- Sir, do we get to win this time?

Det är märkligt hur vissa scener ur filmer fascinerar och fastnar på näthinnan. Dessa scener behöver inte ens vara av absolut betydelse för filmen som helhet. En kamrat och jag diskuterade detta fenomen och jag tog upp en scen ur Rambo II. När scenen utspelar sig har Rambo lämnats kvar på risfältet och hamnat i fångenskap. Förräderiet beordrades av Murdoch (Charles Napier) och när Trautman rasande rusar in till honom utspelas följande dialog (med reservation för eventuella felskrivningar):

(Murdock)

-And what the hell would you do, Trautman? Pay blackmail money to ransom our own men and finance the war effort against our allies? What if some burnt out P.O.W. shows up on the six o'clock news? What do you want to do? Start the war all over again? You wanna bomb Hanoi? You want everybody screaming for armed invasion? Do you honestly think asomebody's gonna get up on the floor of the United States Senate and ask billions of dollars for a couple of forgotten ghosts?


(Trautman)

-Men, God damn it! Men who died for their country!




(Murdock)

-Enough! I'm going to forget this conversation ever took place.

(Det är av stor vikt att man erinrar sig Murdochs nu-är-det-nog-rörelse. Han klyver, efter ...a couple of forgotten ghosts, luften med handflatan i en horisontell, mycket kraftfull rörelse.) Jag älskar den scenen. Man kan diskutera Murdochs agerande gällande Rambo men hans reaktion på Trautman är djupt mänsklig. Jag anser inte att Murdoch kan vara oberörd av det han precis gjort. Det måste påverka honom trots allt. Och i förlängningen är inte heller han hjärnan bakom detta tilltag. Ordern kom uppifrån, helt klart. Att i hettan och svetten, under svår press, stå och ta emot denna dagsedel från den rättrådige Trautman måste givetvis vara sjukt påfrestande.

Jag försvarar inte Murdochs agerande, inte alls. Det är, kan vi nog enas om, ett kallt politiskt beslut som saknar mänskliga och demokratiska värderingar MEN styrkan i scenen och Murdochs bristande tålamod är fantastiskt att se och jag ryser varje gång.

- Jag ser underbara ting

När Howard Carter stirrade in i farao Tutankhamons gravkammare, som den förste att så göra på tusentals år, fick han frågan vad han såg. "Jag ser underbara ting" löd svaret. Det sammanfattar väl vad jag själv kände då jag med stora kliv och stirriga ögon trampade kring på en stor öppen plätt, mitt i skogen. Jag var ute för att klassificera arter, såväl växter som djur, men lade detta uppdrag åt sidan för att istället gå från rollen som "Biologen som visste för lite" till "Arkeologen som ville veta för mycket".

Upprinnelsen till extasen låg i upptäckten av en rostig metallklump, dold bland gräs och kvistar. Med händerna sträva av röksvampens sporer släppte jag allt och drogs som ett otympligt granitblock i rymden mot klumpen, det vill säga motsvarigheten till det svarta hålet. Det visade sig, kunde vän av forntid sluta sig till, vara resterna av en gammal radio. "Aha!" tänkte jag. "Plätten måste varit platsen för en byggnad". Tanken hade slagit mig tidigare och ju mer jag rusade runt desto mer artefakter kom i dagens ljus. Hinkar, flaskor, (delar av) serviser och en liten sprucken arm från en sedan länge slutlekt docka. Resterna av en säng, fjädrarna var dess återstod, låg kastad i den höga växtligheten, bredvid en mängd tegel som lös som stjärnor i den mörka jorden. Det var fantastiskt!

Nej, jag är inte Howard Carter. Det jag fann var inte resterna av en urtida civilisation. Inte guld och ädelstenar. Vad jag fann var resterna av liv. Kanske inte så urtida, kanske inte fullt så fascinerande som Egyptens faraoner men likväl liv. Jag har alltid ansett att historiska artefakters värde inte ligger i guld och juveler utan i allt det som är förgängligt, det vill säga vardagens och den vanliga människans prylar. Visst är det fascinerande med Tutankhamons guldkrona. Vilket arbete! Men det går på något vis inte upp mot det förgängliga. Kläderna. Redskapen. Att som arkeolog kliva in i ett av husen i Pompejii och finna hur skålen med ägg ännu står på det bord där den ställdes 79 e.Kr. måste vara helt fantastiskt. Jag vill inte skapa en debatt om arkeologiska artefakters värde eller rangordna dem. Hade jag hellre velat finna Bockstensmannens plånbok med medeltida id-kort? Ja, absolut! Men det fråntar inte min upplevelse dess värde eller intensitet. För mig är historia starkt och det påverkar mig, precis som musik. Att titta på ett kort på en människa som levde för hundra år sedan fyller mig med brinnande fascination. Ett ögonblick, fruset i tiden.

Historia är det som dröjt sig kvar när tiden gjort sitt och rösterna efter de som levde på min plätt, oaktat om det var 1930-tal eller 1970-tal, talar fortfarande. Kanske hör jag fel. Eller inte. Min far har tillgång till Folkrörelsearkivet i Boxholm. Vid lämpligt tillfälle ska jag bege mig ned dit och undersöka huruvida det varit en bebyggelse eller bara en soptipp. Om byggnaden revs 1980 eller 1950. Om den byggdes 1900 eller 1920. Mystiken tätnar...

The landscape is changing

I barndomen var Jesus rebellen som aldrig sa ifrån. Den fräne snubben som trots härstamning lät sig utsättas för det ena efter det andra i vad som idag skulle kallas justitiemord, under antiken rättslig praxis. När Depeche Mode släppte singeln "Personal Jesus" uppfyllde de min vision om denne profet. Själv såg jag den bara på TV, något av deras pop-program, vilket än mer förstärkte den bild jag eftersökte. Det kändes som de mörka, allvarliga männen i TV-rutan delade min syn. Om låten i egentlig mening handlar om Jesus eller ej vet jag fortfarande inte men det spelade ingen roll.

Landskapet är i omvandling, så sant, så sant. För inte så många år sedan hade jag knappast lånat mitt öra åt synthifierad musik. Organiskt, skulle det vara. Vad nu det innebär. Med undantag för "Personal Jesus" och någon enstaka DAF-låt, mest på grund av den höga underhållningsfaktorn i låtar som "Mein Herz macht boom", så vidhöll jag denna reaktionära ställning. Mina vänners festliga leenden och rörelser till exempelvis Depeche Mode möttes av oförstånd från min sida. Och hallå, det finns inget fel i att inte förstå så länge man inte föraktar.

Häromdagen bestämde jag mig för att beställa en skiva med Depeche Mode. Inte en samling. Jag är generellt sett inte mycket för samlingar. Jag ville ha en skiva. Efterforskningarna ledde till Construction time again. Omdömen och omslag gjorde att allt tycktes falla på plats. Kanske kände jag att tiden var mogen för ett besök i synth-land. Fel, jag var övertygad. Och varför inte? Jag har ju börjat uppskatta Vangelis, Kraftwerk och JM Jarre. Varför skulle jag inte kunna se en strimma av det andra sitter och flinar engagerat åt? Jag är förbluffad över resultatet. Jag älskar skivan. "Love, in itself" är genial pop som golvar mig fullständigt. "Everything counts" golvar mig för andra gången. Det är egentligen bara två låtar som inte berör mig särskilt mycket, "More than a party" och "Pipeline". De lider kanske av att de inte når upp till de övriga låtarnas nivå.

Satt på undantag valde jag att stick i stäv mot all ekonomisk teori trotsa pengaskrinets lågvattenmärke och beställa ytterligare skivor, "A broken frame" och "Black celebration". Jag måste. Och jag vill!

Unknown demo

När jag började lyssna på Black Sabbath så fanns mycket lite visuellt material tillgängligt. En VHS såldes, Never say die!-kassetten. Det var allt. Åtmintone om man fick tro Skivor & Band. Nu översvämmas marknaden av en uppsjö DVD:er med minst sagt skiftande kvalitet. Alla grupper som förr led av visuell fattigdom är nu föremål för ett överflöd. Glädjen var därför stor när det i början av 90-talet släpptes inte mindre än TVÅ VHS-kassetter om Sabbath's historia. Den första avhandlade Ozzy-eran, den andra övriga konstellationer.

Av stor audio-arkeologisk betydelse var den snutt av Earth's demoinspelningar som kunde höras på den första kassetten! (Sabbath kallade sig Earth innan namnbytet.) Dessa inspelningar har fungerat som en helig graal och jag har sett mig som en Lancelot i jakten på dessa, om än avsevärt mindre aktiv än denne riddersman. Det jag skulle sålt min själ för 1991 ger inte några större återverkningar på mig idag, nu då jag funnit graalen. Okej, det är intressant. Det kan jag inte komma ifrån. Här finns det embryo som sedan utvecklade sig till Black Sabbath's kännetecken men jag är ledsen över att de två "riktiga" låtar som finns, "The rebel" och "When I came down", bara finns som snippets, dvs snuttar. Och det är synd! "The rebel" är en fantastisk låt under de 24 sekunder som finns bevarade av den. Någon skulle kanske hävda att den inte är i Sabbath's stil men jag hävdar motsatsen. Dess pianodriv och hårda rock-attityd av relativt tidstypiskt sent 1960-tal är exakt det som byggde fundamentet för ett av 1970-talets absolut främsta band inom hårdrocken. Black Sabbath's styrka har aldrig legat enbart i hur tung eller ockult musiken varit utan också i dess melodi.

Den mest intressanta inspelningen av sammanlagt fem, efter "The rebel" då, är "Thomas jam". Det är en mycket märklig inspelning som efter ett frenetiskt fuzz-basande inleds med någon form av fusion-trumpet, inte långt ifrån Miles Davis jazz-rock. Det känns därför intressant att de 1978 sluter cirkeln genom att återigen inkludera blås i musiken. Emellertid är det inte trumpeten som är intressant utan att de i detta jammande inkluderar det som skulle kanaliseras ut i låten "Black Sabbath". Det är mycket intressant.

Är då detta så märkvärdigt? Både ja och nej faktiskt. Musikaliskt är det inte alls odelat märkvärdigt. Bluesrocken i "Early warning school" ger inte mig gåshud men den är likväl av betydelse efetrsom Black Sabbath kom från blues-traditionen och på första plattan i viss utsträckning praktiserade detta, om än i en mer progressiv tradition. "Unknown demo" är någon form av psykedelia medan "When I came down" är en sann pärla. Synd att den bara finns kvar i en 53 sekunder lång relik. Slutsatsen av att ha lyssnat igenom de fem låtarna är att det är blandad kompott, en slags Bridge-blandning där en del är chokladdoppade russin som går bort medan andra är betydligt smakligare. Vad det ger för indikation dock är att Black Sabbath redan innan de blev Black Sabbath var en versatil samling musiker med visioner och stor musikalisk drivkraft.

Blå tåget

Det anordnades resor med tidsmaskin och mot nätt betalning kunde välbeställt folk resa åter i tid och rum och skjuta dinosaurer. Förutsättningen var att man som resenär aldrig avvek från den spång arrangörerna byggt i landskapet. Avvek man från denna var chansen stor att man trampade ihjäl den minsta varelse med enorma konsekvenser för framtiden, eller samtiden i detta fall. De urtidsödlor som kom på tal för jakt var de som av en eller annan anledning ändå skulle dö och i dödsögonblicket fick jägaren avfyra skottet. Vid det tillfälle jag nu diskuterar var det en stor bjässe som föll offer för ett fallande träd. Jägarna skickades iväg på tidsresan och sköt aset. Allt gick planenligt, sånär som på att en av jägarna halkade och satte foten rakt ned i det gröna. Resultatet blev en insekts otimliga död. Väl hemma igen var samhället förändrat i grunden. Den värld de lämnade var en på demokratisk grund, den de återkom till var en av förtryck och diktaturens tunga stövel. Att resa i tiden är behäftat med stort ansvar, med andra ord.

Jag är inte främmande för tidsresor som i ovan återgivna episod ur en TV-serie jag såg, tvärtom. Men kanske av andra skäl än jakt. Historien bjuder mången ett tillfälle värt att se med egna ögon men det förutsätter vissa ting. Exempelvis tror jag att man som osynlig får ut det mesta av upplevelsen. Jag som postmodern människa har föga eller ingen erfarenhet av att röra mig i medeltida sammanhang och borde inte någon ifrågasätta mig och min uppenbarelse, skulle jag uppträda vid exempelvis undertecknandet av Versailles-freden 1919? För vem är jag och hur ska jag kunna ta mig in? Osynlighet är alltså det första kriteriet.

Det andra borde vara någon form av tyngdlöshet, kanske rent av förmågan att phasa sig igenom väggar såsom någon ur X-men. På detta vis utgör man inget hot för levande varelser vars död, enligt TV-seriens hypotes, radikalt har förmågan att förändra framtiden.

Det tredje kriteriet vore någon form av hjälm eller lurar som översätter det talade språket. "Åh, språköra, det har jag allt". Hmm, ja kanske det men även det örats funktion slår slint när det gäller forntida rotvälska, inte sant?

Slutligen bör man som resenär vara insluten i en skyddande overall så du inte ådrar dig spetälska eller ger dem någon form av nutida, kraftigt muterat förkylningsvirus med resultatet att kanske hela samhällen dör ut. Då kan en insekts död te sig förhållandevis obetydligt.

Historien är bräcklig. De rester som finns och som därför ännu talar till oss, stumma men ibland osedvanligt vältaliga, utgör enda länken till det förflutna. Det kan inte bli tal om annat. Skumt doftande hembygdsgårdar och virtuella rundturer på forum Romanum är de enda tidsresor du kan tänka dig att få göra. Jag inser därför, något sorgset, att möjligheten till en tågresa destination Fordom är utesluten, men ack så det lockar.

Det eviga

Tiden gör all skillnad. Intuitiontoldme talar om favoritskivor som nu tappat den lyster som förut var så stark. Ibland gör det omvända förhållandet sig gällande. 1987 var Black Sabbath ett gungfly utan stabilitet och "The eternal idol" skrämde mig. Den skrämde mig för att jag tyckte den var alldeles fantastiskt dålig men också, och kanske i synnerhet, på grund av ljudbilden. Om "Born again" hade ett sound som hämtat från Helvetets botten så verkade det här vara hämtat från en planet av is. Skivan äger Sabbath's kallaste och mest metalliska ljudbild. Kallt och sterilt pumpar de sig igenom låt efter låt med tvivelaktigt resultat. Tyckte jag då.

Under någon månads tid har jag haft skivan i tankarna men inte kommit mig för att ge den en snurr i CD-spelaren. Men så, häromdagen var tiden kommen. Och faktiskt, så illa är det inte. Ljudbilden var egentligen det enda som stämde i min bild av plattan, musikaliskt var den betydligt bättre.

Black Sabbath har knappast legat i bräschen för hårdrockens utveckling sedan 1970-talets första hälft, trots viss utveckling. På "Eternal idol" tycker mig höra att herr Iommi lånat ett öra åt den stil som rådde just då. Skivan känns fräck, fräsch och modern, om man ser det ur 1987 års perspektiv. Det är en ganska rapp platta med melodi över ett halvtungt komp. Faktum är att Iommis gitarr låter riktigt livlig, och det på ett sätt som påminner mer om "Mob rules" än efterföjaren "Headless cross". Låtarna i sig är kanske lättglömda men några hänger sig kvar: "Glory ride", "The shining" och "Ancient warrior" tillhör kategorin glömda klassiker. Ja, klassiker kanske var att ta i men de är i allt väsentligt mer än hyfsade och det är inte att förakta.

Är det Black Sabbath då? Endast till namnet. "The eternal idol" har inte mycket gemensamt med de klassiska plattorna men är en inte helt oäven och njutbar hårdrocksplatta. Skulle den spelats in av annan grupp kanske tiden behandlat den mildare. Jag vet inte. Problemet för ett band med en massa "klassiska" album bakom sig är att allt som kommer efterpå bedöms efter det snarare än musikens faktiska kvalitet. Jag ser framför mig en sommar med den här i bilstereon, för hur kall skivan än är så ger den mig numera känslan av behaglig svalka.

"The eternal idol" är inte Black Sabbath's största stund. I grunden är den på gränsen till medioker men ändå betydligt bättre än "Dehumanizer" och jag rekommenderar "The eternal idol" till vem som helst och i alla lägen framför den förra.

This Is Not A Song, Its An Outburst

Det är inte ofta superlativen kring "the forgotten gems" är i överensstämmelse med verkligheten. Jag har tidigare påpekat att begreppet "obskyr" ses som ett mål i sig, en anledning att förära en ruffig inspelning betyget 5 av 5. I extremt många fall bör musiken ses mer som en historisk artefakt i likhet med Thomas Edisons inläsning av "Mary had a little lamb", en röst ur det förgångna men knappast något som sätter kroppen i stilla gungning.

Jag bläddrade förströdd igenom en gammal Record Collector och fann bland recensionerna den här skivan. En mystisk mexikan spelade in en skiva som försvann. Och det gjorde han också. Död? Nedknarkad? Ingen visste. Det är den typen av drapor som medföljer de allra flesta återutgivningar av dessa "förlorade mästerverk". Men för en gångs skull så var det inte bara ett marknadsföringstrick av något litet skivbolag som kommit över ett gammalt rullband utan sanningen som förmedlades. Superlativen var i överensstämmelse med verkligheten.

Skivan är i den milda psykedeliska skolan. Singer-songwritern med ljudutrustning. Det är vänt, mjukt och soligt även om texterna tar upp bitvis allvarliga ämnen som droger. Någon gång har fuzz-pedalen, denna fantastiska uppfinning, kopplats i för en grövre form av hård rock. Summan av låtarna är i sanning fantastisk. Kanske är skivan inte bättre än mycket annat i samma genre men det är synd att den försvann utan ett spår vid utgivningen. Vad snubben gjorde i sin musikaliska exil, i vart fall vad gäller det allmännas medvetande, är inte kunskap jag äger men med ledning av den här plattan så kan man dra slusatsen att de påföljande borde vara av samma kvalitet. Åtminstone i teorin.

Det absolut bästa spåret är "Forget it", en akustisk ballad av sådan skönhet att jag låter mig föras bort på ett mjukt moln av svalkande balsam. Den skönt smygande horn- och stråksektionen utgör ett sensationellt vackert inslag. Det här är anledningen till varför jag tycker musiken från 1960- och 70-talen generellt är överlägsen alla andra årtionden.