Under en period i mitt liv famlade jag blint och tafatt efter ockult kunskap. Det där lät tungsint men jag svär vid Gud att det inte var fullt så allvarligt menat. Trots denna brasklapp såg verkligheten ut precis så. Förvisso sökte jag inte särskilt intensivt, lärde föga och fick ut desto mindre. Min avsikt var aldrig att, såsom Rainbow påstod skedde vid inspelningen av albumet "Long live rock 'n' roll" (1978), uppväcka någon urtida representant för Mörksens krafter. För den typen av aktivitet tryter mitt mod men kanske framförallt min förmåga. Den litteratur jag hade att tillgå begränsade sig i stort till en magisk atlas över Storbritannien, förlaget Det Bästas "In i det okända" samt några otillräckliga sensationsskriverier om spöken och gastar. Till denna uppsjö av skrifter, innehållande inte fullt så gammal och/eller egentligt vetande, tillkom även en del musik. Ingendera av dessa media hade till närmelsevis förmåga att framkalla något överhuvudtaget.
Storbritannien kunde under det tidiga 1970-talet ståta med en egen ockult musikscen. Inte särskilt utbredd, bandens antal var näppeligen legio, men den fanns där. Black Sabbath räknades som en av dessa grupper med dylik agenda, måhända inte fullt så häpnadsväckande om man betänker det inverterade korset på gatefold-vinylens insida eller det ominösa titelspåret, "Black Sabbath". Emellertid var dessa pojkars musik inte för mig tillfyllest. Jag hade lyssnat på dem en längre tid (som föregående inlägg behandlat) och ville som varje lärjunge gå vidare till nästa steg.
Black Widow var ett annat engelskt band, felaktigt liknat vid Black Sabbath, som ägnade sig åt det ockulta. Deras musik var till skillnad från de senares inte hårdrock utan snarare progressiv rock med orgel och flöjt som framträdande instrument. Texterna fascinerade mig ofantligt. Mässande uppmaningar att "Come to the sabbath, Satan's there" till orgelns brus gav mig rysningar. Nog var det förbjudet ändå, så konfirmerad jag var. Sångerna behandlade urgammal kunskap ("Have you ever read the books that I wrote centuries ago"?), stick i stäv mot nutidens krassa syn på världen och dess begränsande ramar vilka uteslöt alla former av fantasiväsen och företeelser. För en mottaglig själ som min var det omåttligt fängslande. Hårdrocksbandet Zior försåg mig också med förment ockult kunskap. I vilken omfattning och av vilken sort är mig dock obekant. Det fanns ytterligare en handfull band, kanske främst Dr Z, en keyboardorienterad proggtrio som sjöng vissa stycken på latin, men de tar jag inte upp här.
Till slut hittade jag Graham Bond, en brittisk organist med brinnande intresse för det ockulta. Två av hans skivor, "Holy magick" och "We put our magick on you", behandlade hans fascination för detta. Jag läste om hur han placerade musikerna på vissa specifika platser i studion för att maximera magin och var fascinerad över omslaget som föreställde Bond själv med sin fru som druider i Stonehenge. Hans hesa, inte särskilt omfångsrika röst gav eftertryck till hans monotona mässande, ackompanjerad av märkliga melodislingor med österländsk krydda. De korta, sammanfogade hymnerna (framförda på engelska, egyptiska och atleiska, vad nu det är) beskrev händelser och profetior vars betydelse jag inte kunde uppskatta.
Skivorna inköptes kring 2001 och spelades flitigt under en kort tid. Det textmässiga innehållet och det monotona mässandet kylde ner min glöd för de ockulta budskap Bond sökte förmedla. Snart lade sig också det brinnande men valhänta intresset för det ockulta överlag. Jag fortsatte förvisst att lyssna på Black Widow men enkom på basis av deras alldeles utsökta progressiva rockmusik där texterna redan på andra skivan förflyttade sig från ockult rabblande till historier med andra, icke desto mindre suggestiva inslag.
För några månader sedan inköpte jag en ökänd platta, Monuments enda skiva från 1971. Bandet föddes ur Zior och spelade som sagt in en enda skiva. Enligt legenden var den ett resultat av en hel natts spelande under inflytande av alkohol och kanske även droger. Bandet, eller delar av det, ska ha deltagit i en orgiastisk, ockult festkväll några år senare där mången en person, tydligen, miste förståndet på grund av de vedervärdiga scener som där spelades upp. Sångaren skall i vart fall ha försvunnit under natten men sedan återfunnits hängande i ett träd på ägorna, fruktansvärt vanställd. Wow! Mystiskt, på min ära.
Innehållet på Monuments album var intressant, delvis hyfsat, delvis sämre men fick mig i alla fall att för ett par veckor sedan återgå till Graham Bonds "Holy magick" och lyssna på den än en gång. Det visade sig att skivan nu fick en för mig renässans. Inte på grund av det ockulta budskapet men till följd av musikens kvalitet. Under det lätt förstoppade mässandet återfanns ett stycke god progressiv blues. Jag vet att vissa som läser denna blogg skulle finna termen "progressiv blues" motbjudande men för mig förhåller det sig annorlunda. Orgeln, blåset, den manliga stämman, de kvinnliga körerna, den mörka bluesrocken... En ganska oemotståndlig, brittisk och till yttermera visso charmerande musikalisk skapelse. Jag skulle inte placera skivan i min Topp10 men den är i vart fall ytterst njutbar.
Det är en skön känsla när skivor som legat och samlat damm under mången ett år helt plötsligt, på ett nästan magiskt sätt, för ens fingrar till att plocka fram just den. Än mer magiskt framstår det också då musiken, eller kanske ens sinnen, visar sig ha mognat och nu är redo att omfamna en specifik skiva eller ett alternativt flera stycken därav. I många fall kan det visa sig att innehållet är precis så dåligt som du mindes (Någon som hört Praying Mantis?) men så finns det de tillfällen då något fantastiskt har hänt och kanske är det just det som är det ockulta, om man så vill, eller magiska i tillvaron? Följaktligen inte hokus pokus om demoner och djävlar, utan upptäckten hur en vacker förvandling skett: den från bajs till solros.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar