The landscape is changing

I barndomen var Jesus rebellen som aldrig sa ifrån. Den fräne snubben som trots härstamning lät sig utsättas för det ena efter det andra i vad som idag skulle kallas justitiemord, under antiken rättslig praxis. När Depeche Mode släppte singeln "Personal Jesus" uppfyllde de min vision om denne profet. Själv såg jag den bara på TV, något av deras pop-program, vilket än mer förstärkte den bild jag eftersökte. Det kändes som de mörka, allvarliga männen i TV-rutan delade min syn. Om låten i egentlig mening handlar om Jesus eller ej vet jag fortfarande inte men det spelade ingen roll.

Landskapet är i omvandling, så sant, så sant. För inte så många år sedan hade jag knappast lånat mitt öra åt synthifierad musik. Organiskt, skulle det vara. Vad nu det innebär. Med undantag för "Personal Jesus" och någon enstaka DAF-låt, mest på grund av den höga underhållningsfaktorn i låtar som "Mein Herz macht boom", så vidhöll jag denna reaktionära ställning. Mina vänners festliga leenden och rörelser till exempelvis Depeche Mode möttes av oförstånd från min sida. Och hallå, det finns inget fel i att inte förstå så länge man inte föraktar.

Häromdagen bestämde jag mig för att beställa en skiva med Depeche Mode. Inte en samling. Jag är generellt sett inte mycket för samlingar. Jag ville ha en skiva. Efterforskningarna ledde till Construction time again. Omdömen och omslag gjorde att allt tycktes falla på plats. Kanske kände jag att tiden var mogen för ett besök i synth-land. Fel, jag var övertygad. Och varför inte? Jag har ju börjat uppskatta Vangelis, Kraftwerk och JM Jarre. Varför skulle jag inte kunna se en strimma av det andra sitter och flinar engagerat åt? Jag är förbluffad över resultatet. Jag älskar skivan. "Love, in itself" är genial pop som golvar mig fullständigt. "Everything counts" golvar mig för andra gången. Det är egentligen bara två låtar som inte berör mig särskilt mycket, "More than a party" och "Pipeline". De lider kanske av att de inte når upp till de övriga låtarnas nivå.

Satt på undantag valde jag att stick i stäv mot all ekonomisk teori trotsa pengaskrinets lågvattenmärke och beställa ytterligare skivor, "A broken frame" och "Black celebration". Jag måste. Och jag vill!