All that jazz.

Och så är det det där med jazz. Det är sannerligen inte ofta jag lyssnar på genren. Fast det är inte helt i överensstämmelse med sanningen. Jo, ser man till den renodlade jazzen, Coltrane eller Ellington, så är det sant, då lyssnar jag i stort sett aldrig. Men när det gäller jazz-rock så händer det inte bara titt som tätt utan ofta. Jag älskar spänningen som uppstår när jazzmusiker ger sig på rockformatet. Chicagos "II" är i mitt tycke jazz-rockens flaggskepp och har väl aldrig i egentlig mening överträffats.

En god vän var i Kina och kom hem med en gåva: Joe Hisashi and New Japan Philharmonic World Dream Orchestra. Helt okänd för mig men jag slogs omedelbart av det väldigt vackra skivomslaget. Till en början trodde jag faktiskt att det var någon form av progg men det visade sig vara en symfoniorkester som spelade ledmotiv ur fransk film. Hade jag vetat det och sett den i butiken hade jag säkert aldrig köpt den. Men nu kom den in i mitt liv och jag ägnade flera dagar åt att låta den gå i stereon.

Jag har sedan barnsben drömt om en fest lik den i filmen "The party". Bärnstensfärgade drinkar i frostade glas, smoking och skön cocktailmusik från ett levande band: trummor, piano, ståbas och saxofon. Den här skivan uppfyller en av dessa önskningar, cocktailmusiken. Det är en extremt rogivande men svängig samling bitar. Jag finner det svårt att plocka ut enstaka låtar men låt nummer 8 är min favorit. Melodin känns igen men det är skrivet på kinesiska och jag behärskar inte språket. I vilket fall så är det en enastående version med jazztrummor av den typen man finner på gamla inspelningar med Tom Jones eller Dean Martin. Studiotrummisarna från den tiden var av ett särskilt släkte. Tvärtemot vad man kan tro färgas deras spel av en avsevärd skitighet som ger inspelningarna liv. Och det är denna skitighet som här kommer till tals. Inget överspel av en teknisk perfektionist, bara ett musikalist avtryck från en jävligt begåvad musiker på en skiva av anmärkningsvärd klass och stil.