Shell shock

Jag har inga andra ord än superlativ att ta till. Orättfärdigt avfärdade i ren okunskap som någon form av trist neo-metal, slog Midlake's The courage of others (2010) ned som en bomb och förödde mina fördomar i ett enda väldefinierat slag. Mästerligt.

Delicate musicae

Termen progressiv rock har någonstans tappat bort sig i tidens virvel. Dess innebörd och sanna väsen, utspätt till förmån för en diarréaktig användning av begreppet i så gott som samtliga sammanhang. Det spelar ingen roll om det gäller popmusik eller black metal, termen dyker upp som ett virus på en porrsajt. Jag vill inte göra min tolkning av begreppet, som nuförtiden synes mig tämligen diffust, till det allenarådande. Det vore mig fjärran att patentera proggrocken, även om jag anser mig sitta inne med sanningen i någon mån. Och min tolkning av termen är lika delar pompa som musikalisk djärvhet, till skillnad från nu då alla försök att kliva ur en redan sprängd form behängs med att musiken är proggig. Jag har i tid och otid hävdat att King Crimsons debut är den mall i vilken all annan progg stöpts sedan dess, och det är ju sant förstås, men det finns andra likaledes djärva projekt.

En riktning inom proggen omfamnade mer än andra det klassiska elementet, såsom holländska Ekseption, med sina rockmusikaliska tolkningar av Ave Maria et al. Landsmännen Focus hade redan tre plattor under bältet när de 1974 släppte sitt magnum opus, den pompöst underbara Hamburger concerto. Då skivorna innan var hårdproggiga och metalliska till sin karaktär med klara tendenser till intressanta men också utdragna jam-sessioner, (värd att kolla upp är den 26 minuter långa och avgrundssvängande Anonymus II från plattan III), var Hamburger concerto en sammanhållen och precis affär är de klassiska elementen blandade sig alldeles utmärkt med rock- och proggrötterna. För egen del framstår skivan som en av proggens finaste mästerverk, en slags utpost i gränslandet för proggrockens vidare utveckling. Genomgående på skivan är mjukheten, det finns en varm och mjuk ton i dess botten som aldrig drunknar ens i de hårdaste partierna på skivan.

Det finns en tidlös charm i Hamburger concerto, en charm och en värdighet som saknas i exempelvis Yes samtida plattor Tales from the topograpohic oceans och Relayer, vilka framstår som tungfotade experiment. Summan av delarna i Focus tidiga plattor i allmänhet men Hamburger concerto i synnerhet gör att jag återvänder i perioder som sträcker sig över långa tider. När en skivas innehåll fortsätter att fylla dig med lycka varje gång, när nya detaljer berusar dig, då har man med storhet att göra. Jag kan utan tvekan säga att skivan är felfri i alla avseenden och det är en rar upplevelse. Från den inledande flörten med renässansen till de avslutande rocktonerna så är det magi, fullkomlig magi.