Hej mitt vinterband

Att per bensindrivet fordon kryssa fram genom vinterlandskapet med Pentangle i lurarna är en sällsam upplevelse. Tidens barriärer löses upp och jag blir tidlös, jag kan nästan ta på seklerna bakom oss. Men så är jag ju också Världens äldste son.

Rättelse(r)

Jag ser ingen annan utväg än att krypa till korset och korrigera mig själv i två frågor.

1. Loudest Whisper är faktiskt mer amerikanska i sitt sound än vad de är brittiska.

2. Pentangles första skiva är inte alls särskilt traditionell, vilket ingalunda borde förvånat mig då jag hört låtarna redan innan. Om Bob Dylan revolutionerade amerikansk folkmusik så gjorde Pentangle detsamma på debuten (1967) med den brittiska motsvarigheten.

I beg your pardon, kind sir.

En högljudd viskning

Så sitter jag då och lyssnar på ännu en mytomspunnen skiva, överöst med superlativ av folk som vet. "Psych-folk classic", and all that jazz.

Loudest Whisper var en irländsk grupp som spelade in ett par plattor, båda dyrgripar numera. Children of Iir (1973) är en konceptplatta baserad på någon gammal legend som jag inte hunnit sätta mig in i men hey Ray, det räcker bra för mig. Folk-proggig konceptplatta, blotta benämningen sätter mitt huvud i exorcist-spin.

Initialt var jag bekymrad. Tänk om skivan är full av progressiv, irländsk pubmusik? Whiskey in the jar i tretton tappningar, den ena tråkigare än den andra? (Den irländska gruppen Horslips stod för en del av denna oro...) Via en favoritsida på nätet, http://www.progarchives.com/, stillades min oro något. En exposé över trist pub-singalong skulle det inte vara tal om, snarare mer amerikanskt ljudande folk. Det lät bättre, trots att jag hellre sett det luta åt brittisk folk som den anglofil jag är.

När jag nu sitter här och blänger in i dataskärmen med skivan i bakgrunden så ska det sägas att Loudest Whispers konceptskiva Children of Iir förmodligen är en av de bästa folk-plattor jag hört. Okej, det når knappast upp till Pentangle eller John Martyns nivåer men fan, det är luftig och suverän musik som når både öron och hjärta. Inslagen av fuzz-gitarr bryter av fint mot en i huvudsak akustisk ljudbild där allt det som var bra med det tidiga 1970-talets progg och folk finns representerat: den överblåsta produktionen, som dock är synnerligen enkel, och körerna, driften att ta sig an grandiosa teman och den varma, mycket varma känsla som musiken förmedlar. Och är det amerikanskt i soundet? Njae, mer brittiskt faktiskt till min stora glädje. Jag är mycket troligt förälskad.

In due course

Jag drömde jag förstört tiden, den fanns inte mer.

Att vara glad för det lilla

Jag älskar skräckfilm. Det finns inte mycket mänsklig aktivitet, näst musikalisk givetvis, som fyller mig med sådan entusiasm och förtjusning. Jag finner det dock svårare och svårare att hitta riktigt bra dylik. Allt som oftast stöter jag på det gamla vanliga tramset. Jag ska inte här gå in på de uttjatade klagovisorna om kåta tonåringar och korkade solo-utflykter i skog och mark vid minsta ljud, ack nej. Det där har åtminstone jag hört till leda, trots att jag givetvis stämmer in i denna generalisering som ändå alltför ofta är fallet. Istället vill jag koncentrera mig på det beklagliga faktum att skräckfilm i de flesta fall, och nu talar vi om kanske 8 av 10 filmer, börjar så fantastiskt bra. Långsamt vrids historien igång och öppnar för ett bultande hjärta, vetgirigt och upphetsat. Så kommer den kritiska punkten när 2/3 av filmen passerat och allt övergår i ett intet. Manusförfattaren/ -författarnas kreativitet upphör och det hela avslutas med explosioner och gapskrik, så ofta sett och följt av suckanden.

Jag håller inte för givet att jag, lilla människa, skulle klara av det bättre. På något vis tror jag snarare att det är hyfsat enkelt att bygga upp filmen med stämningar och aningar, det är betydligt svårare att avsluta filmen på samma fot. Det tycks som att falla på knä och med böjt huvud erkänna sina tillkortakommanden är mer i linje med vad som sker vid ett givet stadium i skapelseprocessen. För hur avslutar man egentligen en skräckfilm, utan att förfalla till ovan nämnda explosioner? I en actionfilm kan man ju alltid dra till med en eldstrid, i en romantisk film så får de älskande varandra efter putslustiga förvecklingar och i ett historiskt drama stirrar hjälten ut över slagfältet med klok men bedrövad min. Men i en skräckfilm?

När det gäller action, komedi eller drama handlar det i regel om mänskliga företeelser av begriplig karaktär. En skurk rånar en bank eller så. I skräck handlar det alltid om övernaturliga skeenden som ingen vettig människa bör ha kunskap om. Att bjuda en snygg tjej på en drink, det går väl an, men hur bemöter du en demon som vill sluka dig och hela Jorden? Det är givetvis omöjligt att föra en dialog med denne Mörkrets furste, för vad har du att erbjuda? I den romantiska komedin vinner det ärliga hjärtat över den vansinnigt snygge men ack så kalle kavaljeren och lyckan blir total. En demon ger, troligen och högst troligt, fan i både dig och din personlighet. Jag ska dra ett exempel, så låt mig berätta.

I The nun blir allt så fel. Ett gäng ungdomar, vad annars, tvingas möta en odöd i form av en gammal nunna som hemsöker dem eller den ena, jag minns just inte. Att göra det, bekämpa ett spöke, är knappast något som sker naturligt. En utbildning inom det fältet går inte hand i hand med läs- och skrivundervisningen i småskolan och står heller inte på schemat i högre årskurser. Trots detta faller sig allt så naturligt för dessa ungdomar. Efter allehanda upptåg inser de att de måste bekämpa nunnan under vatten(!). Hur det blir så plågsamt uppenbart framkommer inte. Det hela avslutas mycket tråkigt, utan spänning.

De bästa skräckfilmerna består i karaktärernas uppenbara brist på såväl teoretisk förankring som egentlig erfarenhet alternativt det omvända där teori och praktik sedan tidigare gått hand i hand. Exorcisten är ett givet exempel på detta. Visst, Merrin har upplevt fenomenet förut men agerar ändå inte på ett överdrivet sätt, orädd och kåt. Istället uppvisar han ett stort mått av rädsla och osäkerhet inför sin uppgift, vilket ter sig självklart. Medhjälparen Damien är novis och förståeligt bekymrad och hyser också han en högst förståelig rädsla. Samma grundregel gäller en film som Hajen, om man nu vill kalla det skräck. Jag vill det helst inte men okej, i detta fall får den gälla för det. Brody besitter intet av vare sig teori eller praktik medan skepparen Quint står för det senare och Hooper för det förra. Oaktat detta så blir kampen mot Hajen inte en testosteronstinn uppvisning. Den ende som tycks någorlunda stark och stabil i situationen är Quint men så har han också jagat hajar i tusen år. Vad jag eftersöker är alltså normalitet. Jag vill att karaktärerna i skräckfilm agerar så mänskligt som möjligt, drivna av skräck och (o)kunskap. Slumpen, till viss del, och intellektet ska vara helt avgörande för filmens utgång, inte plötsligt uppkomna strategier baserade på fullt täckande teorier sprungna ur intet. I vissa fall är det, som tidigare påpekats, klart att en teoretisk utgångspunkt är fullt möjlig att köpa, givet att denna utgångspunkt grundar sig i tidigare tillägnad kunskap. I Hammer Horrors filmatisering av Dennis Wheatleys novell The Devil rides out spelar Christopher Lee en beläst herre med god kunskap om det ockulta. I detta fall köper jag alltihop. Jag köper också Quints och Hoopers kunskap. Jag köper däremot inte en handfull tonåringars (förlåt, jag kunde visst inte låta bli) plötsliga insikter som helt saknar teoretisk och praktisk grund.

Men finns det då inga bra skräckfilmer längre? En kamrat sa en gång: Kanske har man sett all bra skräck? Jag vill inte tro det, jag vill inte det. Faktum är att det verkar som om vissa tecken på genialitet blixtrar till mitt i detta träsk av (förlåt mig) kåta tonåringar och explosioner. The ring var ett bra exempel när den kom, Sjätte sinnet likaså. Blair witch project var ett lysande exempel. Varför den filmen får så sjukt mycket dålig kritik begriper jag inte. För två år sedan, 2007, kom den spanska filmen Rec. som för all del inte var perfekt i alla avseenden men vars början och slut var av enastående god kvalitet vad skräck anbelangar. The haunting in Connecticut och Drag me to Hell är två helt samtida skapelser som likaledes fungerar mycket bra med stämningar och aningar, detta utan att vara perfekt film. Den senare innehåller dessutom alltför mycket humor för min smak, skräck är inget att skämta om. Den förras förtjönster vilar mycket på tesen ju mindre man ser i en skräckfilm, desto bättre är det. Det otäcka ligger inte i stora monster, utan i det du anar, det som lurar i mörkret.

Jag återkommer allt oftare till ett citat från samme, tidigare citerade vän: Man får vara glad för det lilla. Och ja, det är kanske så det är. Isåfall ser det bra ut inför framtiden och jag åser med spänd förväntan möjligheten att se Paranormal activity, detta års i mitt tycke mest spännande film. I vart fall på pappret.

Femhörning

Efter att ha konstaterat att Pentangles "sista" skiva, Solomon's seal (1972), hör till deras allra bästa, tätt i hälarna på Basket of light (1969), ger jag mig nu i kast med sagans början. Av någon obegriplig anledning har jag köpt skivorna i oordning och gav mig i kast med den sensationellt vackra boxen redan efter två inköpta skivor. Det kan bero på att deras första självbetitlade alster (1968) lutar mer åt traditionell brittisk folk än de senare skivornas smältdegel av blues, rock och progressiv folk. Det är inget fel i det, definitivt inte. Jag älskar brittisk folk i de flesta former, må så vara att min kunskap begränsar sig till sent 60- och tidigt 70-tal. Beställningen är nu lagd, för ynka 10 minuter sedan och jag avslutar med tårade ögon detta inlägg lyssnande till ett av de vackraste stycken jag hört, Will O'Winsbury från Solomon's seal.

Jag älskade hästar som ung

Det finns ett antal skivor som omges av en viss mystik. En av dem har länge varit den engelska gruppen Horse och deras enda skiva (1971). Informationen om dem är knapphändig och begränsas egentligen bara till att de uppstod ur resterna av Saturnalia, bandet som är mest känt för att deras debutplatta var världens första bild-LP (1969 alt. 1973 beroende på vad du själv vill tro). Båda banden kom att skriva låtar med ett visst ockult innehåll, en företeelse som verkar ha varit hyfsat förekommande i början av 1970-talet. Emellertid är det i detta fall obskyriteten som i sig, oavsett vad jag tidigare hävdat, som lockade mig. Många andra obskyra grupper brukar allt som oftast kunna ståta med en omfattande historia, i Horses fall icke så. Obskyriteten, det ockulta inslaget och det nationella ursprunget lockade mig och har så gjort i många, många år. Och omslaget med den elaksinnade hästen, det är suggestivt och fascinerande i all sin enkelhet. Varför jag inte köpt den tidigare kan jag inte riktigt svara på. Kanske är det bara så enkelt att andra skivor lockat mer.

Häromdagen landade den dock i brevlådan, Horses enda platta. Det ska sägas att jag knappast hyste någon överdriven förväntan på musiken och första lyssningen gav mig inte direkt någon gåshud. Fast den växte. Konstant. Musiken är någon form av hårdprogg som drar åt hårdrock av det tidigare slaget, vilket jag givetvis älskar. Några likheter med Black Sabbath tänker jag inte hävda, trots att musiken Horse bältar ur sig stundtals är riktigt tung. Låtarna är var för sig väldigt njutbara, förutom den besvärliga Heat of the summer med sitt valstempo och Freedom rider. I övrigt är det riktigt bra och varierande bitar. Favoriterna torde dock vara The sacrifice, See the people creeping round och And I have loved you men det är i The journey som de verkligen sträcker ut sig med hammondorgel och tvärflöjt, sådär lagom i bakgrunden. Det är en fantastisk låt som bara den gör skivan värd sina 159 kronor. Well done.