Blå tåget

Det anordnades resor med tidsmaskin och mot nätt betalning kunde välbeställt folk resa åter i tid och rum och skjuta dinosaurer. Förutsättningen var att man som resenär aldrig avvek från den spång arrangörerna byggt i landskapet. Avvek man från denna var chansen stor att man trampade ihjäl den minsta varelse med enorma konsekvenser för framtiden, eller samtiden i detta fall. De urtidsödlor som kom på tal för jakt var de som av en eller annan anledning ändå skulle dö och i dödsögonblicket fick jägaren avfyra skottet. Vid det tillfälle jag nu diskuterar var det en stor bjässe som föll offer för ett fallande träd. Jägarna skickades iväg på tidsresan och sköt aset. Allt gick planenligt, sånär som på att en av jägarna halkade och satte foten rakt ned i det gröna. Resultatet blev en insekts otimliga död. Väl hemma igen var samhället förändrat i grunden. Den värld de lämnade var en på demokratisk grund, den de återkom till var en av förtryck och diktaturens tunga stövel. Att resa i tiden är behäftat med stort ansvar, med andra ord.

Jag är inte främmande för tidsresor som i ovan återgivna episod ur en TV-serie jag såg, tvärtom. Men kanske av andra skäl än jakt. Historien bjuder mången ett tillfälle värt att se med egna ögon men det förutsätter vissa ting. Exempelvis tror jag att man som osynlig får ut det mesta av upplevelsen. Jag som postmodern människa har föga eller ingen erfarenhet av att röra mig i medeltida sammanhang och borde inte någon ifrågasätta mig och min uppenbarelse, skulle jag uppträda vid exempelvis undertecknandet av Versailles-freden 1919? För vem är jag och hur ska jag kunna ta mig in? Osynlighet är alltså det första kriteriet.

Det andra borde vara någon form av tyngdlöshet, kanske rent av förmågan att phasa sig igenom väggar såsom någon ur X-men. På detta vis utgör man inget hot för levande varelser vars död, enligt TV-seriens hypotes, radikalt har förmågan att förändra framtiden.

Det tredje kriteriet vore någon form av hjälm eller lurar som översätter det talade språket. "Åh, språköra, det har jag allt". Hmm, ja kanske det men även det örats funktion slår slint när det gäller forntida rotvälska, inte sant?

Slutligen bör man som resenär vara insluten i en skyddande overall så du inte ådrar dig spetälska eller ger dem någon form av nutida, kraftigt muterat förkylningsvirus med resultatet att kanske hela samhällen dör ut. Då kan en insekts död te sig förhållandevis obetydligt.

Historien är bräcklig. De rester som finns och som därför ännu talar till oss, stumma men ibland osedvanligt vältaliga, utgör enda länken till det förflutna. Det kan inte bli tal om annat. Skumt doftande hembygdsgårdar och virtuella rundturer på forum Romanum är de enda tidsresor du kan tänka dig att få göra. Jag inser därför, något sorgset, att möjligheten till en tågresa destination Fordom är utesluten, men ack så det lockar.

Det eviga

Tiden gör all skillnad. Intuitiontoldme talar om favoritskivor som nu tappat den lyster som förut var så stark. Ibland gör det omvända förhållandet sig gällande. 1987 var Black Sabbath ett gungfly utan stabilitet och "The eternal idol" skrämde mig. Den skrämde mig för att jag tyckte den var alldeles fantastiskt dålig men också, och kanske i synnerhet, på grund av ljudbilden. Om "Born again" hade ett sound som hämtat från Helvetets botten så verkade det här vara hämtat från en planet av is. Skivan äger Sabbath's kallaste och mest metalliska ljudbild. Kallt och sterilt pumpar de sig igenom låt efter låt med tvivelaktigt resultat. Tyckte jag då.

Under någon månads tid har jag haft skivan i tankarna men inte kommit mig för att ge den en snurr i CD-spelaren. Men så, häromdagen var tiden kommen. Och faktiskt, så illa är det inte. Ljudbilden var egentligen det enda som stämde i min bild av plattan, musikaliskt var den betydligt bättre.

Black Sabbath har knappast legat i bräschen för hårdrockens utveckling sedan 1970-talets första hälft, trots viss utveckling. På "Eternal idol" tycker mig höra att herr Iommi lånat ett öra åt den stil som rådde just då. Skivan känns fräck, fräsch och modern, om man ser det ur 1987 års perspektiv. Det är en ganska rapp platta med melodi över ett halvtungt komp. Faktum är att Iommis gitarr låter riktigt livlig, och det på ett sätt som påminner mer om "Mob rules" än efterföjaren "Headless cross". Låtarna i sig är kanske lättglömda men några hänger sig kvar: "Glory ride", "The shining" och "Ancient warrior" tillhör kategorin glömda klassiker. Ja, klassiker kanske var att ta i men de är i allt väsentligt mer än hyfsade och det är inte att förakta.

Är det Black Sabbath då? Endast till namnet. "The eternal idol" har inte mycket gemensamt med de klassiska plattorna men är en inte helt oäven och njutbar hårdrocksplatta. Skulle den spelats in av annan grupp kanske tiden behandlat den mildare. Jag vet inte. Problemet för ett band med en massa "klassiska" album bakom sig är att allt som kommer efterpå bedöms efter det snarare än musikens faktiska kvalitet. Jag ser framför mig en sommar med den här i bilstereon, för hur kall skivan än är så ger den mig numera känslan av behaglig svalka.

"The eternal idol" är inte Black Sabbath's största stund. I grunden är den på gränsen till medioker men ändå betydligt bättre än "Dehumanizer" och jag rekommenderar "The eternal idol" till vem som helst och i alla lägen framför den förra.

This Is Not A Song, Its An Outburst

Det är inte ofta superlativen kring "the forgotten gems" är i överensstämmelse med verkligheten. Jag har tidigare påpekat att begreppet "obskyr" ses som ett mål i sig, en anledning att förära en ruffig inspelning betyget 5 av 5. I extremt många fall bör musiken ses mer som en historisk artefakt i likhet med Thomas Edisons inläsning av "Mary had a little lamb", en röst ur det förgångna men knappast något som sätter kroppen i stilla gungning.

Jag bläddrade förströdd igenom en gammal Record Collector och fann bland recensionerna den här skivan. En mystisk mexikan spelade in en skiva som försvann. Och det gjorde han också. Död? Nedknarkad? Ingen visste. Det är den typen av drapor som medföljer de allra flesta återutgivningar av dessa "förlorade mästerverk". Men för en gångs skull så var det inte bara ett marknadsföringstrick av något litet skivbolag som kommit över ett gammalt rullband utan sanningen som förmedlades. Superlativen var i överensstämmelse med verkligheten.

Skivan är i den milda psykedeliska skolan. Singer-songwritern med ljudutrustning. Det är vänt, mjukt och soligt även om texterna tar upp bitvis allvarliga ämnen som droger. Någon gång har fuzz-pedalen, denna fantastiska uppfinning, kopplats i för en grövre form av hård rock. Summan av låtarna är i sanning fantastisk. Kanske är skivan inte bättre än mycket annat i samma genre men det är synd att den försvann utan ett spår vid utgivningen. Vad snubben gjorde i sin musikaliska exil, i vart fall vad gäller det allmännas medvetande, är inte kunskap jag äger men med ledning av den här plattan så kan man dra slusatsen att de påföljande borde vara av samma kvalitet. Åtminstone i teorin.

Det absolut bästa spåret är "Forget it", en akustisk ballad av sådan skönhet att jag låter mig föras bort på ett mjukt moln av svalkande balsam. Den skönt smygande horn- och stråksektionen utgör ett sensationellt vackert inslag. Det här är anledningen till varför jag tycker musiken från 1960- och 70-talen generellt är överlägsen alla andra årtionden.

All that jazz.

Och så är det det där med jazz. Det är sannerligen inte ofta jag lyssnar på genren. Fast det är inte helt i överensstämmelse med sanningen. Jo, ser man till den renodlade jazzen, Coltrane eller Ellington, så är det sant, då lyssnar jag i stort sett aldrig. Men när det gäller jazz-rock så händer det inte bara titt som tätt utan ofta. Jag älskar spänningen som uppstår när jazzmusiker ger sig på rockformatet. Chicagos "II" är i mitt tycke jazz-rockens flaggskepp och har väl aldrig i egentlig mening överträffats.

En god vän var i Kina och kom hem med en gåva: Joe Hisashi and New Japan Philharmonic World Dream Orchestra. Helt okänd för mig men jag slogs omedelbart av det väldigt vackra skivomslaget. Till en början trodde jag faktiskt att det var någon form av progg men det visade sig vara en symfoniorkester som spelade ledmotiv ur fransk film. Hade jag vetat det och sett den i butiken hade jag säkert aldrig köpt den. Men nu kom den in i mitt liv och jag ägnade flera dagar åt att låta den gå i stereon.

Jag har sedan barnsben drömt om en fest lik den i filmen "The party". Bärnstensfärgade drinkar i frostade glas, smoking och skön cocktailmusik från ett levande band: trummor, piano, ståbas och saxofon. Den här skivan uppfyller en av dessa önskningar, cocktailmusiken. Det är en extremt rogivande men svängig samling bitar. Jag finner det svårt att plocka ut enstaka låtar men låt nummer 8 är min favorit. Melodin känns igen men det är skrivet på kinesiska och jag behärskar inte språket. I vilket fall så är det en enastående version med jazztrummor av den typen man finner på gamla inspelningar med Tom Jones eller Dean Martin. Studiotrummisarna från den tiden var av ett särskilt släkte. Tvärtemot vad man kan tro färgas deras spel av en avsevärd skitighet som ger inspelningarna liv. Och det är denna skitighet som här kommer till tals. Inget överspel av en teknisk perfektionist, bara ett musikalist avtryck från en jävligt begåvad musiker på en skiva av anmärkningsvärd klass och stil.

Italian stallions

I det allmäna medvetandet är kanske proggens flaggskepp det vid namn Genesis eller möjligtvis Yes. För övrigt är kanske dessa band de enda som i de breda lagren lever kvar. Barclay James Harvest och Manfred Mann's Earth Band är exempel på grupper som haft sin storhetstid och numer är ute på nostalgiturnéer, spelandes sina hits och minns hur stora folkhav de brukade spela för, nu när det är avsevärt glesare. Och hur så? Om nu Genesis är det enda kvarvarande och ännu namkunniga proggbandet, vad gör det? Spelar det någon egentlig roll? Nä, det gör det inte. Att proggens giganter (the ghosts of past, så att säga) försjunkit i dimmig glömska är naturligt. Minnet är kort och kanske förtjänar de att falla undan och ge plats åt nya, friska talanger. Precis som ett byalag samlas därför proggskallarna i celler och minns, återupplever och njuter av nostalgin eller, som i mitt fall, av proggens pionjärer med sina moog-synthar och pretentiösa konceptalbum. Det är inget konstigt. Specialintressen må bestå i SAAB-bilar, porslinsfiurer eller kopparkärl men det är där, i dessa med kärlek sagt nördiga sammanhang minnet hålls vid liv. För inte kan mänsklighetens kollektiva minnesbank hålla tusentals år av estetiska och konstnärliga uttryck vid liv, ständigt i fokus. Det blir upp till specialister i ett slags kulturellt tvärsnitt av flora och fauna med sina individuella syften i naturen. Jämförelsen kanske haltar men förhoppningsvis förstås innebörden.

Vidare är progg, tror jag, intimt förknippad med den engelskspråkiga kultursfären. När allt kommer omkring föddes proggen, enligt mitt tycke, på de engelska öarna. Och visst, engelskan har en förmöga att ge återklang även i en svensk själ. Huruvida detta beror på de allierades seger över Tyskland, som vissa menar, ska jag låta vara osagt men nog var det så att de allierades seger banade väg för en i huvudsak amerikansk-producerad populärkultur i form av film och musik. Denna kultur existerade redan innan andra världskriget, absolut, men spreds i vidare form efter 1945 och ockupationen. (Detta ska inte se som något inlägg rörande kulturimperialism, blott som ett filosofiskt resonemang.) Italien må ha varit en del av Axeln och som sådan besegrad, trots att de 1943 avsatte Il Duce och bytte planhalva, men kom att hålla hårt på sitt språk i musiksammanhang. I vart fall är detta sant i fallet proggen. Mycket lite av den italienska 1970-talsproggen är vad jag erfarit behängd med sång på engelska språket. Tidigare var detta en hämsko och jag avhöll mig från att ta del av utbudet. Till stor del grundade sig detta i att jag som novis inte kände till en enda av grupperna medan jag var väl bekant med King Crimson, Gentle Giant och Genesis.

I något sammanhang har jag hävdat att efter engelsk progg kommer dansk och ibland kan jag vara benägen att hålla med mig själv på den punkten. Danskarna har till skillnad från övriga nordiska länder producerat en stor mängd högklassisk progg, i många stycken likvärdig den engelska. Men inget land liknar Italien. Tyskarna är skitigare än många andra, finnarna galnare och japanerna enastående. Italiens progg är för det mesta, av det jag hittills hört, väldigt symfoniskt och högtravande. Rovescio Della Medaglias "Contaminazione" är ett högklassiskt exempel på detta. Deras första platta "La bibbia" är en med italienska och proggmått mätt i allmänhet mycket hård skiva, mer åt hårdrockshållet med skitiga gitarrer och inspelad live i studion. Men med "Contaminazione", deras tredje, växlar de in på det symfoniska, klassisk musik och hårdrock. Vid första lyssningen är det en snårig historia men det ger snart med sig. Mjuka stråkar, spelande något slags stiligt stycke som för tankarna till ett franskt 1700-talshov, bryts abrupt av ilskna gitarrer. Och tack gode Gud för att de håller på sitt språk! I det musikaliska sammanhanget gifter sig musik och språk på ett alldeles magnifikt vis.

Le Orme's skiva "Felona e Serona" är mycket riktigt ett konceptalbum om två världar, den ena levande och den andra höljd i mörker och elände. Av alla deras skivor är det denna som fått den absolut högsta betygsättningen. Och visst är den bra. Faktum är att den är helt fantastisk. För egen del föredrar jag nog föregångaren "Collage" bättre men det är till stor del beroende på att den innehåller utbrott av skitig orgel. "Felona e Serona" är mycket mer byggd på synthar, vilket i detta fall faller sig mycket väl med den svepande och symfoniska ljudbilden. Gruppen brukar liknas vid ett italienskt ELP och jag kan visst förstå jämförelsen trots att jag anser ELP vara en ganska tråkig grupp som bygger sina verk alltför mycker på klassisk musik. Absolut, de har gjort en hel del bra, men Le Orme må ha sin dos av klassiska influenser men det tar inte över och musiken känns fräsch och lätt, trots utbrott av tyngre stunder som i "Collage":s "Cemento armato" med den dånande hammondorgeln som jag älskar så mycket. Kanske är det bara så att jag inte fastnat för ELP. Vet du vad, jag ska återbesöka mina ELP-plattor!

Jag vill slutligen rekommendera tre (av många) italienska proggklassiker:

1. Le Orme - Collage
2. Campo di Marte - Campo di Marte
3. J.E.T. - Fede, speranza, carita

Grovdoppa

"Det äro så groft att sandpapper framstå som vetebröd".

(Bagarmästare Karlsson till lärlingen Svante, 1889.)

Bli nu inte för glad

Ja, det är sant. Jag håller i huvudsak till nere på 70-talet och rotar när det gäller musik. Sällan lämnar jag detta territorium för djärvare exkursioner ut i samtiden. Tyvärr, kan jag tycka men lik förbannat återvänder jag till mina hammond-infekterade jaktmarker. I allt väsentligt beror detta reaktionära beteende på okunskap. Det måste jag nog tillstå. Sällan ser eller hör jag något nytt som verkligen tänder mina sinnen. I bästa fall kan jag tycka att "fan, schysst" men inte så pass att jag tänker köpa det. Jag väljer hellre ett stycke progg, paketerat 1973 än ett fräscht stycke samtida. Men så ibland, bara ibland, nås jag av bud om något som slår av mig mina skygglappar med en snärtig men kärleksfull lavett. För tre år sedan läste jag i Classic Rock om en grupp, Mastodon, som skulle vara så jäääääävla bra. Progg-metal. Ja, termen är inte någon jag slänger mig med till vardags. Själva ordet "metal" ger mig lite rysning, ungefär som tanken på stuvade burkärtor, detta avskyvärda tillbehör. Jag kan inte förmå mig att säga att jag gillar "metal". Att jag älskar hårdrock däremot, det är utom tvivel belagt. Emellertid... Jag köpte i trots deras skiva "Blood mountain" (och Trivium's "The crusade"). Skulle jag påstå att jag fann skivan underbar omedelbart så ljuger jag. Det tog faktiskt ett antal lyssningar innan jag knäckte deras, vad jag ansåg, kantiga och komplicerade ljudbild. Men vilken knäckning det var! Fantastiskt!

När de nu släppte sin nya platta "Crack the skye" var förväntningarna höga. Kanske väl höga. Faran med att vara för bra är att till och med skitbra blir dåligt när uppföljaren kommer. Besvikelse och negativa omdömen. Nu hyste jag inga sådana tankar i och för sig. Min tillit till grabbarna i bandet var allomfattande. En recension jag läste menade att de förfallit till poprock och därför svikit sina ideal, så att säga, medan Classic Rock hyllade skivan. För egen del måste jag säga att "Crack the skye" må vara en något mindre snårig, mer lättlyssnad platta än "Blood mountain". Därmed inte sagt att något av deras tyngd eller progg-tendenser avtagit i styrka, de finna alltjämt där.

Jag har inte lyssnat på skivan in absurdum men anser redan nu att Mastodon lyckats med konststycket att följa upp ett extremt hyllat album utan att det påverkat kvaliteten i någon mening. Att hammondorgeln smugit sig in i studion gör mig naturligt nog inte upprörd.

Rock'n'Roll is king*

Det slår mig delvis med häpnad hur stark och febrig min nyfikenhet ännu är vad gäller Black Sabbath. Det må så vara, vilket jag betonat mången en gång, att manskapet sedan länge rakat räkorna av smörgåstårtan och nu står ensamma med en stabbig och allt annat än upphetsande brödgrund. Oaktat detta, jag vill veta hur det nya materialet låter. Jag vill! Jag måste! Och se, nu i skrivande stund lyssnar jag mig igenom den första singeln: "Bible black".

Det ska poängteras att fullängdsalbumets spårlista bär vissa drag av fånighet. "Atom & Evil", som exempel, får vara hur bra som helst, som låt betraktad, men titeln känns krystad och i avsaknad av självdistans. Jag får flashbacks av det tidiga 1990-talet och låten "Window pain" jag skrev, komplett med den fantastiska textraden "I'm gonna eat you like sushi in the spring". Vad nu det ska betyda. Emellertid är låttitlarna bättre beskaffade än jag först hade trott.

"Bible Black" då... Låten är faktiskt inte så dum. Den bär viss likhet med (gruppen) Dio's 90-tal och plattan "Angry machines" men inte så att det avskräcker. Låten är tung och inleds med ett klassiskt intro på akustisk gitarr vilket ger en "Sign of the Southern Cross"-känsla och det motsäger jag mig inte alls. Borta är det djupfeta gitarrsoundet, den elektriska getingen tycks stundtals vara tillbaka. "Bible Black" är det bästa Sabbath gjort sedan "Tyr" och det är ta mig fan tjugo år sedan.

Det här är knappast det bästa jag hört, vare sig med Sabbath eller någon annan grupp, men förvånansvärt bra. Vitalt? Njae, inte direkt men inte heller impotent. Att spå skivans kvalitet i stort låter sig inte göras men om plattan följer "Bible Black"-stuket så är det mycket möjligt att de faktiskt kan råda bot på skadan "Dehumanizer" åsamkade...

...och så släpps "Paranoid" (och andra) i nya deluxe-utgåvor. Remastrad, den quadrophoniska mixen från 1974 samt out-takes och instumentala versioner av låtarna. Spännande? Ja, jo, visst. Men inte hälften så spännande som om man släppt en box med outgivet material och live-spelningar. Men icke. Faktum är att Sabbaths diskografi tycks vara helt i avsaknad av denna typ av godbitar, vilket slår mig med häpnad. Nog borde det finnas några låtar, undanstoppade kassetter och rullband? Iommi hävdar att det inte finns något överblivet från exempelvis "Mob rules"-sessionerna. "I praktiken inget", som han menar. Men vad betyder det? "I praktiken..." Finns det då en låt? Eller två? Trots att de instrumentala versionerna inte tidigare funnits tillgängliga så är det ju fortfarande "Iron Man", "Hand of Doom" och "War pigs".

Om jag är nyfiken på nya Sabbath-plattan så är det inget mot den frustrerande och maktlösa upphetsning jag känner inför utsikten att en dag få lyssna på låtar jag aldrig hört från gulderan 1970-1983. Det häver sig likt valar i mitt inre och är det så bara en låt skulle jag vara lyckligare än Djävulen i en tunna brinnande bensin.

*För övrigt ELO's sämsta låt någonsin.

Semantik

-I'm not lying, I'm merely makin' it up.

(Jason Johnson, 1978)

Stigfinnare

Ordstävet "Alla vägar bär till Rom" visade sig vara en sanning med modifikation då jag djupt inne i Kolmårdens skogar längs illa upptrampad stig snubblade över denna skylt, vilken gravt motsäger det den tidigare nämnda sentensen gör för gällande.