Gytter

En tystnad

var så lång.

Jag glömde inte

men mindes föga.

//Bergamott Hansson, 1950

Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig

Grateful Deads storhet har alltid gått mig spårlöst förbi, alltifrån deras tidiga psykedeliska plattor över den mer bekanta countryfierade terrängen. Förvisso har jag fallit för en del låtar som "Box of rain" eller "Mountains of the moon", för att nämna ett par. I övrigt har jag betraktat dem som jag betraktar Rolling Stones, som ett överblåst arenaband. Jag accepterar dem men förstår inte deras storhet. Så slår det till. Som från ingenstans dyker kolossen ner mot mig. Hänsyns- och kompromisslöst drabbas jag överraskande av något stort, vackert och underbart.

Jag har alltid trott att Grateful Deads skivor varit fyllda av enahanda country-blues och att 1980 var året då deras skivutgivning sedan flera år varit på dekis och skivorna numera var ett förvirrat drogträsk, ursäkter för att ge sig ut på turné och bla bla bla. En massa fördomar och ointresse flödade ur min mun. Är det därför inte märkligt att på deras "Go to heaven" (1980) innehåller vad som kan vara den bästa låt de gjort?

Jag har alltid hyst en fascination för havet. Den hårda, bistra tillvaron till sjöss. Onedinlinjen, mina vänner. Beach Boys "Sail on Sailor" och nu Grateful Deads "Lost sailor". Jag har aldrig fallit för någon av deras låtar som för denna. Det är ett fantastiskt stycke musik i gränslandet mellan blues, country, progrock och jazz. Ett suggestivt stycke musik som flyter fram likt havets rörelser. Känslan av att röra sig i takt med havet lugnar mig.

Min inställning till Grateful Dead som helhet är intakt, tyvärr måste jag tillstå, men deras geni tillåts 1980 blomma ut på allvar i ett stycke musik som spränger gränserna för vad de musikaliskt stått för. I vart fall vad de stått för i mina ögon. Det är stort och ljuvligt. Det är magi.