torsdag 7 maj 2009

- Sir, do we get to win this time?



Det är märkligt hur vissa scener ur filmer fascinerar och fastnar på näthinnan. Dessa scener behöver inte ens vara av absolut betydelse för filmen som helhet. En kamrat och jag diskuterade detta fenomen och jag tog upp en scen ur Rambo II. När scenen utspelar sig har Rambo lämnats kvar på risfältet och hamnat i fångenskap. Förräderiet beordrades av Murdoch (Charles Napier) och när Trautman rasande rusar in till honom utspelas följande dialog (med reservation för eventuella felskrivningar):


(Murdock)

-And what the hell would you do, Trautman? Pay blackmail money to ransom our own men and finance the war effort against our allies? What if some burnt out P.O.W. shows up on the six o'clock news? What do you want to do? Start the war all over again? You wanna bomb Hanoi? You want everybody screaming for armed invasion? Do you honestly think asomebody's gonna get up on the floor of the United States Senate and ask billions of dollars for a couple of forgotten ghosts?


(Trautman)

-Men, God damn it! Men who died for their country!




(Murdock)

-Enough! I'm going to forget this conversation ever took place.




(Det är av stor vikt att man erinrar sig Murdochs nu-är-det-nog-rörelse. Han klyver, efter ...a couple of forgotten ghosts, luften med handflatan i en horisontell, mycket kraftfull rörelse.) Jag älskar den scenen. Man kan diskutera Murdochs agerande gällande Rambo men hans reaktion på Trautman är djupt mänsklig. Jag anser inte att Murdoch kan vara oberörd av det han precis gjort. Det måste påverka honom trots allt. Och i förlängningen är inte heller han hjärnan bakom detta tilltag. Ordern kom uppifrån, helt klart. Att i hettan och svetten, under svår press, stå och ta emot denna dagsedel från den rättrådige Trautman måste givetvis vara sjukt påfrestande.
Jag försvarar inte Murdochs agerande, inte alls. Det är, kan vi nog enas om, ett kallt politiskt beslut som saknar mänskliga och demokratiska värderingar MEN styrkan i scenen och Murdochs bristande tålamod är fantastiskt att se och jag ryser varje gång.

Inga kommentarer: