Icke ense

- Det står klart att raketforskningen på 1950-talet var ett uttryck för ett sunt motstånd mot kvinnorörelsens framfart och att raketen sålunda blev en symbol, också formmässigt i sin högst genitala utformning, för manlighetens överlägsna intellekt. Jag tycker det blev mycket lyckat.

// Dr. Hermann Jung (1962)

- I say: bollocks.

// Morag Stawking, författare (1965)

Rapport från dessa fjärran ängder.

Så såg jag då Paranormal activity, den film jag mest av alla sett fram emot men också fruktat. Dock inte på något när på grund av sägnen som sa att Steven Spielberg blev tvungen att avlägsna sig ur salongen, det tramset köper jag inte. Jag ler gillande åt det men köper det inte.

Men bortsett från det så har snacket gått om den och faran med det är ju att förväntningarna höjs och landar på absurda nivåer. Eller kan göra. I Fallet Paranormal activity var allt sant. Filmen är sjukt obehaglig och innehåller precis de ingredienser en bra skräckrulle ska, stämningar. Här är det inte fokus på slash, nakenhet och idioti ackompanjerat av ett häftigt flåsande soundtrack. Tvärtom.

Jag vill inte säga att jag är lättskrämd, jag har sett för mycket skräck för det, men jag skrämdes av Paranormal activity. Vid sängdags fick jag uppbåda all min styrka för att tränga ut minnesbilderna och fylla mitt inre med mjuka, fluffiga tankar. Det lyckades sådär. Att jag valde Magmas, för övrigt utsökta, live-platta (1975) underlättade knappast. Magma må vara underbara men knappast lugnande.

Trägen vinner... Den som väntar... etc. Ja ja, ni fick vatten på er kvarn. Ni de klentrogna, och jag var en av dem, som inte kunde se en film av denna kvalitet komma som en dimmig prick i horisonten, DÄR FICK NI!

Clean up your own backyard

Jag fascineras av Dracula, det har jag aldrig försökt dölja, och mången gång har mina ögon flackat över TV-skärmen i försök att insupa så mycket som möjligt av grevens karaktär och tankar. Häromkvällen såg jag om en gammal klassiker, Hammer Horrors Taste the blood of Dracula (1970).

Filmen är i sig inte så väldigt annorlunda från andra i serien. Dracula dör, väcks upp och sprider död omkring sig innan han själv förpassas till gravens kyla för gott. Eller i vart fall tills nästa film har premiär.

Det intressanta, som jag ser det, är alltså inte handlingen i sig. Den fortlöper enligt gamla principer. Istället är det ett uttalande i filmen som slår mig med häpnad.

Ett gäng äldre herrar, trötta och fallna åt trötta mäns jakt på spänning medelst rusdrycker och prostituerade, stöter en kväll på bordellen ihop med lord Courtley. Denne ädling har förskjutits av sin far efter att ha blivit påkommen med att utföra en svart mässa i familjekapellet. Det går givetvis inte för sig.

De äldre slår sig ihop med ynglingen som lovar dem spänning och tillfredsställelse bortom deras torftiga fantasier, förutsatt att de är villiga att sälja sina själar till Djävulen. Herrarna är så bortom allt förnuft att de går med på detta och följer Courtley till en liten butik. Innehavaren har i en scen i filmens början kommit över inte bara Draculas kappa och smycken utan också, och framförallt, en ansenlig mängd av dennes blod, om än i pulverform.

För 1000 guineas inköps blodet och affärsinnehavaren önskar dem lycka till och att Djävulen ska ta väl hand om dem. Han säger det dock inte utan att uppvisa ängslan och oro. Artefakterna är inte vilka som helst och det är i detta sammanhang repliken sägs. Ska man få kontakt med Djävulen behövs, enligt lord Courtleys utsaga, blod och vilket blod skulle passa bättre än Draculas? När allt kommer omkring är han ändå, enligt köpmannen, "the most evil man of all times".

Jag finner uttalandet, påståendet, remarkabelt och anmärkningsvärt. Det är allom bekant att Dracula anses vara ondskefull genom sin blodtörst och jakt på unga kvinnor, en livsstil som inte tycks särskilt ovanlig, oaktat tidsepok. Under denna tid, det sena 1800-talet, var imperialismen i full gång och européernas framfart i Afrika och annorstädes kantades av död och våld i en utsträckning som ter sig fantastisk i sin fasansfulla verklighet. Belgarnas framfart i Kongo är ett praktexempel på rasismens resultat, folkmord med teoretisk bakgrund. Det syns klart att rasismens "sanningar", de intellektuella "beläggen" för de lägre rasernas utdöende och Europas gudagivna plikt att påskynda detta utdöende som ett led i en vriden humanitär handling, ställer Draculas ondska i skuggan. Dessutom ska vi dra oss till minnes, som jag tidigare skrivit, att Dracula ingalunda far runt i trakterna och med med glädje suger livet ur jungfrur. Hans liv är kantat av tristess och obotlig sorg över sin oförmåga att interagera med andra på ett normalt vis. I den BBC-version av historien jag såg i somras framgår väldigt tydligt, också i Stokers roman, grevens längtan efter intellektuell stimulans och sällskap. Hans omsorg om Harker är uppriktig och sann, så också hans bildning.

Att i skenet av rasistiska folkmord (finns det några andra?) kalla Dracula den mest ondskefulla människa som levat är att bortse från sin egen samtids orättvisor men också forna tiders. Påståendet ter sig därför absurt och okunnigt.

Fungoid (Bergamott Hansson, 1933)

Det bor en svamp i mina ådror

och det hände vid flodens mynning

Stygg (Bergamott Hansson, 1951)

För alla gånger du klev på mitt bröst

för alla gånger du höjde din röst

För det svängrum du nekade,

dina fingrar som pekade

Jag har glömt dem nu

Allihop

.

Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man.

Filmen The wicker man (1973) har kallats mycket elakt, såsom världens sämsta film and all that jazz. Jag tänker begagna mig av min gudagivna rätt att inte hålla med. Faktum är att den definitivt tillhör en av mina favoritfilmer vad gäller brittisk 1960- och 1970-talsskräck. Det finns något visst i dessa rullar. Att jag älskar Hammer Horror och vill krypa in i boxen och leva där är ingen hemlighet, om än kanske inte allmänt känt. Inte så sällan funderar jag, under sömnlösa nätter, över vad det är i dessa filmer som tilltalar mig och något exakt svar har jag inte att delge. Förvisso är miljöerna superba, det är sällan (Lee's) Dracula som väsande pekar vilken riktning hans förslavade undersåtar ska ta som fyller mitt inre med extas. Emellertid är det inte enbart miljöerna utan också den naiva kärleken till mediet som filmskaparna visar som i än högre grad fångar min uppmärksamhet. Viljan och lusten att skapa film, ofta baserad på Det okända eller det ockulta är vacker, i någon mening. Filmerna är ofta pretentiösa men charmigt pretentiösa. Jag kan inte med bästa vilja hävda att Hammer's filmer är de absolut bästa filmer som gjorts, bara konstatera att de är det. Fast på andra plan. Nu är inte The wicker man en Hammer-produktion men den faller ändå under samma kategori av film.

Häromdagen fick jag hem det remastrade soundtracket till filmen och det är magnifikt! Första gången jag såg filmen satt jag trollbunden med hjärtat rusande av upphetsning över denna monumentalt brittiska folkmusik som låg likt en viskning över alltihop. Musik har en så fundamental inverkan på en films sevärdhet, vill jag påstå. Se exempelvis Across 110th Street, filmen med kanske den hårdaste filmmusiken (Bobby Womack's titellåt utgör högst troligt världens bästa funk-soul någonsin). Ibland kan filmmusik funka i stunden, medan filmen pågår men förlora sin mening när den spelas i vardagsrummet, på fest eller vid en romantisk tête-à-tête. Så är fallet med exempelvis soundtracket till Dirty Harry (1969). Det finns absolut ett par låtar som funkar utanför filmen men överlag är stämningsmusiken anpassad för spänning, inte rödvin och amour. Men musiken till The wicker man fungerar alldeles ypperligt som helhet att lyssna till, såsom nu på självaste julafton. Nja, jag skulle kanske inte spela den i sin helhet om mitt hjärtas dam befann sig här i detta nu, med undantag av några få. Willow's song är till exempel ett stycke av så underskön art att jag rent bokstavligt faller in i ett överjordiskt rus. Och detta utan kemisk stimulantia.

En rar bukett

Den skiva som gäckat mig mest, musikens Röda Nejlikan, är en samling med Mandrake Paddle Steamer. Intresset för skivan beror enbart på en låt, Strange walking man, en titel som roar mig mycket. Gäckandet har pågått i närmare tjugo år men jag tvivlar inte på att jag någon dag, helt oförhappandes kommer finna den på samma vis som Howard Carter fann Tutankhamun i Konungarnas dal. Men det är inte Mandrake Paddle Steamer det ska handla om utan en annan skiva som duckat var gång mina trevande fingrar sträckt ut sig för att grabba tag i ett hyfsat exemplar, Konvaljens självbetitlade opus från 1975.

Skivbolaget MNW gav 1972 ut samlingen Kåklåtar, en platta där fängelsekunder sjöng egenkomponerade låtar med kända proggmusiker som kompband. En av dem var Konvaljen (Lennart Johansson). Tre år senare fick han spela in en egen skiva. Det är en lång historia och ganska omständlig, historien om min jakt på denna platta, så jag tänker inte dra den. Istället konstaterar jag bara att väntan var inte förgäves.

Första genomlyssningen var något av en chock. Det lät inte riktigt som jag trodde. Den enda låt jag tidigare hört var Mobbaren, en obehaglig redogörelse för just mobbing och pennalism. Det är en märklig skapelse, med skevt dragspel och prat-sång men jag har alltid gillat den väldigt mycket. När jag nu lyssnat på hela skivan, nästan oavbrutet, i några dagar så måste jag säga att det är en genial platta, ett stycke genial proggrock. Det är en ilsken Konvaljen. Som jag skrev så var första genomlyssningen chockartad och det beror främst på att den första låten, Resocialiseringsblues, är en smäll i ansiktet. Konvaljens ilska är monumental och hans pratande, mycket sång är det inte tal om på skivan, kommer rakt ur en förbittrad själ som ser sig själv orättvist behandlad av livets croupier. Jazzrockandet och ilskan kommer dock till sin fulla rätt i den avslutande Tack för vården vakt. Det är en synnerligen aggressiv avslutning på en alldeles underbar skiva.

Att lyssna på Konvaljen är som att sätta örat mot det förgångna. Skivan är ett barn av sin tid på alla tänkbara sätt, alltifrån det politiska innehållet till jazzrocken i sig. Allt ryms i Konvaljens lyrik. Jordbruksdöden, ensamhet, knark, övergrepp och korrektionsanstalter. Det är en fascinerande resa han bjuder och jag är tacksam för att jag får åka med.