Lord, mr. Ford

-Det är musik med själ och hjärta.

Man hör det ganska ofta, också slentrianmässigt, om musik som saknar det men ändå tillskrivs dessa båda abstrakta uttryck för ett starkt påverkande och inneboende väsen. Jag kan finna mig grina illa när uttrycket används för industrialiserad, själlös dussinpop som med våld körs ner i halsen på apatiserade folkmassor via Sommarkrysset. Fast ibland talar uttrycket sanning. Musiken skiftar från bra till överjordisk men bara någon enstaka gång blir den uppfylld av just själ och hjärta.

Det senaste halvåret, och då tar jag inte i, har jag fastnat i en loop. Jag har dagligen under dessa månader lyssnat om och om igen på Jim Ford. Hans bastardiserade, i positiv mening, country-funk är alldeles förtjusande. Inne i bubblan av studiobrus glimrar det av kärlek till musiken. Vore det inte för kombinationen stor begåvning för såväl musik som alkohol och droger vore Jim Ford förmodligen betydligt mer känd, också utanför snäva kretsar av kännare, en krets som faktisk inbegriper Nick Lowe. Inte sedan barndomen när farsans blandband gick heta i den lilla portabla kassettspelaren har samma låtar snurrat så konstant och det om något måste väl betyda att musiken har själ och hjärta, vad?

Lyckta dörrar

Vad var det egentligen som försiggick där bakom murarna och taggtrådsstängslen? Vad ljöd bakom ilskna schäferhundars skall och vad syntes bakom strikt regisserade, statligt påbjudna manifestationer av folklig uppskattning? Östblocket var ett mysterium för mig. Barska män, tanks och hotet om kärnvapenkrig ingav mig knappast någon känsla av glättighet, bara av måsten, tvång och tristess. Trots hoten om kärnvapen och Jordens undergång var det annat som fyllde mitt bröst med sorg och rädsla, nämligen det faktum att man i Sovjet inte fick lyssna på Elvis Presley. I vart fall hade jag hört detta och det var tillräckligt för att frukta ryssens intåg. Att leva i ett musikaliskt vakuum utan Elvis var otänkbart. Skulle jag då bara få lyssna på den typen av pompös marschmusik som hördes i nyhetsinslag från Ryssland? Hemska tanke. Under de senaste åren har jag förstått att musiklivet bakom murarna inte på långa vägar när var så tråkigt som jag föreställt mig. Istället blomstrade ett musikliv, vars förutsättningar förmodligen såg helt annorlunda ut i jämförelse med västerländskt dito.

Nu är jag ingen auktoritet på området men jag har fått många av mina förutfattade meningar om musiklivet i öst raserade. De senaste åren har mitt västeuropeiska hånflin förvandlats till ett milt och kärleksfullt leende av uppskattning. För mig är proggen en i huvudsak anglofil företeelse. Givet är att det finns exempel på spansk, svensk, afrikansk och till och med grönländsk sådan men den bästa proggen är och förblir i mitt tycke brittisk. Den östeuropeiska avfärdade jag givetvis med hänvisning till det strikt och statligt kontrollerade nöjeslivet. Alla uttryck för progressiv rock måste, med anledning av detta, vara fattigmansversioner, usla försök till kopiering. Ungefär så gick tanken. Mina vänner, jag hade fel. Jag borde vetat hut.

I ett alldeles överilat ögonblick beställde jag Exodus-boxen The most beuatiful dream. Nu menar jag förstås inte thrash-pionjärerna Exodus utan det polska proggbandet. Just det faktum att östeuropeisk progg mycket väl höll måttet var knappast någon överraskning, däremot att detta band inte bara levde upp till hypen utan också var fullt jämförbara med vilket toppband som helst inom den symfoniska proggen. De har jämförts med Genesis och tyska space-rockarna Eloy, vilket är nog så adekvata jämförelser, men alla likheter till trots uppvisar de en egen särart, som så många av sina block-fränder. Ljudbilden minner mig om känslan jag hade när jag i unga år såg Tarkovskijs Solaris, ett påstående jag inte närmare kan analysera enär det är en känsla icke så lätt klädd i ord.

Så vad försiggick egentligen bakom murarna? Vad föranledde pop-festivaler och stor musiks födelse i ett så slutet system? Av givna skäl kan jag fabulera kring uttryck som "mota Olle i grind" och kampen mellan de kommunistiska och kapitalistiska systemen, det degenererade väst och behovet av att möta det kulturella hotet med inhemska motsvarigheter. Kanske svalde man helt enkelt från Partiets sida den beska medicinen och insikten om att det som då, och i någon mening ännu så görs, betraktades som västeuropeiska (och givetvis amerikanska) uttryck för ungdomlighet inte gick att stoppa vid någon dragen gräns? Det vore vansinnigt spännande att få ta del av hur musiklivet under Moskvas skugga tog sig uttryck och under vilka former detta skedde. Under tiden faller jag tillbaka in i Exodus musik och skiter i resten.

Kallskuret

Vad kan man säga annat än att den brittiska proggen är överlägsen all annan likartad musik? Faktum är att den rentav kan vara överlägsen all musik överhuvudtaget. I det oftast hammonddränkta ljudlandskapet finns jordigheten i det excentriska, det typiskt (om något sådant finns) brittiska. Exakt vari detta består är delvis höljt i dunkel. Försöker du ta på det glider det undan men i luften dröjer sig en högst påtaglig förnimmelse kvar. Jag finner ro i den brittiska deppigheten, regnet och vinägerdoftande pommes frites. Det är mitt och det tillhör mig på ett så djupsinnigt vis att jag är förankrad med dess själ via rötter som finner sin källa i Jordens medelpunkt. (För övrigt föremål för en av proggens fem bästa skapelser, Rick Wakemans Journey to the centre of he Earth från 1974.)

Under en lång, lång tid har jag suktat och hyst begär efter Nicholas Greenwoods enda platta Cold Cuts från 1972. Den har undsluppit mig som en räv. Jag har snott runt, jag har grävt och jag har sökt men alltid har skivan visat sig vara utgången, slusåld eller blott och bart uppslukad av samma jord som fött den. Och nu sitter jag här, med ett ex i min hand.

Problematiken kring glömda plattor, obskyra "mästerverk" et al har jag tidigare diskuterat till leda men risken finns alltid, att skivan du kunnat gå barfota till Canossa för visar sig vara utter shite. Så det är med viss och illa dold förtjusning jag kan konstatera att skivan inte bara är bra utan riktigt bra.

För den som kastat ett öga på detta blogg-helvete torde det inte komma som en överraskning att jag är förälskad i hammondorgelns brus. Det borde således inte vara svårt att förstå att Nicholas Greenwoods (som själv spelar bas och sjunger, för övrigt) platta faller mig i smaken. För en gångs skull regnar det manna och jag har en överdimensionerad sked till mitt förfogande. Plattan är en hammondorgelns ormgrop, en orgie i orgelbrus, ett orgiastiskt tumgrepp om mina öron. Trädgården prunkar och förvisst blommar orgeln men det är i kombination med blås (inklusive tvärflöjt, förstås) och wah wah-gitarr som fördämningarna brister och släpper lös en kaskad av sväng och gemyt. Det är excellent och det å det grövsta.

Zeuhlkorv

Jag ser mig ibland som en stigfinnare vad gäller musik men inte i klassisk bemärkelse. Det är inte menat så att jag alltid finner Vägen, Målet eller ens Riktningen. Faktum är att jag mer eller mindre trevar mig fram, bökar mig igenom vegetationen. Och så ibland, när jag minst anar det öppnar sig en stor, solstekt glänta i snåren. Så vill jag se min upptäckt av Laurent Thibaults Mais on ne peut pas rêver tout le temps (1979).

Thibault var bland annat bassist i det franska zeuhl-bandet Magma, vilket märks. Det är för övrigt märkligt hur medlemmarna i detta pionjärband tycks dela exakt samma uppfattning vad gäller soundet, vilket också kommer till uttryck på Univeria Zekts The unnamables (1971). Ibland får jag intrycket av att jag lyssnar på någon av Magmas mer melodiösa låtar, i synnerhet vad gäller vissa vokalpartier och förekomsten av el-piano. Skivan är hyllad som den bästa franska proggplattan någonsin och jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt kunnig för att vare sig bekräfta eller dementera men absolut, det kan visst förhålla sig på det viset.

När jag lyssnar på skivan, den går oavbrutet för tillfället, så uppfattar jag verkligen musiken som en helhet. Nog för att det finns fyra separata spår på CD:n men eftersom det flyter samman, trots skiftningar, ser jag det som ett helt stycke. Och det är ett vackert stycke. Ljud och toner i perfekt kombination förenade i en stor klots av klassisk, tidlös progg. Det kan vara årets bästa inköp.

Trams!

Med risk för att låta som en bitter, otacksam gammal gubbe så måste jag ändå vädra mitt grava missnöje med de selektiva deluxe-utgåvorna ur Black Sabbaths diskografi. Jag kan utan att fara med osanning kalla mig en kännare av musiken och jag hyllar som en sann devot alla sättningar och perioder, sånär som på tre plattor (Dehumanizer, Cross Purposes och Forbidden) vilka samtliga faller inom ramen för några av de värsta exemplen på förvirrad och oinspirerad hårdrock någonsin. Genom alla år har jag suktat efter, drömt om och letat efter outgivet material men misslyckats. Några bootlegs, någon inspelning med Dave Walker (den sångare som mycket korvarigt tog Ozzys plats 1978) är ungefär allt jag hittat. För att vara ett band av sådan storhet, översköljda med superlativ, är det ett märkligt faktum att så lite outgivet material finns. Det finns inte ens några riktigt bra live-plattor ute. Man kan göra som Deep Purple och dränka marknaden i sådana men det är inte vad jag efterfrågar. Jag vill bara få frossa lite i det okända.

De senaste deluxe-utgåvorna består av Heaven and Hell (1980), Mob rules (1981) och Live evil (1983). Jag vet att det inte finns något outgivet från den första plattan. Bandet hade enbart de låtar som såsmåningom hamnade på skivan och kanske är det också fallet med uppföljaren. Emellertid finner jag det märkligt att det är så tunnsått med riktiga godbitar. Extramaterialet på de här utgåvorna består av någon enstaka singelbaksida, någon mono-mix och en bunt live-versioner. Summan är försumbar. Vad man från skivbolagets sida, i mitt tycke, borde gjort är att samla "bonusmaterialet" på en box alternativt CD och givit ut dessa som riktiga live-plattor istället. På det här viset blir det varken hackat eller malet. I vad består deluxe-stämpeln? Det finns ju inget överraskande eller i verklig mening intressant på dessa utgåvor.

Min önskan är en tjock box, en exposé över Sabbaths utveckling från Mythology via Earth och över i Black Sabbath. Jag efterfrågar inget som är omöjligt. Vad jag undanhållit i denna text är de allra första inspelningarna som jag fann på en blogg. Gamla acetat-pressar som hittat vägen ut ur arkiv och ut på nätet. Allt detta och livematerial samt outgivet (som enligt logikens lagar måste finnas) borde samlas och ges ut i box-form. Gör något vettigt istället för att fisa runt på det här sättet!

Häxprocesserna

Jag minns det ack för väl. Ungdomligt risig i mitt långa hår, vildvuxna polisonger och lite för liten kavaj klev jag fram till disken inne på Folk & Rock i Lund. Året var 1997 och jag ville lyssna på Miles Davis Bitches Brew (1970). Den hade ju hyllats i alla möjliga sammanhang. Allt ifrån de hippaste musikerna till rockpressens journalister, kräkandes superlativ. En del av dessa kräkningar hamnade på mig och intresset väcktes. Detta minns jag tydligt. Jag minns också den förfäran och skräck jag kände när jag stod där och provlyssnade. Ett kaotiskt och disparat myller av elektrifierade utbrott, en trumpet som inte lät frisk och ilskna el-pianon omgivna av ett kompakt komp, rytmer som slog en illa förberedd yngling på käften. Jag lämnade lurarna och vandrade förundrad ut ur butiken. Skrämd, förfasad och övertygad om att superlativen krängts och pressats ur ett alldeles för snävt anus. Jag förstod inte, jag förbannade dem alla.

Men det är klart, tiden har lagt sig som en brusande älv mellan den jag var då och den jag är nu. Jazzen är alltjämt en rörelse jag inte begriper fullt ut, i vart fall inte dess renaste form. Som alltid förtjusar giftermålet mellan jazz och rock men till skillnad mot då, 1997, är jag numera erfaren nog att tränga igenom det som vid första lyssningen tycktes kompakt och kantigt. När jag nu lyssnar på Bitches brew är det baserat på erfarenheterna av Miles andra elektriska utflykter såsom Get up with it!, Agharta och Pangaea; verk där kaos och rytm, sammanbrott och groovigt sväng samsas i en ofantlig, berusande häxbrygd (jodå). Det är inspirerat, hypnotiserande, begåvat och underbart svängigt.

Folk och fä

Jag vet nog fan hur det ska låta, brittisk folk. Och jag vet också från vilken tidsepok det ska höra hemma för att tillfredsställa min brinnande anglofila böjelse. Det är strikt avgränsat i tiden och som en människa berövad sina sinnen visar jag föga intresse för det som faller utanför ramen. Jag är reaktionär, i den bemärkelsen. En ultrareaktionär som utgör min egen folk-junta, med den skillnaden att jag inte förföljer de som faller utanför och sedan pryglar dem till oigenkännlighet på någon fotbollsarena.

Det där lät synnerligen hårt och brutalt, kan även jag tycka. Förkasta annan folk, även brittisk? Nja, det är mer ett ointresse som kommer att vissna till mull och ur denna kommer det såsmåningom spira en ny blomma, väldoftande och omfamnande. Hur kan jag veta detta? Livets skola, min vän. Livets skola. Under många år lyssnade jag inte alls på musik som inte hade sitt ursprung i 1960- och 1970-talen. But alas, I do now.

För mig ligger tjusningen i den brittiska folk-boomen under det sena 1960- och in på 1970-talet väldigt mycket i stämningen. Det är en romantiserad tjusning, en idealiserad och välregisserad föreställning. Smoke and mirrors, a trick of the light. Jag vet att livet i det medeltida England knappast var en dröm, hur mycket gröna kalasbyxor du än ägde. Jag vet också att livet till sjöss med tandlossning och lemmars amputerande inte var så trivsamt och idylliskt som jag föreställer mig. Likväl. Likväl. Jag åberopar rätten att fortleva som en gäst bland mina illusioner.

I mångt och mycket är det stämningen överlag som är regent i mitt konungarike. I hovmusiken hörs inte gärna inslag av country eller reggae och det får inte vara för glatt, musiken ska mana till eftertanke och tillvaron domineras av ett drömskt skimmer. Vill jag dansa och skratta lyssnar jag hellre på Hammondorgelns dån eller hårdrockens groove.

Att förälska sig i musiken var aldrig svårt, den var omedelbar. Fairport Convention drabbade mig som ett gäng snapphanar, rusande ur kraftigt näste av grönskande buskage. Och kanske, nej definitivt är denna grupps tidiga plattor ett precist mått på hur det ska låta. Drömskt, romantiserat och med fötterna i traditionen likaväl som det progressiva.

Det finns en oöverskådlig mängd band och artister i genren. Vissa bra, andra sämre. Precis som fallet är med musik generellt. Min senaste upptäckt är Nigel Mazlyn Jones som kanske i än högre grad är en ambassadör för stämningen vid mitt hov. Hans båda 70-talsplattor Ship to shore (1976) och Sentinel (1979) består av en samling låtar, var för sig njutbara men som helhet betraktade mer en sammanhållen väv av känslor och atmosfär. I synnerhet gör sig detta gällande på Ship to shore. Om jag blundar svävar jag.