Jag återkommer ständigt i mina tankar till vampyrens egenskaper. Ämnet är så fascinerande att jag icka kan avhålla mig ifrån att fundera däröver. En viktig poäng när det gäller just Draculas sociala förmågor är att han i grunden är en djupt civiliserad herre, tränad i den fina konsten sedan barnsben. Vlad Tepes far, Vlad II Dracul, var härskare över Valakiet under 1400-talet och bör därför, såsom representant för adelsskiktet, ha uppfostrat sin son i vett och etikett. Det vore mig främmande att anta att dessa ränder skulle gå ur den lille, ens som vampyr. Vid Draculas frånfälle bör han ha varit i 40-årsåldern vilket leder mig till att dra slutsatsen att hans pre-vampyristiska tillvaro varit tillräckligt lång för att de sociala bitarna ska ha lagt sig på sin rätta plats.
Hur det kom sig att Dracula blev vampyr överhuvudtaget är mig icke till fullo bekant. En variant jag minns från serietidningen Dracula är att när han låg döende på slagfältet, efter att ha bekämpat turkarna, blev biten av en gammal vampyrkärring. Hur nära sanningen det ligger kan jag inte uttala mig om men jag får medge att det å ett slagfält bör finnas gott om blod för vampyrerna att äta, en slags räkfrossa för blodsugarna, vilket ger myten en viss bäring.
Vad gäller vampyrens krafter så vill jag i första hand tala om dennes styrka. Jag vill skilja på Nosferatu och Dracula. Det må så vara att det i grunden är samma varelse men porträtterad olika. Icke desto mindre vill jag särskilja dem åt. I slutet av filmen "Horror of Dracula" (1958) är van Helsing och Dracula indragna i ett handgemäng/brottningsmatch av synnerligen allvarsam karaktär. Båda slåss för livet som idé, van Helsing för mänskligheten och Dracula för sin egen existens. Värt att notera är att då Dracula förvisso besitter en uppsättning egenskaper vilka kan antas vara en progression av tankens kraft, så är hans fysiska styrka avsevärd men inte övernaturlig. I serietidningen Gigant möter vi Läderlappen som med sin hjärna kan besegra monster och skurkar när exempelvis Stålmannens råstyrka inte producerar önskat resultat. Jag skulle vilja påstå att Dracula är de övernaturliges motsvarighet till Läderlappen. Fysiskt ytterst kapabel att möta våld med våld men i huvudsak nyttjar sin hjärnas kapacitet för att nå det önskade målet. Jag har svårt att se att Dracula ägnar sig åt situps, löpning i el-ljusspår eller långfärdsskridsko men jag tänker djärvt komma med påståendet att grevens styrka är något större än medelindividens. Måhända på grund av skrämseleffekten, dvs att den odödes ilska och aggressivitet parat med insikten (hos människan) om att motståndaren är en vampyr kan sänka förmågan till motvärn avsevärt. Slåunda kanske Draculas styrka är mer psykologiskt betingad än verklig.
Nosferatu är en helt annan fråga. Denne vampyr är en skör varelse, oförmögen till den typ av slagsmål som Lees Dracula från tid till annan trasslar in sig i. När Nosferatu (väl medveten om att hans riktiga namn Dracula används i filmen använder jag titeln för att särskilja och hänvisa till vilken av dem jag talar om) i upphetsat vredesmod kastar en stol över ända vid åsynen av Jonathan Harkers blod, är detta ett kortvarigt resultat av en mycket häftig längtan efter det röda guldet, något han till synes saknat i en myckenhet av tid. Nosferatus fysiska styrka är snabbt uttömd och han är åter den orkeslöse fantom han är till vardags, så att säga.
Nej, både Dracula och Nosferatus styrka ligger istället i deras mentala förmågor. Möjligheten att hypnotisera sina offer ger vampyrerna en möjlighet att i tystnad tvinga dem till underkastelse och uppgivande av sitt livselixir utan högljudda och krafttömmande holmgångar vilket med stor sannolikhet kan dra uppmärksamheten till sig och därigenom försvåra tömmandet. På detta plan är Dracula och Nosferatu varandras likar. Möjligtvis är den senare något mer kunnig men det är i sådana fall en fråga om grader i Helvetet. Förmågan att förvandla sig till rök, fladdermus och varg är förvisso också användbara förmågor men då jag ser dessa mer som medel för snabb förflyttning och inbrytning i exempelvis sovrum (i rökform, troligtvis) tänker jag inte närmare gå in på dem.
Varulvens existens är präglad av ensamhet och psykisk oförmåga. Zombien är mer sällskapssjuk och tränger sig samman i grupper av varierande storlek. Trots detta så är deras framgång enbart beroende på antalet, inte på grund av en samlad kompetens. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg hävdar ju George A. Romero i Land of the dead att zombierna kan utvecklas genom empiriskt arbete. Hur långt de kan gå är dock osäkert. Låt vara att de kan utveckla vissa förmågor men på samma vis som apor har utvecklat kapaciteten att medelst pinnar föra termiter till munnen så kan jag inte se dem utveckla samhällen av större komplexitet. Så ej heller zombierna. Det är klart att även de varit människor, såsom vampyren, men det finns en enorm skillnad. Draculas hjärna må ha ådragit sig vissa skador i samband med döden men han är i huvudsak sig själv, en tänkande individ men djupt plågad av karnivorens instinkter. Zombien är och förblir en hjärnskadad grönsak, om än en livsfarlig sådan. Där zombien och varulven misslyckas i sin (förvisso obefintliga) strävan efter koordinerad och planerad framfart, är Dracula mer en visionär som genom hypnotisk kraft binder folk till sig att användas i den strategi denne utarbetat för att ta över världen, i vart fall är detta sant i Nosferatus fall. Vi har alltså att göra med en slug jävel, fast besluten att dricka livet ur var och en av oss, och det är betydligt mer olycksbådande än en hel legion zombier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar