Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 3

Kap. 3 Dåliga nyheter färdas fortare än goda.

-Ro hit pergumentet, Frau!

Walburg Kurtz kämpade sig ur sin murade säng och hasade sig trött över det hårda stengolvet vilket endast bitvis var avsett för en naken, mänsklig trampdyna. Golvläggare Stuube försvarade sig med att han givits undermåligt material, "icke lämpat för ens den uslaste svinakull". Hans tappra försvar till trots dömdes han av Kurtz och magistratsdomare Castor Ykke att uppge "sitt yrke och strängaspel tills dess annat föllo rättvisan i smaken".

-Vem haver skrevet tecken te meg? Vad är'e som står i pergumentet?

Fru Limpa lämnade utan knot pappret ifrån sig, orolig över dess innehåll. Hennes ovana att läsa inkommande post gav henne alltid tid att förebereda sig på eventuella dåliga nyheter men idag hade det inte lyckats henne att så göra. Att smussla med pergamenten var en förmåga hon skickligt utövade men då Bäver-Kloots aggressivt uppsluppne sändebud tycktes följa Limpa runt varje skrymsle och i varje vrå, föll det sig inte naturligt att ta del av månne hemlig information. Skulle det komma fram att hon ägnade sig åt annat än att stoppa gås, klappa tyg och sjunga prosaisk mynta vore hon i sanning illa ute.

-Men det är ju vedervärdigt! väste Kurtz.
-Vad är? undrade Limpa orolig över vad för innehåll pergamentet kunde tänkas hava.

(Sedan en längre tid, ja under hela deras äktenskap faktiskt, hade Limpa bedragit sin make med inte bara stallpojken och gårdskarlen utan också kentauren Stefan som drev en ideologisk majsplantage med sina söner App och Upp samt svågern Ulrik. Att Kurtz humör vid ett sådant avslöjande skulle förbytas från bakfullt solksken till mullrande åska, det är välan självskrivet. Ty bakfull eller inte, era subjektiva intryck av den gode Kurtz morgonhumör må vara att han var en bister man men icke, så var Kurtz en hårdför glädjespridare. I synnerhet denna morgon då gårdagen varit så full av gamäng.)

-Det staver i pergumentena att kapten Humbug seglede inimot hamnen! Katastrof! Vår amiral Peter Patteta befinner sig nu i jakt på storsälen, tusentals meter från hamnen! Skeppet hans Hallonet är fruktet, Frau! Fruktet!

Och det var sant. Skeppet hade tre bottnar, tre segel, tre förstävar, tre storbystade galjonsfigurer, tre mans besättning och tre eldrör vilka spydde glöd omkring sig. Det var en fara tre gånger större än den största fara du kan tänka dig, en tre gånger större katastrof än den största katastrof du kan tänka dig. Vad skulle göras åt detta? Amiral Patteta fanns inte att tillgå. Kanske skulle det ta hela fyra dagar att bara komma i kontakt med honom. Men hur det än såg ut, hur eländigt det nu var, så voro det värsta att kung Hare inte fanns att tillgå. Walburg Kurtz var uppbragt, förtvivlad och ofantligt kissnödig. Han tog sina bekymmer till avskrädet i hörnet och lät sig frigöras medan tankarna kretsade kring hans nästa, och första, drag i detta hemska parti Ludo.

Akor Fingallsorn nådde hemmet sent på kvällen, ovetande om den fara som hotade staden. Och inte hade han brytt sig heller. Han var alltför trött för dylika anpänningar av känslolivet och stugan låg ju där i skogsdungen. Allt annat spelade underordnad roll. Att säga att det lyste hemtrevligt i fönstren vore att fara med osanning eftersom ljuskällor knappt existerade. Mitt i rummet brann en borre på en stör vilket gav Baloo ledsyn kvällstid och tillät henne att utföra de sysslor som tillkom en torparfru. Trots brist på föda och dryck serverade hon varje kväll en festmåltid på imaginär spädgris och finaste öl ur tunnor från södra Tyskland. Till detta serverades ett rustikt tilltugg: levertrasa och ättestupa ur sprucket kärl. Farfar Karaff avstod oftast sin levertrasa till förmån för de yngsta men tog skamlöst för sig av ättestupan. Det sades att farfar Karaff under sin ungdom fjättrat en grop men det ville prosten inte höra talas om. "Hedniskt struntprat" fnyste han innan han ägnade en hel söndagspredikan åt Karaffs otillbörliga struntprat.

Familjen var glad åt faderns hemkomst. Baloo serverade Akor en skvätt färdigtuggad levertrasa(familjefadern hade gång efter annan bytt bort delar av munhålan i utbyte mot specerier i fogdens butik) och hällde upp en rejäl näve ättestupa för honom att dricka. Med tårarna rinnande, de skapade kanyoner i ansiktssmutsen, lät han ge luft åt sin tacksamhet över att vara tillbaka i familjens orena sköte, hel och nästintill intakt. Som så många andra var han ovetande om att kapten Humbug klivit i land, redo att göra Djävulens verk.

När Djävulen så i månens sken red ut/
från Mörkrets källa, svedd och vred/
han svoro högt att ondska bruka/
vareviga själ åt Helvitta sku' föra ned.

("Hovslagen dofva" av Lars Schtuck, 1907)

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 2

Kap. 2 Den galna ugglans tillfrisknande

Från sydost ringlade sig floden Puck i en båge strax norr om staden, ned genom det förtrollade skogspartiet (en separat grönska, skild från den övriga) och ut mot det öppna havet. Det var en mycket vacker flod, en allom accepterad och sällan ifrågasatt uppfattning. När karlarna drog ut på fiskafänge kokade kvinnorna bäck och tjära i stora fat av koppar som kung Hare skänkt byborna då han firade femton år i samma svid. Naturligtvis förväntade han sig att ett symboliskt skålpund bäck förärades honom vid stora höstfesten när äpplen och kastanjer rostades över öppen eld och det var ett pris stadsborna med glädje ansåg sig kunna betala för att hålla en så vida pass generös konung på gott humör.

En solig dag då molnen blåste västlig vind i hissade segel befann sig männen till havs i sina ranka båtar, med näten redo att kastas ut bland de feta silverne stimmen av fisk. Yrkesskickligt lät de näten dansa genom luften, ned i böljorna och sedan tas upp, fyllda av den fetaste fisk; ål, braxen, gädda och id. Under tiden kokades bäck under glada tillrop, barnen samlade kvistar utifall att och de gamle tuggade björkskott med tandlösa, torra munhålor. Allt var frid och fröjd tills en uppsättning svarta segel syntes i horisonten. Arbetet stannade upp, såväl på land som till havs. Alla förstod, fast ingen sa det, att nu kom Humbug, den fruktade pirathövdingen, seglande med sitt skepp Hallonet!

I det förtrollade skogspartiet låg Uggla ännu nedbäddad i sitt bo med filten dragen upp till näbben. Han hade senaste veckan lidit svårt av den förkylning han dragit på sig då han suttit i Vesslans bibliotek för länge i drag och läst "Linjär fasteori i praktiken", en praktutgåva med mer än femhundra år på nacken. Ekorren hade kommit förbi minst en gång om dagen med toddy och uppmuntrande ord eftersom han satte stort värde på deras vänskap. Uggla uppskattade denna gest och lovade att göra detsamma för Ekorren skulle han någon gång bli sjuk.

Kapten Humbug hade precis lagt träbenet i träda då junker Bröd stormade in i kajutan. Med stora gester lät han Humbug förstå att där fanns ett stort antal båtar i sikte med folk att göra illa och kanske till och med ägodelar att ta tillvara. Kaptenen hade vuxit på en ö fjärran ock för honom vilket hade resulterat i ett skadat känsloliv som icke lät sig repareras det minsta av att cirkuskastraten Kasse Basse en dag steg i land på öns sydkust där han utan minsta tanke på konsekvenserna bajsade i en kruka i vilken Humbug förvarade sin sovande fader, ett ondskefullt beläte av pimpsten. (Modern var frisk, fräck och modern men det hör inte hit.)

Uggla hostade till vilket väckte honom ur sin sömn. Vid sängen satt Ekorren och stickade en halsduk till sin vän. Garnet, brunt och grått, hade han bytt till sig mot en ansenlig mängd hasselnötter i skogens enda handelsbod, mamsell Ottomans Manufacktur och Garner. Föreståndarinnan hade givit Ekorren ett bra pris och låtit honom få med sig en strut melasskarameller. Hon var en vänlig själ men hård i affärer, mild när det passade.
-Vill ni smaka en karamell? frågade Ekorren och räckte Uggla struten som tackade och lät en liten bit smälta under tungan.
-Tänk så rar ni är, som ser till min hälsa så. Hur ska jag kunna återgälda denna er vänlighet?
-Äsch, inte prata så. Vänner blir inte varandra skyldiga ett uns. Om vänlighet och omtanke ska gäldas är det då inte själviska gärningar? Om du mår bättre är det belöning nog.
Uggla log åt Ekorrens kloka ord. Ögonen glittrade i skenet från vaxljuset och han lät sig trugas ännu en karamell ur den bruna pappersstruten. Därefter satt de länge tysta och lyssnade till suset i trädkronorna och njöt av varandras sällskap.

Kapten Humbugs ögon smalnade då munnen drogs upp till ett ondskefullt flin. Nåd skulle icke givas, orättvisa skipas och knivarna slipas. Han skulle skiva upp arsle på arsle, knäcka skalle på skalle och äta upp all fisk som fångats. Detta var då rakt ingen lek!

I solens blick på havet vida/
där stod mången vänlig själ/
Sjökapten i ståtlig prakt/
ville ingen av dem väl.

("Wiisa um Hafet" av Richard Groom, 1865.)

Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 1

Kap. 1 Det var en riddersman...

Genom skogens mörka dunkel och grönskande gobelänger, längs vindlande stigar, över berg och genom dal färdades det ensamma, dämpade djudet av ihållande och stundtals ihärdiga rop. Det var den gamla obesvarade frågan, om ingen är i närheten då ett träd faller, hörs det då? Samma fråga for igenom den tvivlande, den vacklande, en gång så bestämde riddare Palladins av Seebeek sinne. Fanns där någon som kunde höra hans rop? I över två år hade han nu irrat omkring, till en början målmedvetet men nu håglöst och vilset, på jakt efter kung Hare som så plötsligt och kuriöst försvunnit mitt under ett parti kägelboll i den kungliga trädgården, ritad och formgiven av den legendariske Yngre Bror. Drottning Svanka av Fissis satt nu ensam och hjärtsnupen i sitt tronrum, med kungens kärve i sin hand, gråtande och misströstande.

Riddare Palladin av Seebeek var sin rustning till trots inte särskilt lämpad för uppdraget då hans meriter i stor utsträckning voro fantasifoster. Således hade han inte klubbat den 700 år gamle draken i Polio till marken med svärdet. Ej heller dräpt trollen i Backafall. Men där det saknades kraft och hjältemod fanns vilja och goda avsikter. Det lovade naturligt nog föga men kombinationen av ett välsmort munläder, drottning Svankas förtvivlan och det kungliga rådets önskan att åter få se sin älskade konung på tronen gav Palladin en möjlighet att fullfölja ett hedervärt uppdrag och erhålla kungarikets tacksamhet men kanske framförallt oändliga rikedomar, gods och gårdar.

Riddare Palladin av Seebeek var en man utan tillgångar, så anställd vid hovet han var, men det var knappast hans egen slösaktighet som var boven i dramat. Redan hans far, riddarknekt Opa av Seebeek, hade gjort av med lejonparten av familjeförmögenheten på spel och dobbel. Det var till och med så illa att Palladin tvingats försälja sina benskydd av mässing för att kunna delta vid, som det anstod en riddare av Riket, kung Hares traditionella frukost på palmsöndagen. Taffeln var magnifik men dyrbar. Hovstatens utnämnde kock, herr Tupp med maka, lagade till de dyrbaraste rätter med inspiration av fjärran länder. Den guldfriserade leverpastejen i tolv våningar i vars topp vätten Köppernickel sjöng passande ballader, bland andra "Ädle Herrom, mi' moder är på fallrepet", till ackompanjemang av tusen lyror och en basfiol.

När riddare Palladin av Seebeek erhållit välsignelser, en börs med respengar, en sadelväska innehållande ost och bröd samt ett pass utfärdat av drottning Svanka själv, for han ut på sin trebenta kohorthäst Pålle för att finna kung Hare innan tiden var ute och sorgen efter denne store man för evigt förlamade konungariket.

Till en början var han mycket nitisk och noggrann i sina efterforskningar men tappade så småningom sugen och förföll mer och mer till ett uppgivet och godtyckligt efterforskningsarbete. Den inledande arbetsniten och viljan dämpades av det han såg ute i landet. Små grå hus, utskitna i terrängen som om någon högre makt i ett krampaktigt diarreanfall sprutlackerat berg och dalar med liv, om man nu kan kalla dessa slitna existenser för det. Förtvivlade människor stirrade tysta tillbaka vid tilltal, i väntan på ytterligare ett rejält kok stryk. Skogar vars mytiska invånare överöste honom med väsande glåpord, sopor och vassa tillhyggen. Bäckar där fiskarna simmade med svullna magar upp och träsk där osynliga händer sökte dra både honom och Pålle ned i avgrunden. Och till råga på allt hade hjälmens visir rostat i gångjärnen vilket nu tvingade den kraftlöse Palladin att pressa de sista ostbitarna genom andningshålen och med hjälp av tungan fånga upp något av födan. Det var mycket nedslående och han kände sig modstulen som aldrig förr. Hängande framstupa mot Pålles hals gjorde han det enda han mäktade, att ropa, stundtals högt och klart, ibland hest och nästan ljudlöst:

-I konungarikets namn, var är I kung Hare?

Det var en riddersman/
han red i striden ut/
Rustningen var blank/
på hjälmen var det brunt.

(Balladen om Nor)
Nedtecknad av biskop Kirkholm, år 1125.

Fänglås - en berättelse om tillförne

Prolog


Walburg Kurtz, kapten i vaktstyrkan, hade knappt repat sig från sin dundrande baksmälla då fru Limpa, svårt slagen av vaginalbråck, haltade in i sjuksalen på en krycka av sly. Detta stöd i livet hade Kurtz givit sin fru efter att han i ett parti dam utgått som segrare. Förloraren, en gårdsfarihandlande i sankmark, hade lagt ett kilo av Jesu Kristi kors i potten vilket nu föll i Kurtz ägo. Hur gårdsfarihandlaren kommit över denna relik var okänt men segraren lät väva in biten i den slykrycka han tänkt förära sin trogna hustru. Limpas stora glädje och stolthet visste inga gränser. Att hon nu störtade in i sin makes kammare berodde på att hon fått ett pergament av urinblåsa skickad till sig från Bäver-Kloot, Kurtz förtrogne i skumrask och fest. Limpa, vars skam var som bortblåst alltsedan den dag då hon och den blivande maken i erotisk glöd delade lerpöl (vari hon ådrog sig embryot till det värkande bråcket) på en marknad i Bollebygd för nästan tio år sedan, läste allt som kom till borgen, oavsett adressat.

-Käre herr Kurtz, ett dokument har inkommit! väste hon medan ena handen frenetiskt gned det ömmande framfallet av inälvor.

Häxpackan Käx hade behandlat bråcket med bröstplåt, tre knippor soda och sju skopor fiskfett men det hade inte avhjälpt problemet utan snarare ökat på smärtan, trots att man också låtit gräva ned ett korslagt stygn från en dödsdömd kittelflickare.

-Dokument? Det är inte möjligt? svarade Kurtz ännu drucken. -Menar I, fru, att jeg haver fått ett pergument? Me skrevna tecken?


Medan detta skedde släpptes fattigbonden Akor Fingalssorn efter trettiosju sekundmeters regn ut ur den fuktiga källarhåla han rättslös suttit inspärrad i sedan torsdag åtta dagar. Hans brott var misslåtelse att betala sin del av byn Odslösas skattelängd. För Akors del betydde det en trekvarts gris, av vilket han fick ihop endast nittio procent. Han fick låna en grishals av grannen och bytte till sig en fläsklägg mot sju kubik prima matjord men lyckades ändå inte få ihop tillräckligt för att göra fogden nöjd. Efter att ha lyssnat till ett över hövan långt strafftal, erhållit ett par oväntade rapp med piskan och sedan brutalt blivit slagen i kedjor fördes Akor till borgen Hemmesta. Fogden tog dock de osorterade svinadelarna, satte visthusboden i brand och tvang Akors fru Baloo att sätta för alla gluggar i husväggarna så "att platt inte ljus skola falla på deg och din horkona te karl". Sedan bjöds han på gröt och smörgås innan han red efter sina knektar och den bundne bonden.

Så det är det som menas med renässans?

Under en period i mitt liv famlade jag blint och tafatt efter ockult kunskap. Det där lät tungsint men jag svär vid Gud att det inte var fullt så allvarligt menat. Trots denna brasklapp såg verkligheten ut precis så. Förvisso sökte jag inte särskilt intensivt, lärde föga och fick ut desto mindre. Min avsikt var aldrig att, såsom Rainbow påstod skedde vid inspelningen av albumet "Long live rock 'n' roll" (1978), uppväcka någon urtida representant för Mörksens krafter. För den typen av aktivitet tryter mitt mod men kanske framförallt min förmåga. Den litteratur jag hade att tillgå begränsade sig i stort till en magisk atlas över Storbritannien, förlaget Det Bästas "In i det okända" samt några otillräckliga sensationsskriverier om spöken och gastar. Till denna uppsjö av skrifter, innehållande inte fullt så gammal och/eller egentligt vetande, tillkom även en del musik. Ingendera av dessa media hade till närmelsevis förmåga att framkalla något överhuvudtaget.

Storbritannien kunde under det tidiga 1970-talet ståta med en egen ockult musikscen. Inte särskilt utbredd, bandens antal var näppeligen legio, men den fanns där. Black Sabbath räknades som en av dessa grupper med dylik agenda, måhända inte fullt så häpnadsväckande om man betänker det inverterade korset på gatefold-vinylens insida eller det ominösa titelspåret, "Black Sabbath". Emellertid var dessa pojkars musik inte för mig tillfyllest. Jag hade lyssnat på dem en längre tid (som föregående inlägg behandlat) och ville som varje lärjunge gå vidare till nästa steg.

Black Widow var ett annat engelskt band, felaktigt liknat vid Black Sabbath, som ägnade sig åt det ockulta. Deras musik var till skillnad från de senares inte hårdrock utan snarare progressiv rock med orgel och flöjt som framträdande instrument. Texterna fascinerade mig ofantligt. Mässande uppmaningar att "Come to the sabbath, Satan's there" till orgelns brus gav mig rysningar. Nog var det förbjudet ändå, så konfirmerad jag var. Sångerna behandlade urgammal kunskap ("Have you ever read the books that I wrote centuries ago"?), stick i stäv mot nutidens krassa syn på världen och dess begränsande ramar vilka uteslöt alla former av fantasiväsen och företeelser. För en mottaglig själ som min var det omåttligt fängslande. Hårdrocksbandet Zior försåg mig också med förment ockult kunskap. I vilken omfattning och av vilken sort är mig dock obekant. Det fanns ytterligare en handfull band, kanske främst Dr Z, en keyboardorienterad proggtrio som sjöng vissa stycken på latin, men de tar jag inte upp här.

Till slut hittade jag Graham Bond, en brittisk organist med brinnande intresse för det ockulta. Två av hans skivor, "Holy magick" och "We put our magick on you", behandlade hans fascination för detta. Jag läste om hur han placerade musikerna på vissa specifika platser i studion för att maximera magin och var fascinerad över omslaget som föreställde Bond själv med sin fru som druider i Stonehenge. Hans hesa, inte särskilt omfångsrika röst gav eftertryck till hans monotona mässande, ackompanjerad av märkliga melodislingor med österländsk krydda. De korta, sammanfogade hymnerna (framförda på engelska, egyptiska och atleiska, vad nu det är) beskrev händelser och profetior vars betydelse jag inte kunde uppskatta.

Skivorna inköptes kring 2001 och spelades flitigt under en kort tid. Det textmässiga innehållet och det monotona mässandet kylde ner min glöd för de ockulta budskap Bond sökte förmedla. Snart lade sig också det brinnande men valhänta intresset för det ockulta överlag. Jag fortsatte förvisst att lyssna på Black Widow men enkom på basis av deras alldeles utsökta progressiva rockmusik där texterna redan på andra skivan förflyttade sig från ockult rabblande till historier med andra, icke desto mindre suggestiva inslag.

För några månader sedan inköpte jag en ökänd platta, Monuments enda skiva från 1971. Bandet föddes ur Zior och spelade som sagt in en enda skiva. Enligt legenden var den ett resultat av en hel natts spelande under inflytande av alkohol och kanske även droger. Bandet, eller delar av det, ska ha deltagit i en orgiastisk, ockult festkväll några år senare där mången en person, tydligen, miste förståndet på grund av de vedervärdiga scener som där spelades upp. Sångaren skall i vart fall ha försvunnit under natten men sedan återfunnits hängande i ett träd på ägorna, fruktansvärt vanställd. Wow! Mystiskt, på min ära.

Innehållet på Monuments album var intressant, delvis hyfsat, delvis sämre men fick mig i alla fall att för ett par veckor sedan återgå till Graham Bonds "Holy magick" och lyssna på den än en gång. Det visade sig att skivan nu fick en för mig renässans. Inte på grund av det ockulta budskapet men till följd av musikens kvalitet. Under det lätt förstoppade mässandet återfanns ett stycke god progressiv blues. Jag vet att vissa som läser denna blogg skulle finna termen "progressiv blues" motbjudande men för mig förhåller det sig annorlunda. Orgeln, blåset, den manliga stämman, de kvinnliga körerna, den mörka bluesrocken... En ganska oemotståndlig, brittisk och till yttermera visso charmerande musikalisk skapelse. Jag skulle inte placera skivan i min Topp10 men den är i vart fall ytterst njutbar.

Det är en skön känsla när skivor som legat och samlat damm under mången ett år helt plötsligt, på ett nästan magiskt sätt, för ens fingrar till att plocka fram just den. Än mer magiskt framstår det också då musiken, eller kanske ens sinnen, visar sig ha mognat och nu är redo att omfamna en specifik skiva eller ett alternativt flera stycken därav. I många fall kan det visa sig att innehållet är precis så dåligt som du mindes (Någon som hört Praying Mantis?) men så finns det de tillfällen då något fantastiskt har hänt och kanske är det just det som är det ockulta, om man så vill, eller magiska i tillvaron? Följaktligen inte hokus pokus om demoner och djävlar, utan upptäckten hur en vacker förvandling skett: den från bajs till solros.

Jaså, kan du?

"Tungt som Sabbath" löd parollen och jo jo, det låter ju alldeles ypperligt. Med tanke på att jag varit en beundrare av just Black Sabbath sedan mycket unga år så föll det sig inte bättre än att jag i upphetsad oskuldsfullhet föll för den amsagan såväl en som tre gånger. Varför skulle man inte vilja höra på något som är lika tungt eller, som vissa så djärvt låtit påskina, T-Y-N-G-R-E än just Sabbath??? Exakt, det finns inget aber kring den önskan.

Såsom folkslag av allehanda nationaliteter klev ombord illa underhållna skepp för att beträda den ytterst påfrestande resan till Amerikas Förenta Stater, hoppade jag på lögnens tåg vilken i rasande fart tog mig till Besvikelsens resecentrum. För låt mig säga såhär, oj så inte tungt som Sabbath det var.

Den tidigare så frekvent nämnda gruppen innehar en helt särskild position inom genren benämnd hårdrock. (Jag föredrar den termen framför det fånigare Heavy Metal.) Utan att överdriva deras betydelse, vilken jag egentligen inte kommer beröra i detta inlägg, vill jag helt frankt påstå att det inte finns någon annan grupp som just Black Sabbath. Deras sound är i min mening helt unikt. Andra grupper må tangera dem men lyckas aldrig komma dem riktigt nära.

En av de grupper som mycket felaktigt påstods vara lika tunga som eller tyngre än Black Sabbath var den Tony Iommi-producerade gruppen Necromandus debut "Orexis of death" (1972). En medioker variant av hårdrock, ljusår från Iommis eget band. Eller Iron Claw's "Dismorphobia" (1970), en halvdan historia berövad så gott som alla de egenskaper de tillskrevs och ännu tillskrivs. Men den grupp jag oftast tänker på är Warlord vars samlade demos från åren 1975-1977 beskrivs på detta sätt:

"We are talking no-nonsense heavy duty SABBATH style occult rock by a group of drug-crazed muse's with a genuine interest in witchcraft and the black arts". Ja, tjena!

Vem skulle inte krypa ur sitt skinn för att få lyssna på det, om man som jag i det närmaste avgudar Black Sabbath? Besvikelsen blir därför monumental när det som tränger sig likt fistlar in i örgången visar sig vara illa spelad, jag drar mig inte för att säga det, pubrock! Medlemmarna är inte alls Lucifers sändabud, skickade från den mörka avgrund i vilken deras herre vältrar sig i sot, eld och fasa; blott ett gäng öldrickande snubbar på gott humör.

Ja, men vad spelar det för roll då? Faktiskt har det en avgörande roll. Den musik som så felaktigt klassas som Black Sabbaths söner, drabbas av, i vart fall mitt, förkastande av den möda och det arbete som lagts ned för att skapa den. Och sällan, ska jag tillägga, mottas de senare som den förlorade sonen. För inte skulle då jag nedlägga gödkalven för Warlord's samlade produktion. Det är diskutabelt huruvida jag ens skulle låta offra en påse pulversås i deras namn. Kanske hade jag sett Warlord's, Iron Claw's och Necromandus musik i ett annat ljus om de beskrivits som verkligheten de facto ser ut, det vill säga tidstypisk hårdrock från 1970-talet. (En av mina favoritbeskrivningar om ett band från 70-talet, vars namn jag glömt men det kan vara Warlord, var att det var FÖR tungt enligt skivbolaget Vertigo för att ges ut. Hrmpf!)

I tider då ordet Obskyr har fått ett egenvärde och strängt taget betyder mer än musikens faktiska kvalitet kommer man som lyssnare också drabbas av allt det som oftast borde ha legat begravd i arkiv eller skivbackar. Visst, smaken är subjektiv (något gräsligt faktiskt) men det gör också att jag önskar att de som ger omdömen eller förtäljer historien håller sig till sanningen. Jag förfasas över urlakandet av ords betydelse och kraft i allmänhet men att konstant slänga sig med likhetstecken mellan företeelser som i det närmaste saknar beröringspunkter gör att inget längre blir kvar. För vad blir egentligen kvar? Sanningen om sakers faktiska förhållande och i det här fallet musikens egentliga värde alternativt kvalitet, förvrids och skiljs åt varpå man lämnas med en sörja där juvelerna sjunker till botten i en tunn soppa förljugen avföring.

Say, is it really true?

Förstår ni vad jag menar om jag påtalar känslan av att vilja krypa samman till en liten boll, i fosterställning och utstöta ljudlösa skrin av lycka när en viss låt spelas? Naturligtvis gör ni det. Såsom varande musikentusiast förutsätter jag att alla som med någon grad av passion rörande just denna konstart förstår vad jag talar om.

En av de starkaste upplevelserna jag haft av just denna sort, skedde 1988 när jag som pubertalt frö för första gången lyssnade till "Ride, Captain, ride" med Blood, Sweat & Tears (New City, 1975). Innan denna tidpunkt var jag i huvudsak endast beundrare (men vilken beundrare sen) av Elvis Presley och mycket lomhörd vad gällde kontemporär musik, trots att jag njöt i fulla drag av Ray Parker Jr:s som jag ansåg extremt hårda "Ghostbusters".

Men så var det då det där med Blood, Sweat & Tears. En ny musikalisk värld öppnades upp och attackerade mig med ett groove jag fann mig stå helt försvarslös inför. Med mycket tydlig skärpa kan jag åminna mig hurusom jag dansade fram i köket i färd med att iordningställa någon form av smörgås. Även om denna incident, och andra som därpå uppstod, så är det ändock inte det ovan specificerade tillfället jag vill belysa. Tvärtom rör det sig om en betydligt mer omvälvande upptäckt.

Jag har alltid talat högt och länge, skulle vissa anse, om det organiska i musik, det vill säga musik befriad från alla former av syntetiska ljud. En period i mitt liv begränsade jag musikens klimax till åren 1968-1971. Jag baserade inte detta på fakta utan arbetade i linje med den av en frenolog som i ständigt svaromål tvingas uppfinna argument för att försvara en tes så uppenbart felaktig för alla, utom för honom själv möjligtvis. Jimi Hendrix, Grand Funk Railroad och Black Sabbath stod var för sig som ypperliga representanter för hur musik skulle skrivas och framföras. Skivor där synthar och andra konstgjorda apparater ämnade för frambringandet av artificiella ljudmattor ratades obönhörligen och hänsynslöst. Närvaron av det artificella ljudlandskapet avlägsnade, som jag ansåg, musikens hjärta och, vad kanske viktigare var, dess aggressivitet. All musik, nästan, jag någonsin lyssnat på har varit rå och aggressiv i någon form, alltifrån Elvis första inspelningar till dödsmetall, även om den sistnämnda genren intar en något mer rar plats i skivhyllan.

(Emedan jag inte kunde acceptera synthen som instrument omfamnade jag helhjärtat hammondorgeln, vilket kan te sig något häpnadsväckande med tanke på att instrumentet i fråga även det producerade artificiella, om man så vill, ljud. Vad denna tvetydighet och förbrytelse mot strikt rådande norm grundade sig i kan jag faktiskt inte redogöra för. Min faiblesse för Deep Purple kan ha något med saken att göra.)

Den mycket snäva tidsram jag levde inom (1968-1971) luckrades snart upp och jag kunde så småningom se att god musik producerades ända upp till 1980-talets slut. Detta till trots kunde jag aldrig begripa vad fan synthesizern hade att göra i någon musikstudio överhuvudtaget! Speciellt inte i rocksammanhang. Så skedde mycket oväntat omvändningen, frälsningen. Ljuset strömmade ner genom min skallbas, vidare ner genom mitt bröst och ut i fingrarna.

Jag har inte nämnt det faktum att jag faktiskt burit med mig ett särskilt stycke musik sedan barndomen, ett stycke jag borde ha förkastat och bespottat. Något nöjesprogram på 80-talet, sänt å fredag kväll i vanlig ordning, hade Michael Cretu med sig i studion där han framförde sin "Samurai". Jag sög in den och älskade den, i hemlighet märk väl. Ett tjugotal år senare införskaffade jag, uppenbarligen i ett mycket äventyrligt sinnestillstånd, "The invisible man" och tycket kvarstod alltjämt. ("Mikado" anser jag vara den ultimata soundtracket för åka-tåg-tidigt-en-grå-morgon.) Men det är ej heller den låten som öppnade upp mig för det som nu är. Var så vänlig och häng med en stund till...

Eloy. Ett tyskt spacerock/ krautband från Tyskland fångade min uppmärksamhet. Jag hade känt dem vid namn en längre tid. Allt som oftast dök någon samling upp med dem vid skivreorna men ingen tycktes köpa dem, så ej heller jag. Olyssnat avfärdade och avpolletterade levde de vidare som referens om behovet av att namedroppa ett spacerockband uppstod. Det gjorde det aldrig.

Jag har aldrig varit mycket för space- eller krautrock. Dessa långa jammanden och poänglösa helsidor som ockuperade vinylen, det var inget för mig. Hawkwind fascinerade mig men imponerade föga. Något enstaka band, Grobschnitt till exempel, har överraskat och lyckats servera något annat än ändlös sörja ljud men över lag är denna genre inte min kopp te, så proggskalle jag är och således knappast främmande för över hövan långa bitar.

Av en slump förskaffade jag dock en slumpmässigt utvald skiva med Eloy. (Intressant att notera, för den som bryr sig, är att jag på grund av Cretu valde en LP från 1982 och inte deras debut från 1971, vilket rent logiskt borde ligga mig närmre om man har allt vad jag skrivit i åtanke.)

Skivan hette och heter alltjämt "Time to turn" och släpptes 1982, vilket jag redan nämnt. Av någon anledning fastnade jag omedelbart, i synnerhet för titelspåret. Alla fördomar jag någonsin haft om synthens onda påverkan och totala avsaknad av hjärta och aggressivitet spolades bort, jag befann mig i en stilla vaggande fosterställning med käften gapande av hänförelse. I motsats till alla mina musikaliska villfarelser föll det sig inte bättre än att Eloy kunde uppvisa en äkta ilska, i brist på bättre ord, till skillnad från den i mitt tycke ofta konstlade känsla som bälgas ur mången en growlare. "Time to turn" innehöll så mycket lågmäld aggressivitet att den med vida svep slog annan förment argare musik åt sidan såsom den otrolige Hulk en gång slog Thor åt sidan i en dispyt vars upprinnelse jag inte här kan påminna mig. Jag fann i denna mycket artificiella ljudskapelse, ty Eloy använder sig här, liksom tidigare och definitivt senare, i mycket hög grad av synthar, något fantastiskt: ett nytt territorium att utforska. Med det avser jag i ett bredare perspektiv, således inte bara synthifierad (hård)rock utan även den mer strikt och mycket slarvigt benämnda synthmusiken. Musikorkestrar såsom Human League, Depeche Mode och deras likar är icke längre främlingar vid mitt öras bord.

Aggressivitet och hjärta lämnas sålunda inte alls vid porten, som jag en gång felaktigt hävdat, vid bruket av artificiella ljudbilder. Istället har jag tillägnat mig vad som bäst kan beskrivas som ett expanderat panorama, en gränslös horisont, befriat från hinder och påhittade barriärer. Jag vill påstå att jag är en friare människa idag än för tio år sedan och för det är jag djupt tacksam.

Som en följd av detta uppvaknande vill jag för mina tidigare synder och illa belagda teorier be allra ödmjukast om ursäkt.