Grovdoppa

"Det äro så groft att sandpapper framstå som vetebröd".

(Bagarmästare Karlsson till lärlingen Svante, 1889.)

Bli nu inte för glad

Ja, det är sant. Jag håller i huvudsak till nere på 70-talet och rotar när det gäller musik. Sällan lämnar jag detta territorium för djärvare exkursioner ut i samtiden. Tyvärr, kan jag tycka men lik förbannat återvänder jag till mina hammond-infekterade jaktmarker. I allt väsentligt beror detta reaktionära beteende på okunskap. Det måste jag nog tillstå. Sällan ser eller hör jag något nytt som verkligen tänder mina sinnen. I bästa fall kan jag tycka att "fan, schysst" men inte så pass att jag tänker köpa det. Jag väljer hellre ett stycke progg, paketerat 1973 än ett fräscht stycke samtida. Men så ibland, bara ibland, nås jag av bud om något som slår av mig mina skygglappar med en snärtig men kärleksfull lavett. För tre år sedan läste jag i Classic Rock om en grupp, Mastodon, som skulle vara så jäääääävla bra. Progg-metal. Ja, termen är inte någon jag slänger mig med till vardags. Själva ordet "metal" ger mig lite rysning, ungefär som tanken på stuvade burkärtor, detta avskyvärda tillbehör. Jag kan inte förmå mig att säga att jag gillar "metal". Att jag älskar hårdrock däremot, det är utom tvivel belagt. Emellertid... Jag köpte i trots deras skiva "Blood mountain" (och Trivium's "The crusade"). Skulle jag påstå att jag fann skivan underbar omedelbart så ljuger jag. Det tog faktiskt ett antal lyssningar innan jag knäckte deras, vad jag ansåg, kantiga och komplicerade ljudbild. Men vilken knäckning det var! Fantastiskt!

När de nu släppte sin nya platta "Crack the skye" var förväntningarna höga. Kanske väl höga. Faran med att vara för bra är att till och med skitbra blir dåligt när uppföljaren kommer. Besvikelse och negativa omdömen. Nu hyste jag inga sådana tankar i och för sig. Min tillit till grabbarna i bandet var allomfattande. En recension jag läste menade att de förfallit till poprock och därför svikit sina ideal, så att säga, medan Classic Rock hyllade skivan. För egen del måste jag säga att "Crack the skye" må vara en något mindre snårig, mer lättlyssnad platta än "Blood mountain". Därmed inte sagt att något av deras tyngd eller progg-tendenser avtagit i styrka, de finna alltjämt där.

Jag har inte lyssnat på skivan in absurdum men anser redan nu att Mastodon lyckats med konststycket att följa upp ett extremt hyllat album utan att det påverkat kvaliteten i någon mening. Att hammondorgeln smugit sig in i studion gör mig naturligt nog inte upprörd.

Rock'n'Roll is king*

Det slår mig delvis med häpnad hur stark och febrig min nyfikenhet ännu är vad gäller Black Sabbath. Det må så vara, vilket jag betonat mången en gång, att manskapet sedan länge rakat räkorna av smörgåstårtan och nu står ensamma med en stabbig och allt annat än upphetsande brödgrund. Oaktat detta, jag vill veta hur det nya materialet låter. Jag vill! Jag måste! Och se, nu i skrivande stund lyssnar jag mig igenom den första singeln: "Bible black".

Det ska poängteras att fullängdsalbumets spårlista bär vissa drag av fånighet. "Atom & Evil", som exempel, får vara hur bra som helst, som låt betraktad, men titeln känns krystad och i avsaknad av självdistans. Jag får flashbacks av det tidiga 1990-talet och låten "Window pain" jag skrev, komplett med den fantastiska textraden "I'm gonna eat you like sushi in the spring". Vad nu det ska betyda. Emellertid är låttitlarna bättre beskaffade än jag först hade trott.

"Bible Black" då... Låten är faktiskt inte så dum. Den bär viss likhet med (gruppen) Dio's 90-tal och plattan "Angry machines" men inte så att det avskräcker. Låten är tung och inleds med ett klassiskt intro på akustisk gitarr vilket ger en "Sign of the Southern Cross"-känsla och det motsäger jag mig inte alls. Borta är det djupfeta gitarrsoundet, den elektriska getingen tycks stundtals vara tillbaka. "Bible Black" är det bästa Sabbath gjort sedan "Tyr" och det är ta mig fan tjugo år sedan.

Det här är knappast det bästa jag hört, vare sig med Sabbath eller någon annan grupp, men förvånansvärt bra. Vitalt? Njae, inte direkt men inte heller impotent. Att spå skivans kvalitet i stort låter sig inte göras men om plattan följer "Bible Black"-stuket så är det mycket möjligt att de faktiskt kan råda bot på skadan "Dehumanizer" åsamkade...

...och så släpps "Paranoid" (och andra) i nya deluxe-utgåvor. Remastrad, den quadrophoniska mixen från 1974 samt out-takes och instumentala versioner av låtarna. Spännande? Ja, jo, visst. Men inte hälften så spännande som om man släppt en box med outgivet material och live-spelningar. Men icke. Faktum är att Sabbaths diskografi tycks vara helt i avsaknad av denna typ av godbitar, vilket slår mig med häpnad. Nog borde det finnas några låtar, undanstoppade kassetter och rullband? Iommi hävdar att det inte finns något överblivet från exempelvis "Mob rules"-sessionerna. "I praktiken inget", som han menar. Men vad betyder det? "I praktiken..." Finns det då en låt? Eller två? Trots att de instrumentala versionerna inte tidigare funnits tillgängliga så är det ju fortfarande "Iron Man", "Hand of Doom" och "War pigs".

Om jag är nyfiken på nya Sabbath-plattan så är det inget mot den frustrerande och maktlösa upphetsning jag känner inför utsikten att en dag få lyssna på låtar jag aldrig hört från gulderan 1970-1983. Det häver sig likt valar i mitt inre och är det så bara en låt skulle jag vara lyckligare än Djävulen i en tunna brinnande bensin.

*För övrigt ELO's sämsta låt någonsin.

Semantik

-I'm not lying, I'm merely makin' it up.

(Jason Johnson, 1978)

Stigfinnare

Ordstävet "Alla vägar bär till Rom" visade sig vara en sanning med modifikation då jag djupt inne i Kolmårdens skogar längs illa upptrampad stig snubblade över denna skylt, vilken gravt motsäger det den tidigare nämnda sentensen gör för gällande.

Sju sorters kakor och en liten bulle

Det finns TV-stunder som lyckats med konststycket att bränna ett evigt intryck i själen. I många fall har programmets namn fallit bort och enbart lämnat kvar en visuell remnant, ett fragment av visuellt arkeologisk natur. Jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till förlorade civilisationer och spåren efter deras kultur.

En av de tidigaste minnesbilderna jag har går tillbaka till senare hälften av 1970-talet. En herre i stor pälsmössa står i ett ljust vinterlandskap med en röd lada i bakgrunden, och han berättar något på finska. Det enda jag kan återge av denna drapa är hans emfatiska leverans av "...yxi, kaxi" som att han uppskattar ett antal. Varför detta dröjt sig kvar kan jag inte svara på. Men det har gjort det, dröjt sig kvar.

I början av 1980-talet, eller i vart fall dess första hälft, visade SVT en serie korta mysterieavsnitt i någon serie vars namn förfallit till glömskans dunkla gränder. Inledningen bestod av spelkort som roterade och en gyllene pistol, om minnet talar sanning. (Om någon minns namnet på den här serien, tala för fan gärna om det för mig.) Jag vet att jag mer av slump än något annat såg dessa avsnitt med stor behållning och fascination trots att jag idag bara minns en episod med klarhet.

En excentrisk herre gör gällande att han ätit allt. Hur han överlevt giftiga grodor och växter övergår mitt förstånd men jag antar att hans gastronomiska kodex innehåller en passus rörande detta, att han inte behöver känna sig nödd att äta något som kan inverka menligt på kropp och/eller själ. Under en middag låter han bjuda sina gäster på helstekt människolår, komplett med fot och vad. Av allt att döma styrs värden av en helt egen vilja och anser helt uppenbart inte att hans val i livet behöver styras av takt och ton eller ens begränsas av sådana ting som generellt anses vara tabun inom den mänskliga medvetenhetens kontext. Emedan gästernas avsmak är tydlig låter sig dock värden väl smaka. Det är nu han låter avslöja att han bara har en sak kvar att spisa i livet och han ska äta det, ett spöke. Jag kan i och för sig tänka mig att det finns en mängd andra saker han inte ätit men okej, kör för ett spöke då. Genom att tillägna sig kunskap om hur man fångar ett spöke beger han sig till vad jag minns som en kyrka där han stöter på vaktmästaren, en skäggig snubbe av ansenlig ålder. Det visar sig att karl'n är ett spöke och han låter sig, mot sin vilja gissningsvis, fångas i den excentriske herrens fälla. I nästa scen hoppar några halvt genomskinliga, grå korvar omkring i ett stekjärn. Han äter upp dessa, förlorar förståndet och får åka vit buss till sanatoriet.

Det är lättare att här förstå mekaniken bakom TV-upplevelsens remnant än i exemplet med den finske herren. Jag måste ha blivit illa berörd av den glupske mannens uppenbara brist på omtanke om sig själv. Allt tyder på, till och med i ett helt teoretiskt resonemang utan empiriska bevis som grund för antagandet, att inmundigandet av ett spöke, en i detta fall tänkande entitet, inte kan sluta väl. Den glupskes behov av att förstärka sig själv i andras ögon genom ett självdestruktivt beteende är sorgligt och jag drar mig ännu med fasa till minnes historier om GG Allin och hur han under en konsert med vilje slog ut sina framtänder med mikrofonen. För mig är denna typ av beteende sorgligt och motbjudande, så ock ätandet av ett spöke vilket får anses dumdristigt. För egen del avstår jag helst.

Walking corpses are not real

Jag har länge ansett att del 8 i serien om Jason, mördaren, är den sämsta av alla Fredagen 13:e-filmer. Faktum är att jag stängde av filmen efter halva speltiden eftersom jag då ansåg mig ha fått nog av trams och Jasons kutande i New Yorks gränder. Men alla förtjänar en andra chans, så också Jasons åttonde försök att bringa ordning i det kaos som regerar hans värld. Till min stora förvåning visade det sig igår kväll att filmen vida översteg mina lågt satta förväntningar. Låt vara att rullen faktiskt är riktigt bra men det intressanta i mina ögon är Jasons uppenbara intellekt.

Dracula och Freddy i Elm Street har alltid varit måttstockar för hur obehaglig en tänkande marodör kan vara. Jason och varulven är förvisso obehagliga på sitt vis men inte såsom en tänkande som kan planera och uppskatta situationen på ett överskådligt vis. I tidigare filmer har Jason förvisso använt sig av diverse metoder för att krama livet ur tonåringar och dödgrävare men i del åtta är han i sitt esse, ett slags intellektuellt klimax. Han är uppenbart bekant med hur en harpun fungerar, han placerar liken i diverse positioner och han uppvisar en kreativitet inom sitt gebit sällan skådat. Och det är nog bra så men den mest häpnadsväckande sekvensen är när Jason jagar sina offer längs Times Square (måste det vara) och sparkar sönder en bergsprängare tillhörande ett stereotypt 80-talsgäng. Beväpnade med kedjor och 1980-talets fränaste attribut Butterfly-kniven tar de sig ton emot Jason och hotar honom med en duktig stjärtaga. Jason vänder sig då om och lättar på masken för att visa sitt vanställda ansikte. Gänget ber då naturligtvis om ursäkt för sitt tilltag och Jason beger sig därifrån utan att tillfoga dem någon skada. Slutsats: att lyfta på masken var ett mycket medvetet val av Jason för att undkomma en utdragen kamp och på så vis spara dyrbar tid. Alltså är Jason kapabel att genomföra i vart fall enklare uträkningar baserade på den givna situationens natur. Tvärtemot den gängse uppfattningen är Jason icke helt hjärndöd, inte bara ett marridet djur, utan också förmögen till viss planering. Jag anser honom vara intellektuellt underlägsen Dracula och Freddy men inte alls så lågbegåvad som jag tidigare påstått.

En annan sak som min fru påpekade, hur trött ska inte Jason vara på att ständigt stöta på kopulerande ungdom? Stugorna och omgivningarna är ständigt fulla av tutte och snopp i hetsig aktivitet och med tanke på Jasons ensamhet så kan man dra slutsatsen att han drivs inte bara av hämndbegär riktat mot lägerpersonalen utan också av en djup bitterhet över vad livets tärningar givit för resultat. Säga vad man vill om karl'n men inte fan tänkte sig Jason ett liv i ensamhet, smuts och djupaste misär?