Den perfekta poplåten, vad konstituerar den? Jag har inget klart, ovedersägligt svar på den frågan. I grunden är det väl en fråga om subjektivitet. Emellertid har de senaste 48 timmarna givit mig svar på frågan, ett svar som tillfredsställer mig och mina nycker. När King Crimson släppte Beat (1982) var de mycket långt ifrån det drömska, sagolika soundet som kännetecknade debuten (1969) och de två eller tre nästkommande plattorna. Istället lät de kyliga, nästan mekaniska. Jag vet inte om Robert Fripp lyssnat på Ultravox men jag får helt klart de vibbarna. På Beat finns låten Heartbeat. För mig är det den perfekta poplåten. Heartbeat ekar av tidiga 1980-talets grå, nedstämda tongångar, utan att för den sakens skull vara nattsvart och deprimerande. Thatchers hårdnande styre i ye olde England och Falklandskriget, jag minns stämningen, tankarna. Jag minns min barndoms mentalitet. Låten är ett perfekt soundtrack till detta, den tidens strömning men också tidlös i sin elegans och värdighet. Det är den perfekta poplåten.

Dream Team

...och så vill jag bara i förbifarten tipsa om Gile's Farnaby's Dream Band och deras enda skiva (1973). Det är ett intressant och högeligen njutbart samarbete mellan gamla folk-musiker som tillsammans skapat ett slags medeltida koncept med elektrifierad rock-känsla. Det går rakt in i hjärtat.

Groovy!

Att gömma sig bakom en dånande orgel och spy ut svänig rockmusik, ska det vara något att stå efter? Ja, om resultatet blir såhär bra så är svaret ett rungande absolut. De självklara proggtendenserna gör naturligtvis sitt till för att få mitt huvud att snurra som Linda Blairs i Exorcisten.

Danskarna har alltid varit duktiga rock- och framförallt proggmusiker. Efter de engelska banden så har danskarna definitivt intagit andraplatsen. Det är inte för inte danskarna i Culpeper's Orchard med sin första skiva slagit sig in på min Topp 5-lista över genrens absolut bästa plattor. T.P. Smoke är danskar och det märks någonstans. Varför de så ofta lyckas vara framgångsrika vet jag inte, det känns bara mer angeläget. När svenska proggband (som Nynningen exempelvis) proggar loss på svenska är det så sjukt bra men när det gäller engelskan blir det ibland lite pinsamt. Jag menar inte att vara oförskämd men så är det. Danskarna kan däremot tas för infödda stundtals.

T.P. Smoke är som ett Hansson & Karlsson med sång. Den intensivt dånande och livfulla orgeln fyller rummet. Det skandinaviska orgel-soundet, kanske bäst representerat i exmepelvis Nynningens När tingen börjar klarna och Robert Brobergs Redan när vi sätter oss till bords, är unikt. Naturligtvis finns det en mängd duktiga organister och sound som får mitt hår att stå upp, det enda jag vill säga är ett det finns något unikt i det svenska och skandinaviska förhållningssättet till orgeln och hur den ska låta. Därav följer att T.P. Smokes orgel låter exakt som den ska enligt mitt öra. Det är tungt, svängigt, jazzigt, proggigt.

Ur gamla arkiv, dammiga skåp och låsta kistor kommer ibland något gammalt till liv. Som Dracula uppstår de ur dammet och tidens glömska för att slå världen eller någon (dvs. mig) med häpnad. T.P. Smoke är vampyren för dagen, hur motsägelsefullt det än kan tyckas.

Icke ense

- Det står klart att raketforskningen på 1950-talet var ett uttryck för ett sunt motstånd mot kvinnorörelsens framfart och att raketen sålunda blev en symbol, också formmässigt i sin högst genitala utformning, för manlighetens överlägsna intellekt. Jag tycker det blev mycket lyckat.

// Dr. Hermann Jung (1962)

- I say: bollocks.

// Morag Stawking, författare (1965)