Let the good things come

Känslan av extas, ett bubblande inferno av lyckorus, en otålig längtan efter mer... Det är inte alltför ofta det infinner sig när det gäller musik. Alltså, jo. När det gäller det man gillar förstås men att hitta ny musik som får så avgörande betydelse att ovan nämnda känsloyttringar gör sig påminda, det är sällsynt, i vart fall för mig. Visst kan jag ryckas med men det stannar oftast vid just det, vilket i sig inte är ett dåligt betyg. Men så ibland... När jag befann mig i Edinburgh försvann jag ofta in HMV en snabbis för att rekognoscera och veta vad jag skulle köpa och vart jag skulle gå. Min lista var fulltecknad men det var ändock inte den som slutligen avgjorde saken. På realisation föll mina ögon på John Martyn. Namnet hade susat förbi som en i raden av engelska folk-musiker med förment betydelse för genrens utveckling. "Vad fan, jag ger det en chans. Men om jag nu gillar det så är det bäst att jag köper tre plattor på en gång". För en femma (£) stycket så är det inte hela världen om det är lika roligt som att lyssna på en pneumatisk borrmaskin. På vägen hem från flygplatsen lyssnade jag på den första, Road to ruin (1970) inspelad med äkta makan Beverly. Och jag däckades fullständigt! Inledande trojkan Primrose Hill, Parcels och Auntie Aviator var som att få audiens till en värld av oanad skönhet, jazziga tongångar i ett landskap av engelsk folk. Gröna dalar och kärlek.

När känslan av förälskelse infinner sig kan jag inte vänta, jag måste bara beställa och det gjorde jag. Min känsla var inte missvisande utan bekräftades med ett gyllene spadtag vid lyssningen av Bless the Weather, Grace and Danger och One world. John Martyns genialitet och hantverk är vill jag påstå till stor del oöverträffad inom den engelska folk-boomen av sent 1960- och tidigt 1970-tal. Min kärlek för tidiga Fairport Convention, Pentangle, Fotheringay, Sandy Denny, Richard Thompson och Mellow Candle är inte att ifrågasätta men här fann jag musik som mer än de tidigare nämnda når mig rakt in i själen. Jag kan inte lyssna mig mätt. Känslan är densamma som när jag fann Cornelis Vreeswijk på 1990-talet och jag tackar min intuition (och kanske Ödet) när jag lade vantarna på John Martyn där en solig dag i Edinburgh.

Vänt blad

Jag gummerade mitt kött
ett avlångt stycke
i en febrig dröm

Och en stekel
marscherade modigt
in i munnen

men det är över nu

/Bergamott Hansson, Ök

Ting

Fysikens lagar tillåter inte
att män som jag
tänker fritt

/Bergamott Hansson, Ök

Why don't you play the organ, man?

Om änglarna spelar harpa spelar Djävulen hammondorgel. Så måste det bara vara. Inget annat instrument kan vara lika delar mjukt och lockande som olycksbådande och ondskefullt. Lyssna bara på Jon Lords intro till Lazy på Made in Japan-plattan, är inte det soundtracket till Jordens undergång och Helvetets framstormande horder? Jo, helt visst. Lockar inte de ljuva tonerna i Uriah Heeps July morning till varma känslor och spirande kärlek? För fan, absolut! Att jag älskar ljudet av the swirling organ är ställt utom allt tvivel, jag är en skamlös hammond-fetischist. Försteorganist i Helvetet? Absolut. Plug me in och flytta på dig.

Kartograf

Vi som följt varann så långt
längs stigar sällan raka
Så plötsligt vek du av

Växtligheten blev ju mindre grön
och stekhet sand och gruvlig törst
blev till värk i andfått bröst

Och som en dåre har jag vildsint plöjt,
som en hedning tanklöst härjat
denna dalkittel grön

Jag väntar i skuggan du förlöpte,
i värmen som du lämnade kvar,
i saknaden du gav som svar

Jag väntar här en stund

Alltjämt

/Bergamott Hansson, 1942

- Sir, do we get to win this time?

Det är märkligt hur vissa scener ur filmer fascinerar och fastnar på näthinnan. Dessa scener behöver inte ens vara av absolut betydelse för filmen som helhet. En kamrat och jag diskuterade detta fenomen och jag tog upp en scen ur Rambo II. När scenen utspelar sig har Rambo lämnats kvar på risfältet och hamnat i fångenskap. Förräderiet beordrades av Murdoch (Charles Napier) och när Trautman rasande rusar in till honom utspelas följande dialog (med reservation för eventuella felskrivningar):

(Murdock)

-And what the hell would you do, Trautman? Pay blackmail money to ransom our own men and finance the war effort against our allies? What if some burnt out P.O.W. shows up on the six o'clock news? What do you want to do? Start the war all over again? You wanna bomb Hanoi? You want everybody screaming for armed invasion? Do you honestly think asomebody's gonna get up on the floor of the United States Senate and ask billions of dollars for a couple of forgotten ghosts?


(Trautman)

-Men, God damn it! Men who died for their country!




(Murdock)

-Enough! I'm going to forget this conversation ever took place.

(Det är av stor vikt att man erinrar sig Murdochs nu-är-det-nog-rörelse. Han klyver, efter ...a couple of forgotten ghosts, luften med handflatan i en horisontell, mycket kraftfull rörelse.) Jag älskar den scenen. Man kan diskutera Murdochs agerande gällande Rambo men hans reaktion på Trautman är djupt mänsklig. Jag anser inte att Murdoch kan vara oberörd av det han precis gjort. Det måste påverka honom trots allt. Och i förlängningen är inte heller han hjärnan bakom detta tilltag. Ordern kom uppifrån, helt klart. Att i hettan och svetten, under svår press, stå och ta emot denna dagsedel från den rättrådige Trautman måste givetvis vara sjukt påfrestande.

Jag försvarar inte Murdochs agerande, inte alls. Det är, kan vi nog enas om, ett kallt politiskt beslut som saknar mänskliga och demokratiska värderingar MEN styrkan i scenen och Murdochs bristande tålamod är fantastiskt att se och jag ryser varje gång.

- Jag ser underbara ting

När Howard Carter stirrade in i farao Tutankhamons gravkammare, som den förste att så göra på tusentals år, fick han frågan vad han såg. "Jag ser underbara ting" löd svaret. Det sammanfattar väl vad jag själv kände då jag med stora kliv och stirriga ögon trampade kring på en stor öppen plätt, mitt i skogen. Jag var ute för att klassificera arter, såväl växter som djur, men lade detta uppdrag åt sidan för att istället gå från rollen som "Biologen som visste för lite" till "Arkeologen som ville veta för mycket".

Upprinnelsen till extasen låg i upptäckten av en rostig metallklump, dold bland gräs och kvistar. Med händerna sträva av röksvampens sporer släppte jag allt och drogs som ett otympligt granitblock i rymden mot klumpen, det vill säga motsvarigheten till det svarta hålet. Det visade sig, kunde vän av forntid sluta sig till, vara resterna av en gammal radio. "Aha!" tänkte jag. "Plätten måste varit platsen för en byggnad". Tanken hade slagit mig tidigare och ju mer jag rusade runt desto mer artefakter kom i dagens ljus. Hinkar, flaskor, (delar av) serviser och en liten sprucken arm från en sedan länge slutlekt docka. Resterna av en säng, fjädrarna var dess återstod, låg kastad i den höga växtligheten, bredvid en mängd tegel som lös som stjärnor i den mörka jorden. Det var fantastiskt!

Nej, jag är inte Howard Carter. Det jag fann var inte resterna av en urtida civilisation. Inte guld och ädelstenar. Vad jag fann var resterna av liv. Kanske inte så urtida, kanske inte fullt så fascinerande som Egyptens faraoner men likväl liv. Jag har alltid ansett att historiska artefakters värde inte ligger i guld och juveler utan i allt det som är förgängligt, det vill säga vardagens och den vanliga människans prylar. Visst är det fascinerande med Tutankhamons guldkrona. Vilket arbete! Men det går på något vis inte upp mot det förgängliga. Kläderna. Redskapen. Att som arkeolog kliva in i ett av husen i Pompejii och finna hur skålen med ägg ännu står på det bord där den ställdes 79 e.Kr. måste vara helt fantastiskt. Jag vill inte skapa en debatt om arkeologiska artefakters värde eller rangordna dem. Hade jag hellre velat finna Bockstensmannens plånbok med medeltida id-kort? Ja, absolut! Men det fråntar inte min upplevelse dess värde eller intensitet. För mig är historia starkt och det påverkar mig, precis som musik. Att titta på ett kort på en människa som levde för hundra år sedan fyller mig med brinnande fascination. Ett ögonblick, fruset i tiden.

Historia är det som dröjt sig kvar när tiden gjort sitt och rösterna efter de som levde på min plätt, oaktat om det var 1930-tal eller 1970-tal, talar fortfarande. Kanske hör jag fel. Eller inte. Min far har tillgång till Folkrörelsearkivet i Boxholm. Vid lämpligt tillfälle ska jag bege mig ned dit och undersöka huruvida det varit en bebyggelse eller bara en soptipp. Om byggnaden revs 1980 eller 1950. Om den byggdes 1900 eller 1920. Mystiken tätnar...