Det finns få musikstilar som trollbinder såsom black metal och det beror på att genren inte bara kan ståta med det musikaliskt mest extrema, utan också, och kanske framförallt, med ett persongalleri som saknar motstycke vad gäller såväl individuellt som i intrapersonella förhållanden.
Jag blev först bekant med genren i Lund, kring 1997, då jag inköpte en skiva med, vad som kallas termens urfäder, Venom. Ett lågbudgetbolag, Success, gav ut allehanda samlingar utan synbar mening och/ eller samband. Redan tidigare hade jag köpt en platta de givit ut med Jimi Hendrix. Den kostade mycket lite då jag fann den på en bensinmack på Åland 1991 men blev ändå en obehaglig påminnelse över hur mycket dåliga utgåvor det faktiskt finns. Och hur långt man är villig att gå för att exploatera och tjäna pengar på döda artister.
Skivan med Venom vars namn jag glömt (säkert något med "Hell" i titeln), visade sig innehålla en för mig odeciffrerbar soppa skrammel jag var fullständigt okapabel att tyda. I ett utslag av förskräckelse gav jag bort den till någon stackare som fyllde år. Idag kan jag uppskatta Venom, om än i begränsad form. Jag inköpte boxen "MMV" för ett par år sedan och diggar vissa låtar på riktigt. "Manitou", "Possessed" och "Evil one" är bra dängor med en viss naiv charm.
Modern black metal, det vill säga tillkommen efter 1985, är svårare att smälta men utgör en för mig mycket lockande företeelse och detta i huvudsak på grund av musikens och musikernas extrema natur. Promobilderna av dem i mörka skogar (eller snö), beväpnade med spikklubbor, i corpsepaint och ansträngda poser är inte löjeväckande, åtminstone inte ur mitt perspektiv. Själv skulle jag ha svårt för dylika later men kan inte undgå att fascineras. Det är dedikation, in absurdum kan tyckas, för Satan och den avgrundsmusik de skapar i öde stugor, långt ute på den (norska) landsbygden.
Det är naivt, jag vet, men ibland finner jag det svårt att värja mig inför bilden av dem. När Mayhem, Gorgoroth eller Marduk uttalar sig köper jag bilden av fanatiska, vinddrivna individer hemfallna åt djävulsdyrkan, våld och blod. Men det måste ju förhålla sig sålunda, tänker jag då, att också de har en normal relation, till åtminstone varandra. Irritation över att någon inte diskat i pentryt eller att strängarna går. Skratt, glam och trams. Inför bröllopet gästades vi av en vän från Norge som avslöjade att han sett sångaren Gaahl från Gorgoroth äta en vegetarisk sub på ett fik i Trondheim. Det är ju djävulskt obehagligt, nicht war? Tanken på hur han står i kön och sedan i disken beställer
-En vegetarisk sub och en fanta, tack. Tar ni kort?
Det är obetalbart om man betänker hans image. Men även Djävulen har vardagliga bestyr, antar jag.
Men naturligtvis, är det inte bara showmanship? När Mayhems sångare satte död gris på huvudet och fick enorm publicitet i dags- och kvällspressen, var inte det samma grej Blackie Lawless och grabbarna gjorde 1984? Eller Alice Cooper 1975? Allt handlar om uppmärksamhet och det som (rock)musik alltid lockat med: det förbjudna. Allt ifrån jazzmusikens sedeslösa inflytande till black metal-later, som att tända på kyrkor eller ikläda sig djurkadaver. Denna jakt på uppmärksamhet behöver dock inte betyda att musiken saknar kvalitet eller värde. Inte alls. Uppmärksamheten, god eller dålig, tjänar enbart som syfte att höja sig över mängden i en värld där det mediala bruset är fullkomligt bedövande.
Jag ifrågasätter inte Gaahls religiösa övertygelse, inte alls. Det vore mig främmande. Han får tro vad han vill och jag ger fulla fan i vilket. Jag försöker ej heller tala i nedsättande termer om genren som sådan då jag faktiskt gillar vissa grejer, också det modernare. Kanske beror det på min latenta fascination för det ockulta vilket i sin tur kan härledas till min fascination för begreppet Kunskap. Att äga kunskap om något, vad betyder det? En snickare äger kunskap om virke och hur man bygger exempelvis en stol. En nekromantiker hur man, i vart fall teoretiskt, uppväcker de döda. Vems kunskap är sann? För mig är det inte alltid huvudsaken. Den springande punkten är Kunskapen som sådan, att äga den, och det är intressant.
Nå, nog av detta. Keep on rocking! (...in a free world, å de'.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar