Det var länge sedan en enda bokstav skuddade denna vita, jungfruliga skärm. Icke ett avtryck, intryck till trots. Med Bergamott Hanssons ord:

"...och min mun torkade samman, tills damm rann längs min haka".

Jag har nu åter funnit Ordet. Icke det religiösa men dock det skrivna.

Gytter

En tystnad

var så lång.

Jag glömde inte

men mindes föga.

//Bergamott Hansson, 1950

Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig

Grateful Deads storhet har alltid gått mig spårlöst förbi, alltifrån deras tidiga psykedeliska plattor över den mer bekanta countryfierade terrängen. Förvisso har jag fallit för en del låtar som "Box of rain" eller "Mountains of the moon", för att nämna ett par. I övrigt har jag betraktat dem som jag betraktar Rolling Stones, som ett överblåst arenaband. Jag accepterar dem men förstår inte deras storhet. Så slår det till. Som från ingenstans dyker kolossen ner mot mig. Hänsyns- och kompromisslöst drabbas jag överraskande av något stort, vackert och underbart.

Jag har alltid trott att Grateful Deads skivor varit fyllda av enahanda country-blues och att 1980 var året då deras skivutgivning sedan flera år varit på dekis och skivorna numera var ett förvirrat drogträsk, ursäkter för att ge sig ut på turné och bla bla bla. En massa fördomar och ointresse flödade ur min mun. Är det därför inte märkligt att på deras "Go to heaven" (1980) innehåller vad som kan vara den bästa låt de gjort?

Jag har alltid hyst en fascination för havet. Den hårda, bistra tillvaron till sjöss. Onedinlinjen, mina vänner. Beach Boys "Sail on Sailor" och nu Grateful Deads "Lost sailor". Jag har aldrig fallit för någon av deras låtar som för denna. Det är ett fantastiskt stycke musik i gränslandet mellan blues, country, progrock och jazz. Ett suggestivt stycke musik som flyter fram likt havets rörelser. Känslan av att röra sig i takt med havet lugnar mig.

Min inställning till Grateful Dead som helhet är intakt, tyvärr måste jag tillstå, men deras geni tillåts 1980 blomma ut på allvar i ett stycke musik som spränger gränserna för vad de musikaliskt stått för. I vart fall vad de stått för i mina ögon. Det är stort och ljuvligt. Det är magi.

Quo vadis

Hur många skivalbum är egentligen 5:or, klockrena, helgjutna eller vad man väljer att kalla det? Jag kan spontant räkna upp kanske en handfull: King Crimsons In the court of the crimson king, Culpeper's Orchards självbetitlade debut och (ett av världens mest ojämna band) Blue Öyster Cults Secret treaties till exempel. Det roliga, märkliga eller rentav anmärkningsvärda är att det senaste tillskottet på min lista är spanjoren Eduardo Borts självbetitlade platta från 1975. Från ingenstans störtar han in på scenen med ett självsäkert, hårt proggande album av utomordentlig stil och klass. Omslaget visar upp mannen själv svävande i rymden, en bild som tycks profetisk när man lyssnar på musiken. Jag finner mig svävande i kosmos, fullkomligt tillfredsställd och ovedersägligt lycklig. Stjärnorna ler mot mig och natten sveper sig om mina axlar lik en värmande mantel. Genialitet är gränsöverskridande och inte begränsat till den anglosaxiska världen. Rock on, Eduardo.

Mink de Ville

"Det hade jag ingen aaaning om!" Människans indignation över det som är allom bekant slår mig alltid med häpnad. Att billigt kött innebär sämre levnadsvillkor för grisarna vet vi, ändå slår man händerna mot kinderna och låtsas som man inte kunde tro att det var på det viset. "Och inte i Sverige, väl?!" Är det för billigt så är det och någonstans måste produktionskostnaderna skäras ner, varför då inte på uppfödningen och slakten? Att minkar far illa i små, jävla burar och äter varandra i någon form av hysteriskt betonad kannibalism, det vet vi. Ändå spelar människor ovetande. "Det hade jag ingen aaaning om!" Jag avskyr hycklande indignation och jag avskyr medias korta koncentrationsspann. Nyheter i blitz-format som skär rakt in i TV-soffan men sedan bleknar undan och ersätts (gärna med en humoristisk ton) av jättehummern Big Jimmie med sina 45 år och 10 kilo. Alla vet blott alltför väl vad skit som pågår i alla världens hörn, i alla väderstreck och i varje land. Alla vet vad konsumtionsivern och bilismen gör med världen, vad sopbergen gör med människor i tredje världen. Alla vet men hycklar indignation. Det blir väl enklast så.

Lord, mr. Ford

-Det är musik med själ och hjärta.

Man hör det ganska ofta, också slentrianmässigt, om musik som saknar det men ändå tillskrivs dessa båda abstrakta uttryck för ett starkt påverkande och inneboende väsen. Jag kan finna mig grina illa när uttrycket används för industrialiserad, själlös dussinpop som med våld körs ner i halsen på apatiserade folkmassor via Sommarkrysset. Fast ibland talar uttrycket sanning. Musiken skiftar från bra till överjordisk men bara någon enstaka gång blir den uppfylld av just själ och hjärta.

Det senaste halvåret, och då tar jag inte i, har jag fastnat i en loop. Jag har dagligen under dessa månader lyssnat om och om igen på Jim Ford. Hans bastardiserade, i positiv mening, country-funk är alldeles förtjusande. Inne i bubblan av studiobrus glimrar det av kärlek till musiken. Vore det inte för kombinationen stor begåvning för såväl musik som alkohol och droger vore Jim Ford förmodligen betydligt mer känd, också utanför snäva kretsar av kännare, en krets som faktisk inbegriper Nick Lowe. Inte sedan barndomen när farsans blandband gick heta i den lilla portabla kassettspelaren har samma låtar snurrat så konstant och det om något måste väl betyda att musiken har själ och hjärta, vad?

Lyckta dörrar

Vad var det egentligen som försiggick där bakom murarna och taggtrådsstängslen? Vad ljöd bakom ilskna schäferhundars skall och vad syntes bakom strikt regisserade, statligt påbjudna manifestationer av folklig uppskattning? Östblocket var ett mysterium för mig. Barska män, tanks och hotet om kärnvapenkrig ingav mig knappast någon känsla av glättighet, bara av måsten, tvång och tristess. Trots hoten om kärnvapen och Jordens undergång var det annat som fyllde mitt bröst med sorg och rädsla, nämligen det faktum att man i Sovjet inte fick lyssna på Elvis Presley. I vart fall hade jag hört detta och det var tillräckligt för att frukta ryssens intåg. Att leva i ett musikaliskt vakuum utan Elvis var otänkbart. Skulle jag då bara få lyssna på den typen av pompös marschmusik som hördes i nyhetsinslag från Ryssland? Hemska tanke. Under de senaste åren har jag förstått att musiklivet bakom murarna inte på långa vägar när var så tråkigt som jag föreställt mig. Istället blomstrade ett musikliv, vars förutsättningar förmodligen såg helt annorlunda ut i jämförelse med västerländskt dito.

Nu är jag ingen auktoritet på området men jag har fått många av mina förutfattade meningar om musiklivet i öst raserade. De senaste åren har mitt västeuropeiska hånflin förvandlats till ett milt och kärleksfullt leende av uppskattning. För mig är proggen en i huvudsak anglofil företeelse. Givet är att det finns exempel på spansk, svensk, afrikansk och till och med grönländsk sådan men den bästa proggen är och förblir i mitt tycke brittisk. Den östeuropeiska avfärdade jag givetvis med hänvisning till det strikt och statligt kontrollerade nöjeslivet. Alla uttryck för progressiv rock måste, med anledning av detta, vara fattigmansversioner, usla försök till kopiering. Ungefär så gick tanken. Mina vänner, jag hade fel. Jag borde vetat hut.

I ett alldeles överilat ögonblick beställde jag Exodus-boxen The most beuatiful dream. Nu menar jag förstås inte thrash-pionjärerna Exodus utan det polska proggbandet. Just det faktum att östeuropeisk progg mycket väl höll måttet var knappast någon överraskning, däremot att detta band inte bara levde upp till hypen utan också var fullt jämförbara med vilket toppband som helst inom den symfoniska proggen. De har jämförts med Genesis och tyska space-rockarna Eloy, vilket är nog så adekvata jämförelser, men alla likheter till trots uppvisar de en egen särart, som så många av sina block-fränder. Ljudbilden minner mig om känslan jag hade när jag i unga år såg Tarkovskijs Solaris, ett påstående jag inte närmare kan analysera enär det är en känsla icke så lätt klädd i ord.

Så vad försiggick egentligen bakom murarna? Vad föranledde pop-festivaler och stor musiks födelse i ett så slutet system? Av givna skäl kan jag fabulera kring uttryck som "mota Olle i grind" och kampen mellan de kommunistiska och kapitalistiska systemen, det degenererade väst och behovet av att möta det kulturella hotet med inhemska motsvarigheter. Kanske svalde man helt enkelt från Partiets sida den beska medicinen och insikten om att det som då, och i någon mening ännu så görs, betraktades som västeuropeiska (och givetvis amerikanska) uttryck för ungdomlighet inte gick att stoppa vid någon dragen gräns? Det vore vansinnigt spännande att få ta del av hur musiklivet under Moskvas skugga tog sig uttryck och under vilka former detta skedde. Under tiden faller jag tillbaka in i Exodus musik och skiter i resten.

Kallskuret

Vad kan man säga annat än att den brittiska proggen är överlägsen all annan likartad musik? Faktum är att den rentav kan vara överlägsen all musik överhuvudtaget. I det oftast hammonddränkta ljudlandskapet finns jordigheten i det excentriska, det typiskt (om något sådant finns) brittiska. Exakt vari detta består är delvis höljt i dunkel. Försöker du ta på det glider det undan men i luften dröjer sig en högst påtaglig förnimmelse kvar. Jag finner ro i den brittiska deppigheten, regnet och vinägerdoftande pommes frites. Det är mitt och det tillhör mig på ett så djupsinnigt vis att jag är förankrad med dess själ via rötter som finner sin källa i Jordens medelpunkt. (För övrigt föremål för en av proggens fem bästa skapelser, Rick Wakemans Journey to the centre of he Earth från 1974.)

Under en lång, lång tid har jag suktat och hyst begär efter Nicholas Greenwoods enda platta Cold Cuts från 1972. Den har undsluppit mig som en räv. Jag har snott runt, jag har grävt och jag har sökt men alltid har skivan visat sig vara utgången, slusåld eller blott och bart uppslukad av samma jord som fött den. Och nu sitter jag här, med ett ex i min hand.

Problematiken kring glömda plattor, obskyra "mästerverk" et al har jag tidigare diskuterat till leda men risken finns alltid, att skivan du kunnat gå barfota till Canossa för visar sig vara utter shite. Så det är med viss och illa dold förtjusning jag kan konstatera att skivan inte bara är bra utan riktigt bra.

För den som kastat ett öga på detta blogg-helvete torde det inte komma som en överraskning att jag är förälskad i hammondorgelns brus. Det borde således inte vara svårt att förstå att Nicholas Greenwoods (som själv spelar bas och sjunger, för övrigt) platta faller mig i smaken. För en gångs skull regnar det manna och jag har en överdimensionerad sked till mitt förfogande. Plattan är en hammondorgelns ormgrop, en orgie i orgelbrus, ett orgiastiskt tumgrepp om mina öron. Trädgården prunkar och förvisst blommar orgeln men det är i kombination med blås (inklusive tvärflöjt, förstås) och wah wah-gitarr som fördämningarna brister och släpper lös en kaskad av sväng och gemyt. Det är excellent och det å det grövsta.

Zeuhlkorv

Jag ser mig ibland som en stigfinnare vad gäller musik men inte i klassisk bemärkelse. Det är inte menat så att jag alltid finner Vägen, Målet eller ens Riktningen. Faktum är att jag mer eller mindre trevar mig fram, bökar mig igenom vegetationen. Och så ibland, när jag minst anar det öppnar sig en stor, solstekt glänta i snåren. Så vill jag se min upptäckt av Laurent Thibaults Mais on ne peut pas rêver tout le temps (1979).

Thibault var bland annat bassist i det franska zeuhl-bandet Magma, vilket märks. Det är för övrigt märkligt hur medlemmarna i detta pionjärband tycks dela exakt samma uppfattning vad gäller soundet, vilket också kommer till uttryck på Univeria Zekts The unnamables (1971). Ibland får jag intrycket av att jag lyssnar på någon av Magmas mer melodiösa låtar, i synnerhet vad gäller vissa vokalpartier och förekomsten av el-piano. Skivan är hyllad som den bästa franska proggplattan någonsin och jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt kunnig för att vare sig bekräfta eller dementera men absolut, det kan visst förhålla sig på det viset.

När jag lyssnar på skivan, den går oavbrutet för tillfället, så uppfattar jag verkligen musiken som en helhet. Nog för att det finns fyra separata spår på CD:n men eftersom det flyter samman, trots skiftningar, ser jag det som ett helt stycke. Och det är ett vackert stycke. Ljud och toner i perfekt kombination förenade i en stor klots av klassisk, tidlös progg. Det kan vara årets bästa inköp.

Trams!

Med risk för att låta som en bitter, otacksam gammal gubbe så måste jag ändå vädra mitt grava missnöje med de selektiva deluxe-utgåvorna ur Black Sabbaths diskografi. Jag kan utan att fara med osanning kalla mig en kännare av musiken och jag hyllar som en sann devot alla sättningar och perioder, sånär som på tre plattor (Dehumanizer, Cross Purposes och Forbidden) vilka samtliga faller inom ramen för några av de värsta exemplen på förvirrad och oinspirerad hårdrock någonsin. Genom alla år har jag suktat efter, drömt om och letat efter outgivet material men misslyckats. Några bootlegs, någon inspelning med Dave Walker (den sångare som mycket korvarigt tog Ozzys plats 1978) är ungefär allt jag hittat. För att vara ett band av sådan storhet, översköljda med superlativ, är det ett märkligt faktum att så lite outgivet material finns. Det finns inte ens några riktigt bra live-plattor ute. Man kan göra som Deep Purple och dränka marknaden i sådana men det är inte vad jag efterfrågar. Jag vill bara få frossa lite i det okända.

De senaste deluxe-utgåvorna består av Heaven and Hell (1980), Mob rules (1981) och Live evil (1983). Jag vet att det inte finns något outgivet från den första plattan. Bandet hade enbart de låtar som såsmåningom hamnade på skivan och kanske är det också fallet med uppföljaren. Emellertid finner jag det märkligt att det är så tunnsått med riktiga godbitar. Extramaterialet på de här utgåvorna består av någon enstaka singelbaksida, någon mono-mix och en bunt live-versioner. Summan är försumbar. Vad man från skivbolagets sida, i mitt tycke, borde gjort är att samla "bonusmaterialet" på en box alternativt CD och givit ut dessa som riktiga live-plattor istället. På det här viset blir det varken hackat eller malet. I vad består deluxe-stämpeln? Det finns ju inget överraskande eller i verklig mening intressant på dessa utgåvor.

Min önskan är en tjock box, en exposé över Sabbaths utveckling från Mythology via Earth och över i Black Sabbath. Jag efterfrågar inget som är omöjligt. Vad jag undanhållit i denna text är de allra första inspelningarna som jag fann på en blogg. Gamla acetat-pressar som hittat vägen ut ur arkiv och ut på nätet. Allt detta och livematerial samt outgivet (som enligt logikens lagar måste finnas) borde samlas och ges ut i box-form. Gör något vettigt istället för att fisa runt på det här sättet!

Häxprocesserna

Jag minns det ack för väl. Ungdomligt risig i mitt långa hår, vildvuxna polisonger och lite för liten kavaj klev jag fram till disken inne på Folk & Rock i Lund. Året var 1997 och jag ville lyssna på Miles Davis Bitches Brew (1970). Den hade ju hyllats i alla möjliga sammanhang. Allt ifrån de hippaste musikerna till rockpressens journalister, kräkandes superlativ. En del av dessa kräkningar hamnade på mig och intresset väcktes. Detta minns jag tydligt. Jag minns också den förfäran och skräck jag kände när jag stod där och provlyssnade. Ett kaotiskt och disparat myller av elektrifierade utbrott, en trumpet som inte lät frisk och ilskna el-pianon omgivna av ett kompakt komp, rytmer som slog en illa förberedd yngling på käften. Jag lämnade lurarna och vandrade förundrad ut ur butiken. Skrämd, förfasad och övertygad om att superlativen krängts och pressats ur ett alldeles för snävt anus. Jag förstod inte, jag förbannade dem alla.

Men det är klart, tiden har lagt sig som en brusande älv mellan den jag var då och den jag är nu. Jazzen är alltjämt en rörelse jag inte begriper fullt ut, i vart fall inte dess renaste form. Som alltid förtjusar giftermålet mellan jazz och rock men till skillnad mot då, 1997, är jag numera erfaren nog att tränga igenom det som vid första lyssningen tycktes kompakt och kantigt. När jag nu lyssnar på Bitches brew är det baserat på erfarenheterna av Miles andra elektriska utflykter såsom Get up with it!, Agharta och Pangaea; verk där kaos och rytm, sammanbrott och groovigt sväng samsas i en ofantlig, berusande häxbrygd (jodå). Det är inspirerat, hypnotiserande, begåvat och underbart svängigt.

Folk och fä

Jag vet nog fan hur det ska låta, brittisk folk. Och jag vet också från vilken tidsepok det ska höra hemma för att tillfredsställa min brinnande anglofila böjelse. Det är strikt avgränsat i tiden och som en människa berövad sina sinnen visar jag föga intresse för det som faller utanför ramen. Jag är reaktionär, i den bemärkelsen. En ultrareaktionär som utgör min egen folk-junta, med den skillnaden att jag inte förföljer de som faller utanför och sedan pryglar dem till oigenkännlighet på någon fotbollsarena.

Det där lät synnerligen hårt och brutalt, kan även jag tycka. Förkasta annan folk, även brittisk? Nja, det är mer ett ointresse som kommer att vissna till mull och ur denna kommer det såsmåningom spira en ny blomma, väldoftande och omfamnande. Hur kan jag veta detta? Livets skola, min vän. Livets skola. Under många år lyssnade jag inte alls på musik som inte hade sitt ursprung i 1960- och 1970-talen. But alas, I do now.

För mig ligger tjusningen i den brittiska folk-boomen under det sena 1960- och in på 1970-talet väldigt mycket i stämningen. Det är en romantiserad tjusning, en idealiserad och välregisserad föreställning. Smoke and mirrors, a trick of the light. Jag vet att livet i det medeltida England knappast var en dröm, hur mycket gröna kalasbyxor du än ägde. Jag vet också att livet till sjöss med tandlossning och lemmars amputerande inte var så trivsamt och idylliskt som jag föreställer mig. Likväl. Likväl. Jag åberopar rätten att fortleva som en gäst bland mina illusioner.

I mångt och mycket är det stämningen överlag som är regent i mitt konungarike. I hovmusiken hörs inte gärna inslag av country eller reggae och det får inte vara för glatt, musiken ska mana till eftertanke och tillvaron domineras av ett drömskt skimmer. Vill jag dansa och skratta lyssnar jag hellre på Hammondorgelns dån eller hårdrockens groove.

Att förälska sig i musiken var aldrig svårt, den var omedelbar. Fairport Convention drabbade mig som ett gäng snapphanar, rusande ur kraftigt näste av grönskande buskage. Och kanske, nej definitivt är denna grupps tidiga plattor ett precist mått på hur det ska låta. Drömskt, romantiserat och med fötterna i traditionen likaväl som det progressiva.

Det finns en oöverskådlig mängd band och artister i genren. Vissa bra, andra sämre. Precis som fallet är med musik generellt. Min senaste upptäckt är Nigel Mazlyn Jones som kanske i än högre grad är en ambassadör för stämningen vid mitt hov. Hans båda 70-talsplattor Ship to shore (1976) och Sentinel (1979) består av en samling låtar, var för sig njutbara men som helhet betraktade mer en sammanhållen väv av känslor och atmosfär. I synnerhet gör sig detta gällande på Ship to shore. Om jag blundar svävar jag.

Anthem 1984

Jag är svag för konceptlattor, det är jag verkligen. Det finns något värdigt, suggestivt och spännande i en musikalisk tolkning av en händelse (påhittad eller reell) eller litterärt verk. Och det finns ju så många konceptplattor som är genuint bra men också andra som kanske faller platt på grund av sin tyngd. Emellertid är Anthony Phillips musikaliska tolkning (1981) av Orwells 1984 en av de mer lyckade i genren. Det är ett fascinerande synth-landskap han målar upp, på en gång pompöst (som de flesta gamla proggmusiker) men ändock luftigt och lätt, som en platta av Tangerine Dream från samma tid. Till skillnad från de tidigare alstren från Phillips så är Genesis-dragen helt borta (han spelade keyboard med grabbarna fram till Trespass år 1970, för övrigt en alldeles utmärkt platta). Sagans tongångar, vilket kanske låter en smula oprecist, är mildrade och ersatta av en kylighet som naturligtvis passar romanen och dess innehåll mycket bra. Och hur mycket jag än gillar hans tidigare skivor framstår 1984 som hans kanske bästa, mest koncisa verk.

Vida vyer

Jag står under ett träd

med Horisonten framför mig.

//Bergamott Hansson, 1950

Kreti och Pleti - ja dom ja

Drama (1980) är en sjukt stabil platta, varje gång.

Let no man steal your thyme

Tid efter annan blir det så tydligt. Tiden öppnar upp sina valv och låter mig hänförd känna på dess innehåll, stryka med fingrarna över det som var, förnimma dess ande, beakta och betrakta dess obändiga flöde. Mina nervbanor kopplas samman med ett urtida nätverk, enormt i omfattning. Det låter mig bli ett med tiden och jag övergår i ett oberoende av den, jag blir tidlös. Barriärerna löses upp, dimmorna lättar och tankarna klarnar. Där det var grumligt blir det uppenbart.

Jag lämnade mitt hjärta på en plats jag besökte. Tydligast blev sinnesförnimmelsen just där, precis där mitt hjärta nu vilar och väntar på mig. Bidar sin tid och symboliserar på sitt sätt en skickelsediger profetia, mitt slutliga öde. Jag behöver bara blunda, så är jag där. Utan ansträngning men sällan utan gripande sinnesrörelse förflyttar jag mig mellan tid och rum, fram och tillbaka. Jag är tidlös i mitt förhållande till omvärlden, jag är Världens äldste son.

Tippett-ippe-tipp-tapp

Jag har skrivit en del om min fäbless för jazz-rock och det är sant att jag finner outtömlig njutning i mycket av vad den genren bjuder från sitt fruktfat. Till viss och inte omistlig del av denna kompott hör jazzens improvisationsteknik som, hur det nu än skulle förklaras i musikaliska termer, gifter sig så utmärkt med rockformatet. Mötet där emellan blir oftast något alldeles speciellt. Jazz-rockens storhetstid sammanföll till inte så ringa del med proggens dito, det vill säga slutet av 1960- och början på 1970-talen, vilket ger mig anledning att placera de två genrerna i samma rum. Kongressmedlemmarna delar så otroligt mycket med varandra. De utgör alla delar av den progressiva musikens bridge-blandning i någon mening.

1971 slog 50-mannagruppen Centipede till med jazzpianisten Keith Tippett i spetsen och spelade in ett ambitiöst konceptverk som vältrade sig över ett helt dubbelalbum. Förutom Tippett inkluderade gruppen framträdanden av Mike Patto och Julie Tippett och Robert Fripp vred och slet i rattarna i kontrollrummet. Ambitiöst är bara förnamnet. Skivan har trots ett närmast totalt ogillande av dåtiden fortlevt som något av en klassiker i sin genre. Det är gott nog och lätt att begripa. Musiken framstår som ett magnum opus där jazz och rock möts i fri lek i gymnastiksalen. Det är imponerande och intressant att ta del av men jag ska inte påstå att jag till fullo eller alls begriper musiken som helhet, fyra stycken som alla rör sig kring 20-minutersgränsen. Det är kaotiskt och disparat. Känslomässigt påminner det om CCS men musikaliskt är det långt ifrån varandra. Emellertid är skivan inte enbart ett kaotiskt muller, det är ett fenomen i huvudsak kopplat till styckena 1 och 3. De övriga spåren är mer lyssningsbara i bemärkelsen melodiska och för mig är det de styckena som är absolut bäst i sin brittiska, jazz-proggiga kostym.

Hela verket är fast förankrat i tiden. Det är 1971 med den tidens nästan anarkistiska förhållningssätt till musiken, att allt var möjligt, oavsett hur konstellationen eller visionerna såg ut. Jag vill knappast påstå att den inställningen försvunnit eller mattats av. Visionerna kvarstår alltjämt, det ska framhållas, men det synnerligen framträdande inslaget av pompöst storhetsvansinne och de storslaget grandiosa förutsättningarna för Centipedes skiva Septober energy är representativt för en tid då skivindustrin verkar ha varit lika öppna och pårökta som musikerna själva. Det kan låta elakt att säga så men det är sagt med kärlek och ett mycket milt leende.

Concerto for jazz/rock orchestra

Femtonåringen i mig må sucka, himla med ögonen och nervöst fingra på stopp-knappen men nu sitter han här, pojken som hunnit bli trettiofem år, och triumfatoriskt gungar till en samling fusion-plattor med bassisten Stanley Clarke. Det är visserligen inte så särskilt märkvärdigt, snarare är det ett naturligt steg. Jag vägrar kalla det mognad eftersom det antyder att viss musik och/ eller annan kultur inom sig bär en frukt som enbart kan uppskattas om du uppnått en viss ålder alternativt en samhällsställning som kräver ett idogt och uppskattande nickande till Arnold Schönberg. Jag vill snarare se det som en progression. Emellertid! Fusion är alltjämt djupt förknippat med musikgymnasister och musikaliska krumbukter och vågspel snarare än musiken som sådan. I vart fall är det min uppfattning. Med Stanley Clarke förhåller det sig annorlunda. Hans musik är funkig, skitig och svängig. Nog för att karl'n kan spela bas men hans avsevärda talang övergår aldrig i ett poänglöst drönande, ett intrikat new age-fipplande som aldrig lyfter. I vart fall inte från min landningsplatta.

Kan du vara lite tyst, va?

Det framstår för mig som en självklarhet och obestridligt faktum att In a silent way (1969) är, i subjektivitetens och inte provokationens namn, överlägsen Kind of blue (1959); detta trots att de två på samma gång tycks omöjliga att jämföra men av för mig givna och självklara skäl är syskonplattor i någon mening. De framstår som ett generationsskifte där ena foten står fast rotad i det som var och den andra tagit ett djärvt kliv in i framtiden. Därför är det mig en sann glädje att lyssna till Miles Davis sista studioplatta, Get up with it (1974), innan han försvann in i en tystnad som varade i över sex år. Min kärlek till In a silent way är och har alltid varit omedelbar. Det är den första jazz-platta jag verkligen kom att omfamna med sin mjuka, gungande monotoni som svänger så djävulskt. Inledningsspåret på Get up with it är inte olikt soundet på tidigare nämnda platta. Om In a silent way kännetecknades av ett mjukt, inpsirerat och kärleksfullt musikantskap är He loved him madly en kuslig variant av detta. Miles orgel-spel ligger som en oroväckande slöja över ett stycke som sträcker sig över 30-minutersgränsen och framstår som soundtracket till en skräckfilm, en vision av paranoia och utbrändhet. Det mjuka i In a silent way är som bortblåst, nedbränt och raserat. Kvar finns ett bitvis dissonant skal där ett krälande groove återfinns, gömt under Davis orgel och spöklikt, ömtåliga trumpet. Och någonstans är det så förtjusande alltsammans. Den smygande tvärflöjten fungerar som en smekande salva och förvandlar stycket halvvägs in från att vara ett alltigenom kusligt landskap till en fridfull fristad, kännetecknad av ett högst bräckligt lugn. Det är stämningsfullt, svängigt och outsägligt vackert.

The blues had a baby and they called it Rock'n'roll. (Okej?)

Mitt hjärta slår för funken, hur sporadiskt det nu än är. Jag är inte stöpt i funk, jag andas det inte och jag lever inte i det. Däremot omfamnar jag den stundtals intensivt och djupt. Det är inte i första hand den klassiska funken, Sly Stone eller James Brown, utan jazz-funken såsom Miles Davis levererar den. Under den senaste veckan har jag givit mig hän och ihärdigt lyssnat på Davis Agharta (1975) som jag finner oändligt njutbar. Det är jazz-funk så obändig som ett hunnernas fälttåg, svepande och krossande. Jag är i ärlighetens namn inte särskilt förtjust i Kind of blue, som så många andra är. För mig är det bara jazz, hur konstigt det än må låta. För mig har jazzen alltid varit som bäst i symbios med andra stilar såsom rock eller funk. I mötet mellan dessa föds en fantastisk skapelse vars exakta beståndsdelar jag inte förmår analysera och kanske är det lika bra. Insikten kom med jazz-rockarna Blood, Sweat & Tears New city (1975) och jag som 13-åring fann ett nytt universum som gradvis förde mig mot Miles Davis In a silent way (1969), Tribute to Jack Johnson (1970) och Live-Evil (1971). Det som tilltalade mig, och fortfarande gör så, är att inspelningarna saknar jazzens men också den senare fusion-rörelsens finlir och banar väg för det råare soundet i rockmusiken. Resultatet är inte Chicagos ändå väna jazz-rock utan ett i det närmaste kaotiskt ljudlandskap, sammanhållet genom repetofunkens allomspännande nät. Och detta utan att förlora fokus och förirra sig ut i ett träsk av oljud, omöjlig att penetrera. Jag hyser en tacksamhet för Davis musikaliska exkursioner och visioner. De ger mig ett rum att vistas där den totala friheten råder, klädd i den hårdaste funk som den här världen förmått presentera och jag är så lycklig.