Syndernas förlåtelse

...och jag lovar att aldrig mer ljuga om Ötzi.

Drama Queen

Det finns vissa band där demokratin är något skev, oftast till följd av vokalistens ibland påstådda betydelse vad gäller popularitet och därigenom också ur ekonomisk synpunkt. Ett av dessa band, där detta fenomen lyser med klar låga, är Deep Purple. Ian Gillan innehar de facto rollen som vokalist å de två mest framgångsrika album DP släppt, "In Rock" samt "Machine Head". Tillika är dessa plattor två av hårdrocksgenrens största. Tvisten kring huruvida "In Rock" eller Black Sabbaths första var den grundsten uppå vilken genren Heavy Metal byggdes pågår alltjämt. För egen del håller jag på Sabbath. Förutom dessa meriter är Ian Gillan också den sångare som spelat in mest skivor med gruppen, varit med längst om än i omgångar och räknas som ett grundfundament i DP. Jag ifrågasätter icke dessa fakta. Det jag istället ifrågasätter är hans fullständiga veto emot att live framföra låtar från i första hand MKIII- och MKIV-sättningarna. Mellan 1974 och 1976 (året för DP:s upplösning) var David Coverdale vokalist i bandet, numera mest känd för sitt eget band Whitesnake. De tre skivor som släpptes under namnet DP under dessa år är mycket, mycket högklassiga plattor vars inriktning skiljer sig från MKII-sättningens och Gillans musik. Medan de senare var progressiva i någon mening, var Coverdale-uppsättningen betydligt bluesigare och funkigare, inte minst. (För egen del föredrar jag Coverdale-perioden framför Gillan.) Med tanke på att Gillan inte är originalsångare i bandet är det märkligt att han hårdnackat pissat in sitt revir och vägrar sjunga exempelvis Burn, Soldier of fortune eller Stormbringer. Förvisso är han synonym med DP, det går inte att komma ifrån. Även jag trodde en gång att Gillan var den ende sångaren i bandet. Men icke... Rod Evans medverkade på de första tre (1968-1969) och David Coverdale (1974-1976). Den ende kvarvarande och ständige medlemmen Ian Paice (trummor) borde ju rimligen vilja spela också annat material. Även bassisten Roger Glover som medverkat på flera icke-Gillan-plattor borde känna likaledes. Gillan says no.

Fenomenet är inte okänt. Ozzy vägrar spela andra Sabbath-sättningars låtar, trots att Dio-eran räknas som klassisk och förmodligen är lika älskad som originalsättningen. Men tyvärr går den konsertgående publiken miste om en underbar bukett visor i och med, vilket ofta tycks vara fallet, med vokalistens vilja. Ett fall som särskilt berör mig är historien kring Yes skiva "Drama" från 1980.

Efter 1978 års mycket tråkiga "Tormato", med den utmärkta Don't kill the whale som det enda anständiga bidraget, dröjde det två år innan Yes släppte något nytt, emellertid utan Jon Anderson som slog sig ihop med Vangelis för att producera några album vilka kan klassificeras som synth-pop med inslag av progg. Ett synthifierat Asia. Som ny sångare rekryterades Trevor Horn, tidigare i Buggles. Resultatet blev "Drama", vokalt mycket likt Anderson men (enligt vissa mycket) hårdare än tidigar alster. Jag vill påstå att "Drama" till viss del påminner mycket om "Close to the egde" och den hårdhet som ibland kom till tals där. Så också på "Fragile". Yes har alltid balanserat mellan ljus och mörker, kontraster mellan skönhet och brutalitet. Ingredienserna på "Drama" är därför inte annorlunda än tidigare, om än bättre än på många år. Om man bortser från 1977 års "Going for the one" låg Yes i något av en proggens förvirrade ingenmansland där de villat bort sig i sin drift att intrumentalt bevisa saker bortom ett egentligt publikt (i.e. mitt) intresse, vilket är synd. Bandet är ett av proggens, jämte King Crimson, finaste exempel på hur genren ska låta. Nåväl! Det som gör "Drama" till ett favoritalbum, bortglömt i andras ögon tycks det, är låtmaterialet vilket var det starkaste på åtta år, dvs 1972 års "Close to the edge". Varje stycke är fulländat men "Into the lens" är ändå favoriten. För mig är början av 1980-talet synonymt med den vinterblå färg som infann sig i gränslandet mellan dag och kväll, när snön lagt sig tung, och resultatet blev denna underbara kulör. "Into the lens" förmedlar mig denna färg och känsla som inte ska förknippas med nostalgi, endast trygghet och värme. Kanske är det rent av så att "Into the lens" är min No. 1 bland Yes låtmaterial. Det kan mycket väl vara fallet. Jo, lyssna gärna på introt till "Machine Messiah" och du kan hör det tyngsta Yes och kanske något proggband någonsin karvat in i en bit vinyl.

Med tanke på "Dramas" ovedersägliga och överlägsna kvalitet syns det mig märkligt att materialet inte spelas live av Yes. Ja ja, jag vet att Jon Anderson inte vill och att de andra med ryggradslös hållning låter honom hållas men det är synd och skam. Synd och skam, säger jag.

Ta fast mördaren!

Man tycker sig från österrikiskt håll ha funnit ett fullgott motiv bakom Ötzis död. Enligt tidningen Archaeology & Science (8/2008) har man trots avsaknad av handfasta bevis naglat sig ned igenom historiens förtäckta mylla och funnit att det i Ötzis koger förvarats en handfull, som man tror sig, religiösa artefakter vilket skulle (kunna) löna den gamle ismannen epitetet (en såkallad) kyrkotjuv, en själarnas förgörare.

Osteologen Kenneth Bram sätter dock fingret på den springande punkten och poängterar, vilket jag anser vara viktigt och ödmjukt inte minst, att:

-We believe it to be true, but then again it's simply speculation. In truth, we cannot know.

Detsamma tycks inte gälla för den mer vidflugne kollegan Pierre Giérs som till och med anser sig ha funnit en skriven bekännelse av (den än så länge) namn- och ansiktslöse mördaren, i form av ristningar å djurben, funna i den dal varifrån Ötzi tros härstamma. Ristningarna tycks beskriva en mordisk akt, föregången av en vild jakt ur vad som tolkats som en dal och upp i Alperna.

Debatten går vidare... Så ock spekulationerna.

"...man rotade ut socknen motsvarande et Jesu lidande, allom till varnagel och till doms, föröver de arme själarne".

Et minne i Kronans famn

(Ingram Hessebär, 1916)

Mmm... Är det Riesling?

För att lägga tyngd vid min teori gällande Draculas spirituella vigör vill jag omnämna en fantastisk (och rolig) one-liner greven levererar i filmen med samma namn (1931). Jonathan Harker har anlänt till grevens slott och erbjuds vin och mat. Harker frågar förundrat men också belevat om inte Dracula också vill ha ett glas vin, att dricka själv är ju inte lika kul som att dricka i sällskap. Mörkrets furste replikerar då blixtsnabbt:

-I never drink... wine.

Om inte det är ett bevis på Draculas och vampyrens överlägsna intellektuella kapacitet över andra odöda så vet jag inte vad som är det.

Electricity in the braincells

Jag snubblar från tid till annan in på en gammal favorit, Sir Douglas Quintet +2 = Honkey Blues, när allt annat känns fabricerat och genommtänkt. Musiken på denna klassiker från 1968 är kaotisk, improvisativ och oemotståndlig. Här finns inga hippa polotröjesnubbar som hoppat på syratåget och tänt en lavalampa, blott härdade musiker vars prestationer bara nästan håller sig inom ramarna för musikalisk teori och balanserar så nära skevhetens stickspår musik kan komma. Jag vill inte hävda att studiotiden ägnades åt droger och enorma mängder alkohol, jag har heller inte vare sig ork eller intresse av att ta reda på sanningens faktiska läggning, men nog anar man en onykter attityd parad med en total likgiltighet för musiken som kulturell yttring. Eller kanske ska jag säga totalt förakt för allt förutom kärleken till musiken.

Man skulle kunna tolka påståendena ovan som negativ kritik men det förhåller sig tvärtom, det är odelat positivt. Skivan bjuder på en mycket intressant resa genom rock, country och jazz, på gränsen till någon form av psykedelisk country-prog, av vars like jag aldrig stött på. Bandets tidigare alster saknar den otvungna oväsensskildring man finner på Honkey Blues, efterföljarna saknar det absolut.

Du som nu sitter och skruvar dig bajsnödigt i din stilrena kontorsstol och vill påstå dig ha hört betydligt mer avant-garde, än mer ostrukturerat oväsen, psykotiska bayrare med slö sax som biter sig igenom zinkplåt medan en loop av ett allt annat än rosaskimrande samlag stönar i bakgrunden så har du säkert rätt. Min poäng är inte påståendet att Honkey Blues är en besvärlig platta. Au contraire! Honkey Blues är en extremt lättlyssnad platta, full av hjärta och avspänd attityd. Och vill du som jag sitta med ett fånigt leende på läpparna i en 45 minuter, införskaffa Sir Douglas Quintet +2 = Honkey Blues och du har gjort dig själv en god gärning.

En sång till modet

Jag har alltid haft en dragning åt det förgångna, en slags uppfattning om forna tider som hållande i sig en ofantligt mycket större spänning än den avmystifierade nutiden. I lördags eftermiddag tog sig denna fetish kraftfull form och ton vid ett besök å Edsholmens slottsruin i Grums.
Då vi redan befann oss i Karlstad för att åse Motörhead knäcka trumhinnor drog vi dagen efter åstad till Grums för att insupa historia och kultur. Edsholmens slottsruin är en mansbyggnad som brändes av en uppbragt bonde, om informationsskylten talar sanning, på 1400-talet under Engelbrektsupproret.

I snö, svår kyla och kompakt mörker gav jag mig med oförväget mod upp längs kullens sidor, kastande mig längs murverket, trevande med stelfrusna fingrar kring en icke behjälpsam struktur, allt i ett, som det visade sig, fåfängt försök att nå borgens högsta punkt och ofantligt lockande öppning. Jag säger er, det var blott för ett ögonblicks tanke som jag avbröt min bedrift. Tanken på hurusom jag störtande ner för sidorna slog ut mina tänder mot dold sten och brottstycken från borgens otimliga tillintegörelse den där dagen då bonden slungade mansbyggnaden i fördärvet, fick mig att ta mig samman och inse det omöjliga i situationen.

Upplevelsen lämnade mig med huvudsår, intakta tänder och en stor känsla av tillfredsställelse. Jag ville se mig som en djärv människa, en oförvägen jägare på jakt efter sanningen, och i det ögonblicket, på osäker mark längs borgruinens murar, vill jag påstå att jag faktiskt gjorde det. Åtminstone den gången i livet.