Att vara glad för det lilla

Jag älskar skräckfilm. Det finns inte mycket mänsklig aktivitet, näst musikalisk givetvis, som fyller mig med sådan entusiasm och förtjusning. Jag finner det dock svårare och svårare att hitta riktigt bra dylik. Allt som oftast stöter jag på det gamla vanliga tramset. Jag ska inte här gå in på de uttjatade klagovisorna om kåta tonåringar och korkade solo-utflykter i skog och mark vid minsta ljud, ack nej. Det där har åtminstone jag hört till leda, trots att jag givetvis stämmer in i denna generalisering som ändå alltför ofta är fallet. Istället vill jag koncentrera mig på det beklagliga faktum att skräckfilm i de flesta fall, och nu talar vi om kanske 8 av 10 filmer, börjar så fantastiskt bra. Långsamt vrids historien igång och öppnar för ett bultande hjärta, vetgirigt och upphetsat. Så kommer den kritiska punkten när 2/3 av filmen passerat och allt övergår i ett intet. Manusförfattaren/ -författarnas kreativitet upphör och det hela avslutas med explosioner och gapskrik, så ofta sett och följt av suckanden.

Jag håller inte för givet att jag, lilla människa, skulle klara av det bättre. På något vis tror jag snarare att det är hyfsat enkelt att bygga upp filmen med stämningar och aningar, det är betydligt svårare att avsluta filmen på samma fot. Det tycks som att falla på knä och med böjt huvud erkänna sina tillkortakommanden är mer i linje med vad som sker vid ett givet stadium i skapelseprocessen. För hur avslutar man egentligen en skräckfilm, utan att förfalla till ovan nämnda explosioner? I en actionfilm kan man ju alltid dra till med en eldstrid, i en romantisk film så får de älskande varandra efter putslustiga förvecklingar och i ett historiskt drama stirrar hjälten ut över slagfältet med klok men bedrövad min. Men i en skräckfilm?

När det gäller action, komedi eller drama handlar det i regel om mänskliga företeelser av begriplig karaktär. En skurk rånar en bank eller så. I skräck handlar det alltid om övernaturliga skeenden som ingen vettig människa bör ha kunskap om. Att bjuda en snygg tjej på en drink, det går väl an, men hur bemöter du en demon som vill sluka dig och hela Jorden? Det är givetvis omöjligt att föra en dialog med denne Mörkrets furste, för vad har du att erbjuda? I den romantiska komedin vinner det ärliga hjärtat över den vansinnigt snygge men ack så kalle kavaljeren och lyckan blir total. En demon ger, troligen och högst troligt, fan i både dig och din personlighet. Jag ska dra ett exempel, så låt mig berätta.

I The nun blir allt så fel. Ett gäng ungdomar, vad annars, tvingas möta en odöd i form av en gammal nunna som hemsöker dem eller den ena, jag minns just inte. Att göra det, bekämpa ett spöke, är knappast något som sker naturligt. En utbildning inom det fältet går inte hand i hand med läs- och skrivundervisningen i småskolan och står heller inte på schemat i högre årskurser. Trots detta faller sig allt så naturligt för dessa ungdomar. Efter allehanda upptåg inser de att de måste bekämpa nunnan under vatten(!). Hur det blir så plågsamt uppenbart framkommer inte. Det hela avslutas mycket tråkigt, utan spänning.

De bästa skräckfilmerna består i karaktärernas uppenbara brist på såväl teoretisk förankring som egentlig erfarenhet alternativt det omvända där teori och praktik sedan tidigare gått hand i hand. Exorcisten är ett givet exempel på detta. Visst, Merrin har upplevt fenomenet förut men agerar ändå inte på ett överdrivet sätt, orädd och kåt. Istället uppvisar han ett stort mått av rädsla och osäkerhet inför sin uppgift, vilket ter sig självklart. Medhjälparen Damien är novis och förståeligt bekymrad och hyser också han en högst förståelig rädsla. Samma grundregel gäller en film som Hajen, om man nu vill kalla det skräck. Jag vill det helst inte men okej, i detta fall får den gälla för det. Brody besitter intet av vare sig teori eller praktik medan skepparen Quint står för det senare och Hooper för det förra. Oaktat detta så blir kampen mot Hajen inte en testosteronstinn uppvisning. Den ende som tycks någorlunda stark och stabil i situationen är Quint men så har han också jagat hajar i tusen år. Vad jag eftersöker är alltså normalitet. Jag vill att karaktärerna i skräckfilm agerar så mänskligt som möjligt, drivna av skräck och (o)kunskap. Slumpen, till viss del, och intellektet ska vara helt avgörande för filmens utgång, inte plötsligt uppkomna strategier baserade på fullt täckande teorier sprungna ur intet. I vissa fall är det, som tidigare påpekats, klart att en teoretisk utgångspunkt är fullt möjlig att köpa, givet att denna utgångspunkt grundar sig i tidigare tillägnad kunskap. I Hammer Horrors filmatisering av Dennis Wheatleys novell The Devil rides out spelar Christopher Lee en beläst herre med god kunskap om det ockulta. I detta fall köper jag alltihop. Jag köper också Quints och Hoopers kunskap. Jag köper däremot inte en handfull tonåringars (förlåt, jag kunde visst inte låta bli) plötsliga insikter som helt saknar teoretisk och praktisk grund.

Men finns det då inga bra skräckfilmer längre? En kamrat sa en gång: Kanske har man sett all bra skräck? Jag vill inte tro det, jag vill inte det. Faktum är att det verkar som om vissa tecken på genialitet blixtrar till mitt i detta träsk av (förlåt mig) kåta tonåringar och explosioner. The ring var ett bra exempel när den kom, Sjätte sinnet likaså. Blair witch project var ett lysande exempel. Varför den filmen får så sjukt mycket dålig kritik begriper jag inte. För två år sedan, 2007, kom den spanska filmen Rec. som för all del inte var perfekt i alla avseenden men vars början och slut var av enastående god kvalitet vad skräck anbelangar. The haunting in Connecticut och Drag me to Hell är två helt samtida skapelser som likaledes fungerar mycket bra med stämningar och aningar, detta utan att vara perfekt film. Den senare innehåller dessutom alltför mycket humor för min smak, skräck är inget att skämta om. Den förras förtjönster vilar mycket på tesen ju mindre man ser i en skräckfilm, desto bättre är det. Det otäcka ligger inte i stora monster, utan i det du anar, det som lurar i mörkret.

Jag återkommer allt oftare till ett citat från samme, tidigare citerade vän: Man får vara glad för det lilla. Och ja, det är kanske så det är. Isåfall ser det bra ut inför framtiden och jag åser med spänd förväntan möjligheten att se Paranormal activity, detta års i mitt tycke mest spännande film. I vart fall på pappret.

Femhörning

Efter att ha konstaterat att Pentangles "sista" skiva, Solomon's seal (1972), hör till deras allra bästa, tätt i hälarna på Basket of light (1969), ger jag mig nu i kast med sagans början. Av någon obegriplig anledning har jag köpt skivorna i oordning och gav mig i kast med den sensationellt vackra boxen redan efter två inköpta skivor. Det kan bero på att deras första självbetitlade alster (1968) lutar mer åt traditionell brittisk folk än de senare skivornas smältdegel av blues, rock och progressiv folk. Det är inget fel i det, definitivt inte. Jag älskar brittisk folk i de flesta former, må så vara att min kunskap begränsar sig till sent 60- och tidigt 70-tal. Beställningen är nu lagd, för ynka 10 minuter sedan och jag avslutar med tårade ögon detta inlägg lyssnande till ett av de vackraste stycken jag hört, Will O'Winsbury från Solomon's seal.

Jag älskade hästar som ung

Det finns ett antal skivor som omges av en viss mystik. En av dem har länge varit den engelska gruppen Horse och deras enda skiva (1971). Informationen om dem är knapphändig och begränsas egentligen bara till att de uppstod ur resterna av Saturnalia, bandet som är mest känt för att deras debutplatta var världens första bild-LP (1969 alt. 1973 beroende på vad du själv vill tro). Båda banden kom att skriva låtar med ett visst ockult innehåll, en företeelse som verkar ha varit hyfsat förekommande i början av 1970-talet. Emellertid är det i detta fall obskyriteten som i sig, oavsett vad jag tidigare hävdat, som lockade mig. Många andra obskyra grupper brukar allt som oftast kunna ståta med en omfattande historia, i Horses fall icke så. Obskyriteten, det ockulta inslaget och det nationella ursprunget lockade mig och har så gjort i många, många år. Och omslaget med den elaksinnade hästen, det är suggestivt och fascinerande i all sin enkelhet. Varför jag inte köpt den tidigare kan jag inte riktigt svara på. Kanske är det bara så enkelt att andra skivor lockat mer.

Häromdagen landade den dock i brevlådan, Horses enda platta. Det ska sägas att jag knappast hyste någon överdriven förväntan på musiken och första lyssningen gav mig inte direkt någon gåshud. Fast den växte. Konstant. Musiken är någon form av hårdprogg som drar åt hårdrock av det tidigare slaget, vilket jag givetvis älskar. Några likheter med Black Sabbath tänker jag inte hävda, trots att musiken Horse bältar ur sig stundtals är riktigt tung. Låtarna är var för sig väldigt njutbara, förutom den besvärliga Heat of the summer med sitt valstempo och Freedom rider. I övrigt är det riktigt bra och varierande bitar. Favoriterna torde dock vara The sacrifice, See the people creeping round och And I have loved you men det är i The journey som de verkligen sträcker ut sig med hammondorgel och tvärflöjt, sådär lagom i bakgrunden. Det är en fantastisk låt som bara den gör skivan värd sina 159 kronor. Well done.

One(-din) for the road

Egentligen är min håg för sjön och livet därpå, i synnerhet under det glada 1700-talet, vansinnigt fabulerad och skild från verklighetens realiteter. Jag tror inte någon anser mig vara av sådant virke att det hårda livet till havs inte skulle ta livet av mig. Och tar inte stormar och skörbjugg mitt liv så gör väl kölhalningen det. Oaktat detta känner jag en sann och pulserande längtan efter detta liv, låt vara att jag hellre ser mig själv som officer än undernärd dysenteriker krampaktigt klängande sig fast vid liv och lem i någon masttopp. Det som en gång triggade igång denna fascination var serien Onedin-linjen. Som barn satt jag klistrad vid TV-apparaten, slukande Onedins bedrifter. När jag nu köpte säsong 1 så slukade jag återigen samtliga 12 timmar under några hetsiga dagar. Det må så vara att serien i sig inte riktigt tycks hålla den kvalitet jag en gång tillskrev den men låt mig försäkra, den är mycket njutbar och är i stil med Hem till byn bäst när inget händer. För så är det, inte mycket av vikt händer. Onedin köper bomull. Onedin har inga pengar. Onedin gifter sig. Onedin lurar sin bror. Mitt i all denna BBC-tristess, som är mediet televisionens främsta uttolkare, är det stor dramatik. Det viktigaste inslaget i serien, anser jag, är att Onedin ingalunda är moraliskt högre stående än någon annan, mer välbeställd redare. Istället är han en kylig affärsman av stora mått som hellre ser åt annat håll när etik och moral kommer i kläm. I en episod beslutar han sig för att tjäna grova pengar genom att skeppa och sälja vapen till Sydstaterna, ett land i krig och byggt på slaveriet som ekonomiskt system. Onedins fru Anne har givetvis, som alltid, betänkligheter kring detta och låter omtala dessa, som det eviga samvete hon är. Nu säger jag inte att det var rätt av Onedin men det är skönt med mindre helgonlika karaktärer, även de som traditionellt ska ses som förkämpar för det goda och rätta.

Out in the cold

Det sägs att tiden läker alla sår och det är ju riktigt förstås. I de flesta fall. Vissa saker lär man sig att leva med, liksom ärr inom- eller utombords. Andra sår läker och ersätts av något helt annat, omvärdering och uppskattning. Jag ska inte tala om inre kriser av stor magnitud, inga dödsfall och inte förluster av lemmar. Istället ska jag koncentrera mig på de sår och den besvikelse vissa skivor är förmögna att orsaka.

Under min tid som musikintresserad har jag stött på en mängd undermåliga plattor. I vissa fall står jag själv som ansvarig, som när jag i ungdomlig iver valde att INTE köpa någon av Ten Years Afters mer klassiska skivor utan skaffade mig 1989 års About time. Besvikelse? Absolut! Skivan var ju inget av det jag läst om, uttryckta superlativ om historisk betydelse och musikalisk kvalitet. I ett annat fall Candlemass skiva Chapter VI. I det fallet var det inget överilat och dumt köp. Vid dess release 1995 var Candlemass ett favoritband utan dess like. Jag slukade deras tidigare plattor och avgudade Tales of creation (1989). Jag utropade till och med den sistnämnda till Världens bästa platta vid något tillfälle. Chapter VI var ingen storslagen affär. Den nya sångaren (Thomas Wikström) gjorde mig besviken, musiken gjorde mig modlös. Messiah Marcolins dramatiska röst skulle det vara, inget annat.

Enär exemplen ovan och de känslomässiga skador som jag ådrog mig då har läkt och ersatts med ett visst mått av likgiltighet, sånär som på att jag fortfarande kan uppskatta Candlemass tidigare skapelser, så är det en skiva som bara för ett par dagar sedan förvandlats från ett besvärande sår till ett ärr delvis i förvandling. 1986 släppte Judas Priest skivan Turbo, en syntifierad och pop-anstruken affär som fick mig och många andra att sätta i halsen. Nu hörde jag den inte 1986 utan cirka 10 år senare då jag fick den på vinyl av min käre svåger. Då liksom nu älskade jag Judas Priest, i synnerhet Painkiller (1990) som fortfarande står som deras bästa men också det årets hårdaste släpp. Så lägger jag Turbo på vinylspelaren och mitt hjärta skrumpnar, brister och faller isär. Ett plastigt, kallt syntinferno når mina öron. Vik hädan, Satan! Skivan spelades aldrig mer.

Nu, 13 år senare, samtalade jag med en god vän om skivan. Han menade att den inte alls är så dålig som ryktet vill säga. Sent igår kväll messade han dessutom att skivan hörde till gruppens topp 5. Nu var han säkerligen berusad vid tillfället och då kan känslor flyga åt alla håll men visst, det är kanske så. Jag tog fram plattan, min nyfikenhet var väckt. Och med tanke på min nyfunna kärlek till syntmusik kanske jag skulle kunna åtminstone acceptera skivan och klamra mig fast vid något litet, någonting som kan kallas bra. Ge mig hyfsat, vid Gud! Döm om min förvåning, Turbo är, ska jag säga, ojämn men när den är bra är den förträfflig. Syntarna stör mig inte alls, så det är inte de inslagen som längre avgör skivans storhet eller brist därpå. De låtar som är undermåliga är just det: dåliga. Men de som är bra är fantastiska och det är i synnerhet fyra låtar som är just det: Out in the cold, Turbo lover, Private property och Reckless. Den sistnämnda är den som mest kan anses tillhöra det klassiska Priest-soundet medan de övriga är riktigt bra exempel på popanstruken hårdrock. Kanske att Out in the cold är den bästa ändå, denna tunga powerballad. (Förövrigt är ju det en jävla benämning.) Att det är just den låten som mest tilltalar mig är lite komiskt eftersom skivan verkligen var det under så många år, Out in the cold.

Mina ärr har läkt. Rob Halford, ni är förlåtna. Ert snedsteg har visat sig vara korrekt. Skivan hamnar inte på min topp 5 men genom att omfamna det okända och förbjudna har ni vidgat mina vyer och för det tackar jag er.

Jukebox

De senaste två veckorna har jag köpt upp mig på ett antal skivor av mycket varierande innehåll och kvalitet. Jag vill tala lite om dem och hur mitt hjärta talar.

Mickey Curtis - Mimi

I början av 1970-talet fanns ett japanskt band som hette Samurai. De släppte två plattor, en självbetitlad och Kappa. Musiken var hårdprogg och mycket trevlig, i synnerhet Kappa. Sångaren Mickey Curtis släppte 1972 en soloplatta på Vertigo, detta anrika bolag med Black Sabbath, Budgie och Gravy Train i sitt stall. Solobedriften är en ojämn affär. Det första spåret, kan inte uttyda dess japanska alfabet, är det i särklass bästa med sitt stråkarrangemang och Curtis sköna japanska sång, men också spår 5 med en spinnande katt och trivsam triangel är fantastiskt avslappnande. I övrigt är det lite kaka på kaka med alltför mycket ballader. Mycket lite av Samurais hårdprogg återfinns, om något.

Itsuro Shimoda - Gin no sakana

Ännu en japansk platta fann sin väg ner i min brevlåda och denna gång är det en starkt orkestrerad affär som inleds sjukt starkt. Återigen är jag oförmögen att tyda det japanska alfabetet så jag fortsätter att benämna låtarna efter spårnummer. Efter spår 1 går det tyvärr utför raskt med ett par usla rock'n'roll-bidrag som inte gör någon, allra minst mig, glad. Plattan är ganska beige och inte mycket sticker ut. Den här blev de senaste två veckornas största besvikelse, alla kategorier.

I Raminghi - Il lungo cammino dei Raminghi

I Raminghi är ett klassiskt exempel på hur det obskyra har en tendens att haussas upp utan att leverera. Det finns vansinnigt mycket som återutgives under begreppet obskyr progg och långt ifrån allt är dåligt men det finns gott om fällor och sank mark. Skivan är inte dålig i bemärkelsen usel, inte alls. Den är tvärtom ganska trevlig om än lite anonym och inte särskilt anmärkningsvärd på något vis. Till dess förtjänster bör räknas den trevliga hammondorgeln och sångarens uppenbara känslostormar. Jag vet inte vad de sjunger om eftersom det är på italienska men uppenbarligen blir karl'n berörd. Musiken är någon form av hårdprogg med gitarren ganska långt fram i ljudbilden. Donna hai ragione och Cose superate är schyssta låtar verkligen men det här är ingen skiva som går varm i vare sig stereo eller iPod. Sorry. Jo! Ett enormt plus till italienska bolaget Vinyl Magic som givit ut också denna. Återutgåvorna därifrån är värda varenda krona. Vackert återskapade i mini-lp-format. (Osannas L'uomo med sitt trippelutvik är magnifik!)

Isaiah - Isaiah

"A band in the ghostland och prog, brassrock and jazzrock". Nej, jag kan inte motstå en sådan beskrivning. Det är omöjligt. Trots att bandet härstammar från Österrike och 70-talets mitt så är det väldigt brittiskt och nästan urtida vad gäller soundet. Proggen vid denna tid lät inte så här, den var alltmer virtuos och fjärran från allt det jag älskar med den tidiga varianten, den som låg närmare folk och hårdare rock. Isaiah har mer gemensamt med Gnidrolog och Greatest show on Earth än låt säga 1975 års Genesis eller Yes. För mig är det fantastiskt och skivan gör mig sannerligen inte besviken. Det starka inslaget av blås gör mig överlycklig och värmer mig in i själen. Jag vill hävda att det är en nästan solid platta, dess fem spår är alla av utsökt kvalitet, men det är framförallt de två första spåren, i synnerhet det andra, Jericho och Summer farewell. Den österrikiska orkestern är till skillnad från I Raminghi ett strålande exempel på utmärkt och obskyr progg.

Denny Gerrard - Sinister morning

Återigen en obskyr och bortglömd pärla från 1970. Rent musikaliskt skulle Gerrard kunna liknas vid Bob Dylan, om än inte fullt så nasal. Det handlar alltså om en singer-songwriter, från Sydafrika faktiskt. Jag köpte den lite på spekulation, som så ofta, eftersom kompbandet utgörs av High Tide, det band som är ansvarig för 1969 års tyngsta platta. Sinister morning är en väldigt njutbar samling med fokus på folk men inleds med en svängigt, elektrifierat stycke i Native sun, komplett med en otrolig text. Skivan avslutas med Atmosphere, ett stycke väldigt väl benämnt då det faktiskt är otroligt atmosfäriskt och suggestivt. Mycket bra skiva!

Bill Fay - Time of the last persecution

"The missing link between Nick Drake, Ray Davies and Bob Dylan". Hmm... Nåja, kanske det men Fay, hyfsat okänd skulle jag tro, har något visst och det är mer eget än kopierat, trots att likheter finns med andra artister. Framförallt skulle jag beskriva honom och hans röst i synnerhet som en variant av Leonard Cohen , om än något mindre släpig och seg. Ibland hör jag också Kris Kristofferson. Skivan utgörs av kompetent och trevlig folkrock. Lite blues-licks och blås ger soundet fyllighet och tidsanda, något jag uppskattar mycket. Kanske är hans sång på gränsen ibland vad gäller tonsäkerhet men det han förlorar på gungorna tar han igen på karusellen, som det heter. Om hans röst saknar omfång innehåller det känsla och det är alltid bättre. Time of the last persecution är en ypperlig samling låtar som tyvärr hamnat vid sidan av andra större artister. Bill Fay är bättre än Nick Drake och ligger närmare mitt kynne än Dylan.

Earth & Fire - Earth & Fire

Det holländska bandet Earth & Fire's debut är en härlig blandning av progg och hårdrock. Omslaget, ritat av Yes hovleverantör Roger Dean, är magnifikt och musiken likaså. Den har jämförts med Sandrose enda skiva, en mellotron-tung affär, och visst, det kan jag kanske hålla med om fast Earth & Fire är hårdare. Gitarren är rivande och grov, som om den är omsluten av elektricitet, i vart fall i de hårdare styckena. Jag har länge blängt på skivan men nu blev det av och den gör mig inte besviken. Love quivers är den stora hitten för mig. Orgel och fräsig elgitarr har aldrig gjort mig ledsen.

OMD - Architecture and morality

En god vän tog mig i handen och ledde mig ut på ängder av annan grönska. Med öländskt lugn visade han med hela handen riktningen, mot OMD och deras tredje skiva. Alltså, det är oterhört vacker musik. Låten Sealand är som att sköljas fram på en våg av lugn och jag älskar den. Vilken jävla låt! Och för tre år sedan avskrev jag allt vad synt-musik hette. Förkastade det i fördomsfullt majestät som känslokall och osvängig sörja. Jag har tänkt om, blivit frälst och välkomnar nu den här musiken. Så fantastisk musik.

OMD - Orchestral manoeuvres in the dark

Jag passade på att beställa deras första också och trots att den är bra så grep den mig inte alls på samma sätt som Architecture and morality. Det är delvis ett annat band, en oslipad pärla. Bra men inte lika direkt. Kanske kommer den växa med tiden.

Buggles - Age of plastic

Jag älskar Drama, Yes skiva från 1980 med Buggles-medlemmarna Trevor Horn och Geoffrey Downes. Jag förstod inte då vilken inverkan grabbarna hade på Yes. För mig var Buggles ENBART Video killed the radiostar. Om jag hade fel? O ja. Age of plastic är en helgjuten platta där hitten är den sämsta och de övriga låtarna lyser intensivt. Vartenda spår är av otvivelaktig kvalitet och det är svårt att ta ut favoriterna. Kanske att titelspåret och Astroboy (watching the proles on parade) ändå tar priset men komkurrensen är stenhård. Otroligt och extremt överraskande bra skiva.

Pentangle - Solomon's seal

Sista bidraget blir favoriterna Pentangle och deras sista skiva från 1972. Trots att den är inspelad under svåra förhållanden, bandet höll på att splittras, så är kvaliteten lika lysande och otvivelaktig som vanligt. Det jag gillar mest med Pentangle är deras skitiga och rockiga inställning och tolkning av (framförallt) brittisk folkmusik. Virtuoser till trots är deras sound vansinnigt respektlöst och smutsigt men alltid sinnessjukt vackert. Mina superlativ kan regna i timtal över medlemmarnas rspektive genialitet men jag tror min poäng gått fram ändå. Skivan tillhör den minst kända i repertoiren, skulle jag tro. Den har varit utgången i många år men tycks nu äntligen ha funnit sin väg och återutgivits på CD. Låtvalen är såväl traditionella som egenkomponerade och det är inte sällan de lyckas bäst med sina egna låtar. Det är omöjligt för mig att ta ut någon/ enstaka låtar utan nöjer mig med att konstatera att skivan är ett mästerligt stycke brittisk folk. Elegant, vackert och svängigt. Ride on!

Rule Brittannia

Jag är anglofil, det ska inte förnekas. Med stolthet skulle jag ikläda mig Pete Townshends vita kavaj med Union Jack som ryggmotiv, om jag kom i den vill säga. Det finns något alldeles särskilt och säreget i det brittiska lynnet, förutsatt att det finns något sådant, något rebelliskt och motvalls. Jag tänker inte bara på att de kör på vänster sida av vägen eller dränker sin friterade fisk i maltvinäger utan främst på deras sätt att närma och till yttermera visso tillägna sig rock- och popmusiken. Nu är detta påstående inte på något vis omvälvande för någon som läst och intresserat sig för popmusikens utveckling från då till nu. Den svenska varianten i form av Tages, Hep Stars etc är i många stycken en efterapning eller försök till kopiering av ett amerikanskt sound som inte sällan misslyckas. I egentlig mening är det väl i mitt tycke bara tages och Slam Creepers som lyckas skapa någon form av egensinnig och trovärdig variant. Men visst, jag kan ha fel. Emellertid uppskattar jag försöken. Någonstans hoppas jag också det. När det gäller engelska öarna så är det ofrånkomligt att tala om The Kinks. Detta band, mer än andra, tycks ge fullkomligt hämningslöst utlopp för sitt brittiska ursprung. Jag lyssnade imorse på den utmärkta Some mother's son som på ett alldeles underbart vis kapslar in det jag talar om. Ray Davies berättelse om skyttegravarnas helvete under Första världskriget är enastående och rör mig alltid till tårar. Och det är häri Davies geni ligger. Stundtals är det som om hans kreativa ådra bubblar över och musik skapas som (nästan) övertrumfar allt. The Who, Small Faces och till och med Beatles bidrar alla med sitt brittiska ursprung men det är i Kinks jag får en sann överdos, i positiv bemärkelse, av det engelska jag så helhjärtat omfamnar. När andra siktar mot Amerika sluter sig Kinks under 1960-talets andra hälft och går mot en introvert och nationell riktning. Det är synd bara att det genialiska, detta uttjatade ord, så ofta överskuggas av trivialiteter och strunt. Å andra sidan är det få band som kan uppvisa en jämn begåvning över så lång tid och till och med favoritband/-artister som Black Sabbath, King Crimson och John Martyn går stundtals på grund och det är dem väl unnat.