2009

Hej mitt vinterband


Att per bensindrivet fordon kryssa fram genom vinterlandskapet med Pentangle i lurarna är en sällsam upplevelse. Tidens barriärer löses upp och jag blir tidlös, jag kan nästan ta på seklerna bakom oss. Men så är jag ju också Världens äldste son.

onsdag 16 december 2009

Rättelse(r)

Jag ser ingen annan utväg än att krypa till korset och korrigera mig själv i två frågor.

1. Loudest Whisper är faktiskt mer amerikanska i sitt sound än vad de är brittiska.

2. Pentangles första skiva är inte alls särskilt traditionell, vilket ingalunda borde förvånat mig då jag hört låtarna redan innan. Om Bob Dylan revolutionerade amerikansk folkmusik så gjorde Pentangle detsamma på debuten (1967) med den brittiska motsvarigheten.

I beg your pardon, kind sir.

tisdag 15 december 2009

En högljudd viskning



Så sitter jag då och lyssnar på ännu en mytomspunnen skiva, överöst med superlativ av folk som vet. "Psych-folk classic", and all that jazz.
Loudest Whisper var en irländsk grupp som spelade in ett par plattor, båda dyrgripar numera. Children of Iir (1973) är en konceptplatta baserad på någon gammal legend som jag inte hunnit sätta mig in i men hey Ray, det räcker bra för mig. Folk-proggig konceptplatta, blotta benämningen sätter mitt huvud i exorcist-spin.
Initialt var jag bekymrad. Tänk om skivan är full av progressiv, irländsk pubmusik? Whiskey in the jar i tretton tappningar, den ena tråkigare än den andra? (Den irländska gruppen Horslips stod för en del av denna oro...) Via en favoritsida på nätet, http://www.progarchives.com/, stillades min oro något. En exposé över trist pub-singalong skulle det inte vara tal om, snarare mer amerikanskt ljudande folk. Det lät bättre, trots att jag hellre sett det luta åt brittisk folk som den anglofil jag är.
När jag nu sitter här och blänger in i dataskärmen med skivan i bakgrunden så ska det sägas att Loudest Whispers konceptskiva Children of Iir förmodligen är en av de bästa folk-plattor jag hört. Okej, det når knappast upp till Pentangle eller John Martyns nivåer men fan, det är luftig och suverän musik som når både öron och hjärta. Inslagen av fuzz-gitarr bryter av fint mot en i huvudsak akustisk ljudbild där allt det som var bra med det tidiga 1970-talets progg och folk finns representerat: den överblåsta produktionen, som dock är synnerligen enkel, och körerna, driften att ta sig an grandiosa teman och den varma, mycket varma känsla som musiken förmedlar. Och är det amerikanskt i soundet? Njae, mer brittiskt faktiskt till min stora glädje. Jag är mycket troligt förälskad.

söndag 13 december 2009

In due course



Jag drömde jag förstört tiden, den fanns inte mer.

lördag 12 december 2009

Att vara glad för det lilla

Jag älskar skräckfilm. Det finns inte mycket mänsklig aktivitet, näst musikalisk givetvis, som fyller mig med sådan entusiasm och förtjusning. Jag finner det dock svårare och svårare att hitta riktigt bra dylik. Allt som oftast stöter jag på det gamla vanliga tramset. Jag ska inte här gå in på de uttjatade klagovisorna om kåta tonåringar och korkade solo-utflykter i skog och mark vid minsta ljud, ack nej. Det där har åtminstone jag hört till leda, trots att jag givetvis stämmer in i denna generalisering som ändå alltför ofta är fallet. Istället vill jag koncentrera mig på det beklagliga faktum att skräckfilm i de flesta fall, och nu talar vi om kanske 8 av 10 filmer, börjar så fantastiskt bra. Långsamt vrids historien igång och öppnar för ett bultande hjärta, vetgirigt och upphetsat. Så kommer den kritiska punkten när 2/3 av filmen passerat och allt övergår i ett intet. Manusförfattaren/ -författarnas kreativitet upphör och det hela avslutas med explosioner och gapskrik, så ofta sett och följt av suckanden.

Jag håller inte för givet att jag, lilla människa, skulle klara av det bättre. På något vis tror jag snarare att det är hyfsat enkelt att bygga upp filmen med stämningar och aningar, det är betydligt svårare att avsluta filmen på samma fot. Det tycks som att falla på knä och med böjt huvud erkänna sina tillkortakommanden är mer i linje med vad som sker vid ett givet stadium i skapelseprocessen. För hur avslutar man egentligen en skräckfilm, utan att förfalla till ovan nämnda explosioner? I en actionfilm kan man ju alltid dra till med en eldstrid, i en romantisk film så får de älskande varandra efter putslustiga förvecklingar och i ett historiskt drama stirrar hjälten ut över slagfältet med klok men bedrövad min. Men i en skräckfilm?

När det gäller action, komedi eller drama handlar det i regel om mänskliga företeelser av begriplig karaktär. En skurk rånar en bank eller så. I skräck handlar det alltid om övernaturliga skeenden som ingen vettig människa bör ha kunskap om. Att bjuda en snygg tjej på en drink, det går väl an, men hur bemöter du en demon som vill sluka dig och hela Jorden? Det är givetvis omöjligt att föra en dialog med denne Mörkrets furste, för vad har du att erbjuda? I den romantiska komedin vinner det ärliga hjärtat över den vansinnigt snygge men ack så kalle kavaljeren och lyckan blir total. En demon ger, troligen och högst troligt, fan i både dig och din personlighet. Jag ska dra ett exempel, så låt mig berätta.

I The nun blir allt så fel. Ett gäng ungdomar, vad annars, tvingas möta en odöd i form av en gammal nunna som hemsöker dem eller den ena, jag minns just inte. Att göra det, bekämpa ett spöke, är knappast något som sker naturligt. En utbildning inom det fältet går inte hand i hand med läs- och skrivundervisningen i småskolan och står heller inte på schemat i högre årskurser. Trots detta faller sig allt så naturligt för dessa ungdomar. Efter allehanda upptåg inser de att de måste bekämpa nunnan under vatten(!). Hur det blir så plågsamt uppenbart framkommer inte. Det hela avslutas mycket tråkigt, utan spänning.

De bästa skräckfilmerna består i karaktärernas uppenbara brist på såväl teoretisk förankring som egentlig erfarenhet alternativt det omvända där teori och praktik sedan tidigare gått hand i hand. Exorcisten är ett givet exempel på detta. Visst, Merrin har upplevt fenomenet förut men agerar ändå inte på ett överdrivet sätt, orädd och kåt. Istället uppvisar han ett stort mått av rädsla och osäkerhet inför sin uppgift, vilket ter sig självklart. Medhjälparen Damien är novis och förståeligt bekymrad och hyser också han en högst förståelig rädsla. Samma grundregel gäller en film som Hajen, om man nu vill kalla det skräck. Jag vill det helst inte men okej, i detta fall får den gälla för det. Brody besitter intet av vare sig teori eller praktik medan skepparen Quint står för det senare och Hooper för det förra. Oaktat detta så blir kampen mot Hajen inte en testosteronstinn uppvisning. Den ende som tycks någorlunda stark och stabil i situationen är Quint men så har han också jagat hajar i tusen år. Vad jag eftersöker är alltså normalitet. Jag vill att karaktärerna i skräckfilm agerar så mänskligt som möjligt, drivna av skräck och (o)kunskap. Slumpen, till viss del, och intellektet ska vara helt avgörande för filmens utgång, inte plötsligt uppkomna strategier baserade på fullt täckande teorier sprungna ur intet. I vissa fall är det, som tidigare påpekats, klart att en teoretisk utgångspunkt är fullt möjlig att köpa, givet att denna utgångspunkt grundar sig i tidigare tillägnad kunskap. I Hammer Horrors filmatisering av Dennis Wheatleys novell The Devil rides out spelar Christopher Lee en beläst herre med god kunskap om det ockulta. I detta fall köper jag alltihop. Jag köper också Quints och Hoopers kunskap. Jag köper däremot inte en handfull tonåringars (förlåt, jag kunde visst inte låta bli) plötsliga insikter som helt saknar teoretisk och praktisk grund.

Men finns det då inga bra skräckfilmer längre? En kamrat sa en gång: Kanske har man sett all bra skräck? Jag vill inte tro det, jag vill inte det. Faktum är att det verkar som om vissa tecken på genialitet blixtrar till mitt i detta träsk av (förlåt mig) kåta tonåringar och explosioner. The ring var ett bra exempel när den kom, Sjätte sinnet likaså. Blair witch project var ett lysande exempel. Varför den filmen får så sjukt mycket dålig kritik begriper jag inte. För två år sedan, 2007, kom den spanska filmen Rec. som för all del inte var perfekt i alla avseenden men vars början och slut var av enastående god kvalitet vad skräck anbelangar. The haunting in Connecticut och Drag me to Hell är två helt samtida skapelser som likaledes fungerar mycket bra med stämningar och aningar, detta utan att vara perfekt film. Den senare innehåller dessutom alltför mycket humor för min smak, skräck är inget att skämta om. Den förras förtjönster vilar mycket på tesen ju mindre man ser i en skräckfilm, desto bättre är det. Det otäcka ligger inte i stora monster, utan i det du anar, det som lurar i mörkret.

Jag återkommer allt oftare till ett citat från samme, tidigare citerade vän: Man får vara glad för det lilla. Och ja, det är kanske så det är. Isåfall ser det bra ut inför framtiden och jag åser med spänd förväntan möjligheten att se Paranormal activity, detta års i mitt tycke mest spännande film. I vart fall på pappret.

fredag 11 december 2009

Femhörning

Efter att ha konstaterat att Pentangles "sista" skiva, Solomon's seal (1972), hör till deras allra bästa, tätt i hälarna på Basket of light (1969), ger jag mig nu i kast med sagans början. Av någon obegriplig anledning har jag köpt skivorna i oordning och gav mig i kast med den sensationellt vackra boxen redan efter två inköpta skivor. Det kan bero på att deras första självbetitlade alster (1968) lutar mer åt traditionell brittisk folk än de senare skivornas smältdegel av blues, rock och progressiv folk. Det är inget fel i det, definitivt inte. Jag älskar brittisk folk i de flesta former, må så vara att min kunskap begränsar sig till sent 60- och tidigt 70-tal. Beställningen är nu lagd, för ynka 10 minuter sedan och jag avslutar med tårade ögon detta inlägg lyssnande till ett av de vackraste stycken jag hört, Will O'Winsbury från Solomon's seal.

onsdag 9 december 2009

Jag älskade hästar som ung


Det finns ett antal skivor som omges av en viss mystik. En av dem har länge varit den engelska gruppen Horse och deras enda skiva (1971). Informationen om dem är knapphändig och begränsas egentligen bara till att de uppstod ur resterna av Saturnalia, bandet som är mest känt för att deras debutplatta var världens första bild-LP (1969 alt. 1973 beroende på vad du själv vill tro). Båda banden kom att skriva låtar med ett visst ockult innehåll, en företeelse som verkar ha varit hyfsat förekommande i början av 1970-talet. Emellertid är det i detta fall obskyriteten som i sig, oavsett vad jag tidigare hävdat, som lockade mig. Många andra obskyra grupper brukar allt som oftast kunna ståta med en omfattande historia, i Horses fall icke så. Obskyriteten, det ockulta inslaget och det nationella ursprunget lockade mig och har så gjort i många, många år. Och omslaget med den elaksinnade hästen, det är suggestivt och fascinerande i all sin enkelhet. Varför jag inte köpt den tidigare kan jag inte riktigt svara på. Kanske är det bara så enkelt att andra skivor lockat mer.

Häromdagen landade den dock i brevlådan, Horses enda platta. Det ska sägas att jag knappast hyste någon överdriven förväntan på musiken och första lyssningen gav mig inte direkt någon gåshud. Fast den växte. Konstant. Musiken är någon form av hårdprogg som drar åt hårdrock av det tidigare slaget, vilket jag givetvis älskar. Några likheter med Black Sabbath tänker jag inte hävda, trots att musiken Horse bältar ur sig stundtals är riktigt tung. Låtarna är var för sig väldigt njutbara, förutom den besvärliga Heat of the summer med sitt valstempo och Freedom rider. I övrigt är det riktigt bra och varierande bitar. Favoriterna torde dock vara The sacrifice, See the people creeping round och And I have loved you men det är i The journey som de verkligen sträcker ut sig med hammondorgel och tvärflöjt, sådär lagom i bakgrunden. Det är en fantastisk låt som bara den gör skivan värd sina 159 kronor. Well done.