En sång till modet

Jag har alltid haft en dragning åt det förgångna, en slags uppfattning om forna tider som hållande i sig en ofantligt mycket större spänning än den avmystifierade nutiden. I lördags eftermiddag tog sig denna fetish kraftfull form och ton vid ett besök å Edsholmens slottsruin i Grums.
Då vi redan befann oss i Karlstad för att åse Motörhead knäcka trumhinnor drog vi dagen efter åstad till Grums för att insupa historia och kultur. Edsholmens slottsruin är en mansbyggnad som brändes av en uppbragt bonde, om informationsskylten talar sanning, på 1400-talet under Engelbrektsupproret.

I snö, svår kyla och kompakt mörker gav jag mig med oförväget mod upp längs kullens sidor, kastande mig längs murverket, trevande med stelfrusna fingrar kring en icke behjälpsam struktur, allt i ett, som det visade sig, fåfängt försök att nå borgens högsta punkt och ofantligt lockande öppning. Jag säger er, det var blott för ett ögonblicks tanke som jag avbröt min bedrift. Tanken på hurusom jag störtande ner för sidorna slog ut mina tänder mot dold sten och brottstycken från borgens otimliga tillintegörelse den där dagen då bonden slungade mansbyggnaden i fördärvet, fick mig att ta mig samman och inse det omöjliga i situationen.

Upplevelsen lämnade mig med huvudsår, intakta tänder och en stor känsla av tillfredsställelse. Jag ville se mig som en djärv människa, en oförvägen jägare på jakt efter sanningen, och i det ögonblicket, på osäker mark längs borgruinens murar, vill jag påstå att jag faktiskt gjorde det. Åtminstone den gången i livet.