Doomed! You're all doomed!

Häromdagen såg jag om Fredagen 13e, del III. Många tycks tro att serien gör anspråk på stordåd och avfärdar därför Jason och hans äventyr som rent trams då filmen knappast når upp till de kvalitéer exempelvis Titanic (den med DiCaprio) påstås äga. Jag är inte benägen att hålla med. Filmerna är i generell mening ganska taffliga, rentav på gränsen till usla. Det vill säga, om man ser på dem endimensionellt. Det dessa filmer saknar i kvalitet, om man avser sådan i betydelsen djupt rörande eller bedövande skönhet, tar de definitivt igen med råge när det gäller hjärta och charm.

Grunden för hela serien är intrigen om den lille pojken Jason som drunknar och sedan kommer tillbaka som mördare med svåra hjärnskador av syrebristen, får man anta. I vart fall gör han det från och med No. 2 i serien. Saken är den att intrigen är ganska genial och för den tiden, början av 1980-talet, tämligen väl exekuterad. Galna mördare i skogar är ganska vanligt förekommande. De tycks bebo skogar och bergssluttningar i klasar, som stora knappt fungerande celler av galenskap men här ser vi i vart fall en början, eller någon typ av början på fenomenet. Något definitivt vill jag inte uttala mig om.

För det mesta glider handlingen samman med alla andra filmer i serien. Samma problematik gäller också Terror på Elm Street. Det blir en kompakt massa av blod och död men vilken film är bäst? Svårt att säga. Emellertid klarnar ens sinne då man ser om någon i serien. Del III är en fullt fungerande rulle med stora möjligheter till underhållning.

Det som eventuellt är otäckt i filmen är enligt min mening att en dialog med Jason är utesluten. Jag har ju vitt och brett fört monologer om Dracula och dennes intellektuella kapacitet vilket medför en viss, om än försvinnande liten, procentuell chans att undkomma det grymma öde som vampyren lider. Med Jason fungerar ordets makt enbart som en distraktion, en kort frist för andrum några få sekunder, innan jakten fortsätter. Jag tror att Jason hör orden men fallerar vad gäller förståelsen av innebörden. Att han skulle vara hörselskadad ser jag som synnerligen osannolikt. Det handlar enbart om en psykologisk kris eller rentav härdsmälta. Jasons ilska är i det närmaste omöjlig att hantera, släcka eller kompatibel med andra överhuvudtaget. Varför Freddy, känd från Terror på Elm Street, väljer att uppväcka just Jason i filmen Freddy vs. Jason är oförståeligt. Freddy besitter i likhet med Dracula en imponerande intellektuell kapacitet, Jason icke så. Vad Freddy hade behövt var en snubbe som i vart fall gick att diskutera med. Dessutom är Jason labila läggning och oförmåga att knyta band till andra ett stort problem, för båda faktiskt. Freddy får se till att hålla ryggen fri trots sina fredliga avsikter rörande Jason medan den senare helt plötsligt ser sig tvungen att inte bara slakta kåta tonåringar, utan också ta sig an Freddy, en ytterst kompetent herre inom den sadistiska mördarkåren. Filmen blir därför ytterst osannolik, på alla plan.

Några frågor väcks i Part III.

1. I början av filmen får man se scener i och utanför Jasons stuga i skogen. Jag förutsätter att han har byggt den själv. Skev och i avsaknad av Gullfiber men ändock, ett hem. I del II tror jag till och med att man skymtar en toalettstol. Det jag undrar är då, kände Jason glädje när han sågade, spikade, hamrade? När huset tog form? Äger han kunskaper i VVS? Varför har han en toalett? Har Jason en fungerande mag- tarmkanal? Han äter alltså. Eller? Har han installerat en toalettstol pga något skumt minnesfragment, om ett "normalt" hushålls WC? Skålade han i dryck när huset stod klart?

2. Varför reagerar alltid folk med stor misstänksamhet så fort det knakar utanför? De är trots allt i skogen och där låter det. Det finns ingen rimlig förklaring till detta fenomen då de inte har en aning om att Jason är i krokarna.

3. MC-gänget i filmen är obetalbara. De hänger i matvarubutiken i skitiga kläder och tuff attityd. Jävlas med kunderna gör de också. Vari ligger 1980-talets fascination kring MC-gäng? Ofta återkommer de som pojkar benägna till skurkstreck. Måhända står de som (en enkel) symbol för utanförskapet. I filmen är de tre stycken, förgäves agerande tuffa medelst minspel och kedjor. När de ska hämnas på folket uppe i stugan, där Jason smyger omkring, är de så indiskreta att man undrar varför i helvete ingen hör dem.

Jag skrev i början att filmen/-erna inte gör anspråk på att vara "stora" filmer men de gör inte heller anspråk på att räta ut alla frågetecken eller fylla igen alla håligheter filmen presenterar. Jag tror att man måste bortse från eventuella "brister" och försöka se till vad filmen faktiskt förmedlar och det är njutning. Inte alla älskar eller ens gillar den här typen av film men för mig är det en enda lång charm-kavalkad. En riktigt usel skräckfilm är aldrig fel, i synnerhet av den här enastående kalibern.

-Och Ni, frk Dahl?

Jag kan inte påstå mig till fullo förstå den skälmaktiga romanen, pikaresken. Det som då ansågs spjuveraktigt och komiskt tycks mig alldeles tomt och oförståeligt. Exempelvis så är Georg Hjelms sällsamma äfventyr (1870) av Freedrik Hjumberg, en av den tidens stora romaner, idag sorgligt, kan jag tycka, daterad. Humor är i och för sig en av de företeelser som snabbast tappar sin kraft och aktualitet. Den är egendomligt kortlivad.

I min upplaga, tryckt 1882, återfinns vackra akvareller av Fritz von Dardel, bland andra den här återgivna, men det gör lite för textens förmåga att idag, 140 år senare, trollbinda eller ens amusera. Akvarellen ska illustrera hur herrskapsfröken Dahl, dotter till den välborne patron Dahl på Stäket, luras att låna en otämjd häst Georg Hjelm vunnit i ett parti kort. Syftet med ritten är att sätta frk Dahl på plats och tygla hennes vilda sätt. Kärlek är naturligtvis målet. Texten berättar hur ritten framlockar (hån)skratt och slutar med frk Dahls avkastande, varpå Hjelm replikerar:

-Nu kanske fröken inte håller sig för god för mig?

Jag finner det knappast roligt, trots att det avsnittet räknas som en av bokens stora höjdpunkter av de som vet. Det motsatta könets tämjande, om "sturskhet" är ett karaktärsdrag, faller mig inte på läppen. Det må ha varit roligt för 150 år sedan att domptera kvinnans vilja till förmån för mannens men nu återstår bara en plump text, skriven av en man ohjälpligt låst i idealen av svunnen tid, en blek röst knappt hörbar. Nu finns inte längre det det då problematiska förhållningssättet till kvinnans frigörelse, i vart fall är den inte samhälleligt etablerad på samma vis som då. Och tur är väl det.

Hör och häpna

I det tidigare inlägget om Jesus Christ Superstar berörde jag flyktigt ämnet Big Jim. För dem obekanta med fenomenet kan sägas att actiondockan Big Jim var en agent i ständig konflikt med professor Ob, ett ondskefullt geni. Mer än så behöver du inte veta, för tillfället. Informationen är strikt på need-to-know-basis.

Min fantasi tog sig i lekarna med Big Jim fantastiska proportioner, rentav osannolika. Vid ett tillfälle hade professor Ob fångat in mig och gjort klart att den enda kuren mot min snokande näsa var döden. Med den mycket klargörande och definitiva diagnosen malde han ner mig till köttfärs och sålde den vidare till matvarubutiker som en slags makaber slutkläm på vårt samröre.

Nu bar det sig inte bättre för professor Ob än att en av mina agentkamrater, förmodligen Alpinist-Joe eller Commando-Jeff, köpte ett paket färs. Även agenter måste ju leva. I färsens mitt fann han mitt öga, helt och oskadat hade det gått igenom köttkvarnens finmaskiga nät. Bara det en osannolik händelse. Men det fina i kråksången var nu att han med hjälp av mitt öga kunde väcka mig till liv! Inte som något av Frankensteins monster med svåra intellektuella skador, utan som jag var innan "olyckan". Det är ganska fantastiskt. Denne Commando-Jeff, alternativt Alpinist-Joe, måste ha legat i bräschen för denna typ av rekonstruktiv kirurgi. Tänk vad de kunde ha uträttat, om de delgivit omvärlden sina medicinska rön.

Min hämnd på Ob blev i alla fall dennes totala nederlag och död. Att ingen av hans hejdukar väckte upp honom kan härledas till två saker. Antingen fann inte Boris (mannen med järn-hjässa) kroppen eller också var teknologin okänd för honom och den sida han valt i kampen om världsherravälde.

Osannolikt. I sanning osannolikt.

The carpenter king

Min förtjusning över musikaler har jag med lätthet kunnat stävja. Ingen musikal har klättrat över dessa mina murar och spritt sitt lättjefulla gift. Inte en enda. Bemanna det östra tornet, släpp inte en jävel över bron!

Hmm, nåja... Sanningen anses tror jag generellt vara den yppersta av kommunikativa färdigheter, med lögnen som dess motpol långt ned på någon typ av lista. Och därför ska jag fara fram med sanningen denna dag.

Sanningens innehåll i detta fall är inte särskilt omvälvande på det personliga planet. Inte chockerande, inte förfärligt. Se sanningen som en mans ständiga resa, målet att uppgå i en musikalisk Nirvana.

Jesus är och har alltid varit fascinerande. Som liten såg jag ofta vid påsk miniserien om Jesu liv och gärning, också hans död. Jag fascinerades men irriterade mig också över det som jag ansåg vara onödig vekhet. Snubben är Guds son med krafter och kontakter vida överstigande romarnas. Varför lät han sig behandlas så illa? Ja, nu förstår jag bakgrunden bättre men då, i min barndom, var Jesu lidande föremål för stor förundran. Okej att han gav sitt liv för människorna och deras synder men varför flydde han inte? Nu kan jag se att min mänskliga natur och låga smärttröskel hade fått mig att åkalla änglarna och de trumpeter som blåste Jerikos murar åt helvete för att undslippa korsfästelsen. Jag hade till och med åkallat Djävulen och tagit min faders upptuktning som jag själv tog åthutning efter att ha pallat äpplen. (Jämförelsen mellan att åkalla Satan och palla äpplen haltar givetvis, det förnekar jag inte.)
I söndagsskolan framstod Jesus som så hel och ren. I miniserien också, delvis. Hans utbrott i templet över nasarna fyllde mig därför med andlösa rysningar. Det var min Jesus. En mänsklig gestalt som tappar tålamodet och visar sina innersta känslor, den förbjudna ilskan. Jesus blev tuff. Fräsch, fräck och modern. För mig som hängav mig åt actiondockan Big Jim, i ständig kamp mot professor Ob och hans gelikar, blev Jesus i templet en agent, en hårdför man, om så bara för ett par minuter.

En person i Jesus posse är Judas. Han har också alltid fascinerat mig, ända sedan söndagsskolan. Snubben förråder Jesus, får sina pengar och hänger sig sedan i ett träd. Mycket sorglig historia och jag har alltid känt att det inte var så enkelt att Judas förrådde Jesus av peronliga skäl såsom ekonomisk vinning eller ens av maktambitioner. När jag utan egentlig anledning inköpte ett exemplar av rock-operan Jesus Christ Superstar, några skulle kalla den musikal och jag skiter i vilket, gladde det mig att jag fick stöd i min (icke i större utsträckning utforskade) teori om Judas, att det han gjorde grundade sig i omtanke snarare än illvilja. I musikalens första spår, om man inte räknar overturen, visar Judas sin rädsla för vad som sker, Jesus tal om gudomlighet och ockupationsmaktens ögon vilka följer varje steg de tar. Man ska komma ihåg att Judéen vid Jesu tid var en orolig provins i det romerska imperiet, föremål för ofta oterkommande uppror och oroligheter. Att Jesus då skulle vara Messias, son av judarnas gud, kan knappast ha varit en välkommen nyhet under kejsarens morgonmöte, hur mycket franskbröd och marmelad där än fanns. En Messias skulle säkerligen samla folket av Juda kring honom och ett uppror av magnitud utbryta. No can do. Judas sång, Heaven on their minds, uttrycker hans oro över vad som kan hända, hans tvivel på Jesus som Guds son, om än inte på hans storhet som människa. Men också, och kanske framförallt, Judas oro för vad romarna kan tänkas ta sig till om pratet om Messias fortsätter. Det är inte svårt att inbilla sig att Judas var väl bekant med historier om romarnas framfart i den då kända och civiliserade världen.

We are occupied - have you forgotten how down we are?
I am frightened by the crowd
For we are getting much too loud
And they'll crush us if we go too far

Judas ångest när han ser den misshandlade Jesus är vedervärdig. Det var inte så han tänkt sig det hela. I sin vanmakt önskar han byta plats med Jesus men det går inte. Istället tar han sitt eget liv. Men också Jesus luftar sina tvivel kring sin person och handlingar. Trots allt är han en människa, så son av Gud han är. Också det gör att Jesus blir en mer intressant person än om han gick oberörd mot sin död, trots att han mer än någon annan är medveten om sitt syfte i livet så ock i dödsögonblicket.

I was inspired
Now I'm sad and tired

Det är en djupt gripande musikal/rock-opera. På det musikaliska planet är den helt fantastisk. Full av fantastiska hammond-passager (ex. What's the buzz) och rivig gitarr. Dessutom är musikerna i toppklass. John Gustafson (Quatermass, Baltik, Roxy Music) och Ian Gillan (Deep Purple, Black Sabbath) är två av de mer namnkunniga, i min bok.

Om jag hör ordet musikal reagerar jag oftast, eller alltid, med fördomsfull försiktighet. Smörig, översentimental sörja. Jag vet att det är skitprat. I vissa fall. Jesus Christ Superstar är mer rock-opera än musikal och faktiskt oväntat skitig i framförandet. Inga sammetslena röster som väser fram sin rosendoftande avföring, bara "vanliga" rockstjärnor som på ett fantastiskt vis framför och tolkar sångerna och dess innehåll. Röster som spricker när ångest gestaltas. Fan, det är en stor musikalisk upplevelse.

Jag hävdar inte att Jesus Christ Superstar är en urkund, bärande sanningen kring de faktiska omständigheterna. Trots allt är den en tolkning av Bibelns texter, inget mer. Men en förtjusande sådan.

-Tonight you sleep in hell.

Av en lycklig slump gled ett samtal med en arbetskamrat in på filmen Highlander, i synnerhet om kurganen, och sålunda talade jag:

Som från ingenstans dyker Ramirez upp och tränar MacLeod i grundläggande och sedermera avancerad stridskonst så att denne ska kunna möta kurganen i en jämlik strid och förhoppningsvis vinna denna tvekamp. I vågskålen ligger mänsklighetens framtid, dess väl och ve. Vinner kurganen kommer evig ondska att regera vår jord. Närmare än så går Ramirez inte in på framtidsutsikterna. Han är tämligen diffus på denna punkt, rentav svävande. För vad är ondska? Såväl ondska som godhet är djupt och otvetydigt förknippade med vilken sida man befinner sig på. Pol Pots anhängare kan knappast ha ansett sig slåss för en ondskefull sak, trots att miljoner miste livet under dennes framfart. Tvärtom måste de ha sett framför sig ett lyckligare Kambodja. Vad är det som säger att en värld under Ramirez skulle vara en lyckligare värld? Förvisso framstår kurganen som en betydligt mer hårdför härskare än Ramirez eller MacLeod men svaret är ändock inte entydigt.

Personligen tror jag att kurganen är driven inte enbart av ärelystnad utan också en övertygelse att hans styre kommer att medföra en ökad trivsel för Jordens befolkning. Det vore felaktigt att tro att hans styre per automatik skulle vara en statligt sanktionerad våldsanarki, en skräckvision om eldar och tortyr, baserat på hans framfart i filmen. I ett tidigare inlägg talade jag om kurganens relation till Tredje Riket. Att anta att han skulle ta värvning i SS och vara den som utför de grymmaste illdåd vore felaktigt, kurganen skulle aldrig underordna sig någon annans vilja. Han slåss för sin egen skull, inte för någon ideologi till vare sig höger eller vänster. På grundval av detta tror jag att samröre med Hitler vore omöjligt, och i synnerhet icke önskvärt från den senares håll då kurganen är en "loose cannon" i någon mening. Däremot är det mer än troligt att kurganens styre skulle gå i diktaturens tecken. På samma vis som han inte skulle kunna underkasta sig en annans vilja i en annan diktatur, vore det mycket osannolikt att han skulle överlämna till folket att bestämma i frågor rörande statens angelägenheter.

