måndag 16 februari 2009

Niin vähän on aikaa


Man är försvarslös mot sunt förnuft, sägs det. Och visst, det är svårt att värja sig emot ett logiskt resonemang. Att Finland visar sig ha en mycket intressant progrock-scen torde inte vara överraskande, de flesta om inte alla länder kan uppvisa någon intressant platta eller grupp. Ändå ratade jag länge Finland. Vad finns väl där? Men så hörde jag Tasavallan Presidenttis "Lambertland" och insåg, som det naiva fä jag varit, att nästa guldrusch går av stapeln i vårt östra grannland. Wigwam (det gamla proggbandet, alltså), Magyar, Haikara, Isokynä Lindholm... Det senaste tillskottet är Pepe & Paradise's "Niin vähän on aikaa" från 1972. Det är en fantastiskt soft och skön platta. Det jazziga, tillbakalutade svänget dominerar men ibland far bandet ut i strävare tongångar som i "Tuuleen kylväjä" där ett orgelsvep drar igång ett kantigt stycke, uppbrutet i kortare, vackert vemodiga slingor. Jag lånar Pepe mitt öra. Måtte jag aldrig få det åter.

tisdag 10 februari 2009

Epilog

Nu festas på den döde, i både öst och väst
Tar du hans servis, så tar jag hans häst.
Väpnare! Sven! Syster och bror
Tar du hans skjortor så tar jag hans skor

Grotesk, ryslig kropp av vad man såg
men låt så liket ligga där det låg
För ska kadavrets arv, dess skämda rest
tämja anständighet till vildsint best?


(Den 26 maj 1945 publicerades i Dagens Nyheter en dagsedel av Bergamott Hanssons hand. Anledningen var händelserna i krigets slutskede där hämndbegäret slog ned på den tyska civilbefolkningen med full kraft.)

Ingen dans

Bergamott Hanssons livsöde har gripit mig och jag ser det som en självklarhet att föra fram hans poesi, ut i de bredare folklagren. I nedanstående dikt, "Ingen dans", ur Hanssons magnum opus Ök (1952), uttrycker han en högst gripande kärleksångest över den kvinna han aldrig fick men heller aldrig glömde.

Du dansade
Så lätt som ett frö
Och jag
Jag som trängde mig på
Doft av dagg
En stilla rodnad
Mitt i kalla april

måndag 9 februari 2009

Flätverk




Jag har glömt vad jag sade, jag har glömt vad jag gjort
Jag har glömt vart jag skulle, jag har glömt vad jag bort

Minnet har bleknat och tanken dött ut
All är den tid som visst levde förut

Luckor i väven och flugorna vandra
Det som jag glömt blev till sägner för andra

(Ur Bergamott Hanssons Ök.)

Oskarp

Låg jag där i skuggan
En stekel kröp in i munnen
Och mitt minne bleknade

(Ur Bergamott Hanssons Ök.)

lördag 7 februari 2009

Please give me time and maybe love*


Det talas så ofta om det som är bra men sällan det som är positivt i det dåliga. Jag har tagit på mig ansvaret att korrigera denna brist, i vart fall när det gäller Black Sabbaths diskografi. För den som är bekant med dessa skapelser vet att Sabbath ingalunda hållit jämn kvalitet genom åren. Jag hyllar i likhet med de flesta perioden 1970-75 som deras riktiga storhetstid, en tid då den samlade kreativiteten hos gossar Butler-Iommi-Osbourne-Ward låg på en konstant och mycket hög nivå. Likt otåliga vildhästar låg de ständigt i bräschen med en alltmer progressiv ljudbild. Faktum är att ingen av de åtta plattor som gruppen släppte under åren 1970-78 liknar den andra. Okej, visst hör man att det är Black Sabbath men utvecklingen började redan på andra plattan, Paranoid. Höjdpunkten på denna utveckling kom, i mitt tycke, 1975 och plattan Sabotage. Oftast lite förbisedd, kan jag tycka, men ett mästerverk. Tyngd och melodi, sväng och progressiva tendenser. Underbart och oroande. (Lyssna på de obehagliga skrattkaskaderna i början av The writ!)

Det tog mig lång tid att omfamna Technical ecstacy men det gick betydligt snabbare än med Never say die, en platta jag idag älskar men då, 1991, hatade. De omedelbara spåren är i mitt tycke fyra stycken: Back Street Kids, You won't change me, It's alright och All moving parts (stand still). De är en bra grund att stå på för att förstå resten av en ganska spretig platta.

Skivans atmosfär präglas av en furiös frustration och ilska. Jag inte med gott samvete påstå mig veta om så var fallet men det kan i vart fall inte ha varit helt friktionsfritt i gruppen. Tony Iommi tog gradvis över mer och mer av kontrollen medan Ozzy sjönk djupare och djupare ned i alkohol och droger. Den musikaliska inriktningen känns inte given, om än inte totalt vilsen. Inledande spåret Back Street Kids är en rasande uppvisning. Tungt pumpande, galopperande i någon mening, far den fram med en intensivt skrikande Ozzy. Jag brukar påstå att Ozzy aldrig sjungit så bra som på Sabotage men i just Back Street Kids är rösten enorm och i paritet med Hole in the sky, hans kanske bästa vokala framförande.

En av de mer udda inslagen är It's alright. Bill Ward står för sånginsatsen i en liten oemotsåndlig bagatell, en solig ballad med ett stråk av sorgsenhet. Låten brukar sällan tas med när samlingar släpps, faktum är att varken Technical Ecstacy eller Never say die får särskilt stort utrymme. Märkligt nog brukar Rock'n'Roll doctor tas med. I mitt tycke är det en miserabel låt. Den var säkert kul i studion men det är verkligen ingen stor låt. Är det någon som tycker det?

Min favorit på plattan är All moving parts (stand still). Den liknar inte något som Sabbath gjort vare sig förr eller senare. Det är ett egendomligt groove i låten på grund av Geezer Butlers funk-discobas som puttrar under Iommis gitarr, och det är bedårande. Övriga låtar på plattan är inte värdelösa, bara inte lika bra som de låtar jag nämnt. She's gone är med sina stråkar och gitarrplock är en hyfsad ballad, Dirty women en proggigare sak som ger indikationer om vart besten är på väg och Gypsy är en lättglömd sak.

Låt dig inte skrämmas av den allmänt givna attityden, att Black Sabbath var slut som band efter 1973 års Sabbath bloody sabbath eller att styrkan återkom med Dio 1980. Styrkan fanns där hela tiden, den var bara inte utnyttjad till fullo. En blandning av desillusion, förvirring och inre slitningar gjorde de sista två Ozzy-plattorna till spretiga, inte fullt sammanhängande entiteter, vilket gör dem svåra att ta till sig. Men under grådasket (Technical ecstacy's ljudbild är ganska bedrövlig, dov och kornig) finns pärlorna. Det är tråkigt att de under så många år förbisetts och ignorerats. Delvis på godtagbara grunder, skivan är inte att jämföra med tidigare alster. Det låter sig inte göras, den är bara helt enkelt inte lika bra som Vol.4. Emellertid gör det inte plattan ointressant eller dålig i bemärkelsen värdelös. ICA-handlarnas apelsinläsk är inte Fanta men det går att dricka. Det är så jag vill betrakta Technical ecstacy och för bövelen, det smakar helt okej.
*Textraden är tagen från You won't change me

tisdag 3 februari 2009

-Bästa plattan vi gjort.


1989 markerade en spektakulär återkomst för det monster vid namn Black Sabbath. Sedan Dio's avsked 1982 gick den musikaliska spiralen oundvikligen nedåt. För egen del framstår visserligen ingen Sabbath-platta som ett totalt misslyckande men visst, Born again och The eternal idol är inte deras ljusaste stunder. När Headless cross släpptes 1989 var förväntningarna inte höga men albumet visade sig vara ett solitt arbete. Soundet var i grunden ett amalgam av typiska Sabbath-ingredienser men moderniserat, emellertid utan att bli förvirrat och ofokuserat. Nu framstår skivan som en modern Sabbath-klassiker, med all rätt.
Året efter släpptes uppföljaren, Tyr. Jag var fantastiskt upprymd när skivan hamnade på tallriken. Jag älskade den. Minst lika mycket som jag älskade föregångaren. Visserligen var den inte lika tung men den var episk, knappast ett ord jag skulle använt då. Nordisk mytologi var vid denna tid inte ett fullt så uttjatat koncept som idag med all vikingametal.
Det inledande spåret, Anno Mundi, får mig ännu att förnimma sommarens dofter i mitt pojkrum. Bortsett från den halvtaskiga The Law Maker var skivan en tour de force av musikalitet. Låt efter låt radades upp. Trion av The battle of Tyr, In Odin's court och Valhalla var skivans medelpunkt. Svepande synthmatta, plockande gitarr och Tony Martins lidelsefulla röst var för mig underbara preludier till höjdpunkten, Valhalla. Till och med balladen, Feels good to me, berörde mig med sin hemska video. Gitarrsolot rörde mig till tonårstårar.
För de flesta framstår Tyr som diskografins sämsta skiva men jag håller inte med. Förvisso är ljudbilden typisk för sin tid och den har inte åldrats på samma värdiga vis som någon av Sabbaths första tio album men det fråntar den inte dess charm. Och den är oundvikligen charmig. Pretentiös, absolut. Tyr innehåller alla de klichéer man kan vänta sig men det är gjort med hjärta och ambition. Ingen människa väljer den här eller Dehumanizer, Born again eller Seventh star som sina favorit och jag tycker sannerligen inte att man som nybörjare ska gå på den här. Skivorna efter Mob rules är avancerade grejer att ta till sig och inget för den klentrogne. Men den som vågar följa stigen mot musikens utmarker kommer bli rikligt belönad.