Språket urlakas efter hand, förvisst. Den inneboende kraften i ord som "genialitet" bleknar i takt med att det används alltför vidlyftigt och i alla sammanhang. Detsamma låter sig sägas om könsord och otidigheter i allmänhet när "knulla" används lika friskt som "och" i misslyckade syften att provocera en värld sorgligt blassé och likgiltig.
Häromveckan landade i min brevlåda en hett efterlängtad CD-box, "The time has come". Fyra mycket vackert paketerade skivor fyllda till bredden med något av den ljuvligaste musik mina öron någonsin hört. Och det är här mitt bruk av "genialitet" kommer till sin rätt.
Pentangle är en av dessa många förtvivlat bra band spelande engelsk folk, en genre jag varmt och översvallande omfamnar med hela min fysiska kropp men också själ. Under det tidiga 1970-talet, samt åren före, är scenen hopad med fantastiska grupper och artister: Fairport Convention, Mellow Candle, Gary Farr, Sandy Denny, Strawbs, Trees etc etc. Emellertid utgör Pentangle någon form av klimax och överjordiskhet. De tidigare nämndas magi är omöjligt att bortse ifrån men det är Pentangle som för mig framstår som kanske det största bandet av dem alla.
För att musik överhuvudtaget ska vara intressant krävs en stor hink skit i ljudbilden. En gång blev jag bjuden att lyssna på en skiva med fusiontrummisen Dave Weckl. Erfarenheten tackar jag för men musiken som strömmade ur den lilla bärbara kassett- och CD-spelaren lämnade mig tämligen oberörd. Det var så perfekt spelat att det bara blev en musikskoleelevs våta dröm. Perfekta toner lagda i rätt tid i ett ljudlandskap påminnande om en sovjetisk departementsbyggnad. Det fyller sin funktion men inte fan svänger det. Känslan tycktes som bortblåst. Kanske beror det på mig som person... Medlemmarna i Pentangle är musikaliskt mer än habila, de är uppenbarligen fantastiskt begåvade. Det som saknas hos dem är det rena, det sterila. Istället är hela ljudbilden fylld av ett djävulskt driv under ett skitigt handhavande vilket ger musiken ett liv som fäller mig liksom en rutten fura. (Det senare ska vara menat i positiva ordalag.)
Till det yttre tycks folkmusik ge en förvrängd bild av det medeltida livet i England. Det är lätt att man ser bilder av solsmekta skogar, grönklädda män och fagra jungfrur i slottets höga torn istället för övervåld, sjukdom och ond bråd död. Men visst, berättelserna är, om man bemödar sig att lyssna, sällan särskilt ljusa. Texterna förmedlar historier oändligt fascinerande. Snickare som visar sig vara Djävulen och mord. Oaktat texternas innehåll låter jag mig förföras av Pentangles musik och vaggas in i dessa, ofta men inte alltid, medeltida (am)sagor. Pentangles mix av jazz, blues, folk och rock är mig helt oemotståndlig och mina slottsmurar står icke emot dem, lika lite som Jerikos murar vid basunernas dån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar