The blues had a baby and they called it Rock'n'roll. (Okej?)

Mitt hjärta slår för funken, hur sporadiskt det nu än är. Jag är inte stöpt i funk, jag andas det inte och jag lever inte i det. Däremot omfamnar jag den stundtals intensivt och djupt. Det är inte i första hand den klassiska funken, Sly Stone eller James Brown, utan jazz-funken såsom Miles Davis levererar den. Under den senaste veckan har jag givit mig hän och ihärdigt lyssnat på Davis Agharta (1975) som jag finner oändligt njutbar. Det är jazz-funk så obändig som ett hunnernas fälttåg, svepande och krossande. Jag är i ärlighetens namn inte särskilt förtjust i Kind of blue, som så många andra är. För mig är det bara jazz, hur konstigt det än må låta. För mig har jazzen alltid varit som bäst i symbios med andra stilar såsom rock eller funk. I mötet mellan dessa föds en fantastisk skapelse vars exakta beståndsdelar jag inte förmår analysera och kanske är det lika bra. Insikten kom med jazz-rockarna Blood, Sweat & Tears New city (1975) och jag som 13-åring fann ett nytt universum som gradvis förde mig mot Miles Davis In a silent way (1969), Tribute to Jack Johnson (1970) och Live-Evil (1971). Det som tilltalade mig, och fortfarande gör så, är att inspelningarna saknar jazzens men också den senare fusion-rörelsens finlir och banar väg för det råare soundet i rockmusiken. Resultatet är inte Chicagos ändå väna jazz-rock utan ett i det närmaste kaotiskt ljudlandskap, sammanhållet genom repetofunkens allomspännande nät. Och detta utan att förlora fokus och förirra sig ut i ett träsk av oljud, omöjlig att penetrera. Jag hyser en tacksamhet för Davis musikaliska exkursioner och visioner. De ger mig ett rum att vistas där den totala friheten råder, klädd i den hårdaste funk som den här världen förmått presentera och jag är så lycklig.

Shell shock

Jag har inga andra ord än superlativ att ta till. Orättfärdigt avfärdade i ren okunskap som någon form av trist neo-metal, slog Midlake's The courage of others (2010) ned som en bomb och förödde mina fördomar i ett enda väldefinierat slag. Mästerligt.

Delicate musicae

Termen progressiv rock har någonstans tappat bort sig i tidens virvel. Dess innebörd och sanna väsen, utspätt till förmån för en diarréaktig användning av begreppet i så gott som samtliga sammanhang. Det spelar ingen roll om det gäller popmusik eller black metal, termen dyker upp som ett virus på en porrsajt. Jag vill inte göra min tolkning av begreppet, som nuförtiden synes mig tämligen diffust, till det allenarådande. Det vore mig fjärran att patentera proggrocken, även om jag anser mig sitta inne med sanningen i någon mån. Och min tolkning av termen är lika delar pompa som musikalisk djärvhet, till skillnad från nu då alla försök att kliva ur en redan sprängd form behängs med att musiken är proggig. Jag har i tid och otid hävdat att King Crimsons debut är den mall i vilken all annan progg stöpts sedan dess, och det är ju sant förstås, men det finns andra likaledes djärva projekt.

En riktning inom proggen omfamnade mer än andra det klassiska elementet, såsom holländska Ekseption, med sina rockmusikaliska tolkningar av Ave Maria et al. Landsmännen Focus hade redan tre plattor under bältet när de 1974 släppte sitt magnum opus, den pompöst underbara Hamburger concerto. Då skivorna innan var hårdproggiga och metalliska till sin karaktär med klara tendenser till intressanta men också utdragna jam-sessioner, (värd att kolla upp är den 26 minuter långa och avgrundssvängande Anonymus II från plattan III), var Hamburger concerto en sammanhållen och precis affär är de klassiska elementen blandade sig alldeles utmärkt med rock- och proggrötterna. För egen del framstår skivan som en av proggens finaste mästerverk, en slags utpost i gränslandet för proggrockens vidare utveckling. Genomgående på skivan är mjukheten, det finns en varm och mjuk ton i dess botten som aldrig drunknar ens i de hårdaste partierna på skivan.

Det finns en tidlös charm i Hamburger concerto, en charm och en värdighet som saknas i exempelvis Yes samtida plattor Tales from the topograpohic oceans och Relayer, vilka framstår som tungfotade experiment. Summan av delarna i Focus tidiga plattor i allmänhet men Hamburger concerto i synnerhet gör att jag återvänder i perioder som sträcker sig över långa tider. När en skivas innehåll fortsätter att fylla dig med lycka varje gång, när nya detaljer berusar dig, då har man med storhet att göra. Jag kan utan tvekan säga att skivan är felfri i alla avseenden och det är en rar upplevelse. Från den inledande flörten med renässansen till de avslutande rocktonerna så är det magi, fullkomlig magi.

Den perfekta poplåten, vad konstituerar den? Jag har inget klart, ovedersägligt svar på den frågan. I grunden är det väl en fråga om subjektivitet. Emellertid har de senaste 48 timmarna givit mig svar på frågan, ett svar som tillfredsställer mig och mina nycker. När King Crimson släppte Beat (1982) var de mycket långt ifrån det drömska, sagolika soundet som kännetecknade debuten (1969) och de två eller tre nästkommande plattorna. Istället lät de kyliga, nästan mekaniska. Jag vet inte om Robert Fripp lyssnat på Ultravox men jag får helt klart de vibbarna. På Beat finns låten Heartbeat. För mig är det den perfekta poplåten. Heartbeat ekar av tidiga 1980-talets grå, nedstämda tongångar, utan att för den sakens skull vara nattsvart och deprimerande. Thatchers hårdnande styre i ye olde England och Falklandskriget, jag minns stämningen, tankarna. Jag minns min barndoms mentalitet. Låten är ett perfekt soundtrack till detta, den tidens strömning men också tidlös i sin elegans och värdighet. Det är den perfekta poplåten.

Dream Team

...och så vill jag bara i förbifarten tipsa om Gile's Farnaby's Dream Band och deras enda skiva (1973). Det är ett intressant och högeligen njutbart samarbete mellan gamla folk-musiker som tillsammans skapat ett slags medeltida koncept med elektrifierad rock-känsla. Det går rakt in i hjärtat.

Groovy!

Att gömma sig bakom en dånande orgel och spy ut svänig rockmusik, ska det vara något att stå efter? Ja, om resultatet blir såhär bra så är svaret ett rungande absolut. De självklara proggtendenserna gör naturligtvis sitt till för att få mitt huvud att snurra som Linda Blairs i Exorcisten.

Danskarna har alltid varit duktiga rock- och framförallt proggmusiker. Efter de engelska banden så har danskarna definitivt intagit andraplatsen. Det är inte för inte danskarna i Culpeper's Orchard med sin första skiva slagit sig in på min Topp 5-lista över genrens absolut bästa plattor. T.P. Smoke är danskar och det märks någonstans. Varför de så ofta lyckas vara framgångsrika vet jag inte, det känns bara mer angeläget. När svenska proggband (som Nynningen exempelvis) proggar loss på svenska är det så sjukt bra men när det gäller engelskan blir det ibland lite pinsamt. Jag menar inte att vara oförskämd men så är det. Danskarna kan däremot tas för infödda stundtals.

T.P. Smoke är som ett Hansson & Karlsson med sång. Den intensivt dånande och livfulla orgeln fyller rummet. Det skandinaviska orgel-soundet, kanske bäst representerat i exmepelvis Nynningens När tingen börjar klarna och Robert Brobergs Redan när vi sätter oss till bords, är unikt. Naturligtvis finns det en mängd duktiga organister och sound som får mitt hår att stå upp, det enda jag vill säga är ett det finns något unikt i det svenska och skandinaviska förhållningssättet till orgeln och hur den ska låta. Därav följer att T.P. Smokes orgel låter exakt som den ska enligt mitt öra. Det är tungt, svängigt, jazzigt, proggigt.

Ur gamla arkiv, dammiga skåp och låsta kistor kommer ibland något gammalt till liv. Som Dracula uppstår de ur dammet och tidens glömska för att slå världen eller någon (dvs. mig) med häpnad. T.P. Smoke är vampyren för dagen, hur motsägelsefullt det än kan tyckas.

Icke ense

- Det står klart att raketforskningen på 1950-talet var ett uttryck för ett sunt motstånd mot kvinnorörelsens framfart och att raketen sålunda blev en symbol, också formmässigt i sin högst genitala utformning, för manlighetens överlägsna intellekt. Jag tycker det blev mycket lyckat.

// Dr. Hermann Jung (1962)

- I say: bollocks.

// Morag Stawking, författare (1965)