To the unknown man

Instrumentalt synthpipplande som pågår i en evighet, är det något för mig? De som känner mig och min musiksmak hade nog fallit ut i ett rungande NEEEEEEEEEEEEEEJ, och de voro i huvudsak korrekta i sin dom. Men så sommaren 2008 bläddrar jag förstrött i Ginza-katalogen och deras (ständiga) rea-sektioner, fyllda av märkliga trancesamlingar, bajsnödiga metalband och schlager vilka samtliga slumpas bort för 10 kronor stycket. Cynisk som jag är inbillar jag mig att priset Gratis skulle vara för mycket. Av någon outgrundlig anledning faller min blick på tre Vangelis-skivor á 29 kronor styck: Beaubourg, Albedo 0.39 och 1977 års Spiral. Det är ingen hemlighet att jag gillar det grekiska proggbandet Aphrodite's Childs platta 666 där aktuell keyboardist puttrar loss bakom (får man förmoda) ett veritabelt berg av klaviatur men hans verk i övrigt har gått mig spårlöst förbi. Jag bestämmer mig i ett ögonblick av förvirring att inköpa dessa tre eländen till musikalisk prestation. Att jag skulle komma att älska Spiral var fullkomligt oväntat. Framförallt gillar jag Dervish D som påminner starkt om någon fräck och modern 80-talsdeckare. Det är repitativt och till förväxling enformigt, vilket det dock aldrig blir. Att i skumrask falla bort i dagdrömmeri och skamlös inre njutning till tonerna av Spiral (digga loss till To the unknown man) framstår för mig som ett av de stora glädjeämnena i livet. Mer varaktigt än koppar.

Räfst

Efter att ha låtit spaden gå varm, lade han den ifrån sig bredvid hinken och drog handen över pannan. Solen hade stekt honom över ryggen och nu ansåg han sig vara klar för dagen. Han tittade andfådd åt mitt håll, öppnade munnen som för att säga något innan han tystnade. Efter en paus mer obehaglig än konstfull drog han ett ytterligare ett djupt andetag och sa med ett snett leende:

-Det är viktigare att gräva djupt än långt

Och så var det med det.

In a word

Om krig är svaret är frågan felformulerad.

(Barrymore Paile, 1967)

En orm i gräset

Det är alltid med viss rädsla man närmar sig ett comebackalbum. Därför var jag både tveksam och upprymd när jag läste att Whitesnake 2008 skulle släppa en ny skiva. Risken att gruppen, eller i detta fall David Coverdale, skulle missuppfatta sin roll och göra graverande misstag kring sin egen identitet är alltid överhängande. Därför kunde jag med glädje konstatera att Whitesnake lyckas med konststycket att behålla sin värdighet och inte förfalla till allsköns moderniteter och trams.

Whitesnake har alltid präglats av en viss inkonsekvens vad gäller sitt låtmaterial. Deras styrka har alltid legat i summan av det som varit perfekt, inte i det totala flödet. Tvärtom har deras skivor alltid brottats med några riktigt sunkiga bitar som man hoppat över. (Om man liknar deras samlade output som ett julbord så är de dåliga låtarna motsvarigheten till en av de mer motbjudande uppslagen inom gastronomin: senapssillen.) Det är därför märkligt att Whitesnake, liksom Saxon gjorde med Lionheart, nu släpper sin kanske mest konsekventa platta någonsin. Inget är nytt på Good to be bad men kvaliteten är slående.

Jag vill inte påstå att Good to be bad är min favoritplatta med Whitesnake, ej heller att den innehåller någon av mina Topp5-låtar, men det är glädjande att se en vital Coverdale med förmågan att skriva, i vart fall för mig, relevant musik OCH förmågan att live bjuda på en fantastisk insats. För mig står den 16 december 2008 och konserten på Hovet som en av de mest känslosamma upplevelserna i mitt liv. Än finns det glädjande nog liv i snoken.

Bergamott Hansson

Jag är inte mycket för poesi men har fastnat för Bergamott Hanson (eg. Ola Hanson). Hans dikter är oftast korthuggna men mycket kärnfulla. Språket tycks eka av bristen på skolning, kompenserat emellertid av Hansons intresse och begåvning för det skrivna och talade ordet. Dikten nedan (Replik) är ett svar på journalisten Allan Bergmans syrliga kritik av poetens andra utgivna samling, Sunken mark (1941). Bergman menade att Hanson "är den borne demagogen för den kommunistiska villfarelsen [...] En lingvistisk dvärg med megalomaniska drag".

Jag gör intet anspråk,
ej på pennans makt
Ett ord, en fras
En tidens banalitet
Svuren i sten
Huggen kort

Bergamott Hanson var radikal och starkt kritisk mot Hitler och den välvilja han tycktes åtnjuta i Sverige vid tiden för Andra världskrigets utbrott. Hanson höll heller inte tyst med sin kritik vilket ledde till han och hans kamrater 26 juli 1939 fängslades efter ett stökigt möte på Mosebacke där Hanson läste sin dikt Denna världens furste.

Spett och kägla
Handen höjd
Blända ditt öga
Och tygla din tunga
Nu marscherar lögnens far

Hanson var aldrig någon favorit hos kritikerna men åtnjöt respekt i de stockholmska konstnärskretsar han tillhörde. Folkligt var han underskattad och större delen av sitt liv okänd. Först efter sin död 1955 väcktes intresset då Idolf Borg, en kamrat i gruppen Polemikerna, genom en turné genom landet läste hans dikter inför publik på bibliotek, Folkets Hus-föreningars aftnar och framförallt i radioprogrammet Senaste veckan med Ingemar Stolt. Hansons främsta verk anses vara Apostlagärningarna (1943) och Ök (1952).

Spökelse

Då poeten Bergamott Hanson skulle fyllt 100 år idag, publicerar jag här en av hans mest populära dikter, Spökelse från 1943.


Rälsbuss, manad fram inatt
Vita vidder, kala träd
Chaffis, du vid bussens front
Synes månsken, avstånd när?

Dunk och dunk och dunk, ack dunk!
Å stålbrant höjd, en slank gestalt
Är det modren, är det fadren?
Vriden är min perception


Ur Apostlagärningarna
Bergamott Hanson (1909-1955)

Audiatur et altera pars

Jag läste nyligen ut en av de märkligaste böcker jag någonsin läst, Why should fear seize the limbs before the trumpet sounds? av Richard Greengate. Bokens tillkomst är kanske än märkligare. 1957 befann sig ett arkeolog-team på plats i Istanbul för att gräva ut ett kvarter i utkanten av staden på uppdrag av det tukiska Vägverket. En ny väg skulle byggas och sålunda undersöktes området mycket noggrannt innan arbetet kunde påbörjas. En av arkeologerna fann under arbetet med en husgrund sex stycken mycket väl bevarade och förseglade hylsor av bly. Dessa innehöll 60 tätt skrivna pergament, ca 10x10 cm, och det är här som historien sätter fart.

Pergamenten visade sig vara skrivna av den bysantinske köpmannen Abresius Bresius och författades under den osmanska belägringen av staden Konstantinopel, vilken inleddes den 2 april 1453 och avslutades i och med stormingen och stadens fall den 29 maj.

Abresius Bresius föddes i Grekland 1397 (enligt hans egna uppgifter) men hamnade som 15-åring i Konstantinopel där han lät sig värvas till den bysantinska armén. Efter att ha skadats svårt efter en olycklig övning tog han avsked med en officers pension. (Bresius hade avancerat till kapten över ett av de garden vilka ansvarade för säkerheten i staden.) Som civilperson kämpade han sig fram som köpman i tyger.

Pergamenten är en ovärderlig källa till livet i Konstantinopel under rikets sista veckor. De är också ovärderliga på ett unikt, icke censurerat vis såsom statsdokument. Istället finner vi en ren, ofördärvad röst som ger oss människor på 2000-talet en blick in i fördävets vardag. Bresius inleder med en förklaring till dokumentationen med "Låt även den andra parten bli hörd". En röst skulle överleva, hur mycket osmanerna än brände, plundrade och våldförde sig på den urgamla staden. Förvisso finns det mer än nog av skildringar av det elände som osmanernas belägring förde med sig: människor som åt av döda hästar, kvinnor som sålde sina kroppar för ett ägg, män som skrek, vettlösa av fasorna. Men i allt detta finns även värmen, humorn och den humanism som Bresius verkar ha ägt: den gamla kvinnan som lyckats komma över ett stycke bröd och delar det med den föräldralöse pojken, de frivilliga som vårdade se sjuka och skadade i S:t Inos hospital och historien om hur den halvblinde värvaren Isaac får en enbent man att skriva på för 25 år. Av intresse är också de glimtar han ger av sitt eget liv, bysantinsk historia, seder och bruk etc etc.

Det är fascinerande att läsa Bresius, hans tankar och observationer. Det förunderligt moderna språket, som jag inte enbart vill kreditera översättarens förmåga, gör att man känner sig nära en person som varit död i över 500 år. Det må så vara att jag inte kan sätta mig in i hur livet tedde sig de där veckorna 1453 men jag kan ändå inte undgå att le åt vissa saker han skriver om. I pergamentet ovan, av Bresius hand, klagar han vemodigt men med en komisk ton över förlusten av sitt tak då "En turkisk kanonkula skalade det av mitt hus lika flinkt som en apa en apelsin. Nu äter jag i det fria, om jag så sitter inne hela dagen".

Vad som hände Abresius Bresius efter stadens fall är okänt. Det sista Bresius skrev ger ingen riktig ledning. Om han överlevde, flydde eller dog under de timmar plundringen varade är okänt. Din gissning är lika god som min, vilken i sin tur är lika god som någon annans. Bresius sista rader låter i vart fall så här:

"Jag känner ingen rädsla. Varför skulle mina lemmar känna rädsla innan trumpeten ljuder? Likväl är det med sorg jag ser det ljus jag tjänat fladdra, kippa efter andan som en lungsjuk tiggare. Bespottad, rådbråkad, sig förgripen till oigenkännlighet. [...] Du som läser dessa rader, glöm mig icke. Hör min röst".

Richard Greengate har gjort en utmärkt översättning av pergamenten som fram till 1990 legat gömda i de turkiska arkiven, utan synbar anledning. Boken är mellan Bresius rapporter rappt skriven och ger såväl bakgrund som efterspel vilket ger Bresius skrifter en större mening, ett större sammanhang. Den finns nu också på svenska i översättning av Björn Helgfors men heter då Varför skola mina lemmar känna rädsla? Jag kan varmt rekommendera den här boken, inte bara till de som är intresserade av historia utan också till de som fascineras av röster och livsöden från tider för evigt svunna.