Let the good things come

Känslan av extas, ett bubblande inferno av lyckorus, en otålig längtan efter mer... Det är inte alltför ofta det infinner sig när det gäller musik. Alltså, jo. När det gäller det man gillar förstås men att hitta ny musik som får så avgörande betydelse att ovan nämnda känsloyttringar gör sig påminda, det är sällsynt, i vart fall för mig. Visst kan jag ryckas med men det stannar oftast vid just det, vilket i sig inte är ett dåligt betyg. Men så ibland... När jag befann mig i Edinburgh försvann jag ofta in HMV en snabbis för att rekognoscera och veta vad jag skulle köpa och vart jag skulle gå. Min lista var fulltecknad men det var ändock inte den som slutligen avgjorde saken. På realisation föll mina ögon på John Martyn. Namnet hade susat förbi som en i raden av engelska folk-musiker med förment betydelse för genrens utveckling. "Vad fan, jag ger det en chans. Men om jag nu gillar det så är det bäst att jag köper tre plattor på en gång". För en femma (£) stycket så är det inte hela världen om det är lika roligt som att lyssna på en pneumatisk borrmaskin. På vägen hem från flygplatsen lyssnade jag på den första, Road to ruin (1970) inspelad med äkta makan Beverly. Och jag däckades fullständigt! Inledande trojkan Primrose Hill, Parcels och Auntie Aviator var som att få audiens till en värld av oanad skönhet, jazziga tongångar i ett landskap av engelsk folk. Gröna dalar och kärlek.

När känslan av förälskelse infinner sig kan jag inte vänta, jag måste bara beställa och det gjorde jag. Min känsla var inte missvisande utan bekräftades med ett gyllene spadtag vid lyssningen av Bless the Weather, Grace and Danger och One world. John Martyns genialitet och hantverk är vill jag påstå till stor del oöverträffad inom den engelska folk-boomen av sent 1960- och tidigt 1970-tal. Min kärlek för tidiga Fairport Convention, Pentangle, Fotheringay, Sandy Denny, Richard Thompson och Mellow Candle är inte att ifrågasätta men här fann jag musik som mer än de tidigare nämnda når mig rakt in i själen. Jag kan inte lyssna mig mätt. Känslan är densamma som när jag fann Cornelis Vreeswijk på 1990-talet och jag tackar min intuition (och kanske Ödet) när jag lade vantarna på John Martyn där en solig dag i Edinburgh.