När Howard Carter stirrade in i farao Tutankhamons gravkammare, som den förste att så göra på tusentals år, fick han frågan vad han såg. "Jag ser underbara ting" löd svaret. Det sammanfattar väl vad jag själv kände då jag med stora kliv och stirriga ögon trampade kring på en stor öppen plätt, mitt i skogen. Jag var ute för att klassificera arter, såväl växter som djur, men lade detta uppdrag åt sidan för att istället gå från rollen som "Biologen som visste för lite" till "Arkeologen som ville veta för mycket".
Upprinnelsen till extasen låg i upptäckten av en rostig metallklump, dold bland gräs och kvistar. Med händerna sträva av röksvampens sporer släppte jag allt och drogs som ett otympligt granitblock i rymden mot klumpen, det vill säga motsvarigheten till det svarta hålet. Det visade sig, kunde vän av forntid sluta sig till, vara resterna av en gammal radio. "Aha!" tänkte jag. "Plätten måste varit platsen för en byggnad". Tanken hade slagit mig tidigare och ju mer jag rusade runt desto mer artefakter kom i dagens ljus. Hinkar, flaskor, (delar av) serviser och en liten sprucken arm från en sedan länge slutlekt docka. Resterna av en säng, fjädrarna var dess återstod, låg kastad i den höga växtligheten, bredvid en mängd tegel som lös som stjärnor i den mörka jorden. Det var fantastiskt!
Nej, jag är inte Howard Carter. Det jag fann var inte resterna av en urtida civilisation. Inte guld och ädelstenar. Vad jag fann var resterna av liv. Kanske inte så urtida, kanske inte fullt så fascinerande som Egyptens faraoner men likväl liv. Jag har alltid ansett att historiska artefakters värde inte ligger i guld och juveler utan i allt det som är förgängligt, det vill säga vardagens och den vanliga människans prylar. Visst är det fascinerande med Tutankhamons guldkrona. Vilket arbete! Men det går på något vis inte upp mot det förgängliga. Kläderna. Redskapen. Att som arkeolog kliva in i ett av husen i Pompejii och finna hur skålen med ägg ännu står på det bord där den ställdes 79 e.Kr. måste vara helt fantastiskt. Jag vill inte skapa en debatt om arkeologiska artefakters värde eller rangordna dem. Hade jag hellre velat finna Bockstensmannens plånbok med medeltida id-kort? Ja, absolut! Men det fråntar inte min upplevelse dess värde eller intensitet. För mig är historia starkt och det påverkar mig, precis som musik. Att titta på ett kort på en människa som levde för hundra år sedan fyller mig med brinnande fascination. Ett ögonblick, fruset i tiden.
Historia är det som dröjt sig kvar när tiden gjort sitt och rösterna efter de som levde på min plätt, oaktat om det var 1930-tal eller 1970-tal, talar fortfarande. Kanske hör jag fel. Eller inte. Min far har tillgång till Folkrörelsearkivet i Boxholm. Vid lämpligt tillfälle ska jag bege mig ned dit och undersöka huruvida det varit en bebyggelse eller bara en soptipp. Om byggnaden revs 1980 eller 1950. Om den byggdes 1900 eller 1920. Mystiken tätnar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar