Det talas så ofta om det som är bra men sällan det som är positivt i det dåliga. Jag har tagit på mig ansvaret att korrigera denna brist, i vart fall när det gäller Black Sabbaths diskografi. För den som är bekant med dessa skapelser vet att Sabbath ingalunda hållit jämn kvalitet genom åren. Jag hyllar i likhet med de flesta perioden 1970-75 som deras riktiga storhetstid, en tid då den samlade kreativiteten hos gossar Butler-Iommi-Osbourne-Ward låg på en konstant och mycket hög nivå. Likt otåliga vildhästar låg de ständigt i bräschen med en alltmer progressiv ljudbild. Faktum är att ingen av de åtta plattor som gruppen släppte under åren 1970-78 liknar den andra. Okej, visst hör man att det är Black Sabbath men utvecklingen började redan på andra plattan, Paranoid. Höjdpunkten på denna utveckling kom, i mitt tycke, 1975 och plattan Sabotage. Oftast lite förbisedd, kan jag tycka, men ett mästerverk. Tyngd och melodi, sväng och progressiva tendenser. Underbart och oroande. (Lyssna på de obehagliga skrattkaskaderna i början av The writ!)
Det tog mig lång tid att omfamna Technical ecstacy men det gick betydligt snabbare än med Never say die, en platta jag idag älskar men då, 1991, hatade. De omedelbara spåren är i mitt tycke fyra stycken: Back Street Kids, You won't change me, It's alright och All moving parts (stand still). De är en bra grund att stå på för att förstå resten av en ganska spretig platta.
Skivans atmosfär präglas av en furiös frustration och ilska. Jag inte med gott samvete påstå mig veta om så var fallet men det kan i vart fall inte ha varit helt friktionsfritt i gruppen. Tony Iommi tog gradvis över mer och mer av kontrollen medan Ozzy sjönk djupare och djupare ned i alkohol och droger. Den musikaliska inriktningen känns inte given, om än inte totalt vilsen. Inledande spåret Back Street Kids är en rasande uppvisning. Tungt pumpande, galopperande i någon mening, far den fram med en intensivt skrikande Ozzy. Jag brukar påstå att Ozzy aldrig sjungit så bra som på Sabotage men i just Back Street Kids är rösten enorm och i paritet med Hole in the sky, hans kanske bästa vokala framförande.
En av de mer udda inslagen är It's alright. Bill Ward står för sånginsatsen i en liten oemotsåndlig bagatell, en solig ballad med ett stråk av sorgsenhet. Låten brukar sällan tas med när samlingar släpps, faktum är att varken Technical Ecstacy eller Never say die får särskilt stort utrymme. Märkligt nog brukar Rock'n'Roll doctor tas med. I mitt tycke är det en miserabel låt. Den var säkert kul i studion men det är verkligen ingen stor låt. Är det någon som tycker det?
Min favorit på plattan är All moving parts (stand still). Den liknar inte något som Sabbath gjort vare sig förr eller senare. Det är ett egendomligt groove i låten på grund av Geezer Butlers funk-discobas som puttrar under Iommis gitarr, och det är bedårande. Övriga låtar på plattan är inte värdelösa, bara inte lika bra som de låtar jag nämnt. She's gone är med sina stråkar och gitarrplock är en hyfsad ballad, Dirty women en proggigare sak som ger indikationer om vart besten är på väg och Gypsy är en lättglömd sak.
Låt dig inte skrämmas av den allmänt givna attityden, att Black Sabbath var slut som band efter 1973 års Sabbath bloody sabbath eller att styrkan återkom med Dio 1980. Styrkan fanns där hela tiden, den var bara inte utnyttjad till fullo. En blandning av desillusion, förvirring och inre slitningar gjorde de sista två Ozzy-plattorna till spretiga, inte fullt sammanhängande entiteter, vilket gör dem svåra att ta till sig. Men under grådasket (Technical ecstacy's ljudbild är ganska bedrövlig, dov och kornig) finns pärlorna. Det är tråkigt att de under så många år förbisetts och ignorerats. Delvis på godtagbara grunder, skivan är inte att jämföra med tidigare alster. Det låter sig inte göras, den är bara helt enkelt inte lika bra som Vol.4. Emellertid gör det inte plattan ointressant eller dålig i bemärkelsen värdelös. ICA-handlarnas apelsinläsk är inte Fanta men det går att dricka. Det är så jag vill betrakta Technical ecstacy och för bövelen, det smakar helt okej.
*Textraden är tagen från You won't change me