Enär jag är övertygad om kurganens avsikter att bygga ett samhälle är jag mer osäker på resultatet. Jag skulle inte personligen propagera för kurganen som statschef, ej heller för hans politik eftersom jag i grund och botten anser demokrati vara det överlägset bästa statsskicket. Oaktat detta måste kurganen ta ställning till vägbyggen, vård-skola-omsorg, miljöfrågor, kultur etc och ta beslut baserade på en sann önskan att erbjuda sina undersåtar det bästa som under rådande omständigheter går att köpa för pengar. Saddam Husseins vägskyltar var inte missvisande bara för att han var en diktator och läkarna opererade inte med berått mod fel. Jag tror därför inte att kurganens styre vore enbart av ondo, om än inte optimalt.

Det är mer i att vara diktator än att plåga sin befolkning och om kurganen inte är beredd att med allvar och ansvarskänsla ta sig an dessa (mindre ärorika) frågor bör han tänka om rörande The prize.

I can't help it

Min fars skivsamling visade sig vid mitt opåtalade övertagande, innehålla en mängd udda plattor. En av dem var Tex Williams & The Sundowners sings Hank Williams (1970), emellertid med ett vackrare omslag än ovanstående.

När bandet 1970 spelade in den här skivan måste något ha hänt med gamle Tex. Huvuddelen av låtarna följer ett mer traditionellt mönster men två av dem, Honky Tonk Blues och My bucket's got a hole in it, är vansinniga inspelningar, mer urflippade än mycket jag hört. Elektrifierade gitarrer och steelguitars vräker loss i en orgie av ljud. Det låter som ett gäng älskvärda idioter låsts in i sanatoriets musikrum och givits fria händer. Framförallt är det respektlöst men inte på ett negativt sätt. Tvärtom är det ett förhållningssätt till musiken som signalerar kärlek och en djupt gående bekantskap med Hank Williams musikaliska kvarlåtenskap och framförallt en hållning, en attityd gentemot mediet som påvisar det gränslösa, det spirituella. Jag älskar det, I can't help it.

Twenty-four hour blues

Under min studietid i Lund (i slutet av 1800-talet), när jag planlöst plöjde igenom skivbutikerna, hände det ofta att Folk å Rock spelade sköna plattor inne i det kombinerade blues-, country- och folkmusikrummet. En dag spelade de detta album. Jag hade tidigare inte, vad jag vet, uppmärksammat Bobby "Blue" Bland, aldrig hört hans namn. Emellertid var skivan Dreamer (1974) exakt vad jag efterfrågade i den stunden, utan att veta om det själv. Det softa, funkiga svänget som trängde ur högtalarna fick mig att bokstavligt talat höja på ögonbrynen och ta upp min slitna plånbok och tränga mig fram till kassan med ett svettigt och upphetsat ansiktsuttryck.

Igår ägnade jag kvällen åt att lyssna igenom skivor jag inte lyssnat på sedan Hitler gick in i Polen. En av dessa var just Dreamer och jag vaggades in i den mjuka bomull som Bland bäddade ner mig i, ackompanjerad av den ljuvligaste soul-funk man kan tänka sig. Om musik kan dämpa ett oroligt sinne så är Dreamer ett stolpiller med kraftig, endorfin verkan.

Som kuriosa kan också nämnas att Whitesnake gjorde en tolkning av skivans öppningsspår, Ain't no love in the heart of the city, redan 1978 på den första plattan Snakebite. Låten utvecklade sig till att bli ett givet inslag i live-repertoiren, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att Whitesnake i grunden är ett band djupt rotat i blues-rocken, en riktning som 1978 känns tämligen daterat. Modigt eller dumdristigt? Om trägen vinner får man väl ändå tillskriva Coverdales val av musikalisk riktning mod med tanke på de framgångar han senare kom att röna under 1980-talet.