Vad kan man säga annat än att den brittiska proggen är överlägsen all annan likartad musik? Faktum är att den rentav kan vara överlägsen all musik överhuvudtaget. I det oftast hammonddränkta ljudlandskapet finns jordigheten i det excentriska, det typiskt (om något sådant finns) brittiska. Exakt vari detta består är delvis höljt i dunkel. Försöker du ta på det glider det undan men i luften dröjer sig en högst påtaglig förnimmelse kvar. Jag finner ro i den brittiska deppigheten, regnet och vinägerdoftande pommes frites. Det är mitt och det tillhör mig på ett så djupsinnigt vis att jag är förankrad med dess själ via rötter som finner sin källa i Jordens medelpunkt. (För övrigt föremål för en av proggens fem bästa skapelser, Rick Wakemans Journey to the centre of he Earth från 1974.)Under en lång, lång tid har jag suktat och hyst begär efter Nicholas Greenwoods enda platta Cold Cuts från 1972. Den har undsluppit mig som en räv. Jag har snott runt, jag har grävt och jag har sökt men alltid har skivan visat sig vara utgången, slusåld eller blott och bart uppslukad av samma jord som fött den. Och nu sitter jag här, med ett ex i min hand.
Problematiken kring glömda plattor, obskyra "mästerverk" et al har jag tidigare diskuterat till leda men risken finns alltid, att skivan du kunnat gå barfota till Canossa för visar sig vara utter shite. Så det är med viss och illa dold förtjusning jag kan konstatera att skivan inte bara är bra utan riktigt bra.
För den som kastat ett öga på detta blogg-helvete torde det inte komma som en överraskning att jag är förälskad i hammondorgelns brus. Det borde således inte vara svårt att förstå att Nicholas Greenwoods (som själv spelar bas och sjunger, för övrigt) platta faller mig i smaken. För en gångs skull regnar det manna och jag har en överdimensionerad sked till mitt förfogande. Plattan är en hammondorgelns ormgrop, en orgie i orgelbrus, ett orgiastiskt tumgrepp om mina öron. Trädgården prunkar och förvisst blommar orgeln men det är i kombination med blås (inklusive tvärflöjt, förstås) och wah wah-gitarr som fördämningarna brister och släpper lös en kaskad av sväng och gemyt. Det är excellent och det å det grövsta.
