Skivan har "klassiker" stämplad över sig, detta trots att man bör lägga till ordet "kult" framför denna stämpel. "Kultklassiker" är i sig ett obehagligt ord som får mig tänka på hemska partysamlingar med Eddie Meduza och andra ekivokt betingade stycken. Men kanske ligger det ändå något i ordet, när något obskyrt levt vidare genom årtiondena, oberoende av kommersiell framgång utan snarare på basis av dess innehåll och/eller kvalitet. Det amerikanska bandet Covens debut "Witchcraft destroys minds and reaps souls" (1969) är ett gott exempel på sådant. Jag hörde talas om den för säkert tjugo år sedan och intresset väcktes. Det var mytomspunnet och farligt, en rockmusikens hyllning till Djävulen. Nu kan jag tycka att det låter smått fånigt och den ursprungliga fruktan jag kände för den här typen av skivor, alltså på den tid då King Diamond skrämde livet ur en finnig tonåring, har försvunnit. Fast fascinationen kvarstår. Det italienska skivbolaget Akarma har valt att ge ut skivan på nytt och ja, jag var tvungen att köpa den helt enkelt. Det satanistiska Jefferson Airplane, ungefär så låter musiken. Bandet hade med lätthet passat jämsides med övriga akter och spelat på Woodstock som alla andra. Det är knappast låtarna i sig som är anmärkningsvärda, trots att de är riktigt bra, utan sångerskan Jinx Dawson som utmärker sig mest. Hennes röst är rivig, stundtals skärande och hon låter farlig och oberäknelig. Hon låter som en vansinnig och det är det som gör den här skivan mer obehaglig än många andra nutida akter med satanisk agenda. Ett möte med denna furie kan sluta hur som helst, om jag tillåts fantisera fritt och obundet. Det här bandet leker inte, det är på allvar och visst, det kan man tycka vad man vill om.
Den fråga som väcks hos mig är ändå varför sånger om Helvetet och dess regent ändå inte klart och tydligt omtalar vilka fördelar ett eventuellt styre av denne skulle innebära. Jag har full förståelse för att man bara kan få njuta dessa förmåner om man skrivit upp sig på rätt lista, som ju fallet är vad gäller all religion, men det tycks inte ens som om detta per automatik skulle föra med sig något gott. I Himlen får man njuta av en lugn och skön tillvaro, vad jag förstått, men i Helvetet verkar det enbart vara tufft och slitsamt. Varför skulle man då vilja jobba för en lynnig, ogin och elak jävel som Belsebub? I "Pact with Lucifer" skriver en ångestriden bonde över sin själ och son till Djävulen i utbyte mot sju års framgång, förvisso, men det är ett högt pris, kan jag tycka, för en evighet i flammor och os.
Om jag nu istället bortser från dessa frågor och fokuserar på musiken kvarstår i alla fall ett stycke god rockmusik av tidstypiskt snitt. Jag älskar några låtar, diggar andra och bortser helt ifrån det kanske mest kända spåret, "Satanic mass", en tretton minuter lång (påstådd) inspelning av en svart mässa. Det är ett monotont stycke bestående av evigt mässande och klockringning. Kanske hade jag tyckt det var häftigt och spännande för tjugo år sedan men inte nu. Att sitta sig igenom detta stycke höjer enbart frågan vad man egentligen gör med sin tid. Och kanske det är en bra fråga hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar