Get on the right track, baby.

Min synnerligen oväntade kärleksaffär med Depeche Mode fick en flygande start i och med inköpet av "Construction time again" och fortsatte på inslaget spår med "Black celebration". Däremot stötte vår kärlek på betänklig patrull med den anonyma och bitvis oinspirerade "A broken frame". Kanske var jag för defaitistisk, gav upp för lätt, men jag lämnade Depeche därvidlag och försvann in i en oroande, mäkta intensiv men i sedvanlig ordning kortlivad affär med Slayer.

På fjät utan mål gled jag kring inne på Åhléns och stötte på "Some great reward". 59 kronor är en struntsumma och jag beslutade mig, inte utan upphetsning, att köpa den. (Till protokollet ska tilläggas att jag lade tillbaka King Diamonds senaste, trots att ock den betingade ett nog så hutlöst pris som 59 bagare.) Nu är vi tillbaka i de gamla, lutsfyllda spåren igen med den här utomordentligt begåvade samlingen bitar. Mitt leende ser säkert fånigt ut.

1980-talet innebar en förnyelse men också stadig nedgång för Black Sabbath och om jag tvekar inför att använda ordet nedgång är det enbart för att jag någonstans gillar deras plattor under denna period. Kanske är ordet förvirring bättre lämpat. När 1980-talet bäddat ned sig inför den sista vilan slog bandet till med "Headless cross", en alldeles fantastisk platta full av liv, tyngd och sväng. Den reaktionäre Sabbath-beundraren må spotta på detta påstående men okej, gör det då. Därefter kom "Tyr", en mycket utskälld platta given kritik jag inte förstår. Ronnie Dio's så lagom lustiga comeback med "Dehumanizer ligger därefter på diskarna 1992. Uppföljaren "Cross purposes" är ett kapitel för sig men inte mycket att jubla över. Och så till slut, 1995, släpper Black Sabbath sitt senaste alster (om man inte räknar Heaven & Hell) "Forbidden". Oj oj oj, så ont det gör i lilla örat...

Om man bortser från det avskyvärda omslaget och tränger ned i djupet så döljer sig den värsta, absolut sämsta, musik som släppts under namnet Black Sabbath. Jag hävdar att Sabbath aldrig gjort något riktigt, riktigt uselt men jag tar här ett smått avsteg från detta påstående, "Forbidden" är riktigt riktigt dåligt. Det betyder inte att det är dåligt enkom sett ur Sabbath-perspektiv, det är i all sin gräslighet dålig hårdrock. Att de dessutom slagit sig samman med Ice-T och hasplat ur sig något så fruktansvärt som Illusions of power tyder på en sanslös förvirring och desillusion. Låt efter låt harvar de sig fram genom ett deprimerande träsklandskap utan försonande drag. "Dehumanizer", den sunkiga comeback-plattan från 1992, är i jämförelse en klassiker, den har ju i vart fall något enstaka spår som är riktigt (eller ja...) bra. Plattan har rätt i titeln, det här borde vara förbjuden musik. Förbjuden att framföra och förbjuden att ges ut.

Spelar du piano?

...och äntligen har jag funnit en Klaus Schulze jag gillar!

And did those feet, in ancient times...

Skivor lever ibland ett liv på eget håll. Vissa snurrar regelbundet, andra bara ibland. Och så finns det de där andra som under många sekler, ja i alla fall under långa perioder, hukar sig osynliga. Inköp som förpassas till att endast utgöra ännu en bit som ökar det totala antalet i samlingen. Att ligga på golvet och glo på skivsamlingen föder ibland ett nytt liv. Moonspells Memorial köptes på rea, 39 kronor på Åhléns, efter en översvallande recension i något musikmagasin. Då jag inte i egentlig mening eller större utsträckning vallar mina fötter uppå den extrema hårdrockens ängder föll den bort efter några lyssningar. In i samlingen bara. Tyst och snäll bidade den sin tid, en tid som kanske aldrig skulle komma. Så en dag där på golvet föll mina ögon på den. Jag hade nästan glömt bort att den fanns där. Jag tror starkt på att det finns en tid och plats för allt. I högsta grad gäller detta musik. När jag nu gick tillbaka till skivan och gav den en chans så föll allt på plats. Memorial är en fantastisk platta med exakt rätt ingredienser. Tungt utan att stå still, snabbt utan att dra iväg för långt, melodiskt utan att bli AOR, mörkt utan att bli bajsnödigt och vackert utan att bli trist. Vad jag inte hörde första gången vet jag inte men nu hör jag, kristallklart når mig ljudvågorna. Indeed they do.

Borta bra osv.

I de flesta serier fokuseras handlingen på spänning och cliffhangers, allt för att göra tittandet så intressant som möjligt. De bästa avsnitten är de där det händer så mycket det bara kan men med Hem till byn råder motsatt förhållande, det är som bäst när det inte händer någonting.

Här ska jag fram

Människans historia är präglad av en ständigt närvarande dragning mot extremerna. När människan lämnade Afrika och för första gången satte sina fötter på det europeiska fastlandet var detta ett resultat av just denna ingivelse. Att tänja på gränserna, att utforska sin omvärld och i slutändan också lämna den för en osäker tillvaro i ett nytt klimat med nya förutsättningar, är den grund som de facto vår nuvarande existens är byggd på. Utan denna drift, som lika gärna eller hellre kan benämnas progression, satt vi alla i den stekheta solen med en handfull självdött.

Extremerna, dessa gränsdragningar i en imaginär sand, är föremål för ett ständigt närmande och resultatet gör sig gällande inom alla fält. Från de tidiga odlarnas djärva försök till nutidens storjordbruk och dåtidens kurande bland klippmassiven till Turning torso i Malmö och bostäder där ingen kan eller vill bo. Allt är resultatet av dragningen mot extremerna, gränslandet för det mänskliga vetandet.

Självklart är också musiken en produkt av detta. Det är svårt att tänka sig hur stenålderns popsånger tedde sig men en kvalificerad gissning är att musiken, nu som då, spelade en avsevärd roll på såväl samhälls- som individnivå. I början av 1990-talet köpte jag i ett brinnande tillstånd av lust efter historiens själ skivan “Fornnordiska klanger - The sounds of prehistoric Scandinavia”, en samling om 41 stycken inspelningar. Ljud skulle vissa säga, andra skulle kalla det primitiv musik. (“Primitiv” är för övrigt ett intressant begrepp på samma sätt som “normalt”. Vad som är primitivt eller inte är ju blott ett mått på exempelvis vårt samhälles medicinska kunskapsnivå i jämförelse med 1600-talets.) De första tretton låtarna är tillägnade stenåldern och är inte mycket mer än rassel och hoppsasteg med snäckor eller sten mot sten i rytmiska anslag, vilket mer ger intryck av vardagens ljud än festliga musikanter. Själv slås jag av frånvaron av sånger. Nu är jag inte mer obildad än att jag inser avsaknaden av kvarlämnade texter och nothäften men jag är av den övertygelsen att även den mest “primitiva” människan hade en handfull sånger att tillgå. “Ah, the songs Jim!” Det tycks mig otroligt att tänka mig att det saknades lustiga sånger, sedelärande sånger, snuskiga sånger och rituella (naturligtvis) sånger. Kan man tala kan man också länka samman ord till någon form av melodisk slinga eller rytm. Styckena Tre flintflöjter och Ertebølle-pipan utgör båda bevis för att stenåldersmänniskan rent instrumentellt kunde frammana melodiska, i någon mening, kompositioner.

Anledningen till detta inlägg är att jag igår, för första gången på många år, lyssnade på Ministrys skiva Psalm 69. Nu anses den knappast gå i bräschen för vad som anses extremt men å andra sidan är det inte min poäng. Det är inte jakten på den mest extrema musiken som ligger i fokus för mig utan snarare i det faktum att musiken på Psalm 69 är ett direkt resultat av Ertebø lle-pipans möjligheter. Att karva en fullt fungerande flöjt av ben tyder på en tänjning av gränserna för vad som i det här fallet är det musikaliska rummet med sina avgränsningar. Nu har det vid varje tillfälle funnits de som velat stävja utvecklingen, alltid och på olika plan. Religiöst och mänskligt har det alltid funnits hinder att komma över, inte sällan med blodsutgjutelse som följd. Skaparen bakom Ertebølle-pipan stötte säkerligen på patrull av vän av ordning som av ett eller annat skäl hellre såg pipan ogjord och musiken har, som andra estetiska uttryck, hemsökts av dessa reaktionära tendenser. I modern tid minns vi sjuttiotalister gärna W.A.S.P. och debatten kring deras köttätande och våldsamma form av musik vilken i sig bara var en dragning mot extremerna i ett musikaliskt landskap där konformiteten cementerats, eller riskerade att cementeras. Synthmusiken var, liksom också punken, en dragning bort från normen och ut mot extremerna, gränslandet, ett kartläggande av möjligheterna. Denna drift är inte bara naturlig och evig utan också av stor vikt i en värld där de fossila bränslena sinar snabbare än vi anat och där miljökatastrofer och svält rider oss som nattmaror. Om vår drift mot extremerna upphörde nu skulle vår värld bli en mörk sådan utan hopp men så är lyckligtvis inte fallet. Lusten att kartlägga möjligheterna för vår framtid och tron på denna gör att det ändock finns ett ljus i änden av den där tunneln. Människan har, i vart fall hittills, inte nedslagits av återvändsgränder och kanske har vi skaparen av Ertebølle-pipan att tacka för mycket. Utan dennes kreativa gränssprängning såg det förmodligen helt annorlunda ut.

Fräckt och modernt

Religiöst betonad musik tenderar att i första hand fokusera på texten och budskapet, i andra hand på det rent musikaliska. Jag ser mig här skamlöst generaliserande, om än med viss rätt. En sida av mig genomlider med glädje religiösa musikprogram på SVT. Det finns något djupt fascinerande däri. Musiken som spelas där är alltid tillrättalagd, slätstruken och vacker, i vart fall i tanken. Musiken blir en ljudtapet som tycks ämnad att pacificera tanken och stänga ute det som inte anses höra hemma där. Den religiöst ortodoxa black metal-musiken kan dock inte anklagas för att vara tillrättalagd. Möjligtvis bedövande.

När jag var i Edinburgh snappades jag upp av en liten skallig man med en prick i pannan som ville sälja en skiva där hinduiska munkar spelade heavy metal, som han sa. Jag köpte den men mina förväntningar var låga och med all rätt. Det var, om jag ska vara frank, riktigt dåligt. Poängen är att mycket musik där budskapet är det viktiga blir sämre när medlemmarna inte lägger, eller är förmögna att lägga, samma omsorg i musiken som texterna. Det finns en anledning till att Vit makt-musik, oaktat de horribla texterna, inte är en njutbar upplevelse. Och för all del, budskapet behöver inte vara nödvändigtvis vara religiöst utan kan lika väl bestå av politiska eller andra förkunnelser. Ska jag dessutom knyta an till verkligheten kan man lugnt påstå att dålig musik kommer i alla former. Vem kan anklaga skaparna av Smurfhits för att göra högkvalitativ pop?

Men så ibland dyker det upp skivor med budskap som träffar rätt eftersom musiken talar till en. En sådan är Golden Avatars "A change of heart" från 1976. Jag bekänner mig inte till hinduismen överhuvudtaget men det är egentligen ovidkommande i sammanhanget. Musiken på den här skivan har följt mig i minst femton år och ger mig ännu samma känsla varje gång den hamnar på skivtallriken, ibland med långa mellanrum. Det är inte alltid en skiva är helgjuten men den här, som återfinns i rea-backar lite varstans, är faktiskt det. Musikaliskt är det en sann fullträff av skönt proggig karaktär. Att fyllas av ljus och den där pirrande känslan som god tonkonst är förmögen att göra är, för att knyta an till den religiösa aspekten, gudomligt. Så kanske har jag helt fel. Kanske handlar dålig musik bara om just det, oförmåga att knyta samman tonerna till något exceptionellt snarare än budskap och religiositet. Kanske görs det bara för jävla mycket musik.