"Tungt som Sabbath" löd parollen och jo jo, det låter ju alldeles ypperligt. Med tanke på att jag varit en beundrare av just Black Sabbath sedan mycket unga år så föll det sig inte bättre än att jag i upphetsad oskuldsfullhet föll för den amsagan såväl en som tre gånger. Varför skulle man inte vilja höra på något som är lika tungt eller, som vissa så djärvt låtit påskina, T-Y-N-G-R-E än just Sabbath??? Exakt, det finns inget aber kring den önskan.
Såsom folkslag av allehanda nationaliteter klev ombord illa underhållna skepp för att beträda den ytterst påfrestande resan till Amerikas Förenta Stater, hoppade jag på lögnens tåg vilken i rasande fart tog mig till Besvikelsens resecentrum. För låt mig säga såhär, oj så inte tungt som Sabbath det var.
Den tidigare så frekvent nämnda gruppen innehar en helt särskild position inom genren benämnd hårdrock. (Jag föredrar den termen framför det fånigare Heavy Metal.) Utan att överdriva deras betydelse, vilken jag egentligen inte kommer beröra i detta inlägg, vill jag helt frankt påstå att det inte finns någon annan grupp som just Black Sabbath. Deras sound är i min mening helt unikt. Andra grupper må tangera dem men lyckas aldrig komma dem riktigt nära.
En av de grupper som mycket felaktigt påstods vara lika tunga som eller tyngre än Black Sabbath var den Tony Iommi-producerade gruppen Necromandus debut "Orexis of death" (1972). En medioker variant av hårdrock, ljusår från Iommis eget band. Eller Iron Claw's "Dismorphobia" (1970), en halvdan historia berövad så gott som alla de egenskaper de tillskrevs och ännu tillskrivs. Men den grupp jag oftast tänker på är Warlord vars samlade demos från åren 1975-1977 beskrivs på detta sätt:
"We are talking no-nonsense heavy duty SABBATH style occult rock by a group of drug-crazed muse's with a genuine interest in witchcraft and the black arts". Ja, tjena!
Vem skulle inte krypa ur sitt skinn för att få lyssna på det, om man som jag i det närmaste avgudar Black Sabbath? Besvikelsen blir därför monumental när det som tränger sig likt fistlar in i örgången visar sig vara illa spelad, jag drar mig inte för att säga det, pubrock! Medlemmarna är inte alls Lucifers sändabud, skickade från den mörka avgrund i vilken deras herre vältrar sig i sot, eld och fasa; blott ett gäng öldrickande snubbar på gott humör.
Ja, men vad spelar det för roll då? Faktiskt har det en avgörande roll. Den musik som så felaktigt klassas som Black Sabbaths söner, drabbas av, i vart fall mitt, förkastande av den möda och det arbete som lagts ned för att skapa den. Och sällan, ska jag tillägga, mottas de senare som den förlorade sonen. För inte skulle då jag nedlägga gödkalven för Warlord's samlade produktion. Det är diskutabelt huruvida jag ens skulle låta offra en påse pulversås i deras namn. Kanske hade jag sett Warlord's, Iron Claw's och Necromandus musik i ett annat ljus om de beskrivits som verkligheten de facto ser ut, det vill säga tidstypisk hårdrock från 1970-talet. (En av mina favoritbeskrivningar om ett band från 70-talet, vars namn jag glömt men det kan vara Warlord, var att det var FÖR tungt enligt skivbolaget Vertigo för att ges ut. Hrmpf!)
I tider då ordet Obskyr har fått ett egenvärde och strängt taget betyder mer än musikens faktiska kvalitet kommer man som lyssnare också drabbas av allt det som oftast borde ha legat begravd i arkiv eller skivbackar. Visst, smaken är subjektiv (något gräsligt faktiskt) men det gör också att jag önskar att de som ger omdömen eller förtäljer historien håller sig till sanningen. Jag förfasas över urlakandet av ords betydelse och kraft i allmänhet men att konstant slänga sig med likhetstecken mellan företeelser som i det närmaste saknar beröringspunkter gör att inget längre blir kvar. För vad blir egentligen kvar? Sanningen om sakers faktiska förhållande och i det här fallet musikens egentliga värde alternativt kvalitet, förvrids och skiljs åt varpå man lämnas med en sörja där juvelerna sjunker till botten i en tunn soppa förljugen avföring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar