Det var länge sedan en enda bokstav skuddade denna vita, jungfruliga skärm. Icke ett avtryck, intryck till trots. Med Bergamott Hanssons ord:

"...och min mun torkade samman, tills damm rann längs min haka".

Jag har nu åter funnit Ordet. Icke det religiösa men dock det skrivna.

Gytter

En tystnad

var så lång.

Jag glömde inte

men mindes föga.

//Bergamott Hansson, 1950

Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig

Grateful Deads storhet har alltid gått mig spårlöst förbi, alltifrån deras tidiga psykedeliska plattor över den mer bekanta countryfierade terrängen. Förvisso har jag fallit för en del låtar som "Box of rain" eller "Mountains of the moon", för att nämna ett par. I övrigt har jag betraktat dem som jag betraktar Rolling Stones, som ett överblåst arenaband. Jag accepterar dem men förstår inte deras storhet. Så slår det till. Som från ingenstans dyker kolossen ner mot mig. Hänsyns- och kompromisslöst drabbas jag överraskande av något stort, vackert och underbart.

Jag har alltid trott att Grateful Deads skivor varit fyllda av enahanda country-blues och att 1980 var året då deras skivutgivning sedan flera år varit på dekis och skivorna numera var ett förvirrat drogträsk, ursäkter för att ge sig ut på turné och bla bla bla. En massa fördomar och ointresse flödade ur min mun. Är det därför inte märkligt att på deras "Go to heaven" (1980) innehåller vad som kan vara den bästa låt de gjort?

Jag har alltid hyst en fascination för havet. Den hårda, bistra tillvaron till sjöss. Onedinlinjen, mina vänner. Beach Boys "Sail on Sailor" och nu Grateful Deads "Lost sailor". Jag har aldrig fallit för någon av deras låtar som för denna. Det är ett fantastiskt stycke musik i gränslandet mellan blues, country, progrock och jazz. Ett suggestivt stycke musik som flyter fram likt havets rörelser. Känslan av att röra sig i takt med havet lugnar mig.

Min inställning till Grateful Dead som helhet är intakt, tyvärr måste jag tillstå, men deras geni tillåts 1980 blomma ut på allvar i ett stycke musik som spränger gränserna för vad de musikaliskt stått för. I vart fall vad de stått för i mina ögon. Det är stort och ljuvligt. Det är magi.

Quo vadis

Hur många skivalbum är egentligen 5:or, klockrena, helgjutna eller vad man väljer att kalla det? Jag kan spontant räkna upp kanske en handfull: King Crimsons In the court of the crimson king, Culpeper's Orchards självbetitlade debut och (ett av världens mest ojämna band) Blue Öyster Cults Secret treaties till exempel. Det roliga, märkliga eller rentav anmärkningsvärda är att det senaste tillskottet på min lista är spanjoren Eduardo Borts självbetitlade platta från 1975. Från ingenstans störtar han in på scenen med ett självsäkert, hårt proggande album av utomordentlig stil och klass. Omslaget visar upp mannen själv svävande i rymden, en bild som tycks profetisk när man lyssnar på musiken. Jag finner mig svävande i kosmos, fullkomligt tillfredsställd och ovedersägligt lycklig. Stjärnorna ler mot mig och natten sveper sig om mina axlar lik en värmande mantel. Genialitet är gränsöverskridande och inte begränsat till den anglosaxiska världen. Rock on, Eduardo.

Mink de Ville

"Det hade jag ingen aaaning om!" Människans indignation över det som är allom bekant slår mig alltid med häpnad. Att billigt kött innebär sämre levnadsvillkor för grisarna vet vi, ändå slår man händerna mot kinderna och låtsas som man inte kunde tro att det var på det viset. "Och inte i Sverige, väl?!" Är det för billigt så är det och någonstans måste produktionskostnaderna skäras ner, varför då inte på uppfödningen och slakten? Att minkar far illa i små, jävla burar och äter varandra i någon form av hysteriskt betonad kannibalism, det vet vi. Ändå spelar människor ovetande. "Det hade jag ingen aaaning om!" Jag avskyr hycklande indignation och jag avskyr medias korta koncentrationsspann. Nyheter i blitz-format som skär rakt in i TV-soffan men sedan bleknar undan och ersätts (gärna med en humoristisk ton) av jättehummern Big Jimmie med sina 45 år och 10 kilo. Alla vet blott alltför väl vad skit som pågår i alla världens hörn, i alla väderstreck och i varje land. Alla vet vad konsumtionsivern och bilismen gör med världen, vad sopbergen gör med människor i tredje världen. Alla vet men hycklar indignation. Det blir väl enklast så.

Lord, mr. Ford

-Det är musik med själ och hjärta.

Man hör det ganska ofta, också slentrianmässigt, om musik som saknar det men ändå tillskrivs dessa båda abstrakta uttryck för ett starkt påverkande och inneboende väsen. Jag kan finna mig grina illa när uttrycket används för industrialiserad, själlös dussinpop som med våld körs ner i halsen på apatiserade folkmassor via Sommarkrysset. Fast ibland talar uttrycket sanning. Musiken skiftar från bra till överjordisk men bara någon enstaka gång blir den uppfylld av just själ och hjärta.

Det senaste halvåret, och då tar jag inte i, har jag fastnat i en loop. Jag har dagligen under dessa månader lyssnat om och om igen på Jim Ford. Hans bastardiserade, i positiv mening, country-funk är alldeles förtjusande. Inne i bubblan av studiobrus glimrar det av kärlek till musiken. Vore det inte för kombinationen stor begåvning för såväl musik som alkohol och droger vore Jim Ford förmodligen betydligt mer känd, också utanför snäva kretsar av kännare, en krets som faktisk inbegriper Nick Lowe. Inte sedan barndomen när farsans blandband gick heta i den lilla portabla kassettspelaren har samma låtar snurrat så konstant och det om något måste väl betyda att musiken har själ och hjärta, vad?

Lyckta dörrar

Vad var det egentligen som försiggick där bakom murarna och taggtrådsstängslen? Vad ljöd bakom ilskna schäferhundars skall och vad syntes bakom strikt regisserade, statligt påbjudna manifestationer av folklig uppskattning? Östblocket var ett mysterium för mig. Barska män, tanks och hotet om kärnvapenkrig ingav mig knappast någon känsla av glättighet, bara av måsten, tvång och tristess. Trots hoten om kärnvapen och Jordens undergång var det annat som fyllde mitt bröst med sorg och rädsla, nämligen det faktum att man i Sovjet inte fick lyssna på Elvis Presley. I vart fall hade jag hört detta och det var tillräckligt för att frukta ryssens intåg. Att leva i ett musikaliskt vakuum utan Elvis var otänkbart. Skulle jag då bara få lyssna på den typen av pompös marschmusik som hördes i nyhetsinslag från Ryssland? Hemska tanke. Under de senaste åren har jag förstått att musiklivet bakom murarna inte på långa vägar när var så tråkigt som jag föreställt mig. Istället blomstrade ett musikliv, vars förutsättningar förmodligen såg helt annorlunda ut i jämförelse med västerländskt dito.

Nu är jag ingen auktoritet på området men jag har fått många av mina förutfattade meningar om musiklivet i öst raserade. De senaste åren har mitt västeuropeiska hånflin förvandlats till ett milt och kärleksfullt leende av uppskattning. För mig är proggen en i huvudsak anglofil företeelse. Givet är att det finns exempel på spansk, svensk, afrikansk och till och med grönländsk sådan men den bästa proggen är och förblir i mitt tycke brittisk. Den östeuropeiska avfärdade jag givetvis med hänvisning till det strikt och statligt kontrollerade nöjeslivet. Alla uttryck för progressiv rock måste, med anledning av detta, vara fattigmansversioner, usla försök till kopiering. Ungefär så gick tanken. Mina vänner, jag hade fel. Jag borde vetat hut.

I ett alldeles överilat ögonblick beställde jag Exodus-boxen The most beuatiful dream. Nu menar jag förstås inte thrash-pionjärerna Exodus utan det polska proggbandet. Just det faktum att östeuropeisk progg mycket väl höll måttet var knappast någon överraskning, däremot att detta band inte bara levde upp till hypen utan också var fullt jämförbara med vilket toppband som helst inom den symfoniska proggen. De har jämförts med Genesis och tyska space-rockarna Eloy, vilket är nog så adekvata jämförelser, men alla likheter till trots uppvisar de en egen särart, som så många av sina block-fränder. Ljudbilden minner mig om känslan jag hade när jag i unga år såg Tarkovskijs Solaris, ett påstående jag inte närmare kan analysera enär det är en känsla icke så lätt klädd i ord.

Så vad försiggick egentligen bakom murarna? Vad föranledde pop-festivaler och stor musiks födelse i ett så slutet system? Av givna skäl kan jag fabulera kring uttryck som "mota Olle i grind" och kampen mellan de kommunistiska och kapitalistiska systemen, det degenererade väst och behovet av att möta det kulturella hotet med inhemska motsvarigheter. Kanske svalde man helt enkelt från Partiets sida den beska medicinen och insikten om att det som då, och i någon mening ännu så görs, betraktades som västeuropeiska (och givetvis amerikanska) uttryck för ungdomlighet inte gick att stoppa vid någon dragen gräns? Det vore vansinnigt spännande att få ta del av hur musiklivet under Moskvas skugga tog sig uttryck och under vilka former detta skedde. Under tiden faller jag tillbaka in i Exodus musik och skiter i resten.