En sång till modet

Jag har alltid haft en dragning åt det förgångna, en slags uppfattning om forna tider som hållande i sig en ofantligt mycket större spänning än den avmystifierade nutiden. I lördags eftermiddag tog sig denna fetish kraftfull form och ton vid ett besök å Edsholmens slottsruin i Grums.
Då vi redan befann oss i Karlstad för att åse Motörhead knäcka trumhinnor drog vi dagen efter åstad till Grums för att insupa historia och kultur. Edsholmens slottsruin är en mansbyggnad som brändes av en uppbragt bonde, om informationsskylten talar sanning, på 1400-talet under Engelbrektsupproret.

I snö, svår kyla och kompakt mörker gav jag mig med oförväget mod upp längs kullens sidor, kastande mig längs murverket, trevande med stelfrusna fingrar kring en icke behjälpsam struktur, allt i ett, som det visade sig, fåfängt försök att nå borgens högsta punkt och ofantligt lockande öppning. Jag säger er, det var blott för ett ögonblicks tanke som jag avbröt min bedrift. Tanken på hurusom jag störtande ner för sidorna slog ut mina tänder mot dold sten och brottstycken från borgens otimliga tillintegörelse den där dagen då bonden slungade mansbyggnaden i fördärvet, fick mig att ta mig samman och inse det omöjliga i situationen.

Upplevelsen lämnade mig med huvudsår, intakta tänder och en stor känsla av tillfredsställelse. Jag ville se mig som en djärv människa, en oförvägen jägare på jakt efter sanningen, och i det ögonblicket, på osäker mark längs borgruinens murar, vill jag påstå att jag faktiskt gjorde det. Åtminstone den gången i livet.

They say you are a man of good... taste...

Jag återkommer ständigt i mina tankar till vampyrens egenskaper. Ämnet är så fascinerande att jag icka kan avhålla mig ifrån att fundera däröver. En viktig poäng när det gäller just Draculas sociala förmågor är att han i grunden är en djupt civiliserad herre, tränad i den fina konsten sedan barnsben. Vlad Tepes far, Vlad II Dracul, var härskare över Valakiet under 1400-talet och bör därför, såsom representant för adelsskiktet, ha uppfostrat sin son i vett och etikett. Det vore mig främmande att anta att dessa ränder skulle gå ur den lille, ens som vampyr. Vid Draculas frånfälle bör han ha varit i 40-årsåldern vilket leder mig till att dra slutsatsen att hans pre-vampyristiska tillvaro varit tillräckligt lång för att de sociala bitarna ska ha lagt sig på sin rätta plats.

Hur det kom sig att Dracula blev vampyr överhuvudtaget är mig icke till fullo bekant. En variant jag minns från serietidningen Dracula är att när han låg döende på slagfältet, efter att ha bekämpat turkarna, blev biten av en gammal vampyrkärring. Hur nära sanningen det ligger kan jag inte uttala mig om men jag får medge att det å ett slagfält bör finnas gott om blod för vampyrerna att äta, en slags räkfrossa för blodsugarna, vilket ger myten en viss bäring.

Vad gäller vampyrens krafter så vill jag i första hand tala om dennes styrka. Jag vill skilja på Nosferatu och Dracula. Det må så vara att det i grunden är samma varelse men porträtterad olika. Icke desto mindre vill jag särskilja dem åt. I slutet av filmen "Horror of Dracula" (1958) är van Helsing och Dracula indragna i ett handgemäng/brottningsmatch av synnerligen allvarsam karaktär. Båda slåss för livet som idé, van Helsing för mänskligheten och Dracula för sin egen existens. Värt att notera är att då Dracula förvisso besitter en uppsättning egenskaper vilka kan antas vara en progression av tankens kraft, så är hans fysiska styrka avsevärd men inte övernaturlig. I serietidningen Gigant möter vi Läderlappen som med sin hjärna kan besegra monster och skurkar när exempelvis Stålmannens råstyrka inte producerar önskat resultat. Jag skulle vilja påstå att Dracula är de övernaturliges motsvarighet till Läderlappen. Fysiskt ytterst kapabel att möta våld med våld men i huvudsak nyttjar sin hjärnas kapacitet för att nå det önskade målet. Jag har svårt att se att Dracula ägnar sig åt situps, löpning i el-ljusspår eller långfärdsskridsko men jag tänker djärvt komma med påståendet att grevens styrka är något större än medelindividens. Måhända på grund av skrämseleffekten, dvs att den odödes ilska och aggressivitet parat med insikten (hos människan) om att motståndaren är en vampyr kan sänka förmågan till motvärn avsevärt. Slåunda kanske Draculas styrka är mer psykologiskt betingad än verklig.

Nosferatu är en helt annan fråga. Denne vampyr är en skör varelse, oförmögen till den typ av slagsmål som Lees Dracula från tid till annan trasslar in sig i. När Nosferatu (väl medveten om att hans riktiga namn Dracula används i filmen använder jag titeln för att särskilja och hänvisa till vilken av dem jag talar om) i upphetsat vredesmod kastar en stol över ända vid åsynen av Jonathan Harkers blod, är detta ett kortvarigt resultat av en mycket häftig längtan efter det röda guldet, något han till synes saknat i en myckenhet av tid. Nosferatus fysiska styrka är snabbt uttömd och han är åter den orkeslöse fantom han är till vardags, så att säga.

Nej, både Dracula och Nosferatus styrka ligger istället i deras mentala förmågor. Möjligheten att hypnotisera sina offer ger vampyrerna en möjlighet att i tystnad tvinga dem till underkastelse och uppgivande av sitt livselixir utan högljudda och krafttömmande holmgångar vilket med stor sannolikhet kan dra uppmärksamheten till sig och därigenom försvåra tömmandet. På detta plan är Dracula och Nosferatu varandras likar. Möjligtvis är den senare något mer kunnig men det är i sådana fall en fråga om grader i Helvetet. Förmågan att förvandla sig till rök, fladdermus och varg är förvisso också användbara förmågor men då jag ser dessa mer som medel för snabb förflyttning och inbrytning i exempelvis sovrum (i rökform, troligtvis) tänker jag inte närmare gå in på dem.

Varulvens existens är präglad av ensamhet och psykisk oförmåga. Zombien är mer sällskapssjuk och tränger sig samman i grupper av varierande storlek. Trots detta så är deras framgång enbart beroende på antalet, inte på grund av en samlad kompetens. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg hävdar ju George A. Romero i Land of the dead att zombierna kan utvecklas genom empiriskt arbete. Hur långt de kan gå är dock osäkert. Låt vara att de kan utveckla vissa förmågor men på samma vis som apor har utvecklat kapaciteten att medelst pinnar föra termiter till munnen så kan jag inte se dem utveckla samhällen av större komplexitet. Så ej heller zombierna. Det är klart att även de varit människor, såsom vampyren, men det finns en enorm skillnad. Draculas hjärna må ha ådragit sig vissa skador i samband med döden men han är i huvudsak sig själv, en tänkande individ men djupt plågad av karnivorens instinkter. Zombien är och förblir en hjärnskadad grönsak, om än en livsfarlig sådan. Där zombien och varulven misslyckas i sin (förvisso obefintliga) strävan efter koordinerad och planerad framfart, är Dracula mer en visionär som genom hypnotisk kraft binder folk till sig att användas i den strategi denne utarbetat för att ta över världen, i vart fall är detta sant i Nosferatus fall. Vi har alltså att göra med en slug jävel, fast besluten att dricka livet ur var och en av oss, och det är betydligt mer olycksbådande än en hel legion zombier.

The Great Sun Jester

Såhär i juletider vänder man sig gärna till Blue Öyster Cult.

Det sa Hitler också.

Jag köpte för ett par dagar sedan Per Ragnars nya bok om Hitler-Tyskland och hur det kom sig att, som det heter, det mest civiliserade landet i Europa kunde ställa sig så helhjärtat bakom der Führer. Frågan är relevant och Ragnar skriver mycket medryckande och intressant. Att han dessutom fört samtal med en gammal nazist (från Tyskland) som själv upplevde perioden gör det hela så fantastiskt spännande. Nog är det så att de flesta av oss tar bestämt avstånd från nazismen och det elände de bjöd men det förhindrar inte att epoken är gräsligt fascinerande, för nog är det som en saga, hur verkligt det nu än var.

Jag har också läst Ragnars bok "Hitler" med stor behållning. En sak som slår mig är inte det egentliga innehållet eller hur Ragnar skriver, vilket tycks mig närmast oklanderligt. Det jag reagerar på är istället hans uppenbara fascination för Hitlers (påstådda) sexuella preferenser. Ragnar tar upp det i båda böckerna och det känns lite snaskigt, nästan ovidkommande. Jag uppfattar knappast Hitler som en sexualdåre, mer som en asexuell person. Ragnar tar upp rykten om koprofagi, undinism och masochism vilket är kanske just det, rykten. Det behövs inga perversa böjelser för att göra Hitler till en person med frånstötande agenda. Ändå trycks det på detta som för att poängtera hur abnorm karl'n var.

Vad Hitler och Eva tog sig för i den oäkta sängen, förutom de sista skälvande minuterna som äkta makar, kunde få stanna där. Sexualitet får nog så länge det sker med två vuxnas samförstånd anses normalt, trots att inslag av bajs, i vart fall i min bok, gott lämnas utanför. Och i synnerhet på grund av de sexuella preferensernas synnerligen okända natur. Min poäng är emellertid att man på grund av Hitlers synnerligen okända och mer mytiska sexuella preferenser bör lämna detaljerna därhän.

Gästinlägg

Jag minns min tid som skolmästare i Eskilstuna med värme. Vilken tid det. Pionjärandan som härskade inom lärarkåren i det i stora stycken hedniska Eskilstuna under åren 1860-1890 var enormt stark och böjde sig icke såsom rågen för häftig vind. En kollega benämnde sin tjänstgöringstid som "ett danande värv, med friska resultat".

Emellertid saknades det inte problem. Ett sådant var lönen som betalades i natura nästan var gång och i vart fall bestod löningen aldrig till mer än 5-10% av reda pengar. En normalmånad förtjänade jag 10 kilo hårdost, en tunna vasslemust och en halvannan kanna hasselnötter samt 25 öre av vilket hälften gick till uppvärmning av den lilla stuga vilken tjänade som lärarbostad. "Nå men så sälj osten då" menar ni? Låt mig då förtälja läget anno 1882. Ni kanske inte är bekanta med det faktum att Eskilstuna med omnejd på den tiden var världens tredje största producent av hårdost, endast Tazjkent och Bulgarien ystade mer ihärdigt. Sverige var överbelastat, ostmässigt. Det var ett bekymmer.

Idag när osten står i 50-60 kr kilot är det svårt för er ungdomar att begripa omfattningen av problemet med långsamt härsknande ost, sipprande avföring där de låg slarvigt staplade å visthusbodar och hospitalsgränder. En intagen på dårhuset i Halmstad klagade 1876 högljutt "...hurusom osten stådde mej upp i halsekotan".

Professor Alfbengt Ståål vid medicine fakultet i Lund hävdar att ostens intrång över andra, traditionella livsmedel skapade en hälsokris vars lösning icke ville infinna sig förrän efter Första världskriget då den nya staten Sovjetunionen inköpte veritabla skeppslaster för att föda befolkningen under inbördeskriget. Osten byttes mot kaukasiskt fransvirke och koks motsvarande Tysklands årliga kol- och stålproduktion åren 1914-1918.

Ungdomen lever glatt sitt liv, glömsk av gårdagens slit. Den som icke ostens diktatur upplevt kan icke föreställa sig de hålögda barnens förtvivlan över den traditionellt ammoniakbakade hem-osten. Ej heller deras glädje över det minsta stycke bröd, dem sällan förunnat. Besinna detta på din levnads stig.

//Kandidate implosive Yngwe Boor

På begäran omänsklig

Så stod jag där med tunnelseende framför butiksföreståndaren med soundtracket till "Wayne's world" i mina händer. År av förhoppningsfull väntan, anfrätt av ett allt större tvivel, hade äntligen resulterat i musikvärldens absolut största händelse någonsin: Black Sabbath's återförenande med Ronnie James Dio. Åh, vid Gud! Det var en nyhet som inte stod VE-dagen efter i febrig glädjeyra den där eftermiddagen 1992 då jag läste nyheten i Metal Hammer, Kerrang eller något annat aktuellt musikmagasin. Ett spår var dessutom ämnat för soundtracket till ovan nämnda film vilket innebar att ett inköp bara var av tvång. Kom ihåg att detta skedde långt innan Internet och fildelningens dagar.

"Time machine", så hette spåret. Jag hade kunnat sälja min själ för att älska den låten, men icke. Det var kanske inte det att jag i egentlig mening avskydde den heller, den lämnade bara så mycket att önska. Besvikelsen var stor men jag bar den tyst, mitt kors längs tonårens Golgata, fast besluten att aldrig yppa ett ord som kunde tolkas som nedsättande om det som karlarna kokat ihop i studion. Med en dåres envishet framhärdade jag i låtens absoluta överlägsenhet allt som släppts sedan 1985. När så fullängdsalbumet släpptes stod jag åter där med tunnelseendet. Okej att "Time machine" var sämre än förväntat men vad fan, det är säkert ett strålande undantag.

Väl hemma i pojkrummet visste min upphetsning inga gränser. Min Sanyo alltiett-stereo dundrade igång. "Computer God", skivans första spår, gjorde mig knappast glad, så ej heller den fruktansvärda "TV crimes", också släppt som singel med vidhörande video. Skivan visade sig vara ett missgrepp av katastrofala mått. Black Sabbath omnämns ofta, med viss rätt, som det tyngsta bandet någonsin och de bevisade på "Dehumanizer" att de ännu förmådde tugga sig fram i doomträsket med bibehållen krona. Problemet låg snarare i hur de uppfattade sig själva, sin musik och sin plats i musikhistorien, såväl kontemporärt som historiskt. Det de slutligen serverade var en eländig buffé av sekunda skapelser, klätt i ett av rockhistoriens mest avskyvärt fula omslag.

Liksom en kissnödig Hitlerjugend vägrade jag ge upp och erkänna att skivan var D-Å-L-I-G. Det gick inte för sig. Hur skulle det se ut? Istället höll jag krampaktigt fast vid den enda låt jag fann något värde i, den råtunga"After all (The dead)". Med febrig ståndfasthet tvångsspelade jag upp låten för min gode vän Joakim med förhoppningen att någon, han, vem fan som helst skulle vidkännas min ståndpunkt att den var bra.

"What do you say to the dead? / Will you forgive me for living? / Can't believe the things that they said: / Wonderful day for a killing / It's killing me!"

Jo jo, Dio gapar på bra, där mitt i domedagsmarschen.

-Fantastiskt, inte sant? Joakim? Underbar låt, va? Joakim? Varför svarar du inte? Varför skakar du på huvudet? Joakim?

I den stunden dog min stridslust. Jag bar officiellt skivan mot mitt bröst, nära hjärtat, beredd att dö för den men bespottade i hemlighet dess uselhet. Det dröjde heller inte länge förrän sättningen splittrades i ett moln av hårda ord och Tony Martin, den tillnåder återtagne sångaren skrålade "...time to kiss the rainbow goodbye". Och visst, "The Rainbow" är naturligtvis Dio själv, så intimt förknippad med regnbågar och drakar.

Idag framstår Dehumanizer, trots Vinnie Appices uppmaning att spela skivan på hög volym, som ett bottennapp med stort B. Jag har ägnat tid att lyssna på den också nuförtiden men kommer alltid till samma slutsats: det är dåligt. Så dåligt.

Trots att skivan generellt räknas som ett illa genomfört samlag med flytningar och osämja som följd, spelar den här sättningen (dock under namnet Heaven & Hell för att inte stöta sig med den uppenbarligen mycket känslige Ozzy) en bukett visor från Dehumanizer, bland andra "After all (The dead)" och "Computer God". Kanske hoppas de att någon ny förmåga ska finna låtarna så pass bra att de säljer ytterligare några ex av den. Vem vet?

Trångmål

Jag hyser en stark övertygelse att ordet faktiskt, i vissa fall, är mäktigare än svärdet. Ord kan försätta berg och berg är ju till för att flyttas, i vart fall om man får tro Mikael Wiehe. Vad är då min poäng? Jo, att möta på de odöda i nattens mörker är ju som vänner av skräck vet i praktiken alltid kopplat till fysisk skada alternativt döden rentav. Kanske återuppstår man sedan från döden som icke-levande vilket blott är en existens berövad verkligt liv.
Varulven, den spjuvern, tycks mig onåbar för direkt kommunikation. Jag skulle vilja hävda att varulvens intellekt är på djurets nivå, kraftigt nedsatt och styrd av impulser och instinkter. Ett samtal, en dialog, ter sig därför enbart meningslös. Detta gäller också för zombien. Vem skulle kunna föra ett konstruktivt samtal med en sådan? Skillnaden mellan varulven och zombien är den senares mer direkta likhet med mänskig livsform men återigen är hjärnans kapacitet svårt nedsatt, om än av syrebrist snarare än en regression till animalisk intelligens vilket är fallet hos varulven. (Normalt sett, till vardags, är ju varulven en vanlig människa, låt vara med en besvärande åkomma.) Det tycks dock, om man får tro G.A. Romero och hans film Land of the dead, att de är förmögna att anskaffa sig viss kunskap genom empiriskt forskningsarbete. Fast det är klart, det kan ju även råttor och andra djur. Spöken å andra sidan tänker jag inte diskutera här då de känns som medlemmar av en helt annan fauna och flora, om man kan uttrycka sig så slarvigt.

Jag hävdar med emfas att den ende representant för de övernaturliges organisation med förmåga att inte bara uppskatta utan också erkänna ett logiskt resonemang är greve Dracula. (Eller vampyrer i allmänhet kanske.) Denne blodsugare uppvisar ju en social förmåga, hur forcerad den än är, vilket kan tyda på en viss intellektuell espri trots de många hundra år han vandrat på Jorden. Ett möte med honom torde därför kunna ha en lyckligt utgång förutsatt att man lägger fram sina ord med försiktighet och eftertanke.

Nu ska vi ha i åtanke att Dracula är en livsfarlig fantom befriad alla mänskliga känslor. I grunden är denne greve platt intet än en karnivor på ständig jakt efter föda men för logikens resonemang tror jag även han kan böja sig. Till skillnad från exempelvis en psykopatisk seriemördare av den sort man ser i amerikanska filmer så är Dracula knappast galen. Han må uppvisa en viss skevhet vad gäller den intellektuella kompassens riktighet men galen? Nej, det vill jag inte säga. Opålitlig? Ja, i högsta grad.

Jag har i texten framlagt att Dracula är en socialt kompetent, värdig (o)människa, förmögen till inte bara (spelad) vänlighet utan också samtal. Karl'n är ju av allt att döma insatt i exempelvis bostadsmarknaden med tanke på att kallar till sig mäklaren Jonathan Harker ända från London för att diskutera inköpet av en ny bostad. Således bör hans intellektuella vigör äga en viss färskhet. Hur han håller sig á jour är en annan fråga som jag i dagsläget inte har något svar på. Måhända snor han dagstidningen vid sina nattliga exkursioner? I filmen Nosferatu är figuren Dracula det motsatta än Lugosis eller Lees. Här möter vi en socialt inkompetent, isolerad, aggressiv och skrämmande figur oförmögen att hålla sina lustar under lås och bom ens för korta stunder. Emellertid är även denne Dracula uppdaterad vad gäller bostadsmarknaden vilket väl i någon mening är det enda karaktärsdrag de har gemensamt, undantaget blodtörsten.
Frukta vampyren men glöm inte ordets makt. Man är försvarslös mot sunt förnuft och det gäller även Dracula. Hellre ett väl lagt ord än ett misslyckat angrepp med svärdet.