De senaste dagarna har Kinks platta "Sleepwalker" (1977) gått varm i stereon. I vanlig ordning är det en något ojämn skiva, som så mycket annat av deras 1970-talssläpp, men förvånansvärt och tydligt enhetlig. Det pendlar mellan genialitet och trivialiteter, utan att för den skull bli riktigt dåligt. Ray Davies är liksom Pete Townshend bäst när han koncentrerar sig på intrikat pop och den hårdare änden av rockmusik. Ibland faller han dock för frestelsen att skriva musik som i egentlig mening är under hans värdighet, såsom den mindre intressanta "Artificial light" eller titelspåret.
Det talas så mycket om punkens nykomlingar och de gamla dinosauriernas kamp för överlevnad, en kamp som enligt myten slutade med Yes och Procol Harums undergång. Jag är inte så säker på att jag köper det. Varför skulle Procol Harums fans vända dem ryggen för punken? Det finns andra, mer trovärdiga förklaringar till detta fenomen. Men om nu punken regerade 1977 så är "Sleepwalker" ett modigt tillkännagivande som aldrig ens försöker anpassa sig till en ljudkostym som vore illa sittande. Det är så tydligt The Kinks men ändå förflyttat från de tidigare årens tunga konceptplattor. I grunden är det en samling anspråkslösa men ack så potenta pop- och rocklåtar som känns både fräscha och vitala, till och med 30+ år efter dess släpp, och detta på ett sätt som jag tycker tidigare 1970-talsalster delvis saknat. "Preservation act" 1 och 2 (1973 resp. 1974) ståtar båda med sina ljusa stunder men är tungfotade. Här bryter de sig ur det formatet vilket helt klart är till deras fördel.
För egen del så funkar skivan nästan från början till slut men min favorit måste vara "Mr. Big Man", en låt som börjar aldrig så försiktigt med en mjuk orgel för att sedan byggas ut till ett skönt, tillbakalutat klimax med Dave Davies gitarr som ledstjärna. Resultatet är ett stycke underbart melankolisk 70-talsrock. I rocktidningars listor över gitarrister står aldrig Dave Davies med, ett till stora delar ofattbart faktum. Han är grymt underskattad med en skön, högst påtaglig känsla i spelet. Och som om jag inte visste hur det skulle sluta när jag läste om den i somras köpte jag igår Kinks-boxen "Picture book".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar