Kap. 6 Klokbok
Natten gav vika för dagen. Solen bröt igenom mörkret och värmde daggen ur gräset, ack så långsamt. Det plötsliga skenet väckte Uggla där han låg i sängen och drömde om ett matematiskt problem. Vänster öga öppnades försiktigt. En gäspning undslapp hans näbb och han satte sig försiktigt upp, virade filten om sig och smackade förnöjsamt. Han kände sig remarkabelt frisk denna morgon. Befriad från den rivande halssmärtan smuttade han på det glas med vatten Ekorre ställde fram kvällen innan, strax före han gav sig av hemåt. Uggla hade insisterat på att han skulle tillbringa natten hos honom. Trots allt så stod kökssoffan tom och i den sov man mycket bra. Ekorre hade dock avböjt. "Halsduken måste fungerat mycket bra" tänkte Uggla och virade den vackert runt halsen. Han var mycket stolt över en sådan flink och händig vän som dessutom var så omtänksam. "Det är säkert inte alla förunnat".
-Jaha, var fan är guldet? skrek kapten Humbug.
-De säger att de inte äger nå't, hulkade den andfådde junker Bröd ur sig. Allt de har är fisk.
-Fisk?!
-Ja, fisk.
-Vid gudarna! Vet du vad det kostar att segla den där satans skorven? Vet du det?
Junker Bröd ryggade tillbaka, förvånad över att han tycktes behöva stå till svars för att byborna inte hade några värdesaker att tala om. Han, junkern, ville inte säga emot kapten Humbug men ansåg sig på goda grunder förfördelad.
Kentauren Stefan hade precis fyllt en skottkärra med ekologisk majs och var i färd med att lägga den i jordkällaren, där han också i hemlighet förvarade pornografiska stenristningar under ett tunt lager lök, då han hörsammade, med hjälp av sina överdimensionerade öronlappar, ett väldigt liv bortåt byn vid stranden. App och Upp befann sig på skolresa till Ekande Dalen där det bjöds kraftfoder och till obehag stark fruktjuice från gubben Pärlas musteri, det som drevs godtyckligt. Alltså gav han sig iväg själv mot oväsendet.
-Humbug... väste han för sig själv då han åsåg hur den onde kaptenen med sitt manskap rotade igenom byn efter värdesaker.
Uggla drack ytterligare lite vatten innan han tog ett papper och en bit kol och började skriva ett brev till Ekorre. Då han var talträngd när det gällde att omtala för sin vän hur kär denne var hållen, beslöt han sig för att istället skriva ned sina känslor och skicka brevet med Duva.
"Käre Ekorre. Hur mår du? Jag mår bra. Vilken tur att jag har dig. Kom snart på besök. Då ska jag bjuda dig på rostat bröd med näversylt, te och nöttårta. Hej då."
"Jag stod där, för sant, men ni såg mej inte".
(Grymer Humphrey, 1944.)
lördag 30 augusti 2008
fredag 29 augusti 2008
Made in Navelskåderi.
Jag kan ärligt säga att jag anser grabbarna i Dream Theater vara mer än habila vad gäller såväl det instrumentella som det vokala framförandet av musik. De är uppenbarligen begåvade musiker, därom råder ingen tvekan. Huruvida det de framför är av godo eller ej överlåter jag med varm hand åt det subjektiva omdömet hos alla och envar.
Men varför har de gett sig fan på att spela in en handfull klassiska rockalbum på nytt, not för not? Vad är syftet med det? Vem kan vid sina sinnens fulla bruk hellre lyssna på Dream Theaters reproduktion av "Dark side of the moon" än Pink Floyds? Varför väljer man att lyssna på "Made in Japan", "Master of puppets" eller "Number of the beast" i Dream Theaters replika versioner?
Vem? Vem? Vem? och Varför? Varför? Varför?
Men varför har de gett sig fan på att spela in en handfull klassiska rockalbum på nytt, not för not? Vad är syftet med det? Vem kan vid sina sinnens fulla bruk hellre lyssna på Dream Theaters reproduktion av "Dark side of the moon" än Pink Floyds? Varför väljer man att lyssna på "Made in Japan", "Master of puppets" eller "Number of the beast" i Dream Theaters replika versioner?
Vem? Vem? Vem? och Varför? Varför? Varför?
lördag 23 augusti 2008
Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 5
Kap. 5 Nästa!
Den snåla vind som uppfyllde riddar Palladins av Seebeek rustning smekte också hårdhänt häxpackan Käx's halvnakna kropp där hon i sitt stenröse födde slemsäckar med dött innehåll under svåra smärtor. Bredvid henne, märkbart avslappnad trots det kulna vädret som ock bjöd ett strilande regn, satt sheriffen, den ogine Kämpfert Abrahamsson af Nedan, säker från vädrets makter under det vindskydd han konstruerat av ett antal grova pinnar och hudfällar, sammanfogade av grova sömmar.
-Du flinar, din djävul! fräste Käx emellan två värkar.
Abrahamsson log ett ännu snedare leende, stoppade en näve hasselnötter i munnen och replikerade Käx med sedvanligt förakt.
-Ja, vad för Satan ska jag göra? Det är välan inte min skuld som ligger till grund för att du nu sitter här på huk och föder slem, vad?
-Du är inte heller oskyldig...
Och nog var det sant. Att Käx nu födde dessa ångersäckar av slem, ständigt reproducerande sig själva i moderlivet hennes, var ett resultat av deras gemensamma strävan att kasta förbannelser och svårigheter över kung Hare och hans goda regering som icke föll de tvenne konspiratörerna i smaken på några sätt och vis. Sheriff Kämpfert Abrahamsson af Nedan hade drabbats av kung Hares ogillande sedan riksdrots Igelkott kunnat omtala hurusom den korrupte af Nedan inte bara skummat rikedomar utan också med våld undertryckt byn Agape till att lämna ifrån sig sju års ackumulerade grödor, i första hand baljväxter och nektar. (Byn Agape var känd för sin utsökta nektar vilken försåldes i keramikkrukor av skiftande storlekar.) Kung Hare lät då avskeda af Nedan från sin post och förpassa honom till rikets utposter, det snåriga och karga Öde Slätten i nordligaste norr. Där skulle han hädanefter, med riksdrots Igelkotts ord, "stampa kölden ur era stövlar tills tiden når sitt slut". Hårda ord men af Nedans brott var ofta så vedervärdiga att något annat alternativ till straff inte fanns. Bara efter af Nedans mors bevekande vädjanden om nåd för "min stackars vägfarne son, som i hjärtat äro goder men snar till villrådan" undgick den åtalade att förvisas ut ur riket.
Under sina ständiga patrulleringar på Öde Slättens karga tundra odlade han en ständigt växande ilska och ett oförsonligt hat gentemot kung Hare. Denna törst, kommen av förakt och hat, kunde icke släckas, resonerade han, med annat än "denne tyranns bleka och kvicka död". Hur dessa tankar skulle skulle omsättas i praktiken anade han ännu inte.
I kung Hares arbetsrum staplades varje dag en mängd pergament, skrivelser och rapporter, för honom att gå igenom med den trogne Igelkott vars närvaro endast kunde bestyrkas genom fjäderpennans ivriga rörelser bakom travar av böcker och uråldriga papper. af Nedans rapporter anlände till en början med exakta och jämna mellanrum men upphörde såsmåningom efter att ha börjat dyka upp alltmer sporadiskt. "Det beror säkert på postgången" (vilken skedde med herr Kråka), tänkte de och ägnade sedan föga mer tankeverksamhet åt detta bryderi. Öde Slätten var dessutom ett område berövat det mesta benämnt aktivitet. Att herr Kråka, Postverkets mest trogne arbetare, fängslats av af Nedan och låsts in i en bur och satt i Öde Slättens djupaste grotta, Glööd, nere där lavan i vågor slog mot den rödglödgade stenstranden var inte något vare sig den välunderrättade Igelkott eller flitige kung Hare hade minsta kunskap om.
Trött och kall inombords, inte bara av kylan utan främst av det kyliga men ändock kokande föraktet för kung Hare, hade den ärelöse sheriff Kämpfert Abrahamsson af Nedan begynt sin resa söderöver, ner mot sitt och kung Hares ödesmål: den senares död och den förres uppstigande på Gyllene Tronen av de fyra väderstrecken.
När solen efter avslutat dagsverke sänkte sig bortom horisonten nådde af Nedan fram till värdshuset Bonkas för att svalka sig och skölja bort resdammet ur strupen. Vid det mest avlägsna bordet satt häxpackan Käx, förpassad dit av den illa till mods slagne värdshusvärden Bonka. Som vore det naturligt drogs han med sitt krus ölsupa mot hennes bord och slog sig ned.
-Jag vet vem du är och varför du kommit, sa Käx medan hon ristade märkliga symboler och tecken i den skrovliga bodsskivan med långa, smutsiga naglar.
-Jasså, kan du?
-Du är efter hämnden. Hämnden för orätten dig beslagen.
-Och du då? Vad vill du?
-Detsamma, min gode man. Ock jag har i orättens kittel kokats till sörja, en skugga. Kung Hare och hans rådgivare Igelkott finner intet av kärlek i detta mitt hjärta. Nej, tvi vale. Förbanne dem båda och hela riket därtill!
Häxpackan Käx begynte förtälja sin historia där magi, svartkonst och tunnor med dåligt saltat svinkött till hutlösa priser utgjorde de huvudsakliga beståndsdelarna. Belagd med näringsförbud, dryga böter och offentlig utskällning, Moralisk entalan enligt rikets straffbalk §13:8, grodde hatet också i henne. Det personliga ansvaret ville ingen av dem kännas vid.
I gryningstimmen, den 43:e Abbutt i det tredje året i södra månens sjunde uppgång, bestämde de sig för att sätta sin åttonde plan i verket. (De tidigare sju hade gruvligen misslyckats.) En pojke av frejdad ätt kidnappades i Äppelgården och fördes till Käx's stenröse. Under fullmånens sken lät de bocka av pojken enligt ett standardformulär den nitiske af Nedan sammanställt under dagen då inte mycket hände. Därefter badades pojken i heliga oljor, inköpta och preparerade i draken Plättas eleganta etagevåning, kilometervis från Käx's stenröse. I skenet från elden, matad med uråldriga ben av rikets första konungar, svors åt pojken ed att gå holmgång över spåntad å, övergiven i tidens begynnelse.
Något gick fruktansvärt fel. af Nedan hade avvikit efter avbockningen och satt berusad på Bonkas krog vilket gjorde att Käx själv fick utföra ritualen, i raseri märk väl. Knappt hade oljan duschat pojkens nakna kropp då blixten slog ned rakt i oljekruset! En kaskad av fett impregnerade Käx som tog eld och i förvirrad smärta kastade sig ned i den spåntade ån där hon skrapade upp knäna mot den hårda och steniga bottendyn . Resultatet blev att hon själv drabbades av förtrollningen men inte på det vis som var avsett för pojken...
Väl uppe på land hävde sig magen likt valar, bringande smärta och obehag i följe. Pojken flydde hals över huvud och kunde i riksmagasinet Persedel förtälja om en natt av skräck och sexuell pånyttfödelse.
-Om du inte hade supit på krogen hade det här aldrig hänt, sa Käx uppenbart irriterad. Då hade jag inte behövt hålla pojken, oljan, boken och staven samtidigt!
-Håll din käft. Nästa plan ska lyckas... Den här var dömd att så inte göra.
Schemes of wrath and angered thoughts,
better laid in pitless bogs.
Ay, though they may succeed,
often fails but sometimes not.
("In the tower up ahead", Porter McHayneous, 1899.)
Den snåla vind som uppfyllde riddar Palladins av Seebeek rustning smekte också hårdhänt häxpackan Käx's halvnakna kropp där hon i sitt stenröse födde slemsäckar med dött innehåll under svåra smärtor. Bredvid henne, märkbart avslappnad trots det kulna vädret som ock bjöd ett strilande regn, satt sheriffen, den ogine Kämpfert Abrahamsson af Nedan, säker från vädrets makter under det vindskydd han konstruerat av ett antal grova pinnar och hudfällar, sammanfogade av grova sömmar.
-Du flinar, din djävul! fräste Käx emellan två värkar.
Abrahamsson log ett ännu snedare leende, stoppade en näve hasselnötter i munnen och replikerade Käx med sedvanligt förakt.
-Ja, vad för Satan ska jag göra? Det är välan inte min skuld som ligger till grund för att du nu sitter här på huk och föder slem, vad?
-Du är inte heller oskyldig...
Och nog var det sant. Att Käx nu födde dessa ångersäckar av slem, ständigt reproducerande sig själva i moderlivet hennes, var ett resultat av deras gemensamma strävan att kasta förbannelser och svårigheter över kung Hare och hans goda regering som icke föll de tvenne konspiratörerna i smaken på några sätt och vis. Sheriff Kämpfert Abrahamsson af Nedan hade drabbats av kung Hares ogillande sedan riksdrots Igelkott kunnat omtala hurusom den korrupte af Nedan inte bara skummat rikedomar utan också med våld undertryckt byn Agape till att lämna ifrån sig sju års ackumulerade grödor, i första hand baljväxter och nektar. (Byn Agape var känd för sin utsökta nektar vilken försåldes i keramikkrukor av skiftande storlekar.) Kung Hare lät då avskeda af Nedan från sin post och förpassa honom till rikets utposter, det snåriga och karga Öde Slätten i nordligaste norr. Där skulle han hädanefter, med riksdrots Igelkotts ord, "stampa kölden ur era stövlar tills tiden når sitt slut". Hårda ord men af Nedans brott var ofta så vedervärdiga att något annat alternativ till straff inte fanns. Bara efter af Nedans mors bevekande vädjanden om nåd för "min stackars vägfarne son, som i hjärtat äro goder men snar till villrådan" undgick den åtalade att förvisas ut ur riket.
Under sina ständiga patrulleringar på Öde Slättens karga tundra odlade han en ständigt växande ilska och ett oförsonligt hat gentemot kung Hare. Denna törst, kommen av förakt och hat, kunde icke släckas, resonerade han, med annat än "denne tyranns bleka och kvicka död". Hur dessa tankar skulle skulle omsättas i praktiken anade han ännu inte.
I kung Hares arbetsrum staplades varje dag en mängd pergament, skrivelser och rapporter, för honom att gå igenom med den trogne Igelkott vars närvaro endast kunde bestyrkas genom fjäderpennans ivriga rörelser bakom travar av böcker och uråldriga papper. af Nedans rapporter anlände till en början med exakta och jämna mellanrum men upphörde såsmåningom efter att ha börjat dyka upp alltmer sporadiskt. "Det beror säkert på postgången" (vilken skedde med herr Kråka), tänkte de och ägnade sedan föga mer tankeverksamhet åt detta bryderi. Öde Slätten var dessutom ett område berövat det mesta benämnt aktivitet. Att herr Kråka, Postverkets mest trogne arbetare, fängslats av af Nedan och låsts in i en bur och satt i Öde Slättens djupaste grotta, Glööd, nere där lavan i vågor slog mot den rödglödgade stenstranden var inte något vare sig den välunderrättade Igelkott eller flitige kung Hare hade minsta kunskap om.
Trött och kall inombords, inte bara av kylan utan främst av det kyliga men ändock kokande föraktet för kung Hare, hade den ärelöse sheriff Kämpfert Abrahamsson af Nedan begynt sin resa söderöver, ner mot sitt och kung Hares ödesmål: den senares död och den förres uppstigande på Gyllene Tronen av de fyra väderstrecken.
När solen efter avslutat dagsverke sänkte sig bortom horisonten nådde af Nedan fram till värdshuset Bonkas för att svalka sig och skölja bort resdammet ur strupen. Vid det mest avlägsna bordet satt häxpackan Käx, förpassad dit av den illa till mods slagne värdshusvärden Bonka. Som vore det naturligt drogs han med sitt krus ölsupa mot hennes bord och slog sig ned.
-Jag vet vem du är och varför du kommit, sa Käx medan hon ristade märkliga symboler och tecken i den skrovliga bodsskivan med långa, smutsiga naglar.
-Jasså, kan du?
-Du är efter hämnden. Hämnden för orätten dig beslagen.
-Och du då? Vad vill du?
-Detsamma, min gode man. Ock jag har i orättens kittel kokats till sörja, en skugga. Kung Hare och hans rådgivare Igelkott finner intet av kärlek i detta mitt hjärta. Nej, tvi vale. Förbanne dem båda och hela riket därtill!
Häxpackan Käx begynte förtälja sin historia där magi, svartkonst och tunnor med dåligt saltat svinkött till hutlösa priser utgjorde de huvudsakliga beståndsdelarna. Belagd med näringsförbud, dryga böter och offentlig utskällning, Moralisk entalan enligt rikets straffbalk §13:8, grodde hatet också i henne. Det personliga ansvaret ville ingen av dem kännas vid.
I gryningstimmen, den 43:e Abbutt i det tredje året i södra månens sjunde uppgång, bestämde de sig för att sätta sin åttonde plan i verket. (De tidigare sju hade gruvligen misslyckats.) En pojke av frejdad ätt kidnappades i Äppelgården och fördes till Käx's stenröse. Under fullmånens sken lät de bocka av pojken enligt ett standardformulär den nitiske af Nedan sammanställt under dagen då inte mycket hände. Därefter badades pojken i heliga oljor, inköpta och preparerade i draken Plättas eleganta etagevåning, kilometervis från Käx's stenröse. I skenet från elden, matad med uråldriga ben av rikets första konungar, svors åt pojken ed att gå holmgång över spåntad å, övergiven i tidens begynnelse.
Något gick fruktansvärt fel. af Nedan hade avvikit efter avbockningen och satt berusad på Bonkas krog vilket gjorde att Käx själv fick utföra ritualen, i raseri märk väl. Knappt hade oljan duschat pojkens nakna kropp då blixten slog ned rakt i oljekruset! En kaskad av fett impregnerade Käx som tog eld och i förvirrad smärta kastade sig ned i den spåntade ån där hon skrapade upp knäna mot den hårda och steniga bottendyn . Resultatet blev att hon själv drabbades av förtrollningen men inte på det vis som var avsett för pojken...
Väl uppe på land hävde sig magen likt valar, bringande smärta och obehag i följe. Pojken flydde hals över huvud och kunde i riksmagasinet Persedel förtälja om en natt av skräck och sexuell pånyttfödelse.
-Om du inte hade supit på krogen hade det här aldrig hänt, sa Käx uppenbart irriterad. Då hade jag inte behövt hålla pojken, oljan, boken och staven samtidigt!
-Håll din käft. Nästa plan ska lyckas... Den här var dömd att så inte göra.
Schemes of wrath and angered thoughts,
better laid in pitless bogs.
Ay, though they may succeed,
often fails but sometimes not.
("In the tower up ahead", Porter McHayneous, 1899.)
måndag 18 augusti 2008
In league with Satan, pt.II
Jag vill göra ett tillägg till den tidigare texten om black metal-genren, ett tillägg som kom till mig nästan överjordiskt på pendeltåget Norrköping-Boxholm. Egentligen hyser detta inlägg hela poängen med den tidigare texten och borde därför inrymts där. Så blev ju ej fallet.
En tes jag har, och som jag håller mycket starkt för trolig, är att vi som växte upp under 1980-talet var den sista generation som ännu stod med ena foten fast förankrad i det förgångna, och den mytbildning som ännu var vid liv, och med den andra i framtiden. Jag har avhandlat detta tidigare i ett zine som en god vän är fader till och tänker därför inte dväljas alltför länge vid detaljer och djupare diskussioner men ämnar ge en kort förklaring till mitt tänkande.
Under denna period i tiden, 1980-talet alltså, var framtidens teknik ännu tillgänglig blott för en exklusiv skara. Videobandspelaren till exempel var knappast något för vart hem men var den projektor ur vilken den moderna mytologin tog sin form. Alla minns vi väl den uppsjö av icke tillgängliga filmer som ståtade med ett innehåll så vedervärdigt och obehagligt att censuren totalförbjudit dem på stående fot. "Boogey man", "Alla helgons blodiga natt" och kanske framförallt Stallones "Cobra". I och med Internets födelse dog också den mytbildning som sysselsatte och fascinerade den unge pojkens (kanske också flickornas) medvetande. Utan förvarning hade man nu tillgång till allt och lite till vilket effektivt satte slut för de muntligt överförda berättelser, otroliga till sin natur, som trollbundit så många.
(Som kuriosa kan jag exempelvis nämna pornografins makt över människan, i.e. mig, på grund av sin frånvaro. Det gick inte att få tag på, förutom några slitna vattenskadade exemplar i skogen, föremål för det mytiska men aldrig med bevis, mig veterligen, belagda fenomenet grupponani kanske. Internet bjuder på överflöd av alla former av pornografi och vips, magin är bruten. Nå, det jag skulle säga var dock att jag i åttaårsåldern fick mig omtalad en pornografisk scen där den orala stimulansen av peni frukt, dvs ollonet, avslutades med en rejäl tugga där toppen av könsorganet spottades ut på golvet. Något säger mig idag att denna drapa var ett utslag av pre-pubertal fascination för det sexuella och de eventuella möjligheter denna form av mänsklig interaktion erbjuder.)
Det jag vill komma till, egentligen, är att black metal är den sista remnanten av företeelser som kan ståta med kraften att trollbinda människan. Jag kan egentligen bara tala för mig själv men har svårt att tänka mig att också andra kan värja sig mot genrens attribut och egenskapade mytologi. Förvisst är exempelvis grekisk mytologi eller sägner om slott och herrgårdars spöken och tragik spännande och till viss del trollbindande men black metal är, som jag ser det i skrivande stund, det enda kontemporära fenomenet värdigt att i ordets rätta bemärkelse kallas mytiskt.
En tes jag har, och som jag håller mycket starkt för trolig, är att vi som växte upp under 1980-talet var den sista generation som ännu stod med ena foten fast förankrad i det förgångna, och den mytbildning som ännu var vid liv, och med den andra i framtiden. Jag har avhandlat detta tidigare i ett zine som en god vän är fader till och tänker därför inte dväljas alltför länge vid detaljer och djupare diskussioner men ämnar ge en kort förklaring till mitt tänkande.
Under denna period i tiden, 1980-talet alltså, var framtidens teknik ännu tillgänglig blott för en exklusiv skara. Videobandspelaren till exempel var knappast något för vart hem men var den projektor ur vilken den moderna mytologin tog sin form. Alla minns vi väl den uppsjö av icke tillgängliga filmer som ståtade med ett innehåll så vedervärdigt och obehagligt att censuren totalförbjudit dem på stående fot. "Boogey man", "Alla helgons blodiga natt" och kanske framförallt Stallones "Cobra". I och med Internets födelse dog också den mytbildning som sysselsatte och fascinerade den unge pojkens (kanske också flickornas) medvetande. Utan förvarning hade man nu tillgång till allt och lite till vilket effektivt satte slut för de muntligt överförda berättelser, otroliga till sin natur, som trollbundit så många.
(Som kuriosa kan jag exempelvis nämna pornografins makt över människan, i.e. mig, på grund av sin frånvaro. Det gick inte att få tag på, förutom några slitna vattenskadade exemplar i skogen, föremål för det mytiska men aldrig med bevis, mig veterligen, belagda fenomenet grupponani kanske. Internet bjuder på överflöd av alla former av pornografi och vips, magin är bruten. Nå, det jag skulle säga var dock att jag i åttaårsåldern fick mig omtalad en pornografisk scen där den orala stimulansen av peni frukt, dvs ollonet, avslutades med en rejäl tugga där toppen av könsorganet spottades ut på golvet. Något säger mig idag att denna drapa var ett utslag av pre-pubertal fascination för det sexuella och de eventuella möjligheter denna form av mänsklig interaktion erbjuder.)
Det jag vill komma till, egentligen, är att black metal är den sista remnanten av företeelser som kan ståta med kraften att trollbinda människan. Jag kan egentligen bara tala för mig själv men har svårt att tänka mig att också andra kan värja sig mot genrens attribut och egenskapade mytologi. Förvisst är exempelvis grekisk mytologi eller sägner om slott och herrgårdars spöken och tragik spännande och till viss del trollbindande men black metal är, som jag ser det i skrivande stund, det enda kontemporära fenomenet värdigt att i ordets rätta bemärkelse kallas mytiskt.
söndag 17 augusti 2008
Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 4
Kap. 4 Ay, ye be cauld fer evermair
Sina motgångar till trots hade riddersman Palladin av Seebeek äntligen fått lite vind i seglen, eller åtminstone fast mark under fötterna. De senaste dagarna hade han och Pålle traskat tröstlöst omkring i träskmarkerna utan hopp om att finna tillbaka till stigen. Men så hade alltså skett. Efter att hals över huvud flytt ur Eldpaddans gap, ej heller där tog Palladin tillfället i akt att i strid skapa sig ett namn och därmed göra sig odödlig, nådde herr- och hästskapet den gamla pilgrimsstigen, uråldrig men fullt funktionsduglig. Trots att vätan fick huden att svida var han uppfylld av glädje, om än något ångestriden vid tanke på den allt annat än ridderslika flykten. "Men å andra sidan", resonerade han, "är det inte mer än rätt att någon annan får ta död på paddan med tanke på all ära jag kommer få sola mig i. Det vore inte rättvist att jag tog all" tänkte han men fick bita sig hårt i hjärnans tunga för att inte tänka tanken "Lögnaktige jag".
Solen hade brytit igenom grönskan som välvde sig lik en tunnel kring honom och fågelsången lindrade hans dåliga samvete över det brutna ridderslöftet om evig strid så ofta som möjligt. Hur länge han färdats längs stigen anade han inte men plötsligt kunde han på sin vänstra sida se hur en damm, nästan helt täckt av näckrosor, vita och rosenskimrande, bredde ut sig. På en bryggstump satt en pojke med sina smutsiga fötter dinglande någon decimeter över vattenytan. Trots att han sträckte sig så mycket han kunde för att nå ner till vattnet lyckades han inte. Palladin av Seebeek fann scenen charmerande vilket fick honom att vika av ner mot dammen och kliva av Pålle.
-En underbar dag, pojk! Skulle du inte säga det?
-Ädle herr'n. Jeg når't ej ner te vattne'.
-Hahaha, bullrade Palladin så ridderslikt han förmådde innanför sin ihoprostade hjälm. -Når du inte ner till vattnet?
-Nä, svarade pojken och torkade det sega snoret från ansiktet ut över den grå trasan hans mor säkerligen kallade moderiktig herrblus.
-Vad är det här för lokalitet?
Pojken stirrade tomt tillbaka.
-Vad är det här för ställe?
-D'ä va e' göng slottet Spindelmara. Men'ä sjönket nu.
-Sjunket? Nänänä! Det är väl ändå inte möjligt. Vad är det för en usel byggmästare? Byggmästare Styggmästare? Hahaha! bullrade Palladin ännu en gång. Han visste inte varför då han inte kunde finna vare sig situationen eller slottets eventuella försvinnande till dammens botten särdeles lustigt. Det hände ofta att han skrattade högt och hjärtligt åt kammarherrarnas putslustigheter och de plumpa anekdoter gästabudens manliga deltagare gav vingar avsevärt påverkade av dåligt öl och starkvin, men han visste inte varför. Det berodde inte på några fördelar han hoppades vinna. Kanske var det bara nervöst.
Pojken stirrade oförstående tillbaka på riddersman Eko, som han tänkte namnet voro.
-Nä, ä herr'n å bygge söm förslämpta tiggeripacka å ho slängte trölleridomma öve' schlöttets byggnad. Allt sjönk söm e sten.
-Så? Är det möjligt?
Palladin av Seebeek kände ändå en rysning längs ryggraden. Trolleri och tiggarpackor... Det var farliga saker. Han mindes historier om hur morbror Wreserne dunkat en spåman i ryggen och fått stora varande utslag vid sidan av ovett från den dunkade. Pesten slog till urskillningslöst. Visst, det var ju inte magi men spåman och så vidare, det var obehagligt.
-Jepp! Å sen sä's dä att herrn's son synts te i här. Dö å allt.
-Jaså? sa riddersmannen och försökte ställa sig i en fördelaktig pose, förhoppningsvis indikerande mod och The Devil may care-attityd. -Och vad kan väl den lille pojken vilja?
-Han tar'dä i näven å sä'r dä att "I vattnet, min Herre, är det kallt och I skola varda kall för evig tid". (Pojkens plötsliga förmåga att tala rent både skrämde och förbryllade Palladin.) Sen sliter han deg ner i vattnä. Å du ä dö'er.
Solen gick i moln, en ondskefull bris fyllde Palladins rustning och fåglarnas sång förvreds till ett högljutt, skarpt och ihållande tjutande som fick öronen att smärta. Pojkens smutsiga gestalt stod orörlig med antydan till ett snett leende i ansiktet, som om han fått sin ondskefulla vilja igenom. Palladins mun stod öppen redo att skrika alltmedan urin rann längs låren och fyllde stövlarna. Tiden var på upphällningen. Vad skulle ta vid?
Svart gestalt vid frusen sjö,
svor att Herren skulle dö.
("Hygge", Joakim Jons, 1932.)
Sina motgångar till trots hade riddersman Palladin av Seebeek äntligen fått lite vind i seglen, eller åtminstone fast mark under fötterna. De senaste dagarna hade han och Pålle traskat tröstlöst omkring i träskmarkerna utan hopp om att finna tillbaka till stigen. Men så hade alltså skett. Efter att hals över huvud flytt ur Eldpaddans gap, ej heller där tog Palladin tillfället i akt att i strid skapa sig ett namn och därmed göra sig odödlig, nådde herr- och hästskapet den gamla pilgrimsstigen, uråldrig men fullt funktionsduglig. Trots att vätan fick huden att svida var han uppfylld av glädje, om än något ångestriden vid tanke på den allt annat än ridderslika flykten. "Men å andra sidan", resonerade han, "är det inte mer än rätt att någon annan får ta död på paddan med tanke på all ära jag kommer få sola mig i. Det vore inte rättvist att jag tog all" tänkte han men fick bita sig hårt i hjärnans tunga för att inte tänka tanken "Lögnaktige jag".
Solen hade brytit igenom grönskan som välvde sig lik en tunnel kring honom och fågelsången lindrade hans dåliga samvete över det brutna ridderslöftet om evig strid så ofta som möjligt. Hur länge han färdats längs stigen anade han inte men plötsligt kunde han på sin vänstra sida se hur en damm, nästan helt täckt av näckrosor, vita och rosenskimrande, bredde ut sig. På en bryggstump satt en pojke med sina smutsiga fötter dinglande någon decimeter över vattenytan. Trots att han sträckte sig så mycket han kunde för att nå ner till vattnet lyckades han inte. Palladin av Seebeek fann scenen charmerande vilket fick honom att vika av ner mot dammen och kliva av Pålle.
-En underbar dag, pojk! Skulle du inte säga det?
-Ädle herr'n. Jeg når't ej ner te vattne'.
-Hahaha, bullrade Palladin så ridderslikt han förmådde innanför sin ihoprostade hjälm. -Når du inte ner till vattnet?
-Nä, svarade pojken och torkade det sega snoret från ansiktet ut över den grå trasan hans mor säkerligen kallade moderiktig herrblus.
-Vad är det här för lokalitet?
Pojken stirrade tomt tillbaka.
-Vad är det här för ställe?
-D'ä va e' göng slottet Spindelmara. Men'ä sjönket nu.
-Sjunket? Nänänä! Det är väl ändå inte möjligt. Vad är det för en usel byggmästare? Byggmästare Styggmästare? Hahaha! bullrade Palladin ännu en gång. Han visste inte varför då han inte kunde finna vare sig situationen eller slottets eventuella försvinnande till dammens botten särdeles lustigt. Det hände ofta att han skrattade högt och hjärtligt åt kammarherrarnas putslustigheter och de plumpa anekdoter gästabudens manliga deltagare gav vingar avsevärt påverkade av dåligt öl och starkvin, men han visste inte varför. Det berodde inte på några fördelar han hoppades vinna. Kanske var det bara nervöst.
Pojken stirrade oförstående tillbaka på riddersman Eko, som han tänkte namnet voro.
-Nä, ä herr'n å bygge söm förslämpta tiggeripacka å ho slängte trölleridomma öve' schlöttets byggnad. Allt sjönk söm e sten.
-Så? Är det möjligt?
Palladin av Seebeek kände ändå en rysning längs ryggraden. Trolleri och tiggarpackor... Det var farliga saker. Han mindes historier om hur morbror Wreserne dunkat en spåman i ryggen och fått stora varande utslag vid sidan av ovett från den dunkade. Pesten slog till urskillningslöst. Visst, det var ju inte magi men spåman och så vidare, det var obehagligt.
-Jepp! Å sen sä's dä att herrn's son synts te i här. Dö å allt.
-Jaså? sa riddersmannen och försökte ställa sig i en fördelaktig pose, förhoppningsvis indikerande mod och The Devil may care-attityd. -Och vad kan väl den lille pojken vilja?
-Han tar'dä i näven å sä'r dä att "I vattnet, min Herre, är det kallt och I skola varda kall för evig tid". (Pojkens plötsliga förmåga att tala rent både skrämde och förbryllade Palladin.) Sen sliter han deg ner i vattnä. Å du ä dö'er.
Solen gick i moln, en ondskefull bris fyllde Palladins rustning och fåglarnas sång förvreds till ett högljutt, skarpt och ihållande tjutande som fick öronen att smärta. Pojkens smutsiga gestalt stod orörlig med antydan till ett snett leende i ansiktet, som om han fått sin ondskefulla vilja igenom. Palladins mun stod öppen redo att skrika alltmedan urin rann längs låren och fyllde stövlarna. Tiden var på upphällningen. Vad skulle ta vid?
Svart gestalt vid frusen sjö,
svor att Herren skulle dö.
("Hygge", Joakim Jons, 1932.)
lördag 16 augusti 2008
In league with Satan
Det finns få musikstilar som trollbinder såsom black metal och det beror på att genren inte bara kan ståta med det musikaliskt mest extrema, utan också, och kanske framförallt, med ett persongalleri som saknar motstycke vad gäller såväl individuellt som i intrapersonella förhållanden.
Jag blev först bekant med genren i Lund, kring 1997, då jag inköpte en skiva med, vad som kallas termens urfäder, Venom. Ett lågbudgetbolag, Success, gav ut allehanda samlingar utan synbar mening och/ eller samband. Redan tidigare hade jag köpt en platta de givit ut med Jimi Hendrix. Den kostade mycket lite då jag fann den på en bensinmack på Åland 1991 men blev ändå en obehaglig påminnelse över hur mycket dåliga utgåvor det faktiskt finns. Och hur långt man är villig att gå för att exploatera och tjäna pengar på döda artister.
Skivan med Venom vars namn jag glömt (säkert något med "Hell" i titeln), visade sig innehålla en för mig odeciffrerbar soppa skrammel jag var fullständigt okapabel att tyda. I ett utslag av förskräckelse gav jag bort den till någon stackare som fyllde år. Idag kan jag uppskatta Venom, om än i begränsad form. Jag inköpte boxen "MMV" för ett par år sedan och diggar vissa låtar på riktigt. "Manitou", "Possessed" och "Evil one" är bra dängor med en viss naiv charm.
Modern black metal, det vill säga tillkommen efter 1985, är svårare att smälta men utgör en för mig mycket lockande företeelse och detta i huvudsak på grund av musikens och musikernas extrema natur. Promobilderna av dem i mörka skogar (eller snö), beväpnade med spikklubbor, i corpsepaint och ansträngda poser är inte löjeväckande, åtminstone inte ur mitt perspektiv. Själv skulle jag ha svårt för dylika later men kan inte undgå att fascineras. Det är dedikation, in absurdum kan tyckas, för Satan och den avgrundsmusik de skapar i öde stugor, långt ute på den (norska) landsbygden.
Det är naivt, jag vet, men ibland finner jag det svårt att värja mig inför bilden av dem. När Mayhem, Gorgoroth eller Marduk uttalar sig köper jag bilden av fanatiska, vinddrivna individer hemfallna åt djävulsdyrkan, våld och blod. Men det måste ju förhålla sig sålunda, tänker jag då, att också de har en normal relation, till åtminstone varandra. Irritation över att någon inte diskat i pentryt eller att strängarna går. Skratt, glam och trams. Inför bröllopet gästades vi av en vän från Norge som avslöjade att han sett sångaren Gaahl från Gorgoroth äta en vegetarisk sub på ett fik i Trondheim. Det är ju djävulskt obehagligt, nicht war? Tanken på hur han står i kön och sedan i disken beställer
-En vegetarisk sub och en fanta, tack. Tar ni kort?
Det är obetalbart om man betänker hans image. Men även Djävulen har vardagliga bestyr, antar jag.
Men naturligtvis, är det inte bara showmanship? När Mayhems sångare satte död gris på huvudet och fick enorm publicitet i dags- och kvällspressen, var inte det samma grej Blackie Lawless och grabbarna gjorde 1984? Eller Alice Cooper 1975? Allt handlar om uppmärksamhet och det som (rock)musik alltid lockat med: det förbjudna. Allt ifrån jazzmusikens sedeslösa inflytande till black metal-later, som att tända på kyrkor eller ikläda sig djurkadaver. Denna jakt på uppmärksamhet behöver dock inte betyda att musiken saknar kvalitet eller värde. Inte alls. Uppmärksamheten, god eller dålig, tjänar enbart som syfte att höja sig över mängden i en värld där det mediala bruset är fullkomligt bedövande.
Jag ifrågasätter inte Gaahls religiösa övertygelse, inte alls. Det vore mig främmande. Han får tro vad han vill och jag ger fulla fan i vilket. Jag försöker ej heller tala i nedsättande termer om genren som sådan då jag faktiskt gillar vissa grejer, också det modernare. Kanske beror det på min latenta fascination för det ockulta vilket i sin tur kan härledas till min fascination för begreppet Kunskap. Att äga kunskap om något, vad betyder det? En snickare äger kunskap om virke och hur man bygger exempelvis en stol. En nekromantiker hur man, i vart fall teoretiskt, uppväcker de döda. Vems kunskap är sann? För mig är det inte alltid huvudsaken. Den springande punkten är Kunskapen som sådan, att äga den, och det är intressant.
Nå, nog av detta. Keep on rocking! (...in a free world, å de'.)
fredag 15 augusti 2008
Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 3
Kap. 3 Dåliga nyheter färdas fortare än goda.
-Ro hit pergumentet, Frau!
Walburg Kurtz kämpade sig ur sin murade säng och hasade sig trött över det hårda stengolvet vilket endast bitvis var avsett för en naken, mänsklig trampdyna. Golvläggare Stuube försvarade sig med att han givits undermåligt material, "icke lämpat för ens den uslaste svinakull". Hans tappra försvar till trots dömdes han av Kurtz och magistratsdomare Castor Ykke att uppge "sitt yrke och strängaspel tills dess annat föllo rättvisan i smaken".
-Vem haver skrevet tecken te meg? Vad är'e som står i pergumentet?
Fru Limpa lämnade utan knot pappret ifrån sig, orolig över dess innehåll. Hennes ovana att läsa inkommande post gav henne alltid tid att förebereda sig på eventuella dåliga nyheter men idag hade det inte lyckats henne att så göra. Att smussla med pergamenten var en förmåga hon skickligt utövade men då Bäver-Kloots aggressivt uppsluppne sändebud tycktes följa Limpa runt varje skrymsle och i varje vrå, föll det sig inte naturligt att ta del av månne hemlig information. Skulle det komma fram att hon ägnade sig åt annat än att stoppa gås, klappa tyg och sjunga prosaisk mynta vore hon i sanning illa ute.
-Men det är ju vedervärdigt! väste Kurtz.
-Vad är? undrade Limpa orolig över vad för innehåll pergamentet kunde tänkas hava.
(Sedan en längre tid, ja under hela deras äktenskap faktiskt, hade Limpa bedragit sin make med inte bara stallpojken och gårdskarlen utan också kentauren Stefan som drev en ideologisk majsplantage med sina söner App och Upp samt svågern Ulrik. Att Kurtz humör vid ett sådant avslöjande skulle förbytas från bakfullt solksken till mullrande åska, det är välan självskrivet. Ty bakfull eller inte, era subjektiva intryck av den gode Kurtz morgonhumör må vara att han var en bister man men icke, så var Kurtz en hårdför glädjespridare. I synnerhet denna morgon då gårdagen varit så full av gamäng.)
-Det staver i pergumentena att kapten Humbug seglede inimot hamnen! Katastrof! Vår amiral Peter Patteta befinner sig nu i jakt på storsälen, tusentals meter från hamnen! Skeppet hans Hallonet är fruktet, Frau! Fruktet!
Och det var sant. Skeppet hade tre bottnar, tre segel, tre förstävar, tre storbystade galjonsfigurer, tre mans besättning och tre eldrör vilka spydde glöd omkring sig. Det var en fara tre gånger större än den största fara du kan tänka dig, en tre gånger större katastrof än den största katastrof du kan tänka dig. Vad skulle göras åt detta? Amiral Patteta fanns inte att tillgå. Kanske skulle det ta hela fyra dagar att bara komma i kontakt med honom. Men hur det än såg ut, hur eländigt det nu var, så voro det värsta att kung Hare inte fanns att tillgå. Walburg Kurtz var uppbragt, förtvivlad och ofantligt kissnödig. Han tog sina bekymmer till avskrädet i hörnet och lät sig frigöras medan tankarna kretsade kring hans nästa, och första, drag i detta hemska parti Ludo.
Akor Fingallsorn nådde hemmet sent på kvällen, ovetande om den fara som hotade staden. Och inte hade han brytt sig heller. Han var alltför trött för dylika anpänningar av känslolivet och stugan låg ju där i skogsdungen. Allt annat spelade underordnad roll. Att säga att det lyste hemtrevligt i fönstren vore att fara med osanning eftersom ljuskällor knappt existerade. Mitt i rummet brann en borre på en stör vilket gav Baloo ledsyn kvällstid och tillät henne att utföra de sysslor som tillkom en torparfru. Trots brist på föda och dryck serverade hon varje kväll en festmåltid på imaginär spädgris och finaste öl ur tunnor från södra Tyskland. Till detta serverades ett rustikt tilltugg: levertrasa och ättestupa ur sprucket kärl. Farfar Karaff avstod oftast sin levertrasa till förmån för de yngsta men tog skamlöst för sig av ättestupan. Det sades att farfar Karaff under sin ungdom fjättrat en grop men det ville prosten inte höra talas om. "Hedniskt struntprat" fnyste han innan han ägnade en hel söndagspredikan åt Karaffs otillbörliga struntprat.
Familjen var glad åt faderns hemkomst. Baloo serverade Akor en skvätt färdigtuggad levertrasa(familjefadern hade gång efter annan bytt bort delar av munhålan i utbyte mot specerier i fogdens butik) och hällde upp en rejäl näve ättestupa för honom att dricka. Med tårarna rinnande, de skapade kanyoner i ansiktssmutsen, lät han ge luft åt sin tacksamhet över att vara tillbaka i familjens orena sköte, hel och nästintill intakt. Som så många andra var han ovetande om att kapten Humbug klivit i land, redo att göra Djävulens verk.
När Djävulen så i månens sken red ut/
från Mörkrets källa, svedd och vred/
han svoro högt att ondska bruka/
vareviga själ åt Helvitta sku' föra ned.
("Hovslagen dofva" av Lars Schtuck, 1907)
-Ro hit pergumentet, Frau!
Walburg Kurtz kämpade sig ur sin murade säng och hasade sig trött över det hårda stengolvet vilket endast bitvis var avsett för en naken, mänsklig trampdyna. Golvläggare Stuube försvarade sig med att han givits undermåligt material, "icke lämpat för ens den uslaste svinakull". Hans tappra försvar till trots dömdes han av Kurtz och magistratsdomare Castor Ykke att uppge "sitt yrke och strängaspel tills dess annat föllo rättvisan i smaken".
-Vem haver skrevet tecken te meg? Vad är'e som står i pergumentet?
Fru Limpa lämnade utan knot pappret ifrån sig, orolig över dess innehåll. Hennes ovana att läsa inkommande post gav henne alltid tid att förebereda sig på eventuella dåliga nyheter men idag hade det inte lyckats henne att så göra. Att smussla med pergamenten var en förmåga hon skickligt utövade men då Bäver-Kloots aggressivt uppsluppne sändebud tycktes följa Limpa runt varje skrymsle och i varje vrå, föll det sig inte naturligt att ta del av månne hemlig information. Skulle det komma fram att hon ägnade sig åt annat än att stoppa gås, klappa tyg och sjunga prosaisk mynta vore hon i sanning illa ute.
-Men det är ju vedervärdigt! väste Kurtz.
-Vad är? undrade Limpa orolig över vad för innehåll pergamentet kunde tänkas hava.
(Sedan en längre tid, ja under hela deras äktenskap faktiskt, hade Limpa bedragit sin make med inte bara stallpojken och gårdskarlen utan också kentauren Stefan som drev en ideologisk majsplantage med sina söner App och Upp samt svågern Ulrik. Att Kurtz humör vid ett sådant avslöjande skulle förbytas från bakfullt solksken till mullrande åska, det är välan självskrivet. Ty bakfull eller inte, era subjektiva intryck av den gode Kurtz morgonhumör må vara att han var en bister man men icke, så var Kurtz en hårdför glädjespridare. I synnerhet denna morgon då gårdagen varit så full av gamäng.)
-Det staver i pergumentena att kapten Humbug seglede inimot hamnen! Katastrof! Vår amiral Peter Patteta befinner sig nu i jakt på storsälen, tusentals meter från hamnen! Skeppet hans Hallonet är fruktet, Frau! Fruktet!
Och det var sant. Skeppet hade tre bottnar, tre segel, tre förstävar, tre storbystade galjonsfigurer, tre mans besättning och tre eldrör vilka spydde glöd omkring sig. Det var en fara tre gånger större än den största fara du kan tänka dig, en tre gånger större katastrof än den största katastrof du kan tänka dig. Vad skulle göras åt detta? Amiral Patteta fanns inte att tillgå. Kanske skulle det ta hela fyra dagar att bara komma i kontakt med honom. Men hur det än såg ut, hur eländigt det nu var, så voro det värsta att kung Hare inte fanns att tillgå. Walburg Kurtz var uppbragt, förtvivlad och ofantligt kissnödig. Han tog sina bekymmer till avskrädet i hörnet och lät sig frigöras medan tankarna kretsade kring hans nästa, och första, drag i detta hemska parti Ludo.
Akor Fingallsorn nådde hemmet sent på kvällen, ovetande om den fara som hotade staden. Och inte hade han brytt sig heller. Han var alltför trött för dylika anpänningar av känslolivet och stugan låg ju där i skogsdungen. Allt annat spelade underordnad roll. Att säga att det lyste hemtrevligt i fönstren vore att fara med osanning eftersom ljuskällor knappt existerade. Mitt i rummet brann en borre på en stör vilket gav Baloo ledsyn kvällstid och tillät henne att utföra de sysslor som tillkom en torparfru. Trots brist på föda och dryck serverade hon varje kväll en festmåltid på imaginär spädgris och finaste öl ur tunnor från södra Tyskland. Till detta serverades ett rustikt tilltugg: levertrasa och ättestupa ur sprucket kärl. Farfar Karaff avstod oftast sin levertrasa till förmån för de yngsta men tog skamlöst för sig av ättestupan. Det sades att farfar Karaff under sin ungdom fjättrat en grop men det ville prosten inte höra talas om. "Hedniskt struntprat" fnyste han innan han ägnade en hel söndagspredikan åt Karaffs otillbörliga struntprat.
Familjen var glad åt faderns hemkomst. Baloo serverade Akor en skvätt färdigtuggad levertrasa(familjefadern hade gång efter annan bytt bort delar av munhålan i utbyte mot specerier i fogdens butik) och hällde upp en rejäl näve ättestupa för honom att dricka. Med tårarna rinnande, de skapade kanyoner i ansiktssmutsen, lät han ge luft åt sin tacksamhet över att vara tillbaka i familjens orena sköte, hel och nästintill intakt. Som så många andra var han ovetande om att kapten Humbug klivit i land, redo att göra Djävulens verk.
När Djävulen så i månens sken red ut/
från Mörkrets källa, svedd och vred/
han svoro högt att ondska bruka/
vareviga själ åt Helvitta sku' föra ned.
("Hovslagen dofva" av Lars Schtuck, 1907)
tisdag 12 augusti 2008
Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 2
Kap. 2 Den galna ugglans tillfrisknande
Från sydost ringlade sig floden Puck i en båge strax norr om staden, ned genom det förtrollade skogspartiet (en separat grönska, skild från den övriga) och ut mot det öppna havet. Det var en mycket vacker flod, en allom accepterad och sällan ifrågasatt uppfattning. När karlarna drog ut på fiskafänge kokade kvinnorna bäck och tjära i stora fat av koppar som kung Hare skänkt byborna då han firade femton år i samma svid. Naturligtvis förväntade han sig att ett symboliskt skålpund bäck förärades honom vid stora höstfesten när äpplen och kastanjer rostades över öppen eld och det var ett pris stadsborna med glädje ansåg sig kunna betala för att hålla en så vida pass generös konung på gott humör.
En solig dag då molnen blåste västlig vind i hissade segel befann sig männen till havs i sina ranka båtar, med näten redo att kastas ut bland de feta silverne stimmen av fisk. Yrkesskickligt lät de näten dansa genom luften, ned i böljorna och sedan tas upp, fyllda av den fetaste fisk; ål, braxen, gädda och id. Under tiden kokades bäck under glada tillrop, barnen samlade kvistar utifall att och de gamle tuggade björkskott med tandlösa, torra munhålor. Allt var frid och fröjd tills en uppsättning svarta segel syntes i horisonten. Arbetet stannade upp, såväl på land som till havs. Alla förstod, fast ingen sa det, att nu kom Humbug, den fruktade pirathövdingen, seglande med sitt skepp Hallonet!
I det förtrollade skogspartiet låg Uggla ännu nedbäddad i sitt bo med filten dragen upp till näbben. Han hade senaste veckan lidit svårt av den förkylning han dragit på sig då han suttit i Vesslans bibliotek för länge i drag och läst "Linjär fasteori i praktiken", en praktutgåva med mer än femhundra år på nacken. Ekorren hade kommit förbi minst en gång om dagen med toddy och uppmuntrande ord eftersom han satte stort värde på deras vänskap. Uggla uppskattade denna gest och lovade att göra detsamma för Ekorren skulle han någon gång bli sjuk.
Kapten Humbug hade precis lagt träbenet i träda då junker Bröd stormade in i kajutan. Med stora gester lät han Humbug förstå att där fanns ett stort antal båtar i sikte med folk att göra illa och kanske till och med ägodelar att ta tillvara. Kaptenen hade vuxit på en ö fjärran ock för honom vilket hade resulterat i ett skadat känsloliv som icke lät sig repareras det minsta av att cirkuskastraten Kasse Basse en dag steg i land på öns sydkust där han utan minsta tanke på konsekvenserna bajsade i en kruka i vilken Humbug förvarade sin sovande fader, ett ondskefullt beläte av pimpsten. (Modern var frisk, fräck och modern men det hör inte hit.)
Uggla hostade till vilket väckte honom ur sin sömn. Vid sängen satt Ekorren och stickade en halsduk till sin vän. Garnet, brunt och grått, hade han bytt till sig mot en ansenlig mängd hasselnötter i skogens enda handelsbod, mamsell Ottomans Manufacktur och Garner. Föreståndarinnan hade givit Ekorren ett bra pris och låtit honom få med sig en strut melasskarameller. Hon var en vänlig själ men hård i affärer, mild när det passade.
-Vill ni smaka en karamell? frågade Ekorren och räckte Uggla struten som tackade och lät en liten bit smälta under tungan.
-Tänk så rar ni är, som ser till min hälsa så. Hur ska jag kunna återgälda denna er vänlighet?
-Äsch, inte prata så. Vänner blir inte varandra skyldiga ett uns. Om vänlighet och omtanke ska gäldas är det då inte själviska gärningar? Om du mår bättre är det belöning nog.
Uggla log åt Ekorrens kloka ord. Ögonen glittrade i skenet från vaxljuset och han lät sig trugas ännu en karamell ur den bruna pappersstruten. Därefter satt de länge tysta och lyssnade till suset i trädkronorna och njöt av varandras sällskap.
Kapten Humbugs ögon smalnade då munnen drogs upp till ett ondskefullt flin. Nåd skulle icke givas, orättvisa skipas och knivarna slipas. Han skulle skiva upp arsle på arsle, knäcka skalle på skalle och äta upp all fisk som fångats. Detta var då rakt ingen lek!
I solens blick på havet vida/
där stod mången vänlig själ/
Sjökapten i ståtlig prakt/
ville ingen av dem väl.
("Wiisa um Hafet" av Richard Groom, 1865.)
Från sydost ringlade sig floden Puck i en båge strax norr om staden, ned genom det förtrollade skogspartiet (en separat grönska, skild från den övriga) och ut mot det öppna havet. Det var en mycket vacker flod, en allom accepterad och sällan ifrågasatt uppfattning. När karlarna drog ut på fiskafänge kokade kvinnorna bäck och tjära i stora fat av koppar som kung Hare skänkt byborna då han firade femton år i samma svid. Naturligtvis förväntade han sig att ett symboliskt skålpund bäck förärades honom vid stora höstfesten när äpplen och kastanjer rostades över öppen eld och det var ett pris stadsborna med glädje ansåg sig kunna betala för att hålla en så vida pass generös konung på gott humör.
En solig dag då molnen blåste västlig vind i hissade segel befann sig männen till havs i sina ranka båtar, med näten redo att kastas ut bland de feta silverne stimmen av fisk. Yrkesskickligt lät de näten dansa genom luften, ned i böljorna och sedan tas upp, fyllda av den fetaste fisk; ål, braxen, gädda och id. Under tiden kokades bäck under glada tillrop, barnen samlade kvistar utifall att och de gamle tuggade björkskott med tandlösa, torra munhålor. Allt var frid och fröjd tills en uppsättning svarta segel syntes i horisonten. Arbetet stannade upp, såväl på land som till havs. Alla förstod, fast ingen sa det, att nu kom Humbug, den fruktade pirathövdingen, seglande med sitt skepp Hallonet!
I det förtrollade skogspartiet låg Uggla ännu nedbäddad i sitt bo med filten dragen upp till näbben. Han hade senaste veckan lidit svårt av den förkylning han dragit på sig då han suttit i Vesslans bibliotek för länge i drag och läst "Linjär fasteori i praktiken", en praktutgåva med mer än femhundra år på nacken. Ekorren hade kommit förbi minst en gång om dagen med toddy och uppmuntrande ord eftersom han satte stort värde på deras vänskap. Uggla uppskattade denna gest och lovade att göra detsamma för Ekorren skulle han någon gång bli sjuk.
Kapten Humbug hade precis lagt träbenet i träda då junker Bröd stormade in i kajutan. Med stora gester lät han Humbug förstå att där fanns ett stort antal båtar i sikte med folk att göra illa och kanske till och med ägodelar att ta tillvara. Kaptenen hade vuxit på en ö fjärran ock för honom vilket hade resulterat i ett skadat känsloliv som icke lät sig repareras det minsta av att cirkuskastraten Kasse Basse en dag steg i land på öns sydkust där han utan minsta tanke på konsekvenserna bajsade i en kruka i vilken Humbug förvarade sin sovande fader, ett ondskefullt beläte av pimpsten. (Modern var frisk, fräck och modern men det hör inte hit.)
Uggla hostade till vilket väckte honom ur sin sömn. Vid sängen satt Ekorren och stickade en halsduk till sin vän. Garnet, brunt och grått, hade han bytt till sig mot en ansenlig mängd hasselnötter i skogens enda handelsbod, mamsell Ottomans Manufacktur och Garner. Föreståndarinnan hade givit Ekorren ett bra pris och låtit honom få med sig en strut melasskarameller. Hon var en vänlig själ men hård i affärer, mild när det passade.
-Vill ni smaka en karamell? frågade Ekorren och räckte Uggla struten som tackade och lät en liten bit smälta under tungan.
-Tänk så rar ni är, som ser till min hälsa så. Hur ska jag kunna återgälda denna er vänlighet?
-Äsch, inte prata så. Vänner blir inte varandra skyldiga ett uns. Om vänlighet och omtanke ska gäldas är det då inte själviska gärningar? Om du mår bättre är det belöning nog.
Uggla log åt Ekorrens kloka ord. Ögonen glittrade i skenet från vaxljuset och han lät sig trugas ännu en karamell ur den bruna pappersstruten. Därefter satt de länge tysta och lyssnade till suset i trädkronorna och njöt av varandras sällskap.
Kapten Humbugs ögon smalnade då munnen drogs upp till ett ondskefullt flin. Nåd skulle icke givas, orättvisa skipas och knivarna slipas. Han skulle skiva upp arsle på arsle, knäcka skalle på skalle och äta upp all fisk som fångats. Detta var då rakt ingen lek!
I solens blick på havet vida/
där stod mången vänlig själ/
Sjökapten i ståtlig prakt/
ville ingen av dem väl.
("Wiisa um Hafet" av Richard Groom, 1865.)
måndag 11 augusti 2008
Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 1
Kap. 1 Det var en riddersman...
Genom skogens mörka dunkel och grönskande gobelänger, längs vindlande stigar, över berg och genom dal färdades det ensamma, dämpade djudet av ihållande och stundtals ihärdiga rop. Det var den gamla obesvarade frågan, om ingen är i närheten då ett träd faller, hörs det då? Samma fråga for igenom den tvivlande, den vacklande, en gång så bestämde riddare Palladins av Seebeek sinne. Fanns där någon som kunde höra hans rop? I över två år hade han nu irrat omkring, till en början målmedvetet men nu håglöst och vilset, på jakt efter kung Hare som så plötsligt och kuriöst försvunnit mitt under ett parti kägelboll i den kungliga trädgården, ritad och formgiven av den legendariske Yngre Bror. Drottning Svanka av Fissis satt nu ensam och hjärtsnupen i sitt tronrum, med kungens kärve i sin hand, gråtande och misströstande.
Riddare Palladin av Seebeek var sin rustning till trots inte särskilt lämpad för uppdraget då hans meriter i stor utsträckning voro fantasifoster. Således hade han inte klubbat den 700 år gamle draken i Polio till marken med svärdet. Ej heller dräpt trollen i Backafall. Men där det saknades kraft och hjältemod fanns vilja och goda avsikter. Det lovade naturligt nog föga men kombinationen av ett välsmort munläder, drottning Svankas förtvivlan och det kungliga rådets önskan att åter få se sin älskade konung på tronen gav Palladin en möjlighet att fullfölja ett hedervärt uppdrag och erhålla kungarikets tacksamhet men kanske framförallt oändliga rikedomar, gods och gårdar.
Riddare Palladin av Seebeek var en man utan tillgångar, så anställd vid hovet han var, men det var knappast hans egen slösaktighet som var boven i dramat. Redan hans far, riddarknekt Opa av Seebeek, hade gjort av med lejonparten av familjeförmögenheten på spel och dobbel. Det var till och med så illa att Palladin tvingats försälja sina benskydd av mässing för att kunna delta vid, som det anstod en riddare av Riket, kung Hares traditionella frukost på palmsöndagen. Taffeln var magnifik men dyrbar. Hovstatens utnämnde kock, herr Tupp med maka, lagade till de dyrbaraste rätter med inspiration av fjärran länder. Den guldfriserade leverpastejen i tolv våningar i vars topp vätten Köppernickel sjöng passande ballader, bland andra "Ädle Herrom, mi' moder är på fallrepet", till ackompanjemang av tusen lyror och en basfiol.
När riddare Palladin av Seebeek erhållit välsignelser, en börs med respengar, en sadelväska innehållande ost och bröd samt ett pass utfärdat av drottning Svanka själv, for han ut på sin trebenta kohorthäst Pålle för att finna kung Hare innan tiden var ute och sorgen efter denne store man för evigt förlamade konungariket.
Till en början var han mycket nitisk och noggrann i sina efterforskningar men tappade så småningom sugen och förföll mer och mer till ett uppgivet och godtyckligt efterforskningsarbete. Den inledande arbetsniten och viljan dämpades av det han såg ute i landet. Små grå hus, utskitna i terrängen som om någon högre makt i ett krampaktigt diarreanfall sprutlackerat berg och dalar med liv, om man nu kan kalla dessa slitna existenser för det. Förtvivlade människor stirrade tysta tillbaka vid tilltal, i väntan på ytterligare ett rejält kok stryk. Skogar vars mytiska invånare överöste honom med väsande glåpord, sopor och vassa tillhyggen. Bäckar där fiskarna simmade med svullna magar upp och träsk där osynliga händer sökte dra både honom och Pålle ned i avgrunden. Och till råga på allt hade hjälmens visir rostat i gångjärnen vilket nu tvingade den kraftlöse Palladin att pressa de sista ostbitarna genom andningshålen och med hjälp av tungan fånga upp något av födan. Det var mycket nedslående och han kände sig modstulen som aldrig förr. Hängande framstupa mot Pålles hals gjorde han det enda han mäktade, att ropa, stundtals högt och klart, ibland hest och nästan ljudlöst:
-I konungarikets namn, var är I kung Hare?
Det var en riddersman/
han red i striden ut/
Rustningen var blank/
på hjälmen var det brunt.
(Balladen om Nor)
Nedtecknad av biskop Kirkholm, år 1125.
Genom skogens mörka dunkel och grönskande gobelänger, längs vindlande stigar, över berg och genom dal färdades det ensamma, dämpade djudet av ihållande och stundtals ihärdiga rop. Det var den gamla obesvarade frågan, om ingen är i närheten då ett träd faller, hörs det då? Samma fråga for igenom den tvivlande, den vacklande, en gång så bestämde riddare Palladins av Seebeek sinne. Fanns där någon som kunde höra hans rop? I över två år hade han nu irrat omkring, till en början målmedvetet men nu håglöst och vilset, på jakt efter kung Hare som så plötsligt och kuriöst försvunnit mitt under ett parti kägelboll i den kungliga trädgården, ritad och formgiven av den legendariske Yngre Bror. Drottning Svanka av Fissis satt nu ensam och hjärtsnupen i sitt tronrum, med kungens kärve i sin hand, gråtande och misströstande.
Riddare Palladin av Seebeek var sin rustning till trots inte särskilt lämpad för uppdraget då hans meriter i stor utsträckning voro fantasifoster. Således hade han inte klubbat den 700 år gamle draken i Polio till marken med svärdet. Ej heller dräpt trollen i Backafall. Men där det saknades kraft och hjältemod fanns vilja och goda avsikter. Det lovade naturligt nog föga men kombinationen av ett välsmort munläder, drottning Svankas förtvivlan och det kungliga rådets önskan att åter få se sin älskade konung på tronen gav Palladin en möjlighet att fullfölja ett hedervärt uppdrag och erhålla kungarikets tacksamhet men kanske framförallt oändliga rikedomar, gods och gårdar.
Riddare Palladin av Seebeek var en man utan tillgångar, så anställd vid hovet han var, men det var knappast hans egen slösaktighet som var boven i dramat. Redan hans far, riddarknekt Opa av Seebeek, hade gjort av med lejonparten av familjeförmögenheten på spel och dobbel. Det var till och med så illa att Palladin tvingats försälja sina benskydd av mässing för att kunna delta vid, som det anstod en riddare av Riket, kung Hares traditionella frukost på palmsöndagen. Taffeln var magnifik men dyrbar. Hovstatens utnämnde kock, herr Tupp med maka, lagade till de dyrbaraste rätter med inspiration av fjärran länder. Den guldfriserade leverpastejen i tolv våningar i vars topp vätten Köppernickel sjöng passande ballader, bland andra "Ädle Herrom, mi' moder är på fallrepet", till ackompanjemang av tusen lyror och en basfiol.
När riddare Palladin av Seebeek erhållit välsignelser, en börs med respengar, en sadelväska innehållande ost och bröd samt ett pass utfärdat av drottning Svanka själv, for han ut på sin trebenta kohorthäst Pålle för att finna kung Hare innan tiden var ute och sorgen efter denne store man för evigt förlamade konungariket.
Till en början var han mycket nitisk och noggrann i sina efterforskningar men tappade så småningom sugen och förföll mer och mer till ett uppgivet och godtyckligt efterforskningsarbete. Den inledande arbetsniten och viljan dämpades av det han såg ute i landet. Små grå hus, utskitna i terrängen som om någon högre makt i ett krampaktigt diarreanfall sprutlackerat berg och dalar med liv, om man nu kan kalla dessa slitna existenser för det. Förtvivlade människor stirrade tysta tillbaka vid tilltal, i väntan på ytterligare ett rejält kok stryk. Skogar vars mytiska invånare överöste honom med väsande glåpord, sopor och vassa tillhyggen. Bäckar där fiskarna simmade med svullna magar upp och träsk där osynliga händer sökte dra både honom och Pålle ned i avgrunden. Och till råga på allt hade hjälmens visir rostat i gångjärnen vilket nu tvingade den kraftlöse Palladin att pressa de sista ostbitarna genom andningshålen och med hjälp av tungan fånga upp något av födan. Det var mycket nedslående och han kände sig modstulen som aldrig förr. Hängande framstupa mot Pålles hals gjorde han det enda han mäktade, att ropa, stundtals högt och klart, ibland hest och nästan ljudlöst:
-I konungarikets namn, var är I kung Hare?
Det var en riddersman/
han red i striden ut/
Rustningen var blank/
på hjälmen var det brunt.
(Balladen om Nor)
Nedtecknad av biskop Kirkholm, år 1125.
Fänglås - en berättelse om tillförne
Prolog
Walburg Kurtz, kapten i vaktstyrkan, hade knappt repat sig från sin dundrande baksmälla då fru Limpa, svårt slagen av vaginalbråck, haltade in i sjuksalen på en krycka av sly. Detta stöd i livet hade Kurtz givit sin fru efter att han i ett parti dam utgått som segrare. Förloraren, en gårdsfarihandlande i sankmark, hade lagt ett kilo av Jesu Kristi kors i potten vilket nu föll i Kurtz ägo. Hur gårdsfarihandlaren kommit över denna relik var okänt men segraren lät väva in biten i den slykrycka han tänkt förära sin trogna hustru. Limpas stora glädje och stolthet visste inga gränser. Att hon nu störtade in i sin makes kammare berodde på att hon fått ett pergament av urinblåsa skickad till sig från Bäver-Kloot, Kurtz förtrogne i skumrask och fest. Limpa, vars skam var som bortblåst alltsedan den dag då hon och den blivande maken i erotisk glöd delade lerpöl (vari hon ådrog sig embryot till det värkande bråcket) på en marknad i Bollebygd för nästan tio år sedan, läste allt som kom till borgen, oavsett adressat.
-Käre herr Kurtz, ett dokument har inkommit! väste hon medan ena handen frenetiskt gned det ömmande framfallet av inälvor.
Häxpackan Käx hade behandlat bråcket med bröstplåt, tre knippor soda och sju skopor fiskfett men det hade inte avhjälpt problemet utan snarare ökat på smärtan, trots att man också låtit gräva ned ett korslagt stygn från en dödsdömd kittelflickare.
-Dokument? Det är inte möjligt? svarade Kurtz ännu drucken. -Menar I, fru, att jeg haver fått ett pergument? Me skrevna tecken?
Medan detta skedde släpptes fattigbonden Akor Fingalssorn efter trettiosju sekundmeters regn ut ur den fuktiga källarhåla han rättslös suttit inspärrad i sedan torsdag åtta dagar. Hans brott var misslåtelse att betala sin del av byn Odslösas skattelängd. För Akors del betydde det en trekvarts gris, av vilket han fick ihop endast nittio procent. Han fick låna en grishals av grannen och bytte till sig en fläsklägg mot sju kubik prima matjord men lyckades ändå inte få ihop tillräckligt för att göra fogden nöjd. Efter att ha lyssnat till ett över hövan långt strafftal, erhållit ett par oväntade rapp med piskan och sedan brutalt blivit slagen i kedjor fördes Akor till borgen Hemmesta. Fogden tog dock de osorterade svinadelarna, satte visthusboden i brand och tvang Akors fru Baloo att sätta för alla gluggar i husväggarna så "att platt inte ljus skola falla på deg och din horkona te karl". Sedan bjöds han på gröt och smörgås innan han red efter sina knektar och den bundne bonden.
Walburg Kurtz, kapten i vaktstyrkan, hade knappt repat sig från sin dundrande baksmälla då fru Limpa, svårt slagen av vaginalbråck, haltade in i sjuksalen på en krycka av sly. Detta stöd i livet hade Kurtz givit sin fru efter att han i ett parti dam utgått som segrare. Förloraren, en gårdsfarihandlande i sankmark, hade lagt ett kilo av Jesu Kristi kors i potten vilket nu föll i Kurtz ägo. Hur gårdsfarihandlaren kommit över denna relik var okänt men segraren lät väva in biten i den slykrycka han tänkt förära sin trogna hustru. Limpas stora glädje och stolthet visste inga gränser. Att hon nu störtade in i sin makes kammare berodde på att hon fått ett pergament av urinblåsa skickad till sig från Bäver-Kloot, Kurtz förtrogne i skumrask och fest. Limpa, vars skam var som bortblåst alltsedan den dag då hon och den blivande maken i erotisk glöd delade lerpöl (vari hon ådrog sig embryot till det värkande bråcket) på en marknad i Bollebygd för nästan tio år sedan, läste allt som kom till borgen, oavsett adressat.
-Käre herr Kurtz, ett dokument har inkommit! väste hon medan ena handen frenetiskt gned det ömmande framfallet av inälvor.
Häxpackan Käx hade behandlat bråcket med bröstplåt, tre knippor soda och sju skopor fiskfett men det hade inte avhjälpt problemet utan snarare ökat på smärtan, trots att man också låtit gräva ned ett korslagt stygn från en dödsdömd kittelflickare.
-Dokument? Det är inte möjligt? svarade Kurtz ännu drucken. -Menar I, fru, att jeg haver fått ett pergument? Me skrevna tecken?
Medan detta skedde släpptes fattigbonden Akor Fingalssorn efter trettiosju sekundmeters regn ut ur den fuktiga källarhåla han rättslös suttit inspärrad i sedan torsdag åtta dagar. Hans brott var misslåtelse att betala sin del av byn Odslösas skattelängd. För Akors del betydde det en trekvarts gris, av vilket han fick ihop endast nittio procent. Han fick låna en grishals av grannen och bytte till sig en fläsklägg mot sju kubik prima matjord men lyckades ändå inte få ihop tillräckligt för att göra fogden nöjd. Efter att ha lyssnat till ett över hövan långt strafftal, erhållit ett par oväntade rapp med piskan och sedan brutalt blivit slagen i kedjor fördes Akor till borgen Hemmesta. Fogden tog dock de osorterade svinadelarna, satte visthusboden i brand och tvang Akors fru Baloo att sätta för alla gluggar i husväggarna så "att platt inte ljus skola falla på deg och din horkona te karl". Sedan bjöds han på gröt och smörgås innan han red efter sina knektar och den bundne bonden.
söndag 10 augusti 2008
Så det är det som menas med renässans?
Under en period i mitt liv famlade jag blint och tafatt efter ockult kunskap. Det där lät tungsint men jag svär vid Gud att det inte var fullt så allvarligt menat. Trots denna brasklapp såg verkligheten ut precis så. Förvisso sökte jag inte särskilt intensivt, lärde föga och fick ut desto mindre. Min avsikt var aldrig att, såsom Rainbow påstod skedde vid inspelningen av albumet "Long live rock 'n' roll" (1978), uppväcka någon urtida representant för Mörksens krafter. För den typen av aktivitet tryter mitt mod men kanske framförallt min förmåga. Den litteratur jag hade att tillgå begränsade sig i stort till en magisk atlas över Storbritannien, förlaget Det Bästas "In i det okända" samt några otillräckliga sensationsskriverier om spöken och gastar. Till denna uppsjö av skrifter, innehållande inte fullt så gammal och/eller egentligt vetande, tillkom även en del musik. Ingendera av dessa media hade till närmelsevis förmåga att framkalla något överhuvudtaget.
Storbritannien kunde under det tidiga 1970-talet ståta med en egen ockult musikscen. Inte särskilt utbredd, bandens antal var näppeligen legio, men den fanns där. Black Sabbath räknades som en av dessa grupper med dylik agenda, måhända inte fullt så häpnadsväckande om man betänker det inverterade korset på gatefold-vinylens insida eller det ominösa titelspåret, "Black Sabbath". Emellertid var dessa pojkars musik inte för mig tillfyllest. Jag hade lyssnat på dem en längre tid (som föregående inlägg behandlat) och ville som varje lärjunge gå vidare till nästa steg.
Black Widow var ett annat engelskt band, felaktigt liknat vid Black Sabbath, som ägnade sig åt det ockulta. Deras musik var till skillnad från de senares inte hårdrock utan snarare progressiv rock med orgel och flöjt som framträdande instrument. Texterna fascinerade mig ofantligt. Mässande uppmaningar att "Come to the sabbath, Satan's there" till orgelns brus gav mig rysningar. Nog var det förbjudet ändå, så konfirmerad jag var. Sångerna behandlade urgammal kunskap ("Have you ever read the books that I wrote centuries ago"?), stick i stäv mot nutidens krassa syn på världen och dess begränsande ramar vilka uteslöt alla former av fantasiväsen och företeelser. För en mottaglig själ som min var det omåttligt fängslande. Hårdrocksbandet Zior försåg mig också med förment ockult kunskap. I vilken omfattning och av vilken sort är mig dock obekant. Det fanns ytterligare en handfull band, kanske främst Dr Z, en keyboardorienterad proggtrio som sjöng vissa stycken på latin, men de tar jag inte upp här.
Till slut hittade jag Graham Bond, en brittisk organist med brinnande intresse för det ockulta. Två av hans skivor, "Holy magick" och "We put our magick on you", behandlade hans fascination för detta. Jag läste om hur han placerade musikerna på vissa specifika platser i studion för att maximera magin och var fascinerad över omslaget som föreställde Bond själv med sin fru som druider i Stonehenge. Hans hesa, inte särskilt omfångsrika röst gav eftertryck till hans monotona mässande, ackompanjerad av märkliga melodislingor med österländsk krydda. De korta, sammanfogade hymnerna (framförda på engelska, egyptiska och atleiska, vad nu det är) beskrev händelser och profetior vars betydelse jag inte kunde uppskatta.
Skivorna inköptes kring 2001 och spelades flitigt under en kort tid. Det textmässiga innehållet och det monotona mässandet kylde ner min glöd för de ockulta budskap Bond sökte förmedla. Snart lade sig också det brinnande men valhänta intresset för det ockulta överlag. Jag fortsatte förvisst att lyssna på Black Widow men enkom på basis av deras alldeles utsökta progressiva rockmusik där texterna redan på andra skivan förflyttade sig från ockult rabblande till historier med andra, icke desto mindre suggestiva inslag.
För några månader sedan inköpte jag en ökänd platta, Monuments enda skiva från 1971. Bandet föddes ur Zior och spelade som sagt in en enda skiva. Enligt legenden var den ett resultat av en hel natts spelande under inflytande av alkohol och kanske även droger. Bandet, eller delar av det, ska ha deltagit i en orgiastisk, ockult festkväll några år senare där mången en person, tydligen, miste förståndet på grund av de vedervärdiga scener som där spelades upp. Sångaren skall i vart fall ha försvunnit under natten men sedan återfunnits hängande i ett träd på ägorna, fruktansvärt vanställd. Wow! Mystiskt, på min ära.
Innehållet på Monuments album var intressant, delvis hyfsat, delvis sämre men fick mig i alla fall att för ett par veckor sedan återgå till Graham Bonds "Holy magick" och lyssna på den än en gång. Det visade sig att skivan nu fick en för mig renässans. Inte på grund av det ockulta budskapet men till följd av musikens kvalitet. Under det lätt förstoppade mässandet återfanns ett stycke god progressiv blues. Jag vet att vissa som läser denna blogg skulle finna termen "progressiv blues" motbjudande men för mig förhåller det sig annorlunda. Orgeln, blåset, den manliga stämman, de kvinnliga körerna, den mörka bluesrocken... En ganska oemotståndlig, brittisk och till yttermera visso charmerande musikalisk skapelse. Jag skulle inte placera skivan i min Topp10 men den är i vart fall ytterst njutbar.
Det är en skön känsla när skivor som legat och samlat damm under mången ett år helt plötsligt, på ett nästan magiskt sätt, för ens fingrar till att plocka fram just den. Än mer magiskt framstår det också då musiken, eller kanske ens sinnen, visar sig ha mognat och nu är redo att omfamna en specifik skiva eller ett alternativt flera stycken därav. I många fall kan det visa sig att innehållet är precis så dåligt som du mindes (Någon som hört Praying Mantis?) men så finns det de tillfällen då något fantastiskt har hänt och kanske är det just det som är det ockulta, om man så vill, eller magiska i tillvaron? Följaktligen inte hokus pokus om demoner och djävlar, utan upptäckten hur en vacker förvandling skett: den från bajs till solros.
fredag 8 augusti 2008
Jaså, kan du?
"Tungt som Sabbath" löd parollen och jo jo, det låter ju alldeles ypperligt. Med tanke på att jag varit en beundrare av just Black Sabbath sedan mycket unga år så föll det sig inte bättre än att jag i upphetsad oskuldsfullhet föll för den amsagan såväl en som tre gånger. Varför skulle man inte vilja höra på något som är lika tungt eller, som vissa så djärvt låtit påskina, T-Y-N-G-R-E än just Sabbath??? Exakt, det finns inget aber kring den önskan.
Såsom folkslag av allehanda nationaliteter klev ombord illa underhållna skepp för att beträda den ytterst påfrestande resan till Amerikas Förenta Stater, hoppade jag på lögnens tåg vilken i rasande fart tog mig till Besvikelsens resecentrum. För låt mig säga såhär, oj så inte tungt som Sabbath det var.
Den tidigare så frekvent nämnda gruppen innehar en helt särskild position inom genren benämnd hårdrock. (Jag föredrar den termen framför det fånigare Heavy Metal.) Utan att överdriva deras betydelse, vilken jag egentligen inte kommer beröra i detta inlägg, vill jag helt frankt påstå att det inte finns någon annan grupp som just Black Sabbath. Deras sound är i min mening helt unikt. Andra grupper må tangera dem men lyckas aldrig komma dem riktigt nära.
En av de grupper som mycket felaktigt påstods vara lika tunga som eller tyngre än Black Sabbath var den Tony Iommi-producerade gruppen Necromandus debut "Orexis of death" (1972). En medioker variant av hårdrock, ljusår från Iommis eget band. Eller Iron Claw's "Dismorphobia" (1970), en halvdan historia berövad så gott som alla de egenskaper de tillskrevs och ännu tillskrivs. Men den grupp jag oftast tänker på är Warlord vars samlade demos från åren 1975-1977 beskrivs på detta sätt:
"We are talking no-nonsense heavy duty SABBATH style occult rock by a group of drug-crazed muse's with a genuine interest in witchcraft and the black arts". Ja, tjena!
Vem skulle inte krypa ur sitt skinn för att få lyssna på det, om man som jag i det närmaste avgudar Black Sabbath? Besvikelsen blir därför monumental när det som tränger sig likt fistlar in i örgången visar sig vara illa spelad, jag drar mig inte för att säga det, pubrock! Medlemmarna är inte alls Lucifers sändabud, skickade från den mörka avgrund i vilken deras herre vältrar sig i sot, eld och fasa; blott ett gäng öldrickande snubbar på gott humör.
Ja, men vad spelar det för roll då? Faktiskt har det en avgörande roll. Den musik som så felaktigt klassas som Black Sabbaths söner, drabbas av, i vart fall mitt, förkastande av den möda och det arbete som lagts ned för att skapa den. Och sällan, ska jag tillägga, mottas de senare som den förlorade sonen. För inte skulle då jag nedlägga gödkalven för Warlord's samlade produktion. Det är diskutabelt huruvida jag ens skulle låta offra en påse pulversås i deras namn. Kanske hade jag sett Warlord's, Iron Claw's och Necromandus musik i ett annat ljus om de beskrivits som verkligheten de facto ser ut, det vill säga tidstypisk hårdrock från 1970-talet. (En av mina favoritbeskrivningar om ett band från 70-talet, vars namn jag glömt men det kan vara Warlord, var att det var FÖR tungt enligt skivbolaget Vertigo för att ges ut. Hrmpf!)
I tider då ordet Obskyr har fått ett egenvärde och strängt taget betyder mer än musikens faktiska kvalitet kommer man som lyssnare också drabbas av allt det som oftast borde ha legat begravd i arkiv eller skivbackar. Visst, smaken är subjektiv (något gräsligt faktiskt) men det gör också att jag önskar att de som ger omdömen eller förtäljer historien håller sig till sanningen. Jag förfasas över urlakandet av ords betydelse och kraft i allmänhet men att konstant slänga sig med likhetstecken mellan företeelser som i det närmaste saknar beröringspunkter gör att inget längre blir kvar. För vad blir egentligen kvar? Sanningen om sakers faktiska förhållande och i det här fallet musikens egentliga värde alternativt kvalitet, förvrids och skiljs åt varpå man lämnas med en sörja där juvelerna sjunker till botten i en tunn soppa förljugen avföring.
Say, is it really true?
Förstår ni vad jag menar om jag påtalar känslan av att vilja krypa samman till en liten boll, i fosterställning och utstöta ljudlösa skrin av lycka när en viss låt spelas? Naturligtvis gör ni det. Såsom varande musikentusiast förutsätter jag att alla som med någon grad av passion rörande just denna konstart förstår vad jag talar om.
En av de starkaste upplevelserna jag haft av just denna sort, skedde 1988 när jag som pubertalt frö för första gången lyssnade till "Ride, Captain, ride" med Blood, Sweat & Tears (New City, 1975). Innan denna tidpunkt var jag i huvudsak endast beundrare (men vilken beundrare sen) av Elvis Presley och mycket lomhörd vad gällde kontemporär musik, trots att jag njöt i fulla drag av Ray Parker Jr:s som jag ansåg extremt hårda "Ghostbusters".
Men så var det då det där med Blood, Sweat & Tears. En ny musikalisk värld öppnades upp och attackerade mig med ett groove jag fann mig stå helt försvarslös inför. Med mycket tydlig skärpa kan jag åminna mig hurusom jag dansade fram i köket i färd med att iordningställa någon form av smörgås. Även om denna incident, och andra som därpå uppstod, så är det ändock inte det ovan specificerade tillfället jag vill belysa. Tvärtom rör det sig om en betydligt mer omvälvande upptäckt.
Jag har alltid talat högt och länge, skulle vissa anse, om det organiska i musik, det vill säga musik befriad från alla former av syntetiska ljud. En period i mitt liv begränsade jag musikens klimax till åren 1968-1971. Jag baserade inte detta på fakta utan arbetade i linje med den av en frenolog som i ständigt svaromål tvingas uppfinna argument för att försvara en tes så uppenbart felaktig för alla, utom för honom själv möjligtvis. Jimi Hendrix, Grand Funk Railroad och Black Sabbath stod var för sig som ypperliga representanter för hur musik skulle skrivas och framföras. Skivor där synthar och andra konstgjorda apparater ämnade för frambringandet av artificiella ljudmattor ratades obönhörligen och hänsynslöst. Närvaron av det artificella ljudlandskapet avlägsnade, som jag ansåg, musikens hjärta och, vad kanske viktigare var, dess aggressivitet. All musik, nästan, jag någonsin lyssnat på har varit rå och aggressiv i någon form, alltifrån Elvis första inspelningar till dödsmetall, även om den sistnämnda genren intar en något mer rar plats i skivhyllan.
(Emedan jag inte kunde acceptera synthen som instrument omfamnade jag helhjärtat hammondorgeln, vilket kan te sig något häpnadsväckande med tanke på att instrumentet i fråga även det producerade artificiella, om man så vill, ljud. Vad denna tvetydighet och förbrytelse mot strikt rådande norm grundade sig i kan jag faktiskt inte redogöra för. Min faiblesse för Deep Purple kan ha något med saken att göra.)
Den mycket snäva tidsram jag levde inom (1968-1971) luckrades snart upp och jag kunde så småningom se att god musik producerades ända upp till 1980-talets slut. Detta till trots kunde jag aldrig begripa vad fan synthesizern hade att göra i någon musikstudio överhuvudtaget! Speciellt inte i rocksammanhang. Så skedde mycket oväntat omvändningen, frälsningen. Ljuset strömmade ner genom min skallbas, vidare ner genom mitt bröst och ut i fingrarna.
Jag har inte nämnt det faktum att jag faktiskt burit med mig ett särskilt stycke musik sedan barndomen, ett stycke jag borde ha förkastat och bespottat. Något nöjesprogram på 80-talet, sänt å fredag kväll i vanlig ordning, hade Michael Cretu med sig i studion där han framförde sin "Samurai". Jag sög in den och älskade den, i hemlighet märk väl. Ett tjugotal år senare införskaffade jag, uppenbarligen i ett mycket äventyrligt sinnestillstånd, "The invisible man" och tycket kvarstod alltjämt. ("Mikado" anser jag vara den ultimata soundtracket för åka-tåg-tidigt-en-grå-morgon.) Men det är ej heller den låten som öppnade upp mig för det som nu är. Var så vänlig och häng med en stund till...
Eloy. Ett tyskt spacerock/ krautband från Tyskland fångade min uppmärksamhet. Jag hade känt dem vid namn en längre tid. Allt som oftast dök någon samling upp med dem vid skivreorna men ingen tycktes köpa dem, så ej heller jag. Olyssnat avfärdade och avpolletterade levde de vidare som referens om behovet av att namedroppa ett spacerockband uppstod. Det gjorde det aldrig.
Jag har aldrig varit mycket för space- eller krautrock. Dessa långa jammanden och poänglösa helsidor som ockuperade vinylen, det var inget för mig. Hawkwind fascinerade mig men imponerade föga. Något enstaka band, Grobschnitt till exempel, har överraskat och lyckats servera något annat än ändlös sörja ljud men över lag är denna genre inte min kopp te, så proggskalle jag är och således knappast främmande för över hövan långa bitar.
Av en slump förskaffade jag dock en slumpmässigt utvald skiva med Eloy. (Intressant att notera, för den som bryr sig, är att jag på grund av Cretu valde en LP från 1982 och inte deras debut från 1971, vilket rent logiskt borde ligga mig närmre om man har allt vad jag skrivit i åtanke.)
Skivan hette och heter alltjämt "Time to turn" och släpptes 1982, vilket jag redan nämnt. Av någon anledning fastnade jag omedelbart, i synnerhet för titelspåret. Alla fördomar jag någonsin haft om synthens onda påverkan och totala avsaknad av hjärta och aggressivitet spolades bort, jag befann mig i en stilla vaggande fosterställning med käften gapande av hänförelse. I motsats till alla mina musikaliska villfarelser föll det sig inte bättre än att Eloy kunde uppvisa en äkta ilska, i brist på bättre ord, till skillnad från den i mitt tycke ofta konstlade känsla som bälgas ur mången en growlare. "Time to turn" innehöll så mycket lågmäld aggressivitet att den med vida svep slog annan förment argare musik åt sidan såsom den otrolige Hulk en gång slog Thor åt sidan i en dispyt vars upprinnelse jag inte här kan påminna mig. Jag fann i denna mycket artificiella ljudskapelse, ty Eloy använder sig här, liksom tidigare och definitivt senare, i mycket hög grad av synthar, något fantastiskt: ett nytt territorium att utforska. Med det avser jag i ett bredare perspektiv, således inte bara synthifierad (hård)rock utan även den mer strikt och mycket slarvigt benämnda synthmusiken. Musikorkestrar såsom Human League, Depeche Mode och deras likar är icke längre främlingar vid mitt öras bord.
Aggressivitet och hjärta lämnas sålunda inte alls vid porten, som jag en gång felaktigt hävdat, vid bruket av artificiella ljudbilder. Istället har jag tillägnat mig vad som bäst kan beskrivas som ett expanderat panorama, en gränslös horisont, befriat från hinder och påhittade barriärer. Jag vill påstå att jag är en friare människa idag än för tio år sedan och för det är jag djupt tacksam.
Som en följd av detta uppvaknande vill jag för mina tidigare synder och illa belagda teorier be allra ödmjukast om ursäkt.
onsdag 6 augusti 2008
Surf's up
Jag har historiskt sett aldrig hyst vare sig kärlek eller överseende med Beach Boys och den påklistrade strandraggarglädje de tycktes stå för. Nämnda Pojkar av Strandkantens Brus har således aldrig spelat någon större roll i mitt musikaliska liv. Min fars egenhändigt inspelade kassetter med allsköns musik, hämtade ur den omfattande samling singlar, EP:s och LP-skivor han förskaffat sig under åren fyllde pojkrummet med en musikalisk grund jag idag anser mig vara ofantligt lyckligt lottad över att få stå på. En av dessa låtar var "Sloop John B" med just Beach Boys. Den var alltid en parentes, till och med på den tiden då jag slukade musik med en synnerligen intensiv upptäckarglädje jag idag kan sakna. Visst tyckte jag väl om den men när jag ledde mina riddare i stormningen, raserandet och ödeläggelsen av den gula lego-borgen till tonerna av nämnda stycke, upplevdes dramatiken inte alls lika stark som när Elvis sjöng "Jailhouse Rock".
Denna inställning till Beach Boys visade sig senare vara en fördom, förbannad dikt rentav. Okej, jag kan fortfarande inte omfamna "Surfin' USA" men jag har upptäckt något annat, djupare och betydligt mer spännande. När jag för första gången hörde "Sunflower" (1970) och "Surf's up" (1971) upptäckte jag ett band vars skapelser förflyttat sig, åtminstone en bra bit, från stranden och utvecklats till ett riktigt, riktigt intressant band. Det var en uppenbarelse som jag med glädje öppnade mig för då jag alltid närt vid min barm en önskan att i vart fall gilla (detta intetsägande ord) grabbarnas musik. Från tid till annan gav jag mig också på "Pet sounds" och resultatet var alltid detsamma. Nog var det kompetent alltid men ack så tråkigt och på gränsen till impotent. Inspelningstekniken var måhända revolutionerande men det påverkade ingalunda innehållet i någon bemärkelse.
Nå, jag hade alltså nått en hamn av vikt på min musikaliska resa. Så långt var allt väl. Tidigare i somras, kanske kring maj-juni, läste jag om en för mig okänd skiva, Dennis Wilson's "Pacific Ocean Blue". Omslaget fångade omedelbart mitt intresse. En långhårig, sliten man stirrade mig rakt i ansiktet. Otroligt nog bestämde jag mig för att det var denna skiva jag skulle köpa härnäst. Så blev inte fallet. Pekuniära tillkortakommanden och andra till synes viktigare inköp väntade. Ooh, så fel jag hade...
Så en kväll, fredagen den 1:a augusti för att vara exakt, erhöll jag av en mycket, mycket kär vän ett paket. I detta paket låg "Pacific Ocean Blue". De intensiva ögonen stirrade återigen tillbaka mot mig. Efter ett kortare samtal kring skivan, hur fantastiskt det var att han köpt just den åt mig och att jag i likhet med honom knappast skulle älska den som helhet, lades den åt sidan. När jag kröp till sängs med skivan i stereon fylldes jag av en pirrande förälskelse. Det som nådde mina hörselgångar var inget annat än ett rått ljudande mästerverk.
Om ärligheten skall vara total så var jag djupt övertygad om att denna skiva skulle vara en av alla dem man lyssnar på några gånger innan man lägger den åt sidan, om inte för alltid så för en lång, lång tid. Istället blev jag förälskad. Musiken jag återfann eller snarare upptäckte var rå men också förunderligt ärlig. I sig är det ingen emotsägelse, inte alls. Dock var ärligheten i denne mans musik så brutal, nästan på ett sätt jag inte då kunde påminna mig finna annorstädes.
Min far sa en gång om Ry Cooder's "Chicken skin music" att den var så fantastisk, vilket i och för sig kan diskuteras, på grund av sättet den var inspelad. Inställningen i studion tycktes vara "Vi ger fan i musiken och bara spelar", opretentiöst och genuint. Om man som Ry Cooder går in med den attityden lämnar man också efter sig ett stycke sann och, för lyssnaren i synnerhet, omedelbar upplevelse.
Jag vill inte generalisera, för det är aldrig min mening. Generalisering för med sig fördomar och det är inte den gospeln jag vill stämma upp i. Jag tror dock att ett stycke musik i allmänhet tjänar i ärlighet på det omedelbara. Därmed inte sagt att det per automatik resulterar i en musikaliskt njutbar upplevelse. Dennis Wilson tycks ha gått in i studion med Ry Cooder's inställning och skapat ett stycke råbarkad poesi som för mig i skrivande stund saknar motstycke.
Det visade sig vara sant det som Beach Boys förklarade 1971, [The] Surf's up.
Världens äldste son tar bladet från munnen.
Välkommen då...
Fan, då har man alltså efter att ha låtit käften löpa gatlopp, raljerande om att "Nu jävlar ska det bloggas" äntligen tagit saken i egna händer, kapat linorna och seglat ut på det hav som utgöres av det vi (i.e jag) så putslustigt kallar Intranätet. Och vet ni? Det känns riktigt äventyrligt!
Jag vill på intet vis jämföra denna exkursion med exempelvis Lord Franklins marina expedition av år 1847, den som så snöpligt nådde vägs ände i is, död och undergång, men medge, för er som känner mig, att det är ett (sentaget må vara) språng och accepterande av den nya tidens teknologiska landvinningar.
Tills nästa gång,
lev väl!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
