Sju sorters kakor och en liten bulle

Det finns TV-stunder som lyckats med konststycket att bränna ett evigt intryck i själen. I många fall har programmets namn fallit bort och enbart lämnat kvar en visuell remnant, ett fragment av visuellt arkeologisk natur. Jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till förlorade civilisationer och spåren efter deras kultur.

En av de tidigaste minnesbilderna jag har går tillbaka till senare hälften av 1970-talet. En herre i stor pälsmössa står i ett ljust vinterlandskap med en röd lada i bakgrunden, och han berättar något på finska. Det enda jag kan återge av denna drapa är hans emfatiska leverans av "...yxi, kaxi" som att han uppskattar ett antal. Varför detta dröjt sig kvar kan jag inte svara på. Men det har gjort det, dröjt sig kvar.

I början av 1980-talet, eller i vart fall dess första hälft, visade SVT en serie korta mysterieavsnitt i någon serie vars namn förfallit till glömskans dunkla gränder. Inledningen bestod av spelkort som roterade och en gyllene pistol, om minnet talar sanning. (Om någon minns namnet på den här serien, tala för fan gärna om det för mig.) Jag vet att jag mer av slump än något annat såg dessa avsnitt med stor behållning och fascination trots att jag idag bara minns en episod med klarhet.

En excentrisk herre gör gällande att han ätit allt. Hur han överlevt giftiga grodor och växter övergår mitt förstånd men jag antar att hans gastronomiska kodex innehåller en passus rörande detta, att han inte behöver känna sig nödd att äta något som kan inverka menligt på kropp och/eller själ. Under en middag låter han bjuda sina gäster på helstekt människolår, komplett med fot och vad. Av allt att döma styrs värden av en helt egen vilja och anser helt uppenbart inte att hans val i livet behöver styras av takt och ton eller ens begränsas av sådana ting som generellt anses vara tabun inom den mänskliga medvetenhetens kontext. Emedan gästernas avsmak är tydlig låter sig dock värden väl smaka. Det är nu han låter avslöja att han bara har en sak kvar att spisa i livet och han ska äta det, ett spöke. Jag kan i och för sig tänka mig att det finns en mängd andra saker han inte ätit men okej, kör för ett spöke då. Genom att tillägna sig kunskap om hur man fångar ett spöke beger han sig till vad jag minns som en kyrka där han stöter på vaktmästaren, en skäggig snubbe av ansenlig ålder. Det visar sig att karl'n är ett spöke och han låter sig, mot sin vilja gissningsvis, fångas i den excentriske herrens fälla. I nästa scen hoppar några halvt genomskinliga, grå korvar omkring i ett stekjärn. Han äter upp dessa, förlorar förståndet och får åka vit buss till sanatoriet.

Det är lättare att här förstå mekaniken bakom TV-upplevelsens remnant än i exemplet med den finske herren. Jag måste ha blivit illa berörd av den glupske mannens uppenbara brist på omtanke om sig själv. Allt tyder på, till och med i ett helt teoretiskt resonemang utan empiriska bevis som grund för antagandet, att inmundigandet av ett spöke, en i detta fall tänkande entitet, inte kan sluta väl. Den glupskes behov av att förstärka sig själv i andras ögon genom ett självdestruktivt beteende är sorgligt och jag drar mig ännu med fasa till minnes historier om GG Allin och hur han under en konsert med vilje slog ut sina framtänder med mikrofonen. För mig är denna typ av beteende sorgligt och motbjudande, så ock ätandet av ett spöke vilket får anses dumdristigt. För egen del avstår jag helst.

Walking corpses are not real

Jag har länge ansett att del 8 i serien om Jason, mördaren, är den sämsta av alla Fredagen 13:e-filmer. Faktum är att jag stängde av filmen efter halva speltiden eftersom jag då ansåg mig ha fått nog av trams och Jasons kutande i New Yorks gränder. Men alla förtjänar en andra chans, så också Jasons åttonde försök att bringa ordning i det kaos som regerar hans värld. Till min stora förvåning visade det sig igår kväll att filmen vida översteg mina lågt satta förväntningar. Låt vara att rullen faktiskt är riktigt bra men det intressanta i mina ögon är Jasons uppenbara intellekt.

Dracula och Freddy i Elm Street har alltid varit måttstockar för hur obehaglig en tänkande marodör kan vara. Jason och varulven är förvisso obehagliga på sitt vis men inte såsom en tänkande som kan planera och uppskatta situationen på ett överskådligt vis. I tidigare filmer har Jason förvisso använt sig av diverse metoder för att krama livet ur tonåringar och dödgrävare men i del åtta är han i sitt esse, ett slags intellektuellt klimax. Han är uppenbart bekant med hur en harpun fungerar, han placerar liken i diverse positioner och han uppvisar en kreativitet inom sitt gebit sällan skådat. Och det är nog bra så men den mest häpnadsväckande sekvensen är när Jason jagar sina offer längs Times Square (måste det vara) och sparkar sönder en bergsprängare tillhörande ett stereotypt 80-talsgäng. Beväpnade med kedjor och 1980-talets fränaste attribut Butterfly-kniven tar de sig ton emot Jason och hotar honom med en duktig stjärtaga. Jason vänder sig då om och lättar på masken för att visa sitt vanställda ansikte. Gänget ber då naturligtvis om ursäkt för sitt tilltag och Jason beger sig därifrån utan att tillfoga dem någon skada. Slutsats: att lyfta på masken var ett mycket medvetet val av Jason för att undkomma en utdragen kamp och på så vis spara dyrbar tid. Alltså är Jason kapabel att genomföra i vart fall enklare uträkningar baserade på den givna situationens natur. Tvärtemot den gängse uppfattningen är Jason icke helt hjärndöd, inte bara ett marridet djur, utan också förmögen till viss planering. Jag anser honom vara intellektuellt underlägsen Dracula och Freddy men inte alls så lågbegåvad som jag tidigare påstått.

En annan sak som min fru påpekade, hur trött ska inte Jason vara på att ständigt stöta på kopulerande ungdom? Stugorna och omgivningarna är ständigt fulla av tutte och snopp i hetsig aktivitet och med tanke på Jasons ensamhet så kan man dra slutsatsen att han drivs inte bara av hämndbegär riktat mot lägerpersonalen utan också av en djup bitterhet över vad livets tärningar givit för resultat. Säga vad man vill om karl'n men inte fan tänkte sig Jason ett liv i ensamhet, smuts och djupaste misär?

In the days to come, you will pray for death

Filmen "Scars of Dracula" är en av de mer mångfacetterade skildringarna av greven, hans tillvaro och umgänge. Det hela börjar med bybornas marsch upp till slottet där de bränner ner alltihop. I vart fall stora delar av det. Tiden går och ett bedrägligt lugn sprider sig över byn. En snuskpelle på flykt från lagens långa arm, anklagad för våldtäkt, söker sig till värdshuset. I vanlig ordning nekas individen härbärge och tvingas ta sig till Draculas slott för att där tillbringa natten. Paul, som bocken heter, blir bjuden av en kvinna att stiga på, vilket han gör. Det som slår mig är den ordning och reda som råder inne i Draculas slott. Damm lyser med sin frånvaro, spindelväv likaså. Efter en stund dyker Dracula upp och konverserar sin gäst som också erbjuds vin. Klove, betjänten, får order att iordningställa ett rum medan presentationerna fortlöper.

Det är nu som Dracula gör något oväntat, han omtalar den stora branden som rasade i slottet för några år sedan. Bakgrunden, hans egen skuld etc går han inte in på. Det oväntade är visserligen inte omnämnandet av branden utan Draculas uppenbara känslosvallningar under samtalet. Han uttrycker en tydlig sorg och grämelse över det inträffade. Det verkar som han ältar saken, om och om igen. Vid ett senare tillfälle i filmen berättar han återigen om branden. Självklart måste den materiella förlusten vara kännbar även för en vampyr, i synnerhet en person som tycks så varsam med sina ägodelar som (Christopher Lee's) Dracula. I de flesta fall porträtteras vampyren (Nosferatu, Bram Stoker's Dracula etc) som en nattens varelse vilken framlider i smuts och misär men inte i Hammer Horror's versioner. Dracula har i dessa alltid en värdighet och en uppenbar önskan att leva ett så normalt liv som möjligt, trots att det styrs av dygnets skiften och blodtörsten. (Jag ska påpeka att jag, som jag i tidigare inlägg påpekat, anser Dracula vara något av en psykopat, präglad av en labil hållning och fullkomlig likgiltighet inför andras liv och lycka.)

Allt detta visar återigen (bevis No. 2376) att vampyren är en tänkande och kännande individ i behov av umgänge och ordnade förhållanden. Kvinnan, Tanya, är mycket riktigt en vampyr vars funktion i hushållet tycks vara att serva Dracula med blod men förmodligen också samtal och umgänge. Hur Klove, betjänten, fått sin anställning framkommer inte men man får förmoda att premisserna för arbetet liknar andras som fångas i de ondas nät. Det är således inte på frivillig basis och någon anledning att ta upp CV, löneanspråk och möjligheten till fem veckors betald semester finns inte. Att gå med i facket är inte att tala om.

Vore det inte för Pauls begär efter kvinnlig närhet så hade han säkerligen överlevt natten i Draculas slott. Att ligga med grevens kvinna kan inte vara bra, någon belöning står inte att få. Naturligtvis (med tanke på hans psyke) reagerar Dracula med den bedragnes vrede, misshandlar Paul och mördar Tanya. Jag finner det dock intressant att karaktären Dracula uppvisar en sådan multitud av känslor. Ilska, förnöjd artighet, frustration, sorg. Kanske behöver han bara lite beteendeterapi?

Invasion de los zombies atomicos

Häromkvällen såg jag en mycket intressant film, "Nightmare City". Filmen i sig saknade mycket och helhetsintrycket är inte smickrande. Emellertid var den intressant på ett helt annat plan, nämligen framställningen av zombierna. Filmen inleds med att ett militärplan landar på en flygplats och zombier väller ut ur flygplanskroppen. naturligtvis angriper de soldater och andra som befinner sig inom räckhåll.

Det är nu det intressanta infinner sig. Normalt sett är zombier gravt funktionshindrade, såväl fysiskt som psykiskt. Dödens kalla hand har åsamkat dem svåra hjärnskador och kroppens funktioner är minst sagt undermåliga. I "Nightmare City" verkar zombierna inte bara vara i fysisk trim utan också i stånd att samordna sig och andra likasinnade som ett led i jakten på blod. Ytterligare en aspekt av zombiernas skick och fason är den (sexual)sadistiska ådra som tycks prägla dem. Inte så sällan ger de sig på kvinnornas bröst å vilka de suger och skär så blodet rinner. Vid ett tillfälle föregås detta beteende av en zombies önskan att föra en lång metallspik genom ögat, uppenbart förtjust över idén.

Jag köper det inte. I den här filmen handlar det inte om zombies. Okej, omslaget ståtar med den tyska titeln "Grossangriff der Zombies" och "La invasion de los zombies atomicos..." etc etc men det råder en förvirring i manusförfattarens skrivarstuga. I filmen är "zombiernas" tillkomst kopplad till en läcka av radioaktivitet. Alltså är "zombierna" hjärnskadade av radiaktivitet, inte av dödens påverkan. I filmen kör de bil, använder skjutvapen och andra tillhyggen i jakten på blod. Visst kan man påstå att fallet är som i "Day of the dead" eller "Land of the dead" att de odöda har en viss förmåga att tämjas eller till och med fås att genom stimulans av ryggradsbaserad kunskap använda tandborsten. Så långt allt väl, jag är benägen att hålla med Romero, men deras psykiska och fysiska tillstånd är knappast förändrat. Det går inte att ogöra hjärnskadorna. I "Nigtmare City" är det således mer en fråga om aggressiva och hjärnskadade mördare än om zombier. Sen får de vara hur "zombies atomicos" de vill.

Brittsommar

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket intensivt på en skiva, Indian Summer's enda skiva från 1971. Brittisk progg har alltid, i vart fall så länge genren varit favoriten framför andra, legat mig varmast om hjärtat. Det är inte bara så enkelt som att säga att Storbritannien är proggens hemland, även om jag anser det, utan främst för den mycket speciella ton som återfinns nästan uteslutande i den engelska varianten. Inbäddat i ljudlandskapet finns en varm, lite sorgsen ton som är helt oemotståndlig. Jag finner den hos Hannibal, Czar, King Crimson, Genesis, Gentle Giant och de flesta andra band som poppade upp i proggens barndom (1968-72 ca.). Indian Summer's skiva är en hammondanstruken sådan, vilket jag älskar. Hammondorgeln is the shit, i alla lägen. Dessutom är skivan helt befriad från utfyllnadsmaterial, den är solid rakt igenom. "God is the dog", "Glimpse", "From the film of the same name" etc etc. Ljuvliga stycken som berör mig rakt ner i vänster och höger kammare, ut i aortan och in i cellerna! Det är en sann själslig upplevelse att ta del av dessa lyckopiller. "Emotions of man", till exempel, med sitt nästan medeltida intro för tankarna till Ivanhoe och myternas landskap innan den tar fart och blommar ut i en fullfjädrad progg-pärla, till bredden fylld av den ljuvaste nektar. Vad mer kan jag säga? Sommaren är här.

Himmel och Helvete

Att Black Sabbath, under namnet Heaven and Hell, ska släppa ett nytt alster i slutet av april resulterar inte per automatik i odelad glädje och ohöljd förtjusning, men ej heller i förtvivlan eller ilska. Problemet ligger snarare i den skepsis jag känner inför det professor Doom och hans hejdukar kokar ihop enligt gammalt hederligt mönster, om än ett förvrängt och ur minnet återskapat mönster. Jag tror mig ana hur slutresultatet kommer se ut, eller låta sig höras. Kakan kommer vara mastigt tung men kanske också lite fadd i smaken. Det är inte säkert jag tar om. Den första biten räcker mer än nog.

Vad bygger jag då detta på? När Black Sabbath släppte samlingen "The Dio years" för några år sedan passade de på att slänga med tre nya låtar: "The Devil cried", "Shadow of the wind" och "Ear in the wall". Det är inte så mycket det att låtarna är värdelösa, för det är de inte. Den samlade expertisen i gruppen är så begåvad att det vore felaktigt att förkasta de tre låtarna som äppelskrottar. Emellertid doftar de av "Dehumanizer" och allt det som gjorde den skivan till något annat än den storstilade comeback jag förväntat mig. Det är tungt. Förbannat tungt och mörkt, djävulskt och doomigt. Iommi's riff är feta, Dio's sång oklanderlig, Appice's trumspel precist och hårt och Butler's bas puttrar på bra. Men!

Det som gjorde Dio-erans två studioalster så fantastiska var att de var ett amalgam av det Sabbath alltid stått för men också Dio's omisskännliga öra för melodier och trevliga hårdrockstexter. Tungt men melodiöst. Nu känns det, ända sedan "Dehumanizer" och Dio's egna plattor efter "Dream Evil", jämntjockt. Inte dåligt men heller inte särskilt upphetsande.

Jag uppskattar Dio & Co.'s progressiva tänkande. Att sitta och mala i samma kvarn om och om igen, att ständigt rapa upp samma skiva gång efter annan är naturligtvis inte önskvärt från något håll. Jag vill INTE ha en nyinspelning av "Mob rules" och ingen ny "Holy Diver". Vad vill jag ha då? Om det inte duger det de gör, vad ska de göra för att tillfredsställa mig? Bra fråga, säger jag. Det är inte okomplicerat. Kanske saknar jag bara det gamla 80-talet med sina nitar och drakar, neonflimmer och Dee Sniders nedfilade tänder. Eller också vill jag se ett Sabbath som bygger sina låtar på tyngd och det enorma sväng som de åstadkom 1970-1982. Är det för mycket att be om?

Den står som spön i backen

I gamla läskbackar på loppisar kan man komma över bortglömda och till förintelsens rand marginaliserade plattor. En del är med rätta glömda, vissa visar sig vara juveler som fallit igenom populärkulturens grovmaskiga nät. En av dessa, "My father was a miner" (1974) med Bobby Loss är en sådan.

Bobby Loss (1937-1983) var en mångsidig musiker med stort politiskt patos, di kallar't. 1964 spelade han in singeln "Just jokin' (The war is on)", en tidig protest mot det stundande Vietnam-kriget. Hans musikaliska röst hade sin botten i countrymusiken men han experimenterade också med blues och folk. 1968 försökte han sig på att anamma det psykedeliska rockformatet. LP:n hette "Don't mind my mind" men resultatet var sådär, kan jag tycka. Förutom titelspåret och ett par till så bestod resten i huvudsak av ljudexperiment och halvdan folk-rock. Jerry Garcias gitarrsolo i "Western hemisphere" (en av de bättre låtarna) är dock extremt intressant.

1974 släppte han "My father was a miner". Det är en relativt lågmäld affär med sparsamt ackompanjemang. Oftast är det Loss själv och en gitarr, ibland ett piano i bakgrunden. Det är endast några få låtar som har större instrumentation: "Bar room story", titelspåret och "The bottle's the only thing waiting for me". Den sistnämnda måste uppmärksammas på grund av den fantastiskt sköna hammondorgeln som fräser på helt underbart. Tyvärr står inte medmusikernas namn med på skivan men om jag kunde få reda på organistens namn skulle jag snoka upp alla inspelningar han varit med på. Exceptionellt spelat! Det är en helt underbar platta, en förlorad juvel.

Det tragiska är att Bobby Loss sedan mitten av 1960-talet i omgångar varit svårt beroende av alkohol och droger, det klassiska syndromet på något vis. Efter en misslyckad turné med Willie Nelson 1977 där Loss slogs, söp och till och med arresterades, försjönk han ytterligare i missbruket. 1982 gjorde han ett försök till comeback med hjälp av Nelson. Låten "L.A. '82 (Fast cars, faster women)" är en fruktansvärd discodänga som jag inte begriper alls. (Jag hittade den på singel på samma loppis där jag köpte "My father was a miner".) Den 27:e februari 1983 avled Bobby Loss efter att ha fallit från en balkong på fjärde våningen.