Det låg en kamel på hallmattan imorse.

Jag njuter skamlöst, som en gammal pascha i sitt harem . Den nyligen remastrade och utökade utgåvan av Camel's liveplatta Pressure points (1984) damp ned igår och den har varit efterlängtad, utgången som den var. Camel är ett band som aldrig blev sämre utan tvärtom alltid växte. Var de bra 1975 så var de strålande 1984 då Stationary traveller, kanske deras bästa, släpptes. I vart fall är det en av deras bästa. Liveplattor är inte alltid särskilt roliga att lyssna på. Det kan vara kliniskt, överdubbat, platt, dåligt ljud och dåligt spelat. Fast sen finns det en handfull liveupptagningar som verkligen lever upp till ryktet. Jag ska inte här sitta och namedroppa dessa som en bajsnödig gymnasist, trots driften att så göra, utan bara konstatera att Pressure points verkligen är en storartad platta och ett ännu mer storartat dokument över ett av de absolut främsta proggbanden någonsin, ett proggband som i Genesis anda utan ansträngning tycktes överbrygga klyftan mellan pop och progg. Att Camel är snäppet vassare står jag fast vid. 1980-talets underbara ljudlandskap belyses med all önskvärd tydlighet, denna kväll på Hammersmith Odeon anno 1984. Den som ändå fått vara med...

Steh auf!

Jag lever i en stekhet miljö. Franz?

Force majeure

Jag har böjt mig för en vänlig vind, en mäktig smekning av innerörats membran. Jag har funnit frid och med glädje kapitulerat inför det beläte jag tidigare så intensivt ratade, nej hånade, blind av hänförelse inför de gamla gudarna. Det var oundvikligt, kanske. Det var dithän min kosa styrde, dit där ett annat synsätt regerade. Kamrat, ännu regerar! För den flodvåg som tog mig med storm har fört mig å stora vågor på en resa jag för fem år sedan sett som otänkbar, omöjlig och löjlig att ens betänka. Jag har lagt ned min sköld inför en större makt och är nu i Tangerine Dreams sold. Boxen Tangents damp ned och min lycka vet inga gränser. Min gode vän sa att deras musik är en evig, suggestiv resa. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Min ingång började med en utgång i Exit men min resa har bara börjat.

Dagens ord:

Ulv

Samhällets styvbarn

Det sägs ofta om obskyra rockplattor att det är tungt, skitigt och elakt. Tyvärr tycks det vara önsketänkande eftersom alltför ofta visar sig motsatsen råda. Men så har vi Stepson som bryter denna trista trend. Deras enda skiva från 1974 är ett sannskyldigt mästerverk vad gäller hård, bluesdriven hårdrock. Åtminstone är det sant till 60%, det är "bara" 6 av 10 spår som är sanna genidrag men å andra sidan är det ett riktigt gott resultat. Jag är svag för ljudbilder, som de flesta, och här är en nästan ogenomtränglig sådan. Det låter furiöst, på min ära! Och så mitt i denna gröt, en hammondorgel... Ett svalkande inslag i en annars kokhet miljö. Jag faller som en fura, var gång jag lyssnar på Stepson. I synnerhet trion "Rule in the book", "Suffer" och "Burnin' hurt". Det är tre låtar med avgrundslik attityd, extrem bredbenthet och ett (nästan funkigt) sväng lika oemotståndligt som en skål lakritspipor, för övrigt världens bästa godis.

Word

-I've seen the end and it's not pretty.

/Jonathan Macaius (1856)

Stålögat

Av de stora folkrockbanden är Steeleye Span det minst intressanta. De övriga i topp5-listan såsom Pentangle, Fairport Convention etc. är så vida pass mer spännande. Det betyder inte att Steeleye Span är ruttna eller andefattiga, de är bara lite, lite sämre. Med det sagt ska jag be att få föra till protokollet att de faktiskt skrivit en av mina absoluta favoriter i genren engelsk folk: Dark-eyed sailor från "Hark! The village wait" (1970). Det är ett gudabenådat stycke av outsäglig skönhet. När den nu spelas för vilken gång i ordningen förpassas jag till ängder utan beska, salar utan svärta och tillstånd av eufori.

Time is on my side

Vi var sent ute, den där söndagen den 4 oktober 2009. Muséet skulle stänga om 90 minuter men efter att ha tänkt över situationen under bråkdelen av en sekund kastade vi oss huvudstupa in genom entréen och löste biljett. Jag älskar muséer, i synnerhet regniga söndagar och i gott sällskap. Att marschera framför montrar med urgamla föremål fyller mig med respekt och vördnad, inte bara inför de människor som en gång hackade ut en kniv ur ett stycke flinta utan också inför tiden som sådan. Obändig arbetar den sig fram och förflyttar oss från nu till sen, från då till nu. För mig är det en svindlande tanke, att när då regerade och någon faktiskt bar dessa svartnade, medeltida skor var det nu. Och 500 år senare är detta nu så förbannat då. Nuet förpassat till dåtid. Det blir än mer svindlande att tänka sig att nu, när jag skriver detta, också kommer bli då. För mig framstår dessa ting, sköra och anfrätta av tidens tand, som mysterier, i synnerhet det som är förgängligt. Träföremål, vaxljus, klädesplagg... Allt detta är förgängligt. Ta till exempel skåpet på bilden, tillverkat på 1300-talet. Det är ännu helt men hur många skåp har överlevt 700 stormiga år? Och varför har ingen kastat det eller huggit upp det? Det är en sak att exempelvis skorna överlevt i gynnsam miljö men ett skåp? Skorna har ju hamnat i jorden av slump eller kastade som sopor men skåpet måste förvarats någonstans ändå. Jag har svårt att tänka mig att det använts kontinuerligt under alla år men å andra sidan är det ju möjligt att det faktiskt varit just det, i användning. Tidens framfart är fascinerande och att stå och titta på ett föremål så oändligt gammalt, att jag får möjlighet att se denna relik när så mycket annat givits åt förgängelsen, ger mig en känsla av svindel. Dragningen till skåpet är enorm. Jag vill krypa in i skåpet, inandas seklerna för att komma närmare historien och tidens väsen. Men det får man ju naturligtvis inte, tack och lov. Det vore trevligt om Världens äldste son kunde låta bli det äldsta skåp han sett och lämna det intakt för andra att njuta.

En tid förfluten

En planerad men ännu ej genomförd resa till Bockstensmannen förgyller min höst. Om någon har några hälsningar till denne kan jag pliktskyldigt framföra dem.

En pakt med Belsebub

Skivan har "klassiker" stämplad över sig, detta trots att man bör lägga till ordet "kult" framför denna stämpel. "Kultklassiker" är i sig ett obehagligt ord som får mig tänka på hemska partysamlingar med Eddie Meduza och andra ekivokt betingade stycken. Men kanske ligger det ändå något i ordet, när något obskyrt levt vidare genom årtiondena, oberoende av kommersiell framgång utan snarare på basis av dess innehåll och/eller kvalitet. Det amerikanska bandet Covens debut "Witchcraft destroys minds and reaps souls" (1969) är ett gott exempel på sådant. Jag hörde talas om den för säkert tjugo år sedan och intresset väcktes. Det var mytomspunnet och farligt, en rockmusikens hyllning till Djävulen. Nu kan jag tycka att det låter smått fånigt och den ursprungliga fruktan jag kände för den här typen av skivor, alltså på den tid då King Diamond skrämde livet ur en finnig tonåring, har försvunnit. Fast fascinationen kvarstår. Det italienska skivbolaget Akarma har valt att ge ut skivan på nytt och ja, jag var tvungen att köpa den helt enkelt. Det satanistiska Jefferson Airplane, ungefär så låter musiken. Bandet hade med lätthet passat jämsides med övriga akter och spelat på Woodstock som alla andra. Det är knappast låtarna i sig som är anmärkningsvärda, trots att de är riktigt bra, utan sångerskan Jinx Dawson som utmärker sig mest. Hennes röst är rivig, stundtals skärande och hon låter farlig och oberäknelig. Hon låter som en vansinnig och det är det som gör den här skivan mer obehaglig än många andra nutida akter med satanisk agenda. Ett möte med denna furie kan sluta hur som helst, om jag tillåts fantisera fritt och obundet. Det här bandet leker inte, det är på allvar och visst, det kan man tycka vad man vill om.

Den fråga som väcks hos mig är ändå varför sånger om Helvetet och dess regent ändå inte klart och tydligt omtalar vilka fördelar ett eventuellt styre av denne skulle innebära. Jag har full förståelse för att man bara kan få njuta dessa förmåner om man skrivit upp sig på rätt lista, som ju fallet är vad gäller all religion, men det tycks inte ens som om detta per automatik skulle föra med sig något gott. I Himlen får man njuta av en lugn och skön tillvaro, vad jag förstått, men i Helvetet verkar det enbart vara tufft och slitsamt. Varför skulle man då vilja jobba för en lynnig, ogin och elak jävel som Belsebub? I "Pact with Lucifer" skriver en ångestriden bonde över sin själ och son till Djävulen i utbyte mot sju års framgång, förvisso, men det är ett högt pris, kan jag tycka, för en evighet i flammor och os.

Om jag nu istället bortser från dessa frågor och fokuserar på musiken kvarstår i alla fall ett stycke god rockmusik av tidstypiskt snitt. Jag älskar några låtar, diggar andra och bortser helt ifrån det kanske mest kända spåret, "Satanic mass", en tretton minuter lång (påstådd) inspelning av en svart mässa. Det är ett monotont stycke bestående av evigt mässande och klockringning. Kanske hade jag tyckt det var häftigt och spännande för tjugo år sedan men inte nu. Att sitta sig igenom detta stycke höjer enbart frågan vad man egentligen gör med sin tid. Och kanske det är en bra fråga hur som helst.

Pilots of Purple Twilight

Nyss hemkommen från Göteborg lägger jag min första Tangerine Dream-platta på skivtallriken, Exit (1981), och jag smälter som ett troll i solsken. Det här är storartad musik!

Ta det från början

De senaste dagarna har Kinks platta "Sleepwalker" (1977) gått varm i stereon. I vanlig ordning är det en något ojämn skiva, som så mycket annat av deras 1970-talssläpp, men förvånansvärt och tydligt enhetlig. Det pendlar mellan genialitet och trivialiteter, utan att för den skull bli riktigt dåligt. Ray Davies är liksom Pete Townshend bäst när han koncentrerar sig på intrikat pop och den hårdare änden av rockmusik. Ibland faller han dock för frestelsen att skriva musik som i egentlig mening är under hans värdighet, såsom den mindre intressanta "Artificial light" eller titelspåret.

Det talas så mycket om punkens nykomlingar och de gamla dinosauriernas kamp för överlevnad, en kamp som enligt myten slutade med Yes och Procol Harums undergång. Jag är inte så säker på att jag köper det. Varför skulle Procol Harums fans vända dem ryggen för punken? Det finns andra, mer trovärdiga förklaringar till detta fenomen. Men om nu punken regerade 1977 så är "Sleepwalker" ett modigt tillkännagivande som aldrig ens försöker anpassa sig till en ljudkostym som vore illa sittande. Det är så tydligt The Kinks men ändå förflyttat från de tidigare årens tunga konceptplattor. I grunden är det en samling anspråkslösa men ack så potenta pop- och rocklåtar som känns både fräscha och vitala, till och med 30+ år efter dess släpp, och detta på ett sätt som jag tycker tidigare 1970-talsalster delvis saknat. "Preservation act" 1 och 2 (1973 resp. 1974) ståtar båda med sina ljusa stunder men är tungfotade. Här bryter de sig ur det formatet vilket helt klart är till deras fördel.

För egen del så funkar skivan nästan från början till slut men min favorit måste vara "Mr. Big Man", en låt som börjar aldrig så försiktigt med en mjuk orgel för att sedan byggas ut till ett skönt, tillbakalutat klimax med Dave Davies gitarr som ledstjärna. Resultatet är ett stycke underbart melankolisk 70-talsrock. I rocktidningars listor över gitarrister står aldrig Dave Davies med, ett till stora delar ofattbart faktum. Han är grymt underskattad med en skön, högst påtaglig känsla i spelet. Och som om jag inte visste hur det skulle sluta när jag läste om den i somras köpte jag igår Kinks-boxen "Picture book".